Motionär i Andra Kammaren, N:o 3

Motion 1897:3 Andra kammaren

Motionär i Andra Kammaren, N:o 3.

1

HT:o 3.

Af herr A. Y. Lj 1111 gillail, om förändrad lydelse af 47 §
i förordningen om landsting.

Vid stiftandet af kommunallagarne erhöllo, i följd af ämnets nyhet
och de svårigheter det erbjöd, flera af lagbuden en mindre tydlig affattning
än önskligt var; och är ibland dessa mindre lyckligt affattade
lagbud tvifvelsutan att räkna landstingsförordningens 47 §. Såsom en
följd af den vid stiftandet befintliga ståndsrepresentationen blef nemligen
i denna paragrafs sista stycke införd en bestämmelse om en verklig
skilnad mellan land och stad, som icke hittills tillämpats eller kan väntas
någonsin blifva tillämpad, enär den är lika obehöflig som otidsenlig och
var föråldrad redan vid första framträdandet, under det att deremot no<r
tydliga bestämmelser icke gåfvos för fall, som sedan lagens utfärdande
förekommit och med hänsyn till hvilka man måst hjelpa sig med eu för
allmänheten svårfattlig lagtolkning.

Sålunda har man t. ex. i Elfsborgs och Gefleborgs län för anskaffande
och underhåll af sjukvårdsanstalter indelat länen i skilda områden,
hvilka hvart för sig fingo bekosta sin egen särskilda anstalt (Samling af
kongl. bref, resolutioner och utslag angående tillämpning af kommunalförordningarne,
n:o 851. — Kommunallagarne, utgifna af C. G. Hammarskjöld,
sid. 177. — Bidrag till Sveriges officiella statistik. U) Kommunernas
fattigvård och finanser, XX, för år 1893, sid. 108), under det att
man i Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län för bidrag till jernvägsanläggningar
indelat länets kommuner i flera grupper med olika

Bill. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 2 lläft. (N:o 3.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

skattskyldighet för hvarje grupp (Samling af kongl. bref, resolutioner och
utslag angående tillämpning af kommunalförordningarna, n:is 294, 1,054. —
Kommunallagarne, utgifna af C. G. Hammarskjöld, sid. 173, 177. —
Bidrag till Sveriges officiella statistik. U) Kommunernas fattigvård och
finanser, XX, för år 1893, sid. 109).

Då nu en sådan tillämpning af lagbudet i fråga som den, på hvilken
här anförts exempel, kan vara nödvändig för undvikande af uppenbar
orättvisa, och då ett förtydligande af samma lagbud kan i väsentlig mån
underlätta en undertryckt minoritets sträfvande att söka och skaffa sig
rätt gent emot en majoritet, som icke vill taga nog hänsyn till hvad
rättvisa och billighet kräfva; så bör ett dylikt förtydligande äfven bringas
till stånd, i synnerhet som dess åstadkommande ej bör möta några större
svårigheter.

På grund af hvad sålunda i korthet anförts, får jag alltså hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att sista
stycket i 47 § af förordningen om landsting den 21
mars 1862 skall erhålla följande lydelse:

Då fråga om grunden för afgifters uttaxering
uppkommer, skall denna fråga först afgöras. Framställes
inom landsting påstående, att företag, hvarom
förslag blifvit väckt, är sådant att länets kommuner för
detsammas utförande lämpligast böra indelas i skilda områden,
som öfvertaga hvar sin andel deraf, eller är af den
beskaffenhet, att endast några af länets kommuner af
företaget kunna hafva hufvudsaklig nytta och att förty
de öfriga kommunerna må från bidrag till det företaget
befrias eller med sådant bidrag i jemförelsevis mindre
mån betungas; då skall jemväl öfver sådan framställning
beslutas, innan hufvudfrågan till afgörande företages.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Axel Vilh. Ljungman.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

8

Bilaga.

Till Konungen.

