Motionär i Andra kammaren, Nr 320

Motion 1927:320 Andra kammaren

Motionär i Andra kammaren, Nr 320.

1

Nr 320.

Av herr Lind»!vist i Halmstad, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 174, med förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 15 juni 1923 (nr 281) om motorfordan.

I proposition nr 174 har Kungl. Maj:t begärt riksdagens yttrande över förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15
juni 1923 om motorfordon.

De föreslagna ändringarna avse huvudsakligen att få in de så kallade lättviktsmotorcyklarna
under nämnda förordning. Dessa motorcyklar med vikt
ej överstigande 50 kilogram äro för närvarande i allt väsentligt jämnställda
med velocipeder, de behöva ej registreras ej heller hava igenkänningsmärke.
Nu föreslås, att den frihet, som hittills varit rådande, skall bort och att även
dessa fordon skola besiktigas, registreras och därmed också skatteläggas.
Vidare skola fordringarna på kvalifikationer och kompetens hos förare av
dessa lättviktsmotorcyklar bliva lika stränga som när det gäller övriga motorcyklar.

Vid genomläsande av den kungl. propositionen har jag inte blivit övertygad
om att de stränga bestämmelser, som här föreslås, ur trafiksäkerhetssynptmkt
kunna vara nödvändiga. Av propositionen framgår, att olika myndigheter
in. 11. varit i tillfälle att yttra sig över eu inom kommunikationsdepartementet
upprättad promemoria med förslag till vissa bestämmelser i
ämnet. Av de inkomna yttrandena framgår, att meningarna varit mycket
delade om vad som här bör göras.

Länsstyrelsen i Hallands län har för sin del anfört: »Lättviktsmotorcykelns
prisbillighet samt den omständigheten, att den hittills icke varit kringgärdad
av några som helst bestämmelser i restriktivt syfte, hava gjort densamma
synnerligen populär och bringat den till vidsträckt användning i synnerhet
bland de befolkningslager som sakna en högre grad av ekonomisk bärkraft.
Då bruket av densamma alltjämt är starkt i tillväxt, ligger det nära till hands
att den även ägnas större uppmärksamhet från myndigheternas sida. Detta
är desto nödvändigare, som lättviktsmotorcykeln ur trafikfarans synpunkt icke
torde vara väsentligt oskyldigare än andra motorcyklar. En speciell anledning
till att föreskrifter meddelas beträffande körningen med lättviktsmotorcyklar
ligger däri, att personer, som av länsstyrelsen fråntagits körkort på
grund av fylleri eller andra förseelser, nu ogenerat använda dylikt fordon.

Emellertid finner länsstyrelsen det uppenbart, att de restriktioner, som må
stadgas, icke må göras strängare än som är absolut nödvändigt. Åtkomsten
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 4 samt. W höft. (Nr 320 -322.)

2

Motioner i Andra kammaren, Xr 320.

och begagnandet av dessa bekväma och billiga fordon böra icke allt för
mycket försvåras. Det är också av betydelse, att tillverkningen av lättviktsmotorcyklar
är en betydande inhemsk industri, vilken är förtjänt av uppmuntran.
Det viktigaste momentet i de föreskrifter, som böra gälla för lättviktsmotorcyklar,
är, att rätten att köra dylika fordon blir beroende av individuellt
tillstånd av länsstyrelsen, som bör äga att vid behov återkalla detsamma.
Åldersgränsen hör sättas vid fyllda 15 år. Läkarintyg torde vara
oundgängligt. För erhållande av dylik körlicens bör sökanden undergå prövning
inför besiktningsman mot avgift av högst 5 kronor. Tillståndsbeviset
skall förses med fotografi. A fordonet bör finnas igenkänningsmärke med
vita bokstäver samt länsbokstav på svart botten. Detta märke bör vara
personligt för ägaren. Det bör tillhandahållas av länsstyrelsen mot inregistreringsavgift
av högst 5 kronor och för kontrollens skull gälla allenast för
ett kalenderår i sänder. Någon annan skatt bör icke utgå för dessa fordon,
vilkas vägslitning är minimal.

Huruvida, innan dylikt fordon får användas, det bör hava undergått besiktning,
synes tveksamt. Bäst vore att slippa denna procedur, som icke torde
hava stor betydelse, i varje fall bör avgiften icke bestämmas högre än till
3 kronor, enär dessa cyklar i regel tillverkas av vissa standardtyper. Förnyad
besiktning bör ej krävas, om icke fordonet undergått väsentlig förändring.

Erforderliga föreskrifter synas böra meddelas fristående utan sammanblandning
med motorfordon förordningens bestämmelser om andra motorcyklar.»

