Motioner Andra i Kammaren, N:o 126

Motion 1891:126 Andra kammaren

6

Motioner Andra i Kammaren, N:o 126.

N:o 126.

Af herr C. W. Collander, om ändring af 47 § af gällande
tullstadga.

Under 1888 års riksdag föreslog jag uti en inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 69),

»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes ändra lydelsen af 47 § i gällande tullstadga i det syfte, att vid beslag,
som i denna paragraf omförmäles, lastegare ej må fråndömas sin egendom,
så snart vid domstolsforhöret ådagalägges, att han icke varit delaktig i
skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest försummat något, som honom
såsom lastegare åligger vid varuinförsel».

Bevillningsutskottet, till hvilket motionen remitterades, afstyrkte emellertid,
uti sitt deröfver afgifna betänkande (n:o 16) bifall till motionen,
hvilket ock blef Riksdagens beslut.

Motiven för detta sitt afstyrkande formulerade bevillningsutskottet
på följande sätt:

»Ben stränghet, som utmärker de i tullstadgan meddelade särskilda föreskrifterna
rörande utrikes sjöfart med däckade fartyg under tjugo ton och
öppna batar, har säkerligen, såsom motionären äfven erinrar, ansetts nödvändig
för att förebygga en med dylika mindre farkoster lättare utförbar
oloflig varuinförsel. Att nu, sedan tull till jemförelsevis höga belopp blifvit
lagd å många förut tullfria varor, samt tullarne å andra varor i flera fall
blifvit betydligt förhöjda, exempelvis tullsatserna för bränvin och sprit, hvilka
varor tillhöra de artiklar, som företrädesvis utgöra föremål för smuggling,
torde det få anses mindre välbetänkt att, utom i yttersta nödfall, mildra strängheten
i berörda stadganden. Något dylikt nödfall har dock, enligt utskottets
åsigt, motionären ej påvisat. Visserligen kan det med gällande bestämmelser

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 126.

inträffa, att på grund af försummelse eller försök till lagöfverträdelse från skepparens
sida, gods bl ifver förklaradt förbrutet, utan att egaren till detsamma käft del
i skepparens lagstridiga handlingssätt, men detta förhållande i och för sig har
utskottet icke funnit utgöra ett tillräckligt skäl att ändra ifrågavarande bestämmelser.
Man måste härvid nemligen taga hänsyn till flera olika omständigheter.

Först och främst må emot motionärens förslag anmärkas, att det oftast
torde vara omöjligt att bevisa, att icke ett försök till smuggling förelegat och
att detta ej skett på lastegarens tillskyndelse eller åtminstone med hans
vetskap. Skulle emellertid uppenbart blifva, att lastegaren icke egt kännedom
om ett af skepparen gjordt försök till smuggling, eller har ett dylikt ej varit
afsedt, utan skepparen endast låtit en försummelse komma sig till last, drabbas
onekligen lastegaren af en förlust, hvilken icke kan ledas tillbaka till någon
skuld å hans sida. Eättelse i detta missförhållande har hittills vunnits på
det sätt att, då varuegarens oskuld varit fullt ådagalagd, staten till honom
återstält det gods, som blifvit dömdt förbrutet. Denna utväg att komma till
rätta med ett tydligen orimligt resultat synes utskottet, särskilt med afseende
å den nyss påpekade svårigheten i fråga om bevisningen, vara vida att föredraga
framför den af motionären förordade. Det torde för öfrigt böra bemärkas,
att på befraktare!! berott att anlita fullt pålitlig, redbar och erfaren skeppare».

För hvar och en som med oförvillad blick och ej med förutfattade
meningar genomläser min motion och bevillningsutskottets anförda bevis -förning mot densamma, bör det varda uppenbart att utskottet helt och
hållet misstagit sig, då det förutsätter något, som motionen oförtydbart icke
innehåller, nemligen ett ökande af faran för oloflig varuinförsel.

Någon lindring i de stränga bestämmelser, som enligt ifrågavarande
paragraf drabbar skepparen, om han vare sig afsigtlig^ genom försummelse
eller af rent oförstånd ej ställer sig samma till efterrättelse, har jag icke
föreslagit, ehuru äfven här vore åtskilligt att anföra mot att fel och påföljd
ej sällan kunna komma att stå i ett orimligt och orättvist förhållande till
hvarandra, ej heller har jag velat befria lastegaren från den stränga ansvarspåföljden,
utom i det fall att vid domstol ådagalägges, det han icke haft del i
skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest försummat något, som honom
såsom lastegare vid varuinförsel åligger, och att eu sådan ändring af paragrafen
skulle innebära någon sorts ökad uppmuntran till smugglingsförsök,
synes vara mig en orimlig föreställning, såvida man ej antager att domstolen
kunde känna sig frestad underlåta fullgöra sin pligt.

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 126.

Bevillningsutskottets förnämsta invändning mot förslaget eller »att det oftast
torde vara omöjligt att bevisa, att icke ett försök till smuggling förlegat och att
detta ej skett på lastegarens tillskyndelse eller åtminstone med hans vetskap»,
är ju snarare ett bevis i motsatt rigtning af utskottets öfriga tankegång, och
bestyrker endast hvilken ringa eftergift i ett drakoniskt och vid tillämpningen
ofta i hög grad orättvist befunnet stadgande mitt ändringsförslag innebar.

Att lastegare kan uppenbart oskyldig blifva fråndömd sin egendom, och
detta stundom till för honom ruinerande belopp, samt att sådana fall flera
gånger inträffat, framgår emellertid af utskottets betänkande, men vill
utskottet i dylikt fall hänvisa den oskyldigt dömde till den kongl. benådningsrätten.

Förutom det att då äfven tredje mans, beslagtagarens, lagliga rätt ifrågakommer
och att varorna under den längre processtiden kunna undergå betydlig
värdeförminskning, så synes det mig ej vara staten värdigt att sätta
nåd, der rätt på goda skäl bör gälla.

Sedan berörda min motion afgafs hafva flera liknande för rättskänslan
upprörande fall inträffat som det, hvilket närmast föranledde motionen och
deruti omnämnes, hvarför jag från flera håll biff vit uppmanad att ''åter upptaga
motionen.

Med afseende på hvad ofvan blifvit anfördt och med hänvisning i öfrigt
till min tidigare motion får jag ånyo vördsamt hemställa,

att Biksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes ändra lydelsen af 47 § i gällande
tullstadga i det syfte, att vid beslag, som i denna paragraf
omförmäles, lastegare ej må fråndömas sin egendom,
så snart vid domstolsförhöret ådagalägges, att lian icke
• varit delaktig i skepparens lagstridiga handlingssätt eller
eljest försummat något, som honom såsom lastegare åligger
vid varuinförsel.

Stockholm don 28 januari 1891.

G. W. Collander.