Den 25 sistlidne september fattade Göteborgs och Bohus läns landsting
rörande ifrågasatt understödjande af jernvägsanläggningar inom länet
bland annat äfven följande beslut, nemligen dels under

»l:o att under förutsättning deraf, att Kongl. Maj:t icke begagnade
sig af 1892 års landstings erbjudande af fri jord för statsbanor i Bohuslän,
samt under vilkor, att hinder ej mötte för längdbanans anknytning
till norska statsbanenätet och vestkustbanan, och att före 1899 års landstings
lagtima sammanträde ett aktiebolag komme till stånd med ändamål
att bygga och trafikera en längdbana genom Bohuslän i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det genom beredningens föranstaltande reviderade
förslag och med sträckning vester om Stora Hällungen, i sagda aktiebolag,
förutom redan beslutad teckning af 7,000 kronor, ytterligare teckna aktier
till belopp, motsvarande 4,000 kronor per bankilometer eller tillhopa
11,000 kronor per bankilometer, samt att, i den händelse staten skulle
komma att bygga längdbanan, till enahanda belopp eller 11,000 kronor
per bankilometer teckna aktier uti normalspåriga bibanor inom länet till
denna längdbana»; dels ock under

»3:o att, under förutsättning af att aktiebolaget inom förenämnda
tid blefve bildadt, upptaga ett lån af 3,000,000 kronor att användas
dels till landstingets egen aktieteckning, dels ock till utlemnande af lån
till kommuner, som i bolaget tecknat aktier; skolande detta beslut underställas
Kongl. Maj:ts pröfning)) (Bil. E sid. 25-—26; Bil. F sid. 3, Göteborgs
och Bohus läns landstings handlingar, 1896, n:o 38, sid. 25—26, § 83;

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

inen da dessa beslut synas vara stridande mot gällande lag samt
hvila på orättvis grund, får jag härmed i djupaste underdånighet såväl å
egna som enligt uppdrag äfven a flera kommuners vägnar öfver samma
beslut enligt 62 § förordningen om landsting den 21 mars 1862 anföra
besvär.

Då enligt lydelsen i 2 § landstingsförordningen tydligen icke alla
samfärdsanstalter eller ens alla jernvägar rörande frågor äro att anse såsom
»för länet gemensamma angelägenheter», så fattade landstinget den
23 september 1885, för att i tillräcklig omfattning kunna understödja för
länets ekonomiska utveckling oumbärliga jernvägsanläggningar och undgå
att, på sätt i rikets tre nordligaste län skett, eldigt 47 § samma förordning
för olika delar åt länet fastställa olika taxeringsgrunder för de till
dylikt understöd utgående beloppen, följande öfverenskommelse om Datt
understödja ett successivt genomförande af en landstingsområdet i dess helhet
afseende jernvägsplan af beskaffenhet, att den med iakttagande af nödig begränsning
i anseende till utförbarheten dels på bästa sätt iillgodosåge det stora
flertalets intressen med hänsyn till så väl landstingsområdet i dess helhet som
hvart och ett afl dess fögderier, dels förlänade åt hvart och ett afl dessa en
så vidt möjligt i förhållande till deras både betydenhet och behof rättvist afpassad
jernvägssträckaD (G. o. B. läns landstings handl. 1885, n:o 26, sid.
9, § 42). Liknande överenskommelser, afseende att tillgodose hvarje härad
inom länet, hade förut fattats af Elfsborgs läns och Hallands läns landsting
och tjenade här såsom föredöme. Nämnda öfverenskommelse, som
naturligen eger blott moraliskt bindande kraft, ledde ock år 1892 till beslut
om att understödja utförandet af den s. k. längdbanan och tvenne utfartsbanor
med kostnadsfri jord, om de anlades af staten, men i annat fall
med 7,000 kronor för kilometer normalspårig bana eller 4,000 kronor
för kilometer smalspårig bana (Göteb. o. Boh. läns landst. handl. 1892,
n:o 25, sid. 22—23, § 73 under Do; 1895, n:o 36, sid. 24—25, § 85
under 2:o); och hade landstinget i år nöjt sig med att, med vidhållande
af sina åberopade äldre beslut, blott öka understödets belopp lika för de
nämnda linierna, är föga antagligt, att beslutet blifvit öfverklagadt från
Orust och Tjörn, fast af de nämnda linierna föga mer än en tjugufjerdedel
eller 9,6 km. af 229 km. falla inom Orust och Tjörns fögderi,
och ehuru det må synas orättvist att betunga alla lika för en så olika
fördelad förmån (Bil. B, sid. 3. — Göteb. o. Boh. läns landst. handl. 1895,
n:o 14, tillägg, sid. 3); men landstingsflertalet ville i verkligheten lemna
Orust och Tjörns fögderi alls ingen andel i de med landstingets understöd

