Motioner i Andra hammaren, Nr 174

Motion 1922:174 Andra kammaren

kammare
Andra kammaren
riksdag
tvåkammaren
session
lagtima
Antal sidor
6

Motioner i Andra hammaren, Nr 174.

1

>r 174.

Av herr Lovgreil» om skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande
i rikets större städer av hygienens krav motsvarande
s. k. ungkarlshotell.

Förhållandena på bostadsmarknaden i vårt land äro f. n. allt annat
än ljusa och torde väl så förbliva under ganska lång tid framåt, då det
ser ut att vara omöjligt att få igång en behovet motsvarande produktion
av bostäder. Det är sant, att staten gjort åtskilligt för att stimulera till
ökat bostadsbyggande, men de hittills vidtagna åtgärderna äro ändock otillräckliga.
En kategori av medborgare, som i alldeles särskilt hög grad
drabbats av bostadsbristens förbannelse, är ungkarlarna. Tid efter annan
läser man uti tidningspressen skildringar från livet på ungkarlshotellen,
dessa mänsklighetens kloaker, som uti sin ohygglighet överträffa allt vad
man trott vara möjligt. Uti Dagens nyheter för den 29 november 1921
har en dess medarbetare skildrat eu natt på frälsningsarméns natthärberge
vid Österlånggatan i Stockholm; det heter uti denna skildring:

»I lördags kväll halv tio. Dialog i källargången entréen till frälsningsarméens
natthärbärge i gamla rucklet Österlånggalan 47 i Gamla stan. Mellan
vaktmästaren i galonerad mössa och en sökande nattlogerare.

— Nej, det kostar 1 krona, och då går det inte för sjuttio öre, inte.

Ja, men det fattas tretti, och jag har inte mer. Var ska’ jag ta dom?

En axelryckning, »resandeboken» som, om jag varit trettio öre rikare,
skulle lått nöjet att innehålla mitt namn, slås igen med en smäll, och den galonerade
vaktmästaren, som här representerar frälsningsarméen, hyser inte längre
något intresse för mig.

Det blir väl att fäkta ihop, säger han — inte med ord, men med

blickar.

— Skulle det inte kunna få gå för sjuttio i alla fall? vågar jag ett sista

försök.

— Nej, har jag sagt, det kostar 1 krona.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 4 samt. 46 käft. (Nr 174—177.)

1

2

Motioner i Andra hammaren, Nr 174.

— Har dags stängs det här?

— Tio precis.

— Får mau komma in då?

— Ja om det finns pengar, så.

Jag lomar ut med så lidande uttryck i gång och hållning som möjligt
— jag måste förställa mig, ty jag har verkligen de trettio ören som fattas och
jag är bara ute för att för Dagens Nyheters rakning få en blick på livet inom
natthärbärgenas väggar denna nödens och bostadsbristens novemberkväll. Jag
har gjort det några kvällar förut och sett på litet av varje och fått höra, att
frälsningsarméens härbärge på Osterlånggatan skall vara bland det värsta man
kan få skåda. Det var därför jag ville in där för sjuttio öre i lördags kväll,
men inte fick.

Men för 1 krona gick det bra. Just när klockan slog 10 stod jag vid
porten, och när nyckeln vreds om knackade jag på. Efter två bultningar öppnades
porten, jag igenkändes och fick komma in. Nu behövdes inte anteckning
i boken och mina småslantar hamnade i vaktmästarens hand.

— Här blir det!

Jag följde efter honom några trappsteg ned, genom en källargång med
eu öppen kloaktrumma på ena sidan och en soptunna på den andra. Försmaken
av vad som komma skulle började göra sig gällande. 8å öppnades en
dörr — doften som slog ut kom en verkligen att kippa efter andan. Jag fick
mig en bädd anvisad — det var nummer 64 på en av bilderna här — och så
stängdes dörren.

Har man exercerat beväring vet man vad det vill säga att ligga tillsammans
i folksamlingar. Och vilket himmelrike var inte det gamla logementet på
I. 27 mot denna frälsningsarméens källare, var första intrycket.

Det snarkade och rosslade runt omkring En liten ljusstrimma tog sig in
från grändens lykta och vid dess sken kunde man börja orienteringen. Jag
hade två kamrater i det 5x5 meter stora rummet, vilket dock öppnade sig i
ännu ett mindre, där snart ytterligare fyra sovande upptäcktes. En bädd stod
tom bredvid min. Summa åtta personer voro alltså de två förenade rummen
avsedda för.

Bädden var en järnsäng med madrass och ett lakan samt filt. Kudde
bestods ej, och lakanet förpassades snart under sängen, då det bar ännu våta
spår av urin. Ingen krok fanns att hänga klädpaltorna på, men när jag kände
mig för med händerna utefter den vägg som var mig närmast upptäckte jag ett
kloakrör, som från taket gick ned genom golvet. Ett knä på det fuktiga röret
fick bli klädhängare. Och så kröp jag ned på fräl-ningsarméens nattläger.

