Motioner i Andra hammaren, Nr 137

Motion 1912:137 Andra kammaren

Motioner i Andra hammaren, Nr 137.

1

Nr 187.

o

Af herr Åkerlund, om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående åtgärder
mot illojal konkurrens vid ångbåtstrafik i skärgårdarna
och å mindre vattendrag.

Då befolkningen i våra vidsträckta skärgårdar, isynnerhet å öarna,
i de flesta fall alls icke och i bästa fall blott i ringa mån drager några nämnvärda
fördelar af vare sig statens eller under statens kontroll stående järnvägar,
ej heller af andra genom det allmännas försorg tillkomna och underhållna
kommunikationer, ehuru denna befolkning likasom öfriga medborgare
mången gång bidragit till dem, utan för sin samfärdsel numera nära &nog
uteslutande är hänvisad till enskilda ångbåtsbolags eller egen företagsamhet,
synes det mig, som om det vore en akt ej blott af rättvisa utan oek af största
vikt för en stor befolkning, om statsmakterna tillsåge, det ej kapitalstarka
konsortier missbruka sin öfvermakt och oskäligt uppskörta den allmänhet,
som nödgas använda sig af de af dem tillhandahållna trafikmedlen eller
vidtaga allehanda åtgärder till förekommande af skärgårdsbefolkningens
bemödanden att förskaffa sig af dessa konsortier oberoende, goda och lämpliga
sadana. Uti åtskilliga ångbåtsbolag för insjö- ook inom skärstrafik är
landtbefolkningen ganska ofta intressenter och såväl dessa bolag som jämväl
en del andra för trafik i våra skärgårdar och innanvatten hafva på
ett berömvärdt sätt lagt sig vinn om upparbetande af nya trader och den
tiafikeiande allmänhetens bästa i öfrigt, men andra ångbåtsbolag för ifrågavarande
trafik, kvilka tillkommit uteslutande som affärsföretag, hafva mången
gång ådagalagt. synnerlig likgiltighet för kommunikationsväsendet och
öfver höfvan sökt tillgodose uteslutande sina intressen.

Bland dessa senare ångbåtsbolag finnas de, hvilka sedan länge förstått
behärska stora områden af vara skärgårdar och synbarligen anse sig där
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 49 käft. (Nr 137—138.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 187.

böra ensamma äga monopol på ångbåtstrafiken samt därför icke heller skytt
några tillåtna medel för att hämma en konkurrens för att, så fort detta
hunnit ske, åter kunna behandla den trafikerande allmänheten efter behag.
Ja, åtminstone ett sådant affärsbolag har t. o. m. under senare tider afsatt
betydliga medel till s. k. konkurrensfond, att hafva till hands, så fort
någon opposition bland menigheten yppar sig.

Den behandling allmänheten rönt från sådana allsmäktiga trafikbolag,
har emellertid understundom tvungit densamma att, om än med stora uppoffringar,
taga sina trafikangelägenheter i egen hand för att på så sätt söka
åstadkomma drägliga förhållanden, ordnade ej efter bolagens godtfinnande
utan efter allmänhetens behof; men hvarje gång sådant förekommit, hafva
initiativtagarne på allt annat än angenämt sätt så fått erfara det allsmäktiga
bolagets misshag, att de t. o. m. ställts utan alla kommunikationer, intill
dess de beslutade egna ångbåtarna hunnit anskaffas, och så fort detta skett,
har bolaget upptagit en för det nya företaget totalt förödande konkurrenstrafik,
hvarigenom ock nära nog hvarje sådant företag från befolkningens
i skärgården sida, inom kort tid gått under och de med stora bekymmer
och uppoffringar anskaffade tidsenliga ångbåtarna öfvertagits af
bolaget på ett eller annat sätt eller annars måst afyttras.