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

5

gynnade anläggningarna och bröt derför öfverenskommelsen och höjde
anslagsbeloppet för blott den fastlandet tillhörande längdbanan samt
beviljade derutöfver, för den händelse nämnda bana byggdes af staten,
ytterligare till förmån för fastlandet anslag till bibanor åt längdbanan
med 11,000 kr. för km., under det att intet motsvarande lemnades åt
Orust och Tjörns fögderi. Det är nemligen lika uppenbart, att fastlandets
önskningar å jernvägsförbindelser kunna fullständigt tillgodoses
med en längdbana med bibanor, enär knappast andra banor der äro ens
möjliga, som det är fullt tydligt, att Orust och Tjörns fögderi icke kan
det, enär det är skildt från fastlandet med dess längdbana genom breda
och djupa fjordar, så att det endast å ett ställe vid nordvestra delen af
ön Orust visat sig möjligt att för rimlig kostnad gå öfver dit med eu
jernväg från sydvestra spetsen af Bokenäset. Skall Orust och Tjörns
fögderi med dess redan nu 31,500 invånare framdeles tillgodoses med
jernväg, kan det tydligen icke blifva med bibanor till längdbanan, utan
måste det till följd af sakens natur i väsentligaste mån åtminstone ske
på helt annat sätt (Betänkande angående den beslutade planen för Göteborgs
och Bohus läns landstings verksamhet att beforda anläggandet af
för Bohusläns utveckling oumbärliga jernvägar, 186(5, sid. 40 not), hvaraf
åter följer, att landstingets ifrågavarande beslut kränker Orust och Tjörns
rätt, enär beslutets bestämmelse om anslag till bibanor icke ersätter 1885
års landstings åberopade öfverenskoinmelses löfte om att »hvart och ett»
af länets fögderier och sålunda äfven Orust och Tjörns skulle hafva att
åtnjuta landstingets understöd för »en så vidt möjligt i förhållande till
deras både betydenhet och behof rättvist afpassad jernvägssträcka». Häraf
är ock klart, hvarför man från Orust och Tjörns fögderi städse påyrkat
nämnda öfverenskoinmelses ''»vidhållande''» såsom förutsättning för att fögderiet
skall bidraga i lika förhållande med de öfriga fögderierna till jernvägsanläggningar
inom länet. Man fordrar erkännande af likställighet i
rättigheter såsom grund för likställighet i skyldigheter, eller ock tillämpning
af bestämmelserna i § 47 landstingsförordningen om olika uttaxeringsgrund
för afgifter till jernvägsanläggningar eller rent åt jernvägsfrågornas behandling
såsom »gemensamma» blott för fastlandets fyra fögderier. Exempel
på att viss del af landstingsområde beskattats för visst ändamål saknas
nemligen icke (Samling af kongl. bref, resolutioner och utslag angående
tillämpning af kommunal-förordningarna, n:o 851. — Bidrag till Sveriges
officiella statistik. U) Kommunernas fattigvård och finanser, XX, för år
1893, sid. 108).