Inte en blunds sömn på eu natt som varade från klockan 10 på kvällen
till 7 om morgonen. Det var inte inbillning, att jag hörde vägglössen promenera
på deri spruckna och skrovliga källarväggen — jag såg dem alldeles tydligt vid
ett tillfälle, då jag repade eld på en tändsticka för att konstatera tillvaron av
den råtta, som intresserade sig för ett av sovkamraternas matknyten. Och ohyran
i övrigt gjorde sig också kännbart påmind.

Vid skenet av flera tändstickor såg jag, att rumskamraterna sovo med
lakanen över huvudena. Det är för lössens skull, tänkte jag, men kom snart på

3

Motioner i Andra kammaren, Nr 174.

den idéen att det måtte vara råttorna som voro orsak till denna skyddsåtgärd.
Om en stund hade jag nämligen en förtjusande liten gnagare uppe i min säng,
vilken dock skrikande förpassades till golvet, varefter även jag tog till lakanet.
Råttorna voro vid ett tillfälle icke mindre än fem på en gäng på golvet. De
försvuuno vid en schasning motvilligt ned i tre olika hål i rummets hörn. En
av dem kom en gång in i rummet genom dörren, och jag antar, att den hade
sitt egentliga tillhåll i den utanför stående soptunnan.

Sovkamraterna sovo oroligt. En av dem, en man i 60-åren och som hela
natten rosslade och ojade sig i någon bröstsjukdom, steg vid ett tillfälle upp.
Jag såg då att han sov naken. Han rotade en stund blaud de knyten som
råttorna så gärna uppehöllo sig vid, och när han funnit vad han önskade lade
han sig i sängen igen och åt.

En annan begagnade två stora, bredvid sängen placerade spottkoppar till
nattkärl. Han steg inte upp för att göra sina behov, och när han ställde ned
spottkopparna skvimpade det på golvet.

Klockan halv fem på söndagsmorgonen började man röra på sig i det
inre rummet. Man satt om en stund i sängarna och diskussionen rörde sig om mig.

— Kom inte dövingarna hem?

— Nej, och lika bra va’ de, för den där håller mun åtminstone.

— Dom kunde väl inte hålla slafen!

— Ja, men den lilla hade en femtilapp i går.

Det var äldre karlar i femtioårsåldern som förde samspråket. Vilka
»dövingarna» voro intresserade mig inte så mycket då, men kom något senare
att göra det. Strax före 5-slaget började man däiiune diskutera möjligheten av
ett besök på Skandinav — ett kafé i Gamla sta’n som öppnar varje morgon
året runt kl. 5. Man plockade ihop sina slantar och startade i väg för att få
morgonkaffet.

Under tiden anlände den ena »döven». Det var en yngre man och dövstum.
Nu var han lite berusad, och hans livsglädje tog sig uttryck i utstötandet
av ohyggliga, oartikulerade ljud. Han fick eld på en lampa och i dess sken syn
på mig. Först förvåning och sedan missnöje kom till synes — över att jag tagit
hans bädd i besittning. Han gick in till en kvarvarande i det inre rummet
och där diskuterades på möjligt sätt den omständigheten att han blivit av med
sin slaf.

Om en stund kom även den andra »döven», och nu blev diskussionen allt
hetsigare. Jag var fast besluten att behålla min säng så länge som möjligt, men
inlät mig i alla fall på eu diskussion av sakläget. Jag hade betalt, sade jag,
och ämnade därför ligga kvar tills det blev ljust ute. De tecknade tillbaka att
de också betalt, varför bädden vore deras. Jag hänvisade till vaktmästaien, varför
de två dövstumma beslöto sig för att uppsöka honom och kräva förklaring.

De kommo tillbaka utan att ha funnit honom. Jag beslut då — på flera
förekomna anledningar — att avstå frivilligt från min rätt och de tackade för
det, samtidigt som de gåvo till känna sitt beslut att förlåta vaktmästaren —
»lian trodde nog att vi inte skulle komma igen så tidigt, för vi bruka vara borta
på lördagskvällarna, och han ville väl tjäna 1 krona», tecknade de åskådligt
och tydligt.

4

Motioner i Andra hammaren, Nr 174.

Jag klädde på mig, medan de klädde av sig och kröpo ner, varefter jag
tog farväl och gick. Ute i friska luften igen på Köpmangatan stötte jag ihop
med de andra logerarna, som kommo från iSkandiuav. Jag intervjuade dem om
hur de skulle tillbringa söndagen och tick veta, att de samtliga skulle sova —
eu skulle tvätta sina strumpor. Varpå vi skildes.

