Motionär i Andra kammaren, Nr 485

Motion 1934:485 Andra kammaren

Motionär i Andra kammaren, Nr 485.

1

Nr 485.

Av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors, angående avskaffande
av alla tullar, acciser, tvångsregleringar och dylikt, som
fördyrar småböndernas och arbetarnas behovsartiklar.

En högt utvecklad jordbrukskarl-, införandet av arbetsbesparande maskiner
samt modernare och intensivare brukningsmetoder av jorden har
medfört förbättrade skörderesultat. Övergång till rationell boskapsskötsel
i en rad länder har medfört förbättring och utökning av den internationella
animaliska produktionen. För att denna utveckling skulle kunna
leda till stegrat välstånd åt massorna krävdes ett ordnat samhälle, men i
det kapitalistiska systemets anarki utgör denna stegring av agrarproduktionen
en förbannelse för de värdeskapande massorna. Medan miljoner
arbetare och fattiga bönder i hela världen gå under av svält, därför att
de inte har råd att köpa sitt dagliga bröd är spannmålsmetropolernas väldiga
vetemagasin överfyllda av miljoner ton vete, som undan för undan
ruttnar bort, i de fall det inte utsattes för organiserad förstöring. Medan
miljoner arbetslösa och deras familjer lider brist på näring och aldrig
kan få en bit kött uppfinnes nya maskiner för att förvandla friska kreaturskroppar
till gödningsämne eller i bästa fall svinmat med samma utsikter
att bli förstörda med samma genialiska maskiner, därmed levandegörande
legenden, örn de magra nöten som åt upp de feta och ändå förblevo
lika magra.

Förstörandet är kapitalismens styrande krafters metod för att på massornas
bekostnad klara sig från krisens följder. Ännu så länge sker det på
■»fredlig väg», men metodens »fulländning» är krigens massmord, som
förberedes och planlägges av samma krafter.

Detta är läget i den kapitalistiska världen. Med den internationella ekonomiska
krisen är en agrarkris förknippad, som är djupare, långvarigare
och mera omfattande än någon tidigare agrarkris som baft ekonomiska
orsaker.

Det orättvisa kapitalistiska utsugningssystemet bar mitt i överflödet och
varurikedomen fött nöd och fattigdom av skrämmande omfattning. Och
detta inte minst bland massor av dem, som på »egen gård och grund»
genom idogt arbete förmår jorden att ge näring.

Orsakerna till detta tillstånd ligger i det kapitalistiska samhällets egen
sociala och ekonomiska uppbyggnad. Så länge det kapitalistiska samhället
består, är den ekonomiska krisen en oundviklig följd av de »goda tider
na», av »uppsving» och »blomstring», emedan endast de kapitalistiska
storföretagarna i industri, handel och jordbruk förmår att dra fördel av
blomstring sperioderna.

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 4 sami. Nr 485—490

I

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

Hela det fattiga, arbetande folket är dömt till stigande armod under kapitalismens
system. Arbetarna, som endast har sin arbetskraft att avyttra,
utsuges allt hårdare. Rationaliseringens frukter visar sig endast i profitbolagens
årsberättelser. De arbetande bönderna, som inte är nog ka
pitalstarka att följa med de stora kapitalstarka jordägarnas rationaliseringstävlan
inom jordbruket, dömes till större skuldsättning och djupare
elände, utan att någonsin under kapitalismens herravälde finna någon utväg
därur. Örn de förut åtminstone hade den möjligheten, att erhålla arbete
inom industrien eller annars vid sidan av sitt jordbruk, så är denna
utväg nu i stort sett fullständigt stängd. Inte endast de själva är dömda
att till priset av allt djupare elände kämpa för att få bruka »sin» jordbit,
deras vuxna barn kan inte längre vinna inträde i fabrikerna eller på andra
arbetsplatser. De måste stanna hemma och dela den allt mindre brödbiten
hos sina föräldrar, därför att industriföretagen dagligen kastar ut arbetare
i stället för att ta in nya.

Vår så reklamerade »idyll» — Sverige, med dess jordbruk, skiljer sig
inte till det bättre från den övriga kapitalistiska världen. Läget och utvecklingen
för det svenska jordbruket är i stora drag detsamma som i kapitalismens
övriga länder.