Vad av länsstyrelsen här anförts förtjänar säkerligen större beaktande än
det som kommit till synes i den kungl. propositionen. Alla äro vi säkerligen
intresserade av att göra allt vad som bör göras för att trygga trafiksäkerheten,
men här har Kungl. Maj:t gått längre än nödigt är för tillgodoseende
av detta. I propositionen understrykes vad som såväl av länsstyrelsen i
Hallands län som av många andra framhållits, att dessa små motorcyklar
blivit synnerligen populära och kommit till stor användning i synnerhet bland
de befolkningslager, som sakna en högre grad av ekonomisk bärkraft. Tydligt
är, att dessa cyklars relativa prisbillighet gör, att många som av ekonomiska
skäl aldrig kunna skaffa sig en bil eller en större motorcykel mycket
väl kunna bliva ägare till en »lättviktare». Det har också visat sig, att arbetare,
som haft sitt arbete i stad eller liknande samhälle tack vare dessa lätta
fordon kunnat skaffa sig bostad långt ute på landet och därmed sluppit att
trängas med kamrater i städernas stora stenhus eller hyreskaserner. Att
detta är av värde icke endast för den enskilde individen, det här gäller, utan
även för samhället, torde av en var erkännas. Aven en annan synpunkt, som
också av länsstyrelsen anförts, förtjänar inte minst i dessa arbetslöshetens
tider allt beaktande, och det är, att tillverkningen av här ifrågavarande cyklar
är en betydande inhemsk industri, som redan nu sysselsätter ett stort antal
arbetare. Med de relativt stora kostnader för innehavare av dessa små motorcyklar,
som skulle bliva en följd av ett bifall till propositionen, kan befaras,
att det blir allt färre och färre, som komma att skaffa sig detta nu omtyckta
fordon, tillverkningen måste då minskas och många av dem som nu hava

Motioner i Andra kammaren, Nr 320.

sin sysselsättning inom denna industri komma att öka de arbetslösas redan
nu allt för stora armé.

Det tinnes säkerligen mycket goda skäl, som tala för att det av ovannämnda
länsstyrelse m. fl. framlagda förslag, att de för dessa motorcyklar erforderliga
bestämmelser utfärdades fristående utan sammanblandning med motorförordningens
bestämmelse om andra motorcyklar. Som frågan nu ligger till, torde
detta dock inte vara möjligt, ty det skulle, så vitt jag förstår, innebära, att
hela frågan finge vila til! nästa riksdag och nytt förslag då framläggas.
Skulle riksdagen vilja gå den vägen, vore detta säkert det bästa.

Att jag likväl inte gör ett dylikt yrkande, är beroende på att det naturligtvis
går att i den allmänna motorförordningen göra vissa special- och undantagsbestämmelser
för dessa lättviktsmotorcyklar.

De särbestämmelser, som jag vill ha fram och jag i det följande skall
motivera, skulle, om de genomfördes, icke vara farliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vad då först gäller rätten att erhålla körkort för dessa lättviktsmotorcyklar
anser jag åldersgränsen 18 år allt för hög. Det torde säkerligen icke vara
någon risk att sätta den så lågt som till 15 år, vilket jag föreslår. Jag har
sett derå ynglingar i denna ålder med lätthet kunna föra en dylik cykel.
Om det vore så, att dessa cyklar endast vore en leksak i ungdomens händer,
skulle jag inte yrka på en så låg åldersgräns. Men vad jag sett, säger mig,
att detta lätta fordon icke endast är en nöjessak, utan det har sin stora praktiska
betydelse. Inte endast för de ynglingar, som ha sin bostad, sitt föräldrahem
långt borta från arbetsplatsen, utan även för skolungdom, som bor
hemma i föräldrahemmet på landet och åtnjuter undervisning inne i stadens
högre skolor, har motorcykeln blivit till god nytta.

När det gäller prövningen av elev. som vill erhålla körkort, synes denna

kunna ske något mindre omständligt, när det gäller lättviktscykel än övriga

motorcyklar.

Avgiften för kompetensprövningen bör därför också kunna sättas lågt. Jag
föreslår 5 kronor.

Registreringsavgiften bör även den kunna sättas lägre för dessa små
cyklar än vad som nu utgår för de större. Detta för att inte ekonomiskt

tynga mer än vad som är alldeles nödvändigt. Avgiften bör sättas till

3 kronor.

I fråga om besiktning så anser jag, att något besiktningstvång ej bör stadgas.
Allt mer och mer ifrågasattes att få bort det besiktningstvång, som
nu påvilar motorfordon i allmänhet, och att då nu införa det även för dessa
små cyklar endast för enhetlighetens skull kan jag inte finna nödigt.

Förra årets församlade statsrevisorer ägnade denna fråga sin uppmärksamhet,
och av de yttranden, som inkommit i anledning härav, framgår, att flera
länsstyrelser ha den uppfattningen, att denna fråga är minst sagt värd beaktande.
Länsstyrelsen i Stockholms län säger härom bl. a., att denna besiktning
torde ur tratiksäkerhetssynpunkt äga underordnat värde.

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 320.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför: »Besiktningen av varje fordon
av viss standardtyp torde ur trafiksäkerhetssynpunkt ej vara erforderlig».
Jag hänvisar i övrigt i denna sak till statsrevisorernas berättelse del. III.

Med hänvisning till vad jag sålunda anfört vill jag vördsamt hemställa,

att riksdagen vid avgivande av sitt yttrande över förslag till
förändringar av motorförordningen ville föreslå de ändringar,
som jag här ovan upptagit, och att dessa särskilda bestämmelser
skola gälla för de motorcyklar, vars skattevikt ej överstiger femtiokilogram.

Stockholm den 9 mars 1927.

Axel Lindqvist.

I motionens syfte instämma:
Anders Andersson A. Henrikson.

i Falkenberg.

(Jarl Larson,
Tönnersa.