Sådan var natten på frälsningsarméens natthärbärge — den ohyggligaste
natt i mitt liv vad de lokale forhold beträffar. — Ordet ohyggligt är inte för
milt. Det är inte så märkvärdigt detta att för en natt ligga på härberget. Men
det är ohyggligt att bara tänka sig, att det finns människor i Stockholm som år
ut och år in tillbringa natt efter natt i sådana kyffen och källarlokaler som den
ovan skildrade. De börja sin dag fyra, fem om rnornarna, knoga på i grovarbete
dagen lång med någon halvtimmes avbrott för att få litet mat på ett
kaffé och sjunka därefter ned för en 10 å 11 timmars djurisk sömn i detta
elände — i smuts, bland ohyra och råttor.

Och det nästan mest ohyggliga i allt detta är, att en stor organisation
sådan som frälsningsarméen kan få ockra på nöden. Det är ett ockerpris att
begära en krona för en sådan bädd som tillhandahålles i dess härbärgen. Det
låter löjligt — men man kan jämföra härbärgets rum med ett hotellrum. Det
förra inrymmer i regel sex å sju personer och ger alltså en nattinkomst av sex
å sju kronor. Detta rum städas icke, upplyses av en lampa, skuras, enligt flera
uppgifter, var tredje eller fjärde månad, uppeldas med sex å sju vedträn —
man har inte något emot att logerarna ta med sig ved — är en härd för
sjukdomar i sitt snusk, sin ohyra och sina råttor. Ett hotellrum med mjukaste
och renaste bäddar, vatten och avlopp, handdukar och hygien samt eldning och
städning kostar icke sex eller sju kronor.

Det har sagts, att det är eu omöjlighet att hålla ens något så när snyggt
och rent i ett uugkarlshotell eller natthärbärge — det är för täta ombyten av
logerare. Detta är icke sant. Under nuvarande bostadsbrist är natthärbärgeslogeraren
stamgäst — de tunn os på Osterlånggatan som legat i samma säng tre
och fyra år natt efter natt. Under sådana förhållanden kunna hygieniska krav
uppställas och efterlevas — om man blott vill. Och det finns andra uDgkarlshotell,
där snygghet råder.

Sämre än en svinstia höll frälsningsarméen en lokal för åtta fattiga nattlogerande
i Osterlånggatan 47.»

Att denna skildring av förhållandena är med verkligheten överensstämmande
torde kunna intygas av alla dem som närmare studerat denna
fråo-a, och att det icke endast är i Stockholm som förhållandena äro

o ''

sådana, torde också vara säkert. Liknande förhållanden råda nog inom de
flesta av storstäderna och när så är fallet, måste man ovillkorligen göra
sig den frågan: Ha de kommunala myndigheterna inom respektive städer
gjort vad på dem ankommer för att råda bot för dessa missförhållanden,
för att i praktiken omsätta hälsovårdsstadgans bestämmelser? Jag vågar
besvara den frågan med ett bestämt nej. Ty om så varit fallet skulle

5

Motioner i Andra kammaren, Nr 174.

icke dessa skamfläckar för samhället — som natthärbärgena äro — ha
tolererats till den dag som är.

Det torde stå klart för alla att dessa förhållanden icke kunna få
fortfara, då de ju utgöra en ständig fara för samhället på det sättet, att
smittosamma sjukdomar frodas och spridas genom det snusk som råder
inom dessa till bostäder ovärdiga lokaler. Och man borde följaktligen
från statens sida kunna kräva, att myndigheterna inom våra stora städer
ålades att bättre än hittills följa hälsovårdsstadgans bestämmelser. Ja än
mer, att dessa storstäder ålades att, antingen ensamma eller ock i förening
med staten, uppföra hygieniska och sunda ungkarlshotell. Dessa företag behöva
icke bereda kommunerna några ökade skattebördor utan kunna helt säkert,
om de skötas lika affärsmässigt som exempelvis frälsningsarmén sköter
sina härbärgen, bliva en affär, som om de icke lämna något överskott likväl
tillföra samhället indirekta vinster genom minskade utgifter för sjukvård
o. s. v. Jag vet väl, att man gent emot den av mig här framförda
tanken skall säga, att detta är ett nytt område, som staten icke så utan
vidare kan beträda, men jag menar, att om staten tvingar varje aldrig
så liten kommun ute i landet att hålla sin fattigvård uti ett någorlunda
gott skick, så kan staten med samma rätt kräva av storstäderna, att de
skola se till att de människor, som dväljas inom deras områden också
erhålla en människovärdig bostad. Och detta krav är så mycket rimligare,
som storstäderna ju icke på långt när äro så skattetyngda som vad landskommunerna
i allmänhet äro.

På grund av vad jag härovan framhållit, tillåter jag mig att hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
vilka åtgärder som böra vidtagas av staten för att inom
rikets stora städer åstadkomma anordnandet av hygienens
krav motsvarande bostäder för den ogifta manliga befolkningen,
s. k. ungkarlshotell, för ett omsättande i
praktiken av hälsovårdsstadgans bestämmelser på detta
område.

Stockholm den 31 januari 1922.

O. W. Lövgren.

I motionen instämma:
Ernst Hage.

C. 0. Johansson.

i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket