Motioner % Andra Kammaren, N:o 241

Motion 1868:241 Andra kammaren

12

Motioner % Andra Kammaren, N:o 241.

N:o 241.

Af Herr J. Wedberg: Om ändr ing i Sträf lagens 18 kap. 15 $•

De stora förändringar, hvilka brottmåls-lagstiftningen under de sednaste
trettio åren inom Sverige undergått, alla i en mildare anda och med särskildt afseende
fäst å den sinnesbeskaffenhet och de yttre omständigheter, som anses haft
inflytande på den brottsliges handlande, äro icke blott bevis pa en mera human
uppfattning å lagstiftarens sida af straffens betydelse, utan hafva älven visat, sitt
humaniserande inflytande på befolkningen i allmänhet, i det brotten altagit, på samma
gång straffen lörmildrats. Den gamla asigten om bestraffningen, att hon skulle
vara »androm till varnagel», erhåller således icke al erfarenheten om de stränga
straffens inflytande på sedligheten någon bekräftelse. Vid bestämmandet af Statens
straff för medborgares förbrytelser torde derför denna synpunkt alldeles
kunna lemnas å sido, under det man deremot bör fasthålla straffets betydelse dels
såsom ett skydd mot den oförnuftiga vilja, som i brottsliga handlingar gör sig gällande,
dels såsom en rättelse af denna samma vilja. Straffet bör derföre ej göras
strängare än som behöfves för att i förekommande fall skydda Statens och den enskildes
rätt, och framför allt måste sjelfva brottets beskaffenhet och de närmare omständigheterna
dervid noga afvägas, så att icke straffet, genom eu öfverdrifven
stränghet, motarbetar den rättelse al den felande hvilken det skulle åstadkomma.

Ehuru, såsom sagdt är, brottmåls-statistiken utvisar en synbar och glädjande
minskning såväl i brottens antal som i deras straffvärdhet, tynges den likväl i hög
grad, isynnerhet hvad städerna angår, af den ansenliga ehuru sig förminskande
siffra, till hvilken åtalade fylleriförbrytelser belöpa sig. Alldenstund dessa förbrytelser,
der de icke äro förenade med andra den allmänna ordningen störande brott,
såsom slagsmål, oljud o. d., icke kunna anses förnärma Statens eller enskildes rätt,
och ett åtal af desamma, efter hvad jag skall söka visa, snarare har till följd den
brottsliges ekonomiska och moraliska förderf än hans förbättring, synes det vara
önskligt att det i lagen stadgade straff för dylika förbrytelser blefve borttaget.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 241.

13

Lagstiftningen har äfven med afseende å fylleri, liksom i öfrigt, blifvit betydligt
förmildrad. För trettio år sedan kunde den, som för fjerde gången berusasade
sig af starka drycker, icke försona sitt brott med mindre än ett hälft års straffarbete
å någon Kronans fästning, då nu huru många dylika förbrytelser som helst kunna
försonas med böter, såsom det heter »högst tjugu riksdaler». Detta tyckes antyda
att brottets straffbarhet enligt lagstiftarens åsigt blifvit betydligt förminskad. Dessutom
hafva, intill de aldrasista åren, böterna för fylleri varit anslagne åt angifvaren,
så att städernas fiskaler till en stor del erhållit sin aflöning af dessa medel, i
hvilket förhållande numera den betydliga förändring skett, att Staten sjelf uppbär
böterna och gifver tjenstemännen ersättning för deras så förlorade sportler. Förmodligen
bar lagstiftaren vid vidtagandet af denna förändring varit ledd af den rigtiga
åsigten, att ett dylikt aflöningssätt borde undvikas, såväl och förnämligast för den
retelse till magtmissbruk, partiskhet och kitslighet, som ligger häri, som i det förnedrande
för en tjensteman att vara utsatt för blotta misstanken eller skenet häraf.
Den förändrade lagstiftningen har väl, i korthet sagdt, afsett att, i aflägsnandet af
alla egennyttiga motiv för åklagaren, erhålla en större garanti för anklagelsens berättigande
när den förekommer. Denna torde dock icke vara tillräcklig, ty städernas
natt- och polisbetjenter ega i allmänhet icke den bildning, som betryggar mot
missbruk af deras magt vid ordningens upprätthållande. Detta kan ock svårligen
Begäras, alldenstund både deras lön är otillräcklig och deras tjenst för obehaglig
för att personer med verklig urskilning skulle vilja egna sig åt detta yrke.
Dessa ordningens upprätthållare blifva ofta sjelfve förstörde af sin tjenst, emedan
den tvingar dem att så flitigt besöka utskänkningsställen; och mer än en gång har
händt att en polisbetjent under inflytande af eget rus varit väl nitisk i tjensten för
att få visa sin magt.