I Sverige brukar mer än tre fjärdedelar (77.7 procent) av jordbrukarna
tillsammans inte mer än en tredjedel (34.3 procent) av jorden. Deras brukningsdelar,
som uppgår till högst 10 hektar, kan endast i undantagsfall på
sydsvenska slättbygden brukas med moderna maskiner. Och i de fall brukaren
haft möjlighet att anskaffa maskiner kan de givetvis inte få samma
räntabilitet som på de större jordbruken. Jordbrukets maskinisering är
en fördel, som endast storbönderna och godsägarna kan dra nytta av och
herika sig på. För storbrukaren blir därigenom produkterna mycket billigare
än för småbrukaren, ty med användning av maskiner går det i genomsnitt
endast åt sjättedelen så mycket arbetskraft. Det småbrukaren
behöver 18 timmar att meja för hand, kan mejas med maskinkraft på tre
timmar o. s. v. Storbrukarens jordbruk förräntar sig bättre. Han får under
annars »normala» förhållanden råd att anskaffa bättre utsäde, mera
gödning, moderna maskiner, bättre boskapsbesättning, utföra täckdikning
och införa gödselstäder, varigenom storbruket blir ännu mera konkurrenskraftigt
i jämförelse med småbruket. I den bristfälliga svenska statistiken
visar detta sig bland annat därav, att jordbrukarna med mindre areal
än 10 hektar inte haft råd att täckdika mer än i genomsnitt 8.9 procent av
arealen, medan storföretagarna med mer än 50 hektar jord har nära hälften
av sin jord täckdikad; medan mer än en tredjedel av storföretagarna har
urinbrunnar av cement, förekommer sådant endast hos 3 procent av småföretagarna
o. s. v. Och medan storbönderna har råd att köpa och underhålla
kor, som mjölkar 4 till 5,000 kilogram mjölk örn året, måste den
fattige bonden nöja sig med kor, som endast mjölkar 1.400—2,000 kilogram
per år. Sådant beror inte, som de välbetalda byråkraterna i olika kan -

3

Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

stier till »småbrukets fromma» så ofta påstår, på att de »mindre duktiga
jordbrukarna» inte kan följa med i utvecklingen eller inte är tillräckligt
måna örn sin torva. Säkert är den stora massan av småbrukare både arbetssammare
och mera intresserade av sin jord än storbrukarna. Säkert
är, att alla småbrukare under de förhållanden, som nu rått en längre tid,
nedlägger och måste nedlägga stor möda och omsorg örn sitt jordbruk, under
det att storföretagaren inte endast lejer andra till att arbeta utan också
till att tänka för sig och många fall endast tillfälligt befattar sig med sitt
jordbruk.

Den inte endast för »modernäringen» utan för hela folkhushållningen så
betydelsefulla tekniska och vetenskapliga utvecklingens frukter är monopoliserade
i händerna på ett litet fåtal allt rikare storföretagare i samhället
såväl som också i dess jordbruk. Under »normala» förhållanden kan
även småbrukaren uppehålla sig, emedan det som går åt för hans existensminimum
bestämmer varupriset på jordbruksprodukterna, när hela jordens
avkastning kan avsättas. Men storföretagaren — godsägaren och storbonden
— med rationaliserade brukningsmetoder drar dessutom stora
extraprofiter, då de inte behöver nedlägga så mycket arbetskraft och således
kan framställa sina produkter billigare.

Därtill kommer att det svenska agrarkapitalet är intimt allierat med det
svenska finanskapitalet i sin helhet. Inte endast det, att bankerna endast
genom hypotekslånen är verkliga ägare till nära hälften (1930 — 43.3 procent)
av det svenska jordbrukets taxerade värde (därtill kommer de lägre
bondeskiktens ytterligare skuldsättning, som för det mesta omfattar hela
egendomen) samt att staten, industribolagen, bankerna och andra finanskapitalistiska
företag äger väldiga jordområden, som under olika former
till stor del brukas av små- och fattigbönder. Sveriges 1,930 godsägare hade
1920 en förmögenhet på nära en miljard kronor, som säkerligen till stor
del örn inte största är investerad i finanskapitalistiska företag och i första
hand i de monopolföretag, som jordbrukarna måste vända sig till då de
antingen vill avyttra sina produkter eller anskaffa kraftfoder, konstgödning,
utsäde o. s. v. Därtill kommer att spritbrännerierna, stärkelsefabrikerna,
mejerierna och ett stort antal slakterier så gott som uteslutande
ligger i händerna på storbönder och godsägare, vilka därigenom inte endast
förmår att ernå högre pris på egna produkter, utan också skaffar sig
extraprofit på småböndernas bekostnad genom att köpa upp deras produkter
till underpriser. Samma är också förhållandet med viss del av de rika
storböndernas kapital. Jordens storföretagare ligger inte endast över i
konkurrensen gentemot småbrukarna, de deltager direkt i deras utsugning
på skilda områden och har krasst motsatta intressen gentemot de senare.