Såsom exempel på huru ett kapitalstarkt konsortium anser sig kunna
förfara mot svagare konkurrenter bland landtbefolkningen, må anföras, att
fyrfaldiga gånger efter det denna befolkning vågat söka ställa sig oberoende
af bolaget för att kunna ordna trafiken efter sina kraf och fått sina
ångbåtar i gång, bolaget uppehållit trafiken i samma leder mot en från
1 krona BO öre till 25 öre nedsatt passagerareafgift och godsafgift i proportion
därefter, hvarjämte ock understundom fri förtäring beståtts, och
fortsatt därmed, intill dess konkurrenterna blifvit kufvade, hvarefter bolaget
åter fullständigt efter godtfinnande kunnat ordna trafikförhållandena
och mer än väl taga skadan igen.

Ja, det lär t. o. m. händt, att orter, hvilka själfva sökt taga sina trafikangelägenheter
om händer, efter att hafva sett sina bemödanden gäckade
genom bolagets förvållande, till straff för tilltaget tidtals blifvit ställda utan
all trafik.

Visserligen håller jag före, att staten ej i oträngdt mål bör lägga sig
ombord med den enskilda företagsamheten, men då det, som i detta fall,
gäller en verklig lifsfråga för en stor och viktig del af vår befolkning, anser
jag, att det här såsom vid de enskilda järnvägarne bör vara det all -

Motioner i Andra kammaren, Nr 137.

3

mannas skyldighet att träda reglerande emellan och så ordna dessa trafikförhållanden,
att visserligen ångfartygsintressenterna se sig i stånd erhålla
god, skälig vinst af företagen, men äfven att illojal konkurrens från ekonomiskt
öfvermäktiga ej må verka fördärfligt för en stor del af befolkningen.

Jag vågar visserligen ej föreslå, hvilka åtgärder kunna finnas lämpliga
för åvägabringande af ett bättre sakernas tillstånd, men det förefaller
mig, att de, hvilka å relativt korta sträckor i våra skärgårdar och möjligen
äfven i våra större insjöar och alfvar vilja drifva någon stadigvarande person-
och godstrafik mot afgift, borde finnas skyldiga att, innan trafiken
igångsattes, göra anmälan därom hos någon offentlig myndighet, med uppgifvande
af de platser, som under seglationstiden skola angöras, för så
vidt passagerare och gods af någon betydenhet där finnes att upphämta
eller aflämna samt om ungefärliga tiden för båtarnes afgång och ankomst
från och till ändstationerna under normala förhållanden äfvensom om de
olika taxor för person- och godsbefordran, som skola tillämpas och hvilka
taxor skola fastställas oförändrade eller — då därtill finnes skäl — efter
nödig ändring för att blifva gällande samt icke få underskridas utom i
vissa bestämda fall, såsom vid större transporter och dylikt. Måhända borde
någon reglering i fråga om den större inrikes ångbåtsfarten ock äga rum,
men därom äger jag ej erfarenhet nog att yttra mig.

Tilja fartygsägarne konkurrera sins emellan i fråga om fart, bekvämlighet
och tillmötesgående mot allmänheten, så är ju därom intet annat än
godt att säga.

Jag skulle här kunnat anföra exempel på hvad jag ofvan uppgifvit,
med angifvande af namn m. m., men då vederbörande enligt nu gällande
lagstiftning varit i sin fulla rätt, anser jag mig ej böra göra detta, men
skall söka tillhandahålla vederbörande utskott erforderliga, tillgängliga uppgifter.

I anledning af det ofvan anförda får jag vördsamt hemställa,

att Eiksdagen i skrifvelse ville anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, huru den illojala konkurrens,
som, till stor skada för den trafikerande allmänheten,
understundom förekommer vid den person- och godstrafik
med ångfartyg, som idkas i våra skärgårdar och
måhända äfven i åtskilliga af våra mindre vattendrag,

4 Motion i Andra kammaren, Nr 137.

må kunna förekommas ock därefter förelägga Riksdagen
förslag till den lagstiftning, hvartill en sådan utredning
kan gifva anledning.

Stockholm den 25 januari 1912.

E. Åkerlund.