Motioner i Amira kammaren, nr 396 (Motion 1944:396 Andra kammaren)

Motioner i Amira kammaren, nr 396.

Nr 396.

Av herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå, om viss
ändring i lagen om arbetstidens begränsning.

Personalbristen vid landets sjukhus har under krigsåren förvärrats i sådan
grad, att den nu utgör ett direkt hot mot sjukvården. På sina håll är situationen
särskilt oroande. Hela sjukhusavdelningar stängas på grund av att
sjukhuspersonal icke finns att tillgå. En dylik utveckling är givetvis alldeles
särskilt oroande i en tid, då skärpt beredskap mot epidemier och sjukdomar
är nödvändig. Nuvarande tillstånd har även tvingat läkarna att följa
ännu mera restriktiva regler än vanligt, då det gällt inskrivning av nya
patienter. Från olika delar av landet komma nedslående rapporter. Särskilt
svårt synes det vara att få personal till tuberkulossjukhusen. På Söderby
sjukhus utanför Stockholm ha två avdelningar måst stängas samtidigt som
ett 70-tal patienter antingen måst hempermitteras eller förflyttas, trots att
de ännu icke återställts från sin sjukdom. Vid sjukhusinrättningarna i
Stockholm kunde i mitten av januari drygt 150 platser inte beläggas, emedan
sjukvårdsbiträden inte funnos i tillräckligt antal. Vid länslasarettet i
Gävle fingo en medicinsk och en kirurgisk avdelning i höstas stänga på grund
av personalbrist. Vid Piteå lasarett stängdes en barnavdelning. Vid länslasarettet
i Karlstad kunde en nyinrättad barnavdelning icke öppnas, varjämte
andra inskränkningar måste vidtagas. Detta är endast några exempel
på följderna av personalbristen.

En cirkulärartikel från informationsstyrelsen i augusti 1943 fullständigar
den bild vi gett av situationen. Artikeln innehöll en vädjan till kvinnorna
att ta anställning vid sjukhusen.

Vi citera:

»Svårast är det att skaffa sjukvårdsbiträden och kökspersonal. Länsarbetsnämnden
i Uppsala anger, att ''möjligheterna att tillgodose behovet äro
minimala eller obefintliga’. Uppräkningen skulle kunna fortsätta med ungefär
samma tema från större delen av landet. Fran olika håll komma till
och med rapporter om att avdelningar på sjukhus ha måst stängas pa grund
av personalbrist.»

Att informationsstyrelsens vädjan till kvinnorna inte ledde till avsett resultat,
bottnar enligt vår mening i mycket reella orsaker. Huvudanledningen
till det nuvarande alarmerande tillståndet, med en personalbrist som hotar
få förödande verkningar, är att personalens arbets- och löneförhållanden
icke äro sådana, att de locka den kvinnliga arbetskraften. Upprepade gånger
har personalen gjort framställningar om förbättringar. Vid lasarettet

Motioner i Andra kammaren, nr 396.

och sanatoriet för Västernorrland undertecknade för någon tid sedan 172
biträden en framställning till landstingets förvaltningsutskott om löneförbättringar.
Vid akademiska sjukhuset i Uppsala sade ett 100-tal städerskor
och sjukvårdsbiträden upp sig med anledning av de dåliga avlöningsförhållandena.

Begynnelselönen för biträdesgrupperna vid landstingens sjukvårdsinrättningar
varierar, med undantag för Stockholms län, mellan 50 och 60, i några
enstaka fall 65 kronor per månad. Till denna grundlön kommer kost samt
bostad i delat rum, jämte rörligt tillägg och kristillägg. Ålderstilläggen äro
synnerligen blygsamma och utgöra i regel 5 kronor per månad efter 1, 3 och
5 års tjänst och i några enstaka fall ytterligare 5 kronor per månad plus
10,9 procents rörligt tillägg och kristillägg. I några landsting är ålderstilllägget
något högre, detta hör dock till undantagen.

Vill man fastställa orsakerna till att personalen flyr från sjukhusen, räcker
det emellertid inte med att hänvisa till dessa dåliga löneförhållanden,
som landsting och kommuner böra ta i tu med i syfte att åstadkomma förbättringar.
I nära nog lika stor omfattning torde missnöjet med arbetstiden
och fritidssystemet ha motverkat rekryteringen och medfört uppsägningar.
De regler, som gälla beträffande arbetstiden, torde i mycket ha sina rötter i
gammal tradition och äro i dag föråldrade. Helt visst skulle arbetstiden
kunna förläggas så, att fritiden inte splittrades i en tjänstgöringstid på förmiddagen,
med några timmars uppehåll mitt på dagen för att sedan fortsätta
på eftermiddagen igen. Under senaste tiden lia flerfaldiga gånger omvittnats,
hur impopulär denna arbetstid är.

Problemet rörande sjukhusens personalbrist måste således, enligt vår mening,
angripas från ovannämnda utgångspunkter. Det har i detta sammanhang
talats om att tjänstepliktslagen skulle tas i bruk, en utväg som endast
den, vilken icke förstår personalsvårigheternas orsaker, kan anbefalla. För
den som allvarligt behandlar problemet står det klart, att tjänstepliktslagens
tillämpning icke löser personalbristen. Genom att tvångsvis mobilisera
erforderlig personal skulle man endast för tillfället få bukt med svårigheterna.
För att få tillräckligt med ordinarie personal bleve man emellertid
sedermera tvingad att ta itu med arbets- och löneförhållandena.

Arbetstiden för sjukvårdsbiträdena utgör i regel 54 timmar per vecka
eller 216 timmar per fyraveckorsperiod. I många fall tillkommer för närvarande
beredskapstjänst, vilket betyder, att sjukvårdsbiträdena ej få lämna
sjukvårdsinrättningen under viss bestämd tid. Endast en mindre del av
sjukvårdspersonalen bär nu 48 timmars arbetsvecka eller en arbetstid av
192 timmar per fyraveckorsperiod.

Som ett led i strävandena att skapa drägliga arbetsförhållanden för sjukvårdspersonalen
bör dess arbetstid nu regleras på ett annat sätt, som överensstämmer
med lagen om arbetstidens begränsning av den 16 maj 1930.
Även örn för viss del av personalen tillämpas 48 timmars arbetsvecka, tack

Motioner i Andra kammaren, nr 396.

vare särskilda överenskommelser, är det dock obestridligt, att sjukvårdspersonal
undantages från lagens tillämpning.

Det har självfallet varit lagtextförfattarnas avsikt att med dessa undantagsbestämmelser
skapa garantier för att sjukvården icke skulle försämras
genom arbetstidslagens tillämpning. Erfarenheten har emellertid numera
visat, att sjukvårdspersonalens undantagande från 8-timmarslagen lett till
rakt motsatt resultat. Den långa arbetstiden och arbetstidens splittring utgör
ett av hindren för nyrekrytering av sjukvårdspersonal, vilket medför faror
för landets sjukvård. Ett beslut av riksdagen, som gick ut på att låta
8-timmarslagen gälla även för sjukvårdspersonalen, skulle underlätta rekryteringen.

Med hänvisning till det anförda hemställa undertecknade,

att riksdagen för sin del måtte besluta att i »Lag om
arbetstidens begränsning», § 1, andra stycket, punkten d),
måtte utgå.

Stockholm i januari 1944.

Set Persson.

H. Hagberg.