De och deras gelikars representanter är det som sitter i ledningarna
för alla de institutioner och styrelser, som har det avgörande ordet i
svensk agrarpolitik. Deras intressen tjänas av hela statsapparaten. Till
och med i den apparat, som leder den så omtalade egnahemsrörelsen, vik
ken skall demonstrera statsmakternas intressen för småbrukarna.

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

Liksom den »självägande» bondens skuldsättning, är egnahemslånen
endast en snara örn halsen på dem som är beroende av dem, medan de
storjordägare, som »offrar sin jord» för utstyckning till detta ändamål,
tillhör dem, som drar hem vinsten i form av höga jordpriser och säker
betalning, samtidigt som de, örn de är intresserade av det, oftast behåller
det utstyckade godsets bästa jord själva. De bönder, som slår sig på
»egna hem» hänvisas till den sämsta jorden, där de för det lånade kapitalet
och egna besparingar skall uppföra reglementsenliga byggnader
o. s. v. Dessa egnahem avkastar med säkerhet endast ett ting, nämligen
en egnahemsägare var sjätte år, som en egnahemsägare i Kristianstads
trakten uttryckte det på ett bondemöte förra året. Även övriga slag av
egnahemsbruk är att jämställa med de ovannämnda. Örn småbonden är
egnahemsägare, arrendator, »arbetarsmåbrukare» eller »självägande»
äger ingen avgörande betydelse, de är alla föremål för det med finans
kapitalet allierade agrarkapitalets utsugning på alla områden.

Detta har inte minst kommit till uttryck i den jordbrukspolitik, som
genomförts i Sverige under den nuvarande agrarkrisen. Denna liksom
all politik i vårt »demokratiska» Sverige bestämmes och dirigeras av finanskapitalets
representanter. Och de förstår sannerligen att lägga den
tillrätta för sig. De känner inga skrupler vid att demagogiskt utnyttja
den stora bondemassans ekonomiska ruin för egen vinning.

De fattiga bönderna, d. v. s. den stora majoriteten av Sveriges bondebefolkning,
drabbades först och drabbas hårdast av krisen. De hade tidigare
till stor del kunnat tjäna något bredvid sitt jordbruk på arbete
hos andra. Denna möjlighet stängdes genom den stegrade arbetslösheten.
Särskilt godsägarna genomför f. n. en skärpt rationalisering, inte så mycket
genom maskinisering som genom hårdare utsugning av arbetskraften.
De övergår från att ha årsarbetare till dagsarbetare för hårt nedpressad
lön. Därav kommer den snabba stegring av arbetslösheten på
landsbygden, framförallt bland lantarbetarna, som visar sig i de senaste
arbetslöshetssiffrorna. Så har antalet arbetslösa lantarbetare endast under
det senaste året nära färdubblats. Under sådana förhållanden blir
det allt omöjligare för den fattiga bonden att finna någon utkomst vid
sidan örn sitt jordbruk.

Den stora massan av Sveriges bönder var redan förut så hårt skuldsatt,
att de endast med uppoffringar och försakelser kunde hålla sig
uppe. De med krisen minskade inkomsterna har givetvis ytterligare försvårat
deras möjligheter att hålla det hela flytande. En av lantbruksstyrelsen
företagen undersökning av de mindre lantbrukens ekonomiska
bärkraft har givit följande resultat: 102 mindre jordbruk i mellersta
Sverige med en genomsnittlig areal av 13.8 hektar odlad jord, hade räkenskapsåret
1931/1932 en nettoavkastning av i genomsnitt 3 kronor per
hektar, vilket som helhet taget betydde en förräntning med 0.2 procent
av kapitalet. Det talas och skrives mycket örn jordbrukets nödläge. Det

Motioner i Andra kammaren, Nr 485. 5

återspeglas i dessa siffror från de små jordbruken. Hur skall dessa bönder
kunna betala de dryga räntorna, som belöper sig till det flerdubbla
av avkastningen? De kämpar till det yttersta för att hålla sig kvar. Det
visar bland annat siffrorna över de »frivilliga» jordbruksförsäljningarna,
som under de senaste åren sjunkit med omkring 25 procent. Av
ovannämnda undersökning framgår även, att nämnda jordbrukare för
att få det till att gå ihop, måste företaga en kapitalförbrukning med i
genomsnitt 212 kronor, vilket inte annat är än en stegrad skuldsättning.
Och dock tillägger lantbrukssällskapets direktör L. Nanneson i sin redogörelse
över beräkningen försiktigtvis: »I vilken mån de här framlagda
resultaten anses såsom representativa för det stora flertalet mindre jordbruk
inom landet under ifrågavarande år, är givetvis vanskligt att bedöma.
I betraktande av att de kontrollerade jordbruken med hänsyn till
hektarskördar, mjölkavkastning per ko och mjölkpris intager en relativt
förmånlig ställning, ligger det nära till hands antaga, att de även med
hänsyn till det ekonomiska slutresultatet är bättre än genomsnitts jordbruket.
-»

Att det stora jordbruket lönar sig bättre, visar en annan beräkning
från räkenskapsåret 1932 omfattande 277 jordbruk, varav 32 procent med
en areal över 50 hektar (i genomsnitt har endast 20 procent av Sveriges
jordbrukare en areal på över 50 hektar), som visar en nettoinkomst på
genomsnittligt 35 kronor per hektar i stället för 3 kronor för smabrukarna.

Något annat material i denna fråga finns inte att tillgå, men det kan
som belysande framhållas, att Sveriges godsägare, som tillsammans med
sina familjemedlemmar uppgick till 7,422 år 1920, hade en årsinkomst
på 56.7 miljoner kronor, under det att torparna och deras familjemedlemmar
uppgående till 144,202 endast hade 35.4 miljoner i inkomst att
leva av. Dessa siffror ställer »samhället sådant det är», i blixtbelysning.

Så mycket brottsligare är därför den agrarpolitik, som godsägarna
och deras bundsförvanter genomför i Sverige. Den går helt ut på att berika
de rika och ytterligare pressa de fattiga.

Tag till exempel spannmålspolitiken. Det har ständigt förklarats från
regeringshåll. att tullarna och de prisreglerande åtgärderna inte får höja
priset på bröd för arbetarna. Efter en beräkning av byrådirektör H.
Heyman visar det sig emellertid, att brödpriserna ligger 40 till 80 procent
över förkrigspriserna, medan bönderna inte får mera för sin säd än
före kriget och det internationella veteindexet i svensk valuta håller
sig omkring 70, örn 1913 tages som 100. Den nuvarande spannmålspolitiken
innebär, att staten påtager sig, att före den nya skörden köpa spannmålsöverskottet
till ett pris av 19 öre kilogram för vete och 18 öre för
råg. Men detta kan endast storbönder och godsägare dra verklig förde!
av. Enligt officiell beräkning odlar 60 procent av Sveriges jordbruKare
mindre spannmål än de själva förbrukar. En stor del av dem måste

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

själva köpa av det fördyrade brödet. Därtill kommer att de fattiga
spannmålsodlarna inte kan lagra sin spannmål, till dess staten inlöser
den för sitt fastställda minimipris, utan tvingas att avyttra den genast
efter skörden, till betydligt reducerade priser (mellan 12 och 15 öre per
kilogram). Den nuvarande jordbruksministern Per Edvin Sköld skrev
i en valbroschyr hösten 1932: »Spannmålshjälpen följer i sanning bibelordet,
att åt den som mycket haver, skall varda givet, men frän den som
intet haver, skall det varda taget.» Örn på den valbroschyren eller inte,
så blev dock herr Sköld i kraft av en majoritet bland väljarna jordbruksminister.
Denna väljarmajoritet hade givetvis röstat för en annan
spannmålspolitik, men i dag kan precis samma bibelspråk sättas som
motto över hans och den socialdemokratiska regeringens jordbrukspolitik.
I verkligheten har ingen förändring inträffat. Inte väljarmajoritetens
vilja utan den lilla godsägar- och storbondeminoriteten utövar
alltjämt det bestämmande inflytandet över statens spannmåls- och övriga
jordbrukspoli tik.

Denna politik har lett till att brödkonsumtionen fallit oroväckande i
Sverige. Enligt »Svensk Bageritidskrift» har brödspannmålskonsumtionen
under tre år (från 1928/1929 till 1931/1932) nedgått från 194 kilogram
per innevånare till 151 kilogram eller med nära en fjärdedel. Avgörande
är därvidlag att så många av Sveriges innevånare är arbetslösa och att
de fattigaste hönderna med deras familjer av nöd och brist måste inskränka
sin brödkonsumtion. Detta är, det som lett till att statens spannmålspolitik
gjort bankrutt, att 100,000 ton av 1932 års veteskörd ligger
upplagrad och överfyller de statsmagasin, som genom samma brottsliga
spannmålspolitiks fortsättande av fjolårets skörd måste upptaga ett nytt
veteöverskott på 200,000 ton och ett rågöverskott på 60,000 ton. I sitt
kalmartal den 19 november erkände också jordbruksminister Sköld att
spannmålsregleringen befinner sig i ett prekärt läge. Men han tröstade
sig och det svenska folket med att »det nog i alla fall är ganska säkert,
att det hela slutar med att vetetröttheten kommer marken att vid ogynnsam
väderlek helt enkelt vägra att lämna en rimlig gröda. När vi hunnit
dit, reglerar nog naturen bort överflödet och mer till», förklarade han
och upplyste att det inte kunde företagas några förändringar i regeringens
jordbrukspolitik. Det är inte tal örn att se till, att få konsumtionen
stegrad genom att låta de arbetslösa och nödlidande få del av dessa
överskott. Det ligger inte i linje med den socialdemokratiska regeringens
krispolitik — därför att det inte stämmer överens med godsägarnas och
kvarntrustens intressen.

Också köttkonsumtionen minskas av samma anledning. Här är resultatet
av krispolitiken, att enligt uppgift av organisationschefen för Sveges
slakteriförbund konsumenterna får betala 50 procent mera för kött
och fläsk än före kriget under det att lantbrukarna får 25 procent
mindre betalt vid sina leveranser nu mot före kriget. För att råda bot

Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

7

mot detta, Ilar regeringen som bekant vidtagit den extraordinära åtgärden
att sända trenne experter till Danmark för att lära av socialdemokraten
Stauning, hur man en masse enligt teknikens sista ord kan förstöra
friska djurkroppar, så att de inte kan ätas av arbetarna.

I sockerfrågan ämnar regeringen fortsätta samma understödspolitik —•
åt sockertrusten, som på grund därav i fjol kunnat höja utdelningen till
aktieägarna med en procent.

Mjölk är den allmännaste avsättningsprodukten för jordbrukarna,
även för fattiga. En mjölkregleringspolitik skulle därför enligt förnuftets
alla lagar böra bli till understöd även åt de små jordbrukarna. Men
också mjölkregleringen har man genom en illfundig politik lyckats att
vända till förmån för trustkapitalet. På konsumenternas och huvudmas
sans av bönderna bekostnad uttages en mjölkskatt, som användes för att
finansiera dumping på utlandet och därmed till att fördyra smöret. För
att åstadkomma detta erhöll de svenska smörexportörerna under månaderna
juli—september i fjol ett anslag av mjölkskattemedlen på över 4
miljoner kronor, varigenom smörpriset kunde hållas i genomsnittligt 80
öre högre pris än det varit utan detta anslag. Som ett led i denna smörfördyringspolitik
har regeringen infört vad nuvarande jordbruksministern
före valet kallade »skottpengar på margarin», så att också denna
rena »fattigmansvara» stigit i pris med 20 öre per kilogram.

Äggen är en annan produkt, som huvudsakligen kommer från de fattigaste
bondehushållen. Här är det inte fråga örn krishjälp, trots att
äggen i fjol genomsnittligt var billigare vid uppköpen än året förut.
Tvärtom brandskattas äggproducenterna förut genom havretullen och
nu genom förbudet mot import av havre och majs med syfte att tvinga
dem köpa av det statligt minimiprisgaranterade och fördyrade vetet.

Ingenstans är det fråga örn att hjälpa de fattiga bönderna och de arbetslösa.
Bönderna och arbetarna måste i stället betala en kännbart stegrad
tribut till det trustifierade mellanhandskapitalet, sockertrusten,
kvarntrusten, mjölkmonopolet o. s. v. »Åt den som mycket haver, etc.»

Att varaktigt och väsentligt förbättra böndernas läge, att övervinna
deras genom krisen ännu mer växande svårigheter är otänkbart så
länge kapitalismen består. Den kapitalistiska produktionsordningen är
orsaken till det katastrofala läge, i vilket de arbetande bönderna befinner
sig. Monopolkapitalismen utplundrar genom olika åtgärder do arbetarn
de massorna, storbönder och godsägare berikar sig på småböndernas nöd.

Kommunisterna vill ta jorden från bönderna — ropar storbönder och
godsägare, skriar alla det nuvarande systemets försvarare. Det är inte
sant! Bolag och banker har lagligen stulit oerhörda jordområden för
bönderna. Och vad de ännu icke stulit kommer de att stjäla, det visar
utvecklingen. Kommunisterna däremot kämpar för att de arbetande
bönderna skall få jord, tillräckligt för sin bärgning, samt maskiner och
övriga levande och döda inventarier, därför mana kommunisterna Sve -

8

Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

riges arbetande bönder till kamp för ersättningslös expropriering av kyr
kans och bolagens jord, godsägarnas och storböndernas väldiga jordområden
samt därtill hörande levande och döda inventarier och fördelning
därav bland de arbetande, jordfattiga bönderna, arrendatorer och lantarbetare.

Det ges endast en utväg ur den kris som nu drabbar landsbygdens fattiga
bönder och det är frigörelsen ur kapitalistiskt slaveri. I kampförbund
med industrins arbetande massor och under ledning av det kommunistiska
partiet kan de arbetande bondemassorna störta det system som i dag är
orsaken till nöden och eländet bland de arbetande massorna och upprätta
sitt herravälde samt tillsätta en verklig arbetar- och bonderegering. Endast
på detta sätt kommer jorden att tillhöra de arbetande bönderna, endast
på detta sätt kan bönderna finna en utväg ur nöd och elände samt
vänta sig en bättre framtid.

En sådan verklig arbetar- och bonderegering, stödd på de arbetande
massorna skulle genast genomföra alla åtgärder som medförde verklig och
betryggande hjälp åt de arbetande bönderna. En sådan regering skulle genast
stryka ett brett streck över alla skulder samt sörja för att tillräckligt
med jord och inventarier ställdes till förfogande.

Men är en sådan utväg möjlig som kommunisterna föreslår?

Den är möjlig! I ett land — på en sjättedel av jorden — i Sovjet-Unionen
har de arbetande bönderna i förbund med industrins arbetare och alla
av kapitalismen utplundrade skikt under ledning av det kommunistiska
partiet störtat kapitalisternas, godsägarnas och storböndernas välde och
tagit makten i egna händer. Där är godsägarnas, storböndernas, bolagens,
kyrkans och furstarnas jord och inventarier nationaliserade. I samband
med uppbyggandet av socialismen och det klasslösa samhället, har de arbetande
bönderna numer övertygade av hundrade exempel och sin egen
erfarenhet, övergått till uppbyggandet av kollektiva jordbruk.

Arbetar- och bonderegeringen i Sovjet-Unionen hjälper genom en rad av
åtgärder de arbetande bönderna. Sovjetstaten beviljar bönderna lån, förser
dem med konstgödning och utsäde av förstklassig kvalité, ställer
agronomer och veterinärer kostnadsfritt till förfogande, organiserar traktorstationer,
möjliggör för böndernas söner och döttrar kostnadsfri utbildning
vid lantbruksskolor och de högsta agrarvetenskapliga institut. Skattebefrielse
genomföres för en stor del av bönderna, deras kulturella behov tillgodoses
i en tidigare okänd omfattning. Sovjetmakten har frigjort de
arbetande bönderna från utplundring och förtryck. Sovjet-Unionens
exempel bevisar inför hela världen att endast den proletära revolutionen
förmår att varaktigt och väsentligt förbättra de arbetande böndernas läge.