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

Landstingets ifrågavarande beslut afser alltså i verkligheten en »gemensam
angelägenhet» blott för länets fyra fastlandsfögderier, men icke
för Orust och ljörns fögderi och sålunda icke heller ''»för länet» i dess
helhet, hvadan beslutet äfven måste anses stå i strid med" § 2 landstingsförordningen.
Ett fögderi är nemligen en alldeles för stor del af länet
för att kunna godtyckligt uteslutas från delaktighet i hvad man vill hålla
för en »gemensam angelägenhet». Landstingsbeslutets brist på öfverensstämmelse
med § 2 nämnda förordning blifver än mer uppenbar, när man
tager hänsyn till att beslutets bestämmelse om bibanor till längdbanan är
sådan, att den tydligen afser att tillgodose enskilda penningstarka lokalintressen,
utan hänsyn till allmänt behof eller rättvis fördelning och utan
att ens fordran framstälts å att bibana skall hafva erhållit vederbörlig
koncession eller vara upplåten för allmän trafik. Slika bibanor, som beslutet
synbarligen i sjelfva verket afser, äro väl snarast att likställa med
de skilda orternas byavägar, hvilka såsom bekant icke få utgöra föremål
för kommuns beskattning (Sami. af kongl. bref etc. ang. tillämpn. af kommunal-förordn.
n:is 561, 1193), hvadan samma bibanor ej heller böra blifva
det för landstingsområdets, så framt icke deras egenskap att utgöra en
»gemensam angelägenhet» förut styrkes, en uppfattning som ej vederlägges
deraf, att landstinget aren 1890 och 1891 handlat i strid med densamma.
Häraf torde än klarare framgå betydelsen af brytandet af 1885 års åberopade
öfverenskommelse, hvilken uppenbarligen afsåg att vid understöds
beviljande åt jernvägar förebygga kollision med landstingsförordningens
§ 2 genom att föreskrifva ett planmessigt tillgocloseende ef ter föregången utredning
och rättvisa gränder af landstingsområdet i dess helhet.

Att Orust och Tjörns fögderis behof af jernvägsförbindelser ej kan
anses tillfredsstäldt med längdbanan har äfven erkänts af landstingets jernvägsberedning
af år 1895, som uttryckligen frånräknar fögderiet från de
delar af länet, som anses komma att lemna nämnvärd trafik åt banan (Bil.
C sid. 8; Göteb. o. Bob. läns landst. handl. 1896, n:o 5, sid. 8), och kan
ej i någon den minsta mån vederläggas af landstingets jern vägsutskotts
löjeväckande yttrande om att Orust och Tjörns fögderi, »utan en modern
sjökommunikation från någon punkt, exempelvis Svansund, till närmaste
station a blifvande längdbana, får ytterst ringa gagn af nämnda bana»
(Bil. D sid. 8; Göteb. o. Boll. läns landst. handl. 1896, n:o 37, sid. 8);
ty största delen af fögderiet och särskildt dess skärgård har vida besvärligare
och mer tidsödande väg till Svansund än till Göteborg eller Uddevalla,
hvarförutom ingen lärer vare sig vilja eller, hvad orten sjelf vid -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

7

kommer, kunna bekosta denna »moderna sjökommunikation». Så vidt
kändt är, hafva ock fögderiets kommuner genom sina yttranden i fråga
om bidrag till längdbanan vitsordat den här framhållna uppfattningen.
Att det öfverklagade beslutet sålunda icke afser »för länet» i dess helhet
»gemensamma angelägenheter», torde derför vara obestridligt och dermed
äfven öfverträdelsen af landstingsförordningens § 2 bevisad.

Landstingets beslut i fråga strider vidare mot föreskrifterna i § 47
landstingsförordningen, ty då yrkande gjorts i motion till landstinget om
fastställande af särskild »grund för uttaxering» af bidragen till jernvägsanläggningarna
med syfte att förlägga bördan hufvudsakligast å dem,
hvilka hafva gagn af företagens utförande och i förhållande till detta gagn,
för den händelse 1885 års ofta åberopade öfverenskommelse frånträddes
(Bil. B sid. 2, Bil. D sid. 7. Göteb. o. Boh. läns landst. kandi. 1895, n:o
14, tillägg sid. 2; 1896, n:o 87, sid. 7), så bör vara tydligt, att anslag
till flera dylika anläggningar icke kunna lagligen afgöras på en enda
proposition med en enda votering och ett enda klubbslag, utan måste hvarje
särskild! förslag framställas ensamt för sig, så tydligt affattadt, att frågan
om dylik taxeringsgrunds fastställande kan pröfvas och afgöras för sig,
och är allra minst lagligt att, då yrkande om sådan taxeringsgrund gjorts,
bevilja anslag till flera så fullständigt obestämda företag, att ingen pröfning
af den till sin natur och enligt lagens bud föregående frågan om
samma »grund» var ens möjlig.

