Motioner » Andra Kammaren, N:o 17 (Motion 1896:56 Andra kammaren)

Motioner » Andra Kammaren, N:o 17.

till hvart tredje år och hvarje kurs ytterligare förkortas,
i syfte att kostnaderna för militärläkarnes
undervisning måtte än vidare nedbringas.

Stockholm den 25 januari 1896.

Olof Jonsson

J i Hof.

N:o 56.

Af herr 0. JoilSSOll i Hof, om skrifvelse till Kongl. Maj;t med
begäran om ändring i kongl. förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket den 26
januari 1894.

Uti Kong]. Maj:ts nådiga förordning af den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket stadgas i det
IV kap. huru med samtliga åt civil-, militär- och ecklesiastikstaterna
anslagna boställens skogar förfaras skall. Sålunda bestämmes i den 18
§ att regelbunden hushållning skall införas, dervid afseende skall fästas
derpå, att boställshafvarens årliga behof af skogsfång och bete såvidt möjligt
är tillfredsställes, äfven om afkastningen derigenom skulle inskränkas,
hvarjemte i följande §§ stadgas dels huru i vissa fall Kongl. Maj:t vill
förordna att skogen i sin helhet eller lämplig del deraf må ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, såsom om kronopark^-är stadgadt, dels huru med olika arter af skogens afkastning utöfver husbebofvet
skall förfaras, derest ecklesiastikt boställe icke af menighet
inköpts eller af enskilde för ändamålet donerats, för hvilka senare återigen
endast är föreskrifvet, att fråga om dispositionen af skogsafkastningen
alltid skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

Något oegentligt förefaller det mig, att under det i den 18 §
ordet »anslagna» begagnats för de boställen hvarom kapitlet handlar,
så bar i fråga om de boställens afkastning, hvarom undantag ifrån
regeln i afseende å dispositionen deraf göres, begagnats det mera inskränkande
ordet »af menighet inköpt», men ännu oegentligare synes
det mig, att under det bestämmelser gifvits om huru det i allmänhet
skall förfaras med fördelningen af skogens, hvad jag vill kalla, nettoafkastning
mellan boställshafvaren och de olika fonderna ifrån sådana
boställen, öfver hvilka statsmagten anser sig kunna mera fritt förfoga, man
deremot i fråga om sådana boställen, som måste anses för mera enskild
eller privat egendom, nöjt sig med att låta pröfningen af huru med
nettoafkastningen skall förfaras helt fritt bero på de vexlande åsigter
som kunna förefinnas hos de olika personer som aflösa hvarandra i regeringen
och i vederbörande embetsverk. Och dock måste väl behofvet
af en författningsenlig bestämmelse som rör mera enskild rätt vara
större än när saken endast angår den allmänna hushållningen.

Utan tvifvel är ursprungliga anledningen till berörda oegentligheter
att söka i rikets ständers skrifvelse af den 25 november 1863
angående förändrade föreskrifter i fråga om skogshushållningen i riket.
Ty under det att rikets ständer i skrifvelse den 5 december 1854 i
berörda hänseende anhållit »att, sedan ordnad skogshushållning blifvit
å alla till civil-, militär- och ecklesiastikstater hörande skogar införd,
boställshafvare måtte tillförbindas, att, i enlighet med uppgjord och
faststäld skogshushållningsplan samt under jägeribetjeningens tillsyn
vårda boställets skog mot rättighet för boställshafvaren att af de årliga
afverkningarne å desamma afyttra hvad som öfverstege boställets behof;
och rikets ständer vid 1856 —1858 års riksdag, med anledning af en,
på grund af 1855 års skogskomités förslag, afgifven proposition, i hufvudsak
vidhållit den i föregående skrifvelse uttalade uppfattning under
anförande af, bland annat: »att det föreslagna stadgandet», som afsåg,
att derest boställes skog öfverstege 500 tunnland, eller, ehuru mindre,
likväl vid dess indelning befunnes i betydligare mån öfverstiga boställets
behof af skogsfång, Kongl. Maj:t skulle ega förordna, att öfverskottsskogen
stäldes under skogsstatens förvaltning, med iakttagande att af
skogens behållna afkastning i första rummet tilldelades boställshafvaren
hvad honom skäligen borde tillkomma, »icke allenast vore stridande mot
boställshafvarens fördel, utan äfven förnärmande såväl deras som församlingarnes
och presterskapets rätt, emedan de flesta prestebol, isynnerhet
de, å hvilken någon betydligare skog funnes, icke voro af krononatur,
utan dels uppkomna genom sammanskott af församlingarne, dels

Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

donerade, hvadan all inskränkning i rättigheten att begagna deras afkastning,
som nu, äfven der trakthuggning vore införd, fritt disponerades
af innehafvaren, vore att förlikna vid en ny andlig reduktion», så uttalades
i 1863 års skrifvelse, att den omständigheten, att ett boställe
vore af frälse- eller skattenatur eller härledde sig från donationer icke
kunde hindra att staten, utan intrång i enskildes rätt, fritt förfogade
öfver hushållningen med samtliga boställsskogarne. Väl anfördes äfven
i samma skrifvelse, att en indragning till kronan af någon del af de
ecklesiastika boställenas afkastning kunde anses såsom ett intrång i
presterskapets privilegier, hvadan kronan borde afstå sin halfva del i
afkastningen till förbättrande af presterskapets löner, men något erkännande
af att de församlingars enskilda rätt, som sjelfva tillsläppt
boställena eller blifvit af privata personer donerade, kunde kränkas
genom att derifrån öfverflytta afkastningen till andra församlingar, kan
deremot icke upptäckas.

Antagligen på grund deraf ansåg väl Kongl. Maj:t sig icke böra
i 1866 års förordning intaga någon undantagsbestämmelse om dispositionen
utaf skogens afkastning ifrån sådana boställen som af församlingarne
sjelfva anslagits eller af enskilda donerats, utan först flera år
senare fann Kongl. Maj:t skäligt i bref till vederbörande bestämma att
dispositionen af afkastningen från dylika boställen åtminstone i visst
fall skulle underställas Kongl. Maj:ts pröfning. Tillämpningen af såväl
den äldre som den nu gällande och i form af undantag affattade bestämmelsen
leder emellertid derhän att, oaktadt med all säkerhet det
stora flertalet af de ecklesiastika boställena bildats genom sammanskott
af församlingarna sjelfva, så har den förmån för församlingen och dess
pastor, som undantaget afser, endast kommit ett litet fåtal till godo.

Detta dels derigenom att i förordningen upptages till regel att
kronan anslagit de ecklesiastika boställena och dels genom de för undantaget
begagnade inskränkande ordalagen, hvarigenom endast den
församling eller pastor, som lyckats förete fullständiga bevis medelst åtkomsthandlingar,
tillerkännas den fulla dispositionsrätten till skogens
afkastning.

Då emellertid bildandet af eu kyrkoförsamling väl varit en menighetens
frivilliga åtgärd, måste det ock anses såsom en oomtvistad rättsgrund,
att de boställen samma församling, frivilligt eller till följd af då
gällande lagbud, genom köp eller sammanskott af jord tillsläppt, eller
af enskild person donerats till pastors bostad och förmån derstädes,
icke till någon del bör till afkastningen fördelas emellan pastor i den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 56.

församlingen och presterskapet i andra församlingar. Detta vare sig
afkastningen kommer ifrån in- eller afrösningsjordens skötsel och bruk.

Om så är, så bör också lagstiftaren låta sig angeläget vara att
i detta fall så affatta bestämmelserna, att denna rättsgrund icke ögonskenligen
måste i allmänhet varda tillspillogifven, och särskildt här,
der endast undantagsvis fullständig legal bevisning kan förebringas,
bör, om i något fall, man akta sig för att låta den materiella rätten
komma till korta för den formella, genom att faktiskt alltid tilldela den
enskilde rollen af kärandepart gent emot det allmänna. Och det målet
torde i afsevärd grad kunna vinnas genom en annan redigering af vissa
paragrafer i syfte af fullkomlig likställighet i fråga om företeende af
fakta emellan de vederbörande embetsverk och den församling eller
pastor, som här äro att anse såsom parter emot hvarandra.

Vidare måste det väl, såsom jag redan förut anfört, anses på
sin plats, att i förordningen upptoges de allmänna regler efter hvilka
skogsafkastningen ifrån de boställen, som församlingen tillsläppt eller
enskilde donerat, må disponeras. Dervid torde i alla de fall, der ej
donator annorlunda bestämt, den ordinarie årsafkastningen af all till
ordnad hushållning indelad skog i regel böra tillfalla boställshafvaren.
Beträffande deremot den afkastning som erhålles genom beredningseller
rensningshuggning eller genom försåld skadad skog och icke kan
anses tillhöra den ordinarie årsafkastningen torde öfverskottet deraf i
allmänhet böra användas till bildande af en under församlingens kontroll
stående fond, hvaraf årliga räntan må tillfalla boställshafvaren.
Dock torde i alla händelser Kongl. Maj:t böra ega rätt att, derest boställshafvarens
inkomster derigenom skulle blifva synnerligt stora, föreskrifva,
det viss del deraf må till underhåll af boställets åbyggnader
eller församlingens kyrka eller till annat kyrkligt ändamål användas.
Då vidare det är beroende på domänstyrelsen när och till hvad omfattning
en ordnad skogshushållning varder införd å sådant ecklesiastikt
boställe, hvarifrån viss skogsafkastning alltid skall ingå till skogsfonden,
måste det anses såsom mindre korrekt, att, när t. ex. en väsentlig del af
boställets skog blifvit skadad genom eld och måste realiseras, hela behållningen
derför skall ingå till de ecklesiastika boställenas skogsfond
och boställshafvaren icke få någon del deraf.

