Motioner a Första kammaren, Nr 73 (Motion 1927:73 Första kammaren)

. Motioner a Första kammaren, Nr 73.

73.

Av herr Winberg, om Sveriges utträde ur Nationernas
förbund.

Vid 1923 och 1924 års riksdagar har av undertecknad motion väckts
om Sveriges utträde ur Nationernas förbund. Då jag nu återkommer med
motion i samma fråga är det därför att frågan sedan 1924 blivit än mera
aktuell och betydelsefull än den förut varit. Den motivering, som jag
använt vid föregående tillfällen, skulle jag nu återigen kunna upprepa. Jag
nöjer mig emellertid med att hänvisa till densamma och fogar diirtill
dessutom följande synpunkter.

Genomförandet av fredsfördraget, med konfiskering av territorier och
påläggande av kolossala reparationssummor, betydde detsamma som ekonomisk
ruin för de i kriget besegrade staterna. För dem fanns endast
en möjlighet att rädda sig — att arbetarklassen hade övertagit makten,
återupprättat industrin på kapitalismens bekostnad och slutit ekonomiskt
förbund mellan arbetarregeringarna. De allierade makternas första aktion
blockad av Sovjet-Unionen, undertryckande av Sovjet-Ungern och liknande
rörelser i Österrike och Tyskland — gick ut på att omöjliggöra
en sådan lösning av frågan. Deras påföljande aktion gick ut på att realisera
krigsbytet — att inteckna allierat kapital i Österrike. Ungern och
Tyskland och vid genomförandet av denna plan har den institution, som
de allierade makterna tillsatt — Nationernas förbund — spelat en viktig
roll.

Målet för de allierades finansiella intressen var att övertaga kontrollen
över den europeiska produktionen och handeln och detta skulle ske genom
beviljande av lån, inköp av aktier, kredit, grundande av banker etc. Men
för att denna politik skulle kunna föras med framgång, måste Europa
»stabilisera» sina politiska förhållanden; det fick inte förefinnas någon
fara för revolution, social lagstiftning eller inflation. I vissa fall, till
exempel i Tjeckoslovakiet, kunde denna stabilisering genomföras utan
någon särskild politisk apparat. I andra fall, av vilka Tyskland är det
mest typiska, måste man företaga särskilda arrangemang med reparationskommission,
Dawesplan o. s. v. Den första stora kapitalinvesteringen i
Europa skedde i Österrike med Nationernas förbund som instrument.

För det första säkerställde Nationernas förbund Österrikes ekonomiska
ruin genom att under fredsförhandlingarna i Versailles förbjuda Österrike
att gå samman med Tyskland. Den österrikiska koalitionsregeringen förkastade
möjligheten att genom arbetarklassen lösa frågan och baserade sin

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

politik på lioppet om hjälp från utländskt kapital. Den plan, som Nationernas
förbund utarbetat, antogs av den österrikiska regeringen år 1922.
Totalsumman av det av österrikiska regeringen garanterade lånet av år

1923 fixerades till 32,623,500 pund st. Vissa delar av lånet upptogs
av olika finansiella grupper, också i Amerika, och summan, som upptogs
i varje land, garanterades av staten. De nominella summorna utgjorde:
från England 14,000,000 pund st.; U. S. A. 5,400,000 pund st.; Österrike
3,807,700 pund st.; Tjeckoslovakiet 3,5.73,000 pund st.; Frankrike
2,659,000 pund st.; Italien 1,905,000 pund st.

Av den nominella summan 32,623,500 pund st. erhöll Österrike i
verkligheten endast 25 milj. pund st. Vart tog de felande 7 V* milj. vägen?
Hur gick det till exempel med de 14 miljoner, som uppbringades i England? Först

och främst sålde man obligationer med 20 % avdrag för att göra
dem mera »frestande», och dessutom avgick för annonsering och andra
omkostnader 3 %, så att av eu obligation på 100 pund st. erhöll den
österrikiska regeringen endast 77 pund st. Den nominella räntan på
lånet var 6 %, men då det verkliga beloppet för en obligation var 80
pund st. i stället för 100 pund st., utgjorde räntan i verkligheten 7 Va %.