Jag har endast vidrört förhållandet vid städernas polisdomstolar, alldenstund
det måtte höra till sällsyntheterna, i fall det ens någonsin förekommer, att
någon vid Häradsrätterna åtalas för fylleri ensamt. Härom torde dock herrar jurister
kunna lemna närmare upplysningar.

Såsom ett ytterligare skäl för upphäfvande! af det straff, som i 18 Kap. af
1864 års strafflag stadgas för fylleri ensamt, kan jag icke undgå nämna att det
företrädesvis drabbar den fattigaste och okunnigaste folkklassen.

Det är långt ifrån mig att vilja försvara tillvaron af en för menskligheten
förnedrande last, men på samma sätt som just den nya strafflagen lemnat stor latitud
åt domaren att låta de omständigheter, under hvilka ett brott blifvit besåno-et,
inverka förmildrande eller försvårande på straffet, på samma sätt anser jag det ock
lagstiftaren värdigt att taga hänsyn till sådana omständigheter som bristande uppfostran,
armod, dåliga föredömen och dylikt, hvilka låta en förseelse af sådan art,
som den här afsedda, skådas i en betydligt förmildrad dager. Jag vågar till och
med gå så långt att påstå att utkräfvandet af detta straff medför en förlust för
Staten. Det stora flertalet för fylleri bötfällde kan icke erlägga plikten och måste

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 241,

således aftjena den genom vatten- och brödstraffs undergående. Utom det arbete
som härigenom förloras, torde det vara kändt, att fängelseluften ej är den atmosfer
i hvilken dygderna växa. Tvärtom beröfvar oftast ett fängelsestraff den, som undergått
det, andras aktning och nästan alltid hans egen. Ser han då en mindre
grad af rättvisa om ingen nödvändighet i den lag, som ålägger honom detsamma,
blifver dess följd snarare förhärdelse än förbättring. Lägges härtill Statens
omkostnader för den anklagades lagförande, kommunikationer vederbörande
embetsmyndigheter emellan m. m., så träder olämpligheten af detta lagstadgande
ännu mera i dagen. Men äfven der böterna kunna erläggas, sker dock detta oftast
med stor uppoffring för den brottslige och hans familj, kanske stundom af hel
veckolön, d. v. s. ett för en arbetare stort kapital. Jag tror derföre att jag icke
misstager mig i mitt påstående, att detta lagstadgande vållat mera ondt än godt,
att det förtagit ambition och arbetskraft hos flertalet i stället för att uppegga dem,
och att till följd deraf samhället blifvit belastadt med försorgen om personer och
deras familjer, hvilka utan denna lagstiftning skulle kunna försörja sig sjelfva.

Då således detta lagstadgande icke synes hafva någon grund i Statens behof
af skydd mot en brottslig vilja och ej heller kunna verka förbättrande på en
sådan, utan tvärtom lända såväl det allmänna som enskilda till förlust, tager jag
mig deraf anledning att föreslå följande förändrade redaktion af strafflagens 18
Kap. 15 §:

Ofverlastar sig någon af starka drycker och, under denna orediga sinnesförfattning,
å väg, gata eller annat allmänt ställe, begår brott, som
med böter belagdt är, straffas dessutom, för fylleri, med böter, högst
tjugu Riksdaler.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 27 Januari 1868.

dac. Wedberg,