Därför förklarar det kommunistiska partiet för Sveriges arbetande bönder:
endast genom förbund med arbetarklassen under ledning av det kommunistiska
partiet i kamp för kapitalismens störtande kan de arbetande
bönderna befrias från alla de svårigheter under vilka de nu lever. Mer

9

Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

äu allting annat fruktar den besittande klassen, storkapitalister och storgodsägare,
att de arbetande bönderna skall bli medvetna om den kraft de
besitter örn de kämpar gemensamt med arbetarklassen under ledning av det
kommunistiska partiet. Därför sprider man legenden örn att kommunisterna
vill ta jorden från bönderna, därför hetsar man mot Sovjet-Unionen
allt i syfte att behålla makten för kapitalistisk utsugning och utplundring
i alla dess former.

De arbetande bönderna har endast en utväg ur krisen, med all dess nöd
och allt dess elände. Det är att störta kapitalismens orättfärdiga utplundringssystem,
att gemensamt med de arbetande massorna i industrin kämpa
för en revolutionär utväg ur krisen för att erövra makten åt de arbetande
i stad och på landsbygd genom den proletära diktaturen.

Kommunistiska partiet söker i dag organisera bönderna till kamp i deras
svåra läge kring följande krav:

1. Omedelbart avskrivande av alla små- och medelbönders, alla småarrendatorers,
alla egnahemsägares obetalda skatter.

2. Fullständig skattebefrielse för småbönder och småarrendatorer. Skattelindring
för mellanbönderna.

3. Förbud mot alla exekutiva auktioner och utmätningar för ränte- och
hypoteksskulder för småbönder, egnahemsägare och hypoteksanstalter.

4. Avskaffandet av alla tullar som fördyrar de arbetande böndernas nödvändighetsartiklar.

5. Avskaffandet av inmalningstvång och mjölkskatt samt alla liknande
bestämmelser som fördyrar livsmedlen.

6. Omedelbart understöd i form av kontanthjälp åt småbönder som vid
sidan av sitt jordbruk tvingats att arbeta hos bolag och andra företag
för att bärga sig men nu äro arbetslösa.

7. Upprättandet av en statsfond för medel åt småbönder och fattiga
arrendatorer till utsäde, kreatursfoder, konstgödsel, redskap o. s. v. utan
återbetalningsskyldighet.

8. Statlig ålders-, olycksfalls- och invaliditetsförsäkring för alla småbönder
och arrendatorer.

9. Arrendeavgifternas strykande för småarrendatorer och torpare. Besittanderätt
utan ersättning garanteras.

För att möjliggöra dessa kravs genomförande vidtages motsvarande
lagstiftningsåtgärder, skärpt beskattning av de stora förmögenheterna,
nedsättning av de högst betalda statliga tjänstemännens löner, indragandet
av alla anslag till militärväsendet, kyrkan, polisen och kungahuset.

Alla försvarare av den nuvarande samhällsordningen, alla varnare av
fortsatt kapitalistisk utplundring kommer att förklara dessa krav orimliga
och ogenomförbara. ''Men vi kommunister svarar:

om de arbetande massorna i stad och på landsbygd, örn alla av kapitalismens
system utplundrade sluter sig samman till gemensam kamp för sina
intressen kommer inte endast dessa för dagen ställda krav att genomföras

10

Motioner i Andra kammaren, Nr 485.

utan. också det program som helt frigör de arbetande massorna ur kapitalistiskt
slaveri vilket för de arbetande bönderna är:

konfiskering av godsägarnas, storböndernas, bolagens och kyrkans skogar
och jord, med samtliga inventarier och deras övergång i de arbetande
massornas bänder som genom sin regering genomför en kostnadsfri fördelning
av dessa konfiskerade egendomar till jordfattiga bönder, småarren
datorer och lantarbetare.

Från dessa principiella utgångspunkter konstaterar kommunistiska partiet
att inga av riksdagen företagna åtgärder bringar hjälp annat än åt
storjordbrukarna. Då denna hjälp måste betalas av det stora flertalet
jordbrukare, av arbetarna och andra fattiga konsumenter har den dömt
sig själv. Vi föreslår därför,

att riksdagen i skrivelse till regeringen begär utredning
och förslag örn avskaffandet av alla tullar,
acciser, tvångsregleringar och dylikt som fördyrar
småböndernas och arbetarnas behovsartiklar.

Stockholm den 23 januari 1934.

Hilding Hagberg. J. // Brädefors.