Lånet utgjorde en del av en allmän plan för landets »återuppbyggande»,
enligt vilken ett ombud för Nationernas förbund, vilken hade att
bevaka de allierades finansiella intressen, blev den verkliga diktatorn i
Österrike.

Detta betydde först och främst, att de flesta av de rättigheter, som
arbetarna vunnit under kriget, beskars och indrogos. Till exempel 48-timmars veckan, som lagligt fastställts i december 1919, upphävdes just
i de industrier, vilka kontrollerades av förbundet. Enligt Nationernas
förbunds rapport av september 1925, arbetade post- och telegraf^’änstemännen
54 timmar, medan järnvägspersonalen är i tjänstgöring från 72
till 84 timmar i veckan. Naturligtvis har också en massa arbetare avskedats,
så att det i juli 1925 fanns 45,000 arbetslösa mera än i juli

1924 — ett slående vittnesbörd om välsignelserna av det »återuppbyggnadsarbete»,
som Nationernas förbund utför.

På så vis har förbundets diktatur gjort fältet fritt för den allierade
storfinansen. Den ovannämnda rapporten meddelar, att den österrikiska
industrin i betydande omfång ligger i händerna på bankerna, och på ett
annat ställe meddelas, att de österrikiska bankerna i betydande omfång
ligger i händerna på de allierades banker, vilka sålunda direkt exploaterar
de österrikiska bankerna.

Ett liknande återuppbyggande utfördes av Nationernas förbund i Ungern
år 1924. Kontrollen arrangerades på samma sätt som i Österrike. Eu
generalkommissarie, Mr S. Smith från Boston, U. S. A., blev av förbundsrådet
utnämnd till att »övervaka genomförandet av hela reformprogrammet»
.

Motioner i Första kammaren, Nr 7H.

Totalsumman av det lån, som Ungern bär att återbetala och att betala
ränta på, utgör 14,386,583 pund st. (Department of Overseas Trade
Report, Hungary 1925). Den verkliga summan, som Ungern erhöll efter
avdrag av utgifter för underhandlingar och avslutande av lånet, utgjorde
11,709,602 pund st. (Prospectus, Times, 2 juli 1924). Så betalades i
detta fall 2,676,981 pund st. till de allierades bankirer och kapitalister
för deras hjälp att stabilisera förhållandena under den reaktionära regeringen
i Ungern.

Den engelska andelen av lånet, 7,908,700 pund st., utställdes av Bäring
Eros., N. M. Rotschild och S. Henry Schröder. Räntan var 7 V* %,
vilket med hänsyn till priset på papperen (88 pund st. för obligationer
på 100 pund st.) och andra avdrag utgjorde omkring 8,8 %. Lånet var
beviljat mot säkerhet i tullar, sockerskatt, tobaks- och saltmonopol.

Det ungerska återuppbyggandet hade gett Horthyregimen ett starkt stöd,
och på samma sätt som i Österrike betyder det stabilisation på arbetarnas
bekostnad. Vid stabiliseringen av penningväsendet fastställdes 17,000
papperskronor som motsvarighet till en guldkrona, fastän den gällande
kursen vid denna tid var 15,232 papperskronor mot en guldkrona, varigenom
befolkningens börda ökades med 13 %. Enligt förbundets kontrollörs
rapport utgjorde reallönerna i augusti 1924 endast en fjärdedel
av förkrigslönen. Före kriget utgjorde till exempel inkomsten för 35,000
järnvägsmän 44 milj. kronor i guld, men i augusti 1924 erhöll 38,000
järnvägsmän 16 milj. guldkronor. Inom textilindustrin utgjorde värdet
av förkrigsproduktionen 82 milj. guldkronor, medan lönerna steg till 16
milj. I augusti 1924 värderades produktionen till 116 milj. guldkronor,
medan lönerna utgjorde endast 6 Va milj.

Återuppbyggandet har också medfört avskedanden i stor skala inom
den civila förvaltningen, upphävande av lagen till skydd för arrendatorer,
samt till påläggande av en hög försäljningsskatt.

Det tredje av dessa Nationernas förbunds lån är det s. k. 7 % flvkttingslånet
av år 1924 till Grekland. Detta lån upptogs, enligt vad man
uppgav, för att ordna förhållandena för de grekiska flyktingarna, under
kontroll av en kommission av Nationernas förbund. Summan utgjorde
12,300,000 pund st., av vilken eu del upptogs i Athen, eu del i Amerika
och 7,500,000 pund st. i London. Priset på obligationerna var 88 och
den verkliga räntan nära 8 %. Lånet garanterades av den grekiska regeringen
med säkerhet i särskilda monopol och tullar. I England sköttes
emissionen av Hambros bank i London, och det övertecknades på några
få timmar.

Men lånen, så prof!tablå de än var, utgjorde dock endast medel att
säkerställa det brittiska och det allierade kapitalets ställning i de omnämnda
länderna. Den deflation, som åtföljde »reformen», öppnade marknaden
för utländskt kapital till en mycket hög ränta.

»Efter det den kontroll, som utföres av Nationernas förbund, visat sig medföra
så välgörande följder, ha stora summor utländska pengar blivit investerade ,

Motioner i Första kammaren, Nr 7H.

skriver den engelska handelssekreteraren i Wien beträffande elektriska
företag i Österrike (Department of Overseas Trade Eeports, Austria, 1925).
Detsamma kan sägas om de flesta andra industrier, Eapporten fastställde
också det faktum, att österrikiska banker erhåller penningar utifrån, särskilt
från London och lånar ut dessa till 20 %.

De flesta av dessa banker i Wien stå i förbindelse med engelska,
franska, amerikanska och andra internationella storbanker och utgöra delarav
ett samverkande europeiskt banksystem.

»Nästan alla större banker och flera av de s. k. medelstora bankerna har
lyckats förmå stora utländska banker att inköpa av deras aktier, och den
förbindelse, som sålunda åstadkommits, har i hög grad underlättat krediten.»
(Department of Overseas Trade Eeports, Austria 1924.)

Sålunda har Allgemeine Österreichische Boden-Credit-Anstalt, eu liypoteksbank
med ett kapital på omkring 6 milj. pund st., som medlem i
direktionen den stora franska finansmannen Schneider-Creusot, och på listan
av delägare finner vi J. P. Morgan från New York, J. H. Schröder&Co
från London, Amsterdamsche Bank och Solvay et Cie. (Belgien), förutom
eu mängd franskt kapital. Österreichische Credit-Anstalt, kapital 12 milj.
pund st., arbetar i nära förbindelse med huset Eotschild och har förbindelser
i Böhmen, Italien, Polen, Ungern, Kroatien och med tyskt och
holländskt kapital i Holland. Bland dess förnämsta delägare finner vi
Knhn Loeb and Co., The Guaranty Trust Co, från New York och Messias.
Lazard Bros. och National Provincial Bank från London.

Anglo-Austrian Bank Ltd., i vilken Bank of England bär stora intressen,
är registrerad i England, med ett kapital av 1,406,370 pund st.
och har 35 avdelningar i Österrike, två i Ungern, tre i Italien, och två
i Eumänien; den är intresserad i Anglo-Czecho-Slovakian Bank och i
Kroatische Escomptebank samt i »olika industriella företag spridda över
Österrike, Tjeckoslovakiet, Jugoslavien, Ungern och andra länder. Banken
intager eu framstående plats vid arrangerande av Londonkredit för finansiering
av handeln i Centraleuropa — den assisterade vid placerandet av
de österrikiska och ungerska återuppbyggnadslånen.» (Statist. 7 nov.
1925). Ordförande är General Lawrence of Glyn Mills and Co., Bank
of Eoumania, Ltd, och Ottoman Bank; och vice ordförande är N. S. Spencer-Smitli
från Bank of England och British Italian Banking Corporation,
Ltd.

Amerikanska bankintressen har inte heller varit passiva. New York
lånade 20 miljoner dollars till det österrikiska jordbruket mot en ränta
av 8 eller 9 %, 5 milj. dollars till det stora järn- och stålbolaget, Alpine
Montan Co., 3 milj. dollars till vardera av tyrolska och österrikiska vattenkraftsbolagen
o. s. v.

Ungern befinner sig i samma ställning. The British Hungarian Bank
och Ungarische Amerikanische Bank A. G. förråder sitt kapital genom
namnen; Ungarische Allgemeine Credit Bank är nära förbunden med

Motioner i Första kammaren, Nr 73.

Österreichische Credit Anstalt (se ovan), Hungarian Land Mortgage Institute,
vilket nyligen upptog ett 7 Va % lån på 1,000,000 pund st. i
London och Estate Dovelopment Investment Co. utgör även tecken för
denna rörelse. Också i transportsystemet på Donau är engelskt kapital
investerat.

Att även de svenska storbankerna deltagit i denna för arbetarklassen i
berörda länder välsignelsebringande låneverksamhet är ingen hemlighet.
Den 5 januari 1926 innehöll Sydsvenska Dagbladet Snällposten eu av
betänksamhet och hjälplöshet präglad artikel i vilken sades bl. a.

»Under den senaste tiden har uppmärksamheten riktats på Sveriges deltagande
i ett flertal utländska lån. Man kan säga, att början gjordes med
det österrikiska lånet av 1923, vars karaktär av nödhjälp gjorde, att det var
svårt att vägra sin medverkan (kurs. av undertecknad). Senare har följt likartade
lån till Ungern och Tyskland. — — Från och med sistlidna höst har
denna utlåning tagit ökad fart. Yår penningmarknad har intresserat sig för
det tyska itentenbanklånet, för det tjeckoslovakiska lånet och för de lån som

upptagits av en del stora tyska industrisyndikat.--Med de höga räntor,

som de utländska lånen erbjuda, är det icke osannolikt att den svenska
kapitalexporten kan komma att taga större omfattning.»

Medan förbundet på detta sätt är i farten med att säkerställa de
finansiella gruppernas operationer i Europa, har det ett lika viktigt värv
att uträtta i kolonierna.

Nationernas förbund kallades in för att välsigna skilsmässan mellan de
förra tyska kolonierna och Turkiet och att giva denna eu »konstitutionell»
bas. Denna bas kan man finna i fördragets eu smula sardoniska språk.
(22 artikeln) där exploateringen av de infödda definieras som ett »heligt
uppdrag för civilisationen».

Enligt 22 artikeln skulle reglerna för mandaten fastställas av förbundet,
men de allierade makterna, vilka delat upp territorierna mellan sig, formulerade
också sina egna mandat, vilka sedan stadsfästes av förbundsrådet
— som behärskas av de allierade makterna.

Administrationén av mandatområdena har framkallat många svårlösta
problem, särskilt med hänsyn till den ofta förekommande oppositionen
från infödingarnas sida mot det »heliga uppdraget», vilka mandatstaterna
påtagit sig. I verkligheten har administrationen av mandatområdena i
huvudsak inte skilt sig från koloniernas administration på annat sätt, än
att i de förra den infödda befolkningen ofta revolterat, och att dessa revolter
undertryckts med den största stränghet. Dessa omänskliga militära aktioner,
luftbombardemang, repressalier mot den civila befolkningen o. s. v. som
företagits i Mesopotamien, Palestina, Transjordanien och Syrien — under
senaste år till exempel bombardemanget av Damaskus och kampanjen mot
druserna i Syrien, har i intet fall uppväckt protest eller aktivt ingripande
från Nationernas förbund. Petitioner från den infödda befolkningen kar
i nästan alla fall ignorerats eller tillbakavisats. Frågan om det fullständiga
massakrerandet genom aeroplanbombardemang av eu hottentottstam i

Motioner i Första hammaren, Nr 73.

i. d. tyska Sydväst-Af rika, »emedan de inte kunde eller ville betala en
skatt för sina hundar», togs upp i förbundsförsamlingen år 1923, men
Nationernas förbund beslöt att invänta och förklarade sig sedan tillfreds
med en rapport om Smuts regering, som bortförklarade det hela.

Mesopotamien ställdes under Englands mandat, varefter England skapade
den nya »staten» Irak och när den turkiska regeringen inte kunde gå in
på att förlora det oljerika Mosulområdet, så sände Nationernas förbund
kommissioner med bl. a. svensk socialdemokratisk medverkan att undersöka
saken och beslöt slutligen, att Mosul måste tillhöra Irak och på
samma gång arrangerades det så, att det engelska »mandatet» över Irak
förlängdes för ytterligare 25 år.

På så vis tjänar Nationernas förbund som den täckmantel, under vars
skydd de allierades finansmän och kapitalister utför exploateringen av de
färgade raserna i större skala och på ett samvetslösare sätt än vad som
hade varit möjligt med endast ett »moraliskt» understöd av Nationernas
förbund.

Jag kan inte underlåta att vid denna punkt i min framställning erinra
om Lenins benämning på Nationernas förbund 1920, då han kallade förbundet
»krämarnas rövarband». En hård benämning, som verkligheten
bekräftat.

Nationernas förbunds främsta ändamål — och den bas, på vilken det
vann sin popularitet — säges vara förhindrandet av krig. På de föregående
sidorna ha vi visat, att dess verkliga ändamål är att skapa och upprätthålla
sådana förhållanden, att det allierade finanskapitalet kan exploatera
folken i Europa och hela världen. Om ett krig bäst tjänar dessa
intressen, då må det bli krig! Nationernas förbund kommer inte att taga
ett enda steg för annat än för att välsigna segraren. Vad förbundet
åstadkommit i denna riktning summeras upp av Nation, New York (G juni
1923) på följande sätt:

»Sedan Versailles-freden undertecknades har 11 europeiska stater gripit till
vapen för att avgöra tvister med andra stater, och åtta av dessa var medlemmar
av Nationernas förbund. Tre av dessa tvister fördes mellan medlemmar
av detta förbund, som i fördraget svurit att aldrig gripa till vapen
utan invänta skiljedom eller undersökning av förbundet — och fyra av tvisterna
börjades av medlemmar i förbundet.»

1 flertalet av dessa fall har inte Nationernas förbund uttalat protest
eller fördömande av tvisterna, och inte heller har förbundet ingripit. I
alla de viktigaste fallen, såsom Polens krig mot Sovjet-Ryssland 1920,
Rulirockupationen 1921, de upprepade utbrotten av krig mellan Grekland
och Turkiet 1921—22, bombardemanget och besättandet av Korfu av
italienska styrkor 1923, den långvariga kampen i Marocko, konflikten
mellan Bulgarien—Grekland, i Englands sändande av trupper och krigsfartyg
till Kina, vilket land liksom England tillhör Nationernas förbund,
i alla dessa fall har Nationernas förbund icke ingripit. I andra fall, då

Motioner i Första kammaren, Nr 73.

eu medlem av förbundet gripit till vapen, såsom Polens besättande av
Vilna, bär förbundet ingripit för att sedan bekräfta handlingen.

Nationernas förbunds ställning till frågan om beväpningen är typisk.

I juni 1925 inkallades en konferens till Genua för att behandla frågan
om handeln med vapen, och det beslöts att handeln med vapen skulle
ske genom regeringarna och på ett öppet sätt, dock med det viktiga
undantaget, att Polen, Rumänien, Estland och Finland inte är skyldiga
att publicera kvantiteten och arten av de vapen och krigsmaterial, som
de köper — emedan dessa stater befinner sig i fara att bli anfallna av
Sovjet-Ryssland. (?)

Dessa privilegier för randstaterna underlättar förberedelserna till krig
mot Sovjet-Ryssland. Nationernas förbunds aktivitet går helt och hållet
i denna riktning. Krigsförberedelserna mot Ryssland är också huvudmotivet
till Locarnopakten. Denna pakt är i verkligheten en militär
överenskommelse i stil med de överenskommelser, som gjordes före kriget,
och den blev faktiskt godkänd av förbundet innan den undertecknades av
vederbörande parter.

Det sades här i landet efter »freds»-paktens anammande i Locarno att
en »mjukare» tolkning av art. 16 därmed gjorts, och att därför risken för
Sverige att förlora sin neutralitet genom sanktion sbestämmelsernas fullföljande
väsentligt förminskats. Detta förfäktades från såväl socialdemokratiskt
som äkta borgerligt håll. Det falska i detta påstående blev snart
uppenbart. I ett Londontelegram i samband med Nationernas förbunds
råds behandling av konflikten Bulgarien—Grekland meddelades det nämligen
att rådets uppträdande mot Grekland tillmättes stor principiell betydelse,
»emedan däri givits uttryck åt att den Tyskland garanterade tolkningen
av art. 16 är en rent internationell angelägenhet mellan Tyskland
och övriga stormakter.»

Denna deklaration är onekligen av mycket stort intresse. Här är tydligen
eu av de tolkningseftergifter, med vilka hrr Stresemanns och Luthers
anslutning till pakten mot Sovjet-Ryssland köptes.

Men till ovanstående kan än mer av intresse kombineras. Den franska
socialdemokraten Paul Boncour, vilken i Frankrike intager en mycket
officiös ställning — har i »Peuple» gjort följande uttalande:

»Fördragen från Locarno är blott bestämmelser för förverkligande av
N. F:s pakt. Det skulle betyda en förfalskning av pakten, om N. F. skulle
tillåta Tyskland särskilda åtgärder. Art. 16 är redan tillräckligt elastisk och
N. F. vill förstärka men icke ännu mer försvaga densamma. I ekonomiskt
avseende har Tyskland att deltaga i en blockad av Sovjet-Unionen. Deltagandet
måste liksom i alla andra stater beräknas efter den tyska beväpningens
styrka.»

Här bekräftar en ledande socialdemokrat tvenne påståenden som vi kommunister
förfäktat, men som bestridits av N. F:s alla drabanter här i landet.
Boncour bekräftar, att art. 16 icke förmildrats samt att Locarno var eu krigsoch
blockadkonferens mot Sovjet-Unionen.

Motioner i Första kammaren, Nr 73.

I »Berliner Tageblatt» liar »arbetarrepresentanten» och socialdemokraten
Mac Donald efter Locarnokonferensen förkunnat »att den ryska regeringen
i grund och botten i många avseenden är Europas mest typiska bourgeosieregering,
och i de fall ej detta stämde är den tsaristisk och imperialistisk.
I Europa är en stor fredsrörelse i gång. För dennas utveckling är Hyssland,
med sitt fasthållande vid sina föreställningar, ett stort hinder.»

Till en intervjuare från det vitgardistiska organet »Pall» upprepade herr
Mac Donald sina fraser om sovjetregeringens imperialistiska karaktär samt
ursäktade sig för att det var hans regering, som erkände Sovjet-Unionen.

»Framförallt har förhandlingarna med bolsjevikerna börjat innan jag blev
premiärminister, vidare befann sig Sovjets representant redan i London när
jag tillträdde posten. I mitt erkännande av Sovjetregeringen utgick jag
uteslutande från den grundsatsen att Europa förblött av kriget och ekonomiskt
ruinerat — utan Kyssland å ena sidan förlorade en omedelbar marknad
och å andra sidan att Rysslands isolering även skadade Tysklands, vilket i
så fall icke skulle bli i stånd att fullfölja sina förpliktelser gentemot oss.
Man kan icke avskära Östern från den övriga världen. Det skulle betyda
att territoriet från Ural till Rhen, 200 milj. människor, skulle avskiljas från
förbindelse med Väst-Europa och från handels- och produktionsverksamhet,
vilket skulle betyda en fara för världen av i dag. I politik måste man
lämna sin känsla åsido och blott underkasta sig logiken.» — — —• »Det är
i dag särskilt svårt att förutsäga något om Ryssland. Den närmaste tiden
skall visa om Sovjet-Unionen förstår sitt lands intresse eller blott gör till
sin uppgift att stifta oro. På det senare skall Europa veta att svara. Ryssland
skall bli isolerat.»

Yad som planeras av Locarnobloeket, det är att för Sovjet-Unionen uppställa
oantagliga krav, vilka man beräknar skall bli avvisade. Därigenom
har Sovjet-Unionen, enligt Mac Donald »stiftat oro», stört »fredsrörelsen» i
Europa och »Sovjet-Unionen blir då isolerad». Därmed inträder skyldigheten
även för Sverige att handla såsom medlem av N. F. med risk att
annars bli betraktad som »fördragsbrytande stat». Då man i Locarno
arbetade för Tysklands anslutning till N. F. var det med tanke på att få
art. 16:s grepp även över detta land för den ekonomiska blockaden mot
Sovj et-U niouen.

I detta sammanhang vill jag erinra om ett uttalande till Chicago Daily
News av dåvarande krigsministern här i landet Per Albin Hansson — ett
uttalande vilket gjordes ungefär samtidigt som herrar Boncour och Mac Donald
lät sin ovan citerade visdom döda. Herr Hansson meddelar:

»Den andra möjliga yttre faran ligger däri, att Ryssland kunde anfalla
andra baltiska stater och sålunda tvinga Sverige till intervention för att
skydda dem. Det är föga fara i en attack på Finland. Om Ryssland anfölle
Estland eller Lettland, skulle enda möjligheten till försvar av deras
oberoende för framtiden ligga i en kraftig aktion av alla makterna i Nationernas
förbund. Genom att reducera våra utgifter har vi icke förlorat uisikte
den nödvändighet, som kan uppstå för Sverige att ansluta oss till en
gemensam plan från förbundets sida för upprätthållandet av världsfreden.
En sådan möjlighet kan uppstå, utan att vi väntar det. I ett sådant fall
skulle vi vara färdiga.»

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

Samtidigt som dylika uttalanden göres meddelar Daily Herald, att Folkförbundsrådets
avrustningskommission sysslar med att »diskutera förslag
rörande ett eventuellt angrepp mot Finland och Polen». Vem skulle anfalla?
Naturligtvis Sovjet-Unionen. Och Daily Herald påstår att enligt
föreliggande förslag skulle:

»Nationernas förbunds samtliga medlemmar förplikta sig att i händelse
av angrepp mot något av dessa båda länder bevilja dem finansiell kredit,
vilket skulle sätta dem i stånd att köpa ammunition, kanoner och aeroplan
i obegränsade mängder från Tyskland, Frankrike och England.»

Till dessa belysande uttalanden till situationen efter Locarnokonferensen
vill jag nu anföra ett par för dagens situation intressanta deklarationer:

I Ny Tid, där N. F.:specialisten Backlund för pennan, förekom för några
veckor sedan en artikel i samband med fascistkuppen i Litauen. Där
skrives:

»Men vad angår nu detta vårt land? Det angår oss i den mån vårt land
är bundet av Nationernas förbunds pakt, närmare bestämd dess artikel 16.
Ty om oroligheter utbryta i Öster, så kommer kraftmätningen att utspela
sig mellan Ryssland och Nationernas förbund. Sverige i Locarnopolitikens
kölvatten ger helt enkelt upp sina möjligheter att upprätthålla neutralitetspolitik.

Var detta innebörden av vårt inträde i Nationernas förbund? Var det
detta Hjalmar Bran ting och svenska riksdagen hade för ögonen?

Nej och tusen gånger nej. Tungt blir ansvaret för dem, som tigande
åser att vårt lands utrikespolitik omärkligt glider ut på dessa stora farofyllda
vatten.»

Till detta citat vill jag omedelbart knyta an ett uttalande som gjorts i
tidningen Nya Samhället med anledning av Flottkommissionens uppseendeväckande
förslag. Där frågas med all rätt om inte detta förslag ingår som
ett led i den »strävan till att förvandla vårt neutrala land till eu lämplig
bricka i de stora imperialistiska staternas inringning av Sovjet-Unionen
som dikterat militärernas kärlek till liögsjöflottan?»

Flera belysande uttalanden av liknande art skulle jag kunna anföra. Jag
kan till exempel erinra om de »hemliga skrivelser» som påstås åtfölja flottkommissionens
betänkande. Men av vad jag redan anfört framgår, att
ententemakterna, framförallt England, under N. F.:s mask förbereder vissa
åtgärder mot Sovjet-Unionen, att vårt land genom sitt medlemsskap i N. F.
kommer att indragas i dessa samt att det här i landet finnes inflytelserika
personer, som icke tveka att redan nu uttala sig för en sådan medverkan.
Då så är fallet kan vi kommunister icke ta på oss »ansvaret» att »tigande»
åse detta utan vi reser kravet på Sveriges brytande av förbindelserna med
N. F.

Vem har panna att i dag taga N. F. i försvar? I det senaste numret av
Tiden gör prof. Lundstedt ett försök att hålla den sjunkande tron på N. F.
uppe. Men han levererar i. arbetet därmed så mycket argument av motsatt
karaktär att resultatet av hans artikel blir det rakt motsatta han avsett.

Och Dagens Nyheter behandlar i en artikel av den 28 september 1926 N. F.
under den talande rubriken »Dekadenssymptom». Tidningen hänvisar till

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

delegeradeförsamlingens senaste sammanträde, då Tyskland visserligen upptogs
i Nationernas förbund, men samtidigt tillskansade sig rådet större
makt, utan att delegeradeförsamlingen protesterade. Församlingen tycktes
föga vårda sig om sin plikt att göra sin insats i förbundets centrala verksamhet,
skriver tidningen och fortsätter:

»Man har sett liknande tendenser tidigare, men de ha aldrig framträtt
med samma tydlighet som nu — nu, då man, efter vad som inträffat under
detta år, skulle behövt en påminnelse om att det dock finns en delegeradeförsamling,
som ursprungligen var tänkt att uträtta någonting. Klagomålen
över rådets stigande makt låta något ihåliga då församlingen samtidigt själv
visar tecken på begynnande dekadens.»

Om jag så vidare och till sist tager ett citat av Henri Barbusse ur tidskriften
Clarté, så tror jag mig ha anfört några bevis på hur ingen längre
svävar i tvivelsmål om N. F.:s rätta karaktär och värdelöshet:

Barbusse säger, att N. F. är

»en institution, som direkt tjänar de härskande elementen inom segrarstaterna.
Det kan inte omintetgöra den imperialistiska politik med konkurrens
och söndring, som föres av de stater, vilka skapat det, hjälper det fram
och finansiellt upprätthåller det. Det är ironi att kalla det ett förbund av
folk. N. F. är endast ett förbund av kabinett, ett internationellt ministerium
för gamla världens regeringar, d. v. s. raka motsatsen till ett förbund av
folk.»

Det är en mycket utbredd tro, att Nationernas förbund har misslyckats.
Denna tro härleder sig därifrån, att man missuppfattat förbundets ändamål.
Av denna korta analys framgår, att dessa ändamål har varit att dämma
revolutionsvågen i Europa, att skapa en säker ställning för det allierade
finanskapitalet, att göra det lättare för de kapitalistiska intressena att vinna
nya fält för exploateringen utom Europa, samt att på ett eller annat sätt
krossa Sovjet-Unionen — »landet där arbetarna är härskande klass». Nationernas
förbund är faktiskt den imperialistiska kapitalismens viktigaste
internationella organ, och sänkningen av arbetarnas levnadsstandard överallt
i världen visar, med vilken framgång det utfört sitt verk.

Av detta skäl samt med att än en gång påpeka den krigsrisk, som vårt
land löper genom sitt medlemskap i N. F. anser jag att alla skäl tala för
Sveriges utträde ur nämnda institution.

Jag hemställer alltså,

1) att riksdagen för sin del beslutar Sveriges utträde ur
Nationernas förbund, samt

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att
Kungl. Maj:t, med biträdande av detta riksdagens beslut, må
anmäla Sveriges utträde ur Nationernas förbund, samt i övrigt
vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas av detta besluts
realiserande.

Stockholm den 21 januari 1927.

C. Winberg.