Att fastställande af en sådan särskild taxeringsgrunds för jernvägsbidragen
är lagenlig, derpå föreligga flera bevis (Sami. af kgl. bref etc.
ang. tillämpn. af kommunal-förordn., n:o 294, 1054. — Bidrag till Sveriges
officiella statistik, U). Kommunernas fattigvård och finanser, XX, för
år 1893, sid. 109), så att derom bör ej kunna tvistas.

Ehuru yrkande om särskild taxeringsgrunds fastställande gjordes redan
vid 1895 års landsting och förklarades hvilande till innevarande års landsting,
så vidtogs icke någon den minsta åtgärd för sakens nödiga utredning
af den tillsatta, under tiden mellan båda tingen arbetande »beredningen»,
och vederbörande landstingsutskott försökte till och med i uppenbar
strid mot landstingsförordningens tydliga bud undanskjuta frågan genom
att föreslå densammas afgörande allra sist i en enda punkt tillsammans
med dels väckt förslag om uppskof med afgörandet af samtliga
jernvägsfrågor, dels flera motioner, hvilket allt tydligen ådagalägger, att
man ville sätta landstingsflertalets godtycke i stället för och framför

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

lagens bud. (Bil. E, sid. 10 under 3:o; Göfeb. o. Boh. läns landst. handb.
1896, n:o 37, sid. 10 under 3:o.)

Landstingets ifrågavarande beslut är ytterligare stridande mot bestämmelsen
i landstingsförordningens § 58 om att »Kongl. Maj:ts godkännande
erfordras för att gifva bindande kraft åt beslut, som afse påläggande
af afgifter, som erfordra uttaxering för längre tid än fem år», enär
a ena sidan uppenbart torde vara, att det till längdbanans utförande be\iljade

under sa kort tid som fem år, en uppfattning, som ock landstinget sjelft
synes haft, da det beslutat att för ändamålet upptaga »lån, stäldt på
längre afbetalningstid än fem år», och å andra sidan än tydligare är, att
beviljandet utan någon som helst tidsgräns af anslag till ett obestämdt
antal bibanor af obegränsad längd med ett belopp af 11,000 kronor för
kilometer måste medföra uttaxering för en ofantligt lång tid; men landstinget
beslutat att endast underställa beslutet om låns upptagande Kongl.
Maj:ts pröfning. Särskildt kräfver beslutet om anslag till bibanorna sådant
godkännande, på det likställighet måtte komma att ega rum mellan
de olika förslagen och icke eu tidigare kommande få bättre rätt än en
senare, i följd deraf att landstinget under tiden hunnit blifva allt starkare
skuldsatt och betänkligheterna mot än större skuldsättning dermed
tilltagit. Att ett beslut sadant som det ifrågavarande icke på grund af
sin beskaffenhet kan af Kongl. Maj:t godkännas, borttager icke landstingets
skyldighet att söka sådant godkännande, när beslutet en jrårm
fattats.

Slutligen måste det öfverklagade beslutet anses stå i strid med stadgandet
i regeringsformens § 57 andra stycket, enär en sådan för all
framtid gällande skattläggning för understödjandet af bibanor till den
blifvande längdbanan tydligen icke kan i annan ordning fastställas, än
nämnda stadgande föreskrifter. Beslutet är nemligen icke fattadt inom
de i landstingsförordningen utstakade gränserna, utan vill sjelft utgöra ett
slags speciel lag för Göteborgs och Bohus läns landsting och innebär sålunda
ett försök af samma landsting att tillvälla sig den Konungen och
Riksdagen gemensamt tillkommande rätten att stifta kommunallag.