Mig synes, att han i detta fall åtminstone borde tilläggas så stor
del deraf som, jemfördt med en stadigvarande skogsafkastning, kunde
för den tid han innehaft bostället på honom belöpa.

Jag föreställer mig, att dessa af mig angifna mål skulle kunna
vinnas derest orden vid slutet af 21 §: »som ej af menighet inköpts

Motioner i Andra Kammaren N;o 56.

eller af enskild för ändamålet donerats» utbytes emot orden, som af
staten anslagits;

att vid slutet af 22 § ett tillägg göres af: dock må af dylika
försäljningsmedel, der de uppgå till betydande belopp, Ivongl. Maj:tega
tilldela boställshafvare så mycket deraf som på honom skulle hafva belöpt
derest skogen varit indelad till ordnad hushållning;

att i 23 § andra stycket orden : »som icke af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats» utbytas emot: som af staten
anslagits;

att i 24 § orden: »samt då boställe, som af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats »utbytas emot orden: samt då
boställe som af menighet upplåtits eller af enskild för ändamålet
donerats, samt slutligen att 28 § finge följande förändrade lydelse:

Hvad i §§ 20, 21, 22 och 26 stadgas om disposition af boställes
skogsafkastning och skogsarrende för ecklesiastikt boställe gäller endast
i fråga om boställe som af staten anslagits; hvaremot skogsafkastningen
från ecklesiastikt boställe, som af menighet upplåtits eller af enskild för
ändamålet donerats, skall, der den är ordinarie och ej enskild donator
annorlunda bestämt, tillfalla boställshafvaren, och der den härleder sig af
sådan afverkning, hvarom i 22 § sägs, efter Kongl. Maj:ts pröfning
antingen tilldelas boställshafvaren för att mot redovisningsskyldighet
användas till boställets förbättring eller användas till bildande af en
särskild under församlingens kontroll stående fond, hvaraf årliga räntan
må tillfalla boställshafvaren, Kongl. Maj:t dock obetaget att, der boställshafvarens
inkomster härigenom skulle varda synnerligen stora, bestämma,
det viss del deraf må af församlingen disponeras till underhåll
af prestgård och kyrka eller till annat kyrkligt ändamål.

Jag anser mig slutligen böra erinra, att den 9 § i kongl. förordningen
af den 11 juli 1862 angående reglerandet af presterskapets inkomster
innehåller bestämmelser af en långt mera tillfredsställande art i
fråga om öfverflyttning af inkomster från en till annan församling, och
att äfven denna omständighet talar för att de af mig i det fallet ifrågasatta
ändringar genomföras, så att de båda förordningarue måtte derom
bättre öfverensstämma.

På grund af hvad sålunda anförts får jag vördsamt föreslå:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att sådana förändringar vidtoges uti Kongl.
Maj:ts nådiga förordning af den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarne i
Bill. till Riksd. Prof. 1S96. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Hiift. 3

Motioner i Andra Kammaren N:o 57.

riket att de här ofvan angifna syftemålen dermed vinnas
nemligen: dels att boställshafvarens och församlingens
rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen
må kunna göras lika väl gällande som kyrkans
eller det allmännas, och dels att bestämmelser meddelas
om huru med dylik afkastning ifrån de af församlingar
upplåtna eller af enskilda donerade boställen
bör i regel förfaras.

Stockholm den 25 januari 1896.

Olof Jonsson

i Hof.

N:o 57.

Af Herr J. Gr. Byström, m. fl., om inrättande af ett riksbankens
af delning skontor i Gefle.

Med åberopande ej mindre af motiven till den reservation, som
åtföljde 1894 års bankoutskotts memorial n:o 6, än af redogörelserna
för penningeomsättningen inom de fyra banker, som hafva kontor i
Gefle, och af Gefle tullkammares berättelse för samma år, af hvilka
framgår,

att i sparbankerna insatta belopp uppgått till kronor 2,260,000,

att Gefleborgs enskilda bank med hufvudsaklig
rörelse i Gefle och Gestrikland omsatt ............ » 28,530,000,

att Helsinglands enskilda bank med hufvudkontor
i Söderhamn och ett större kommissionskontor

i Gefle omsatt ........................................................................... » 39,250,000,

samt att Gefle tullkammares uppbörd varit...... » 1,380,000,

anse vi oss kunna ifrågasätta inrättande af ett riksbankens afdelningskontor
i nämnda stad.