Då landstingsbeslut blifvit upphäfda äfven derför, att de hvital å
orättvis grund (Sami. af Kgl. bref etc. ang. tillämpn. af komm. förordn.
n:o 629, 937), skall här också anföras bevis för att det ifrågavarande
landstingsbeslutet är orättvist.

Då landstingsflertalet icke ville vidhålla 1885 års ofta åberopade

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

9

öfverenskommelse om full likställighet de skilda fögderierna emellan, så
att hvarje fögderi skulle kunna påräkna landstingets understöd för att
undfå »en så vidt möjligt i förhållande till dess både betydenhet och behof
rättvist afpassad jernvägssträcka», synes det hafva varit landstingets
skyldighet att med tillämpning af bestämmelserna i landstingsförordningens
§ 47 första stycket fastställa sådan särskild »grund för uttaxering» af afgifterna
till jernvägsanläggningarna, hvarigenom det från förmånen undantagna
fögderiet bereddes en dess afsigtliga missgynnande motsvarande
nedsättning i nämnda afgifters storlek, i synnerhet som yrkande derom
upprepade gånger gjordes. (Bil. B, sid. 2, Bil. D, sid. 7, Göteb. o. Boh.
läns landst. handl. 1895, n:o 14, tillägg sid. 2; 1896, n:o 37, sid. 7.)
Denna orättvisa är så mycket mer i ögonen fallande, som Orust och
Tjörns fögderi af lätt begripliga skäl aldrig kunnat i samma mån som
fastlandet blifva delaktigt af de förmåner, som härflyta från länets landsting
(och hushållningssällskap).

De beslutade bidragens ökande långt utöfver hvad i angränsande län
beviljats af landstingen innebär ock en orättvisa, då samma bidrag icke
komma det hela, utan blott länets fastlandsfögderier till del.

Det är vidare en stor orättvisa, att beslutet i fråga icke tagit någon
hänsyn till den för det egentliga hafsfisket mest betydande delen af skärgården,
så att densamma skall få betala till jernvägsanläggningarna å
fastlandet i samma förhållande som de delar af länet, som få största
fördel af dessa anläggningar, ehuru dessa senare icke blifva samma skärgårdsdel
till något det minsta gagn, men väl i ett fall åtminstone motsatsen,
på samma gång de bidraga till att beröfva hafsfiskenäringen en
väl behöflig omvårdnad från statens sida.

Beslutet är dessutom orättvist derutinnan, att ingen hänsyn tagits till
en bibanas anläggningskostnad eller om orten, som får en sådan bana,
måste anstränga sig till det yttersta och kanske utöfver förmågan för att
åstadkomma den behöfliga aktieteckningen eller kan utan nämnvärd ansträngning
åvägabringa denna med tillhjelp af riklig tillgång å bränvinsmedel,
som erhålles genom rusdryckers spridning öfver skärgården till
denna senares förderf.

Landstingsbeslutet i fråga är ytterligare icke blott orättvist utan äfven
ur andra synpunkter förkastligt derutinnan, att det innebär en beskattning
af den fattigare till förmån för den rikare och gynnar penningstarka
lokalintressen på det allmännas bekostnad med bibanor utan hänsyn
till vare sig det allmänna behofvet af jernvägsförbindelser eller den
Bih. till Riksd. rrot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 lläft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

rättvisa fördelningen af landstingets bidrag till sådana, hvadan alltså derigenom
ett slags egendomsförflyttning från den fattigare till den rikare
kommer att ega rum.

Beslutet i fråga är icke tillkommet i god ordning eller grundadt på sansad
ekonomisk "beräkning, då landstinget beslutat en ur både tids- och storlekssynpunkt
alldeles obegränsad beskattning till förmån för bibanor åt
längdbanan, utan att denna beskattning grundats på någon som helst utredning
om vare sig hvilka eller huru kostsamma och långa dessa banor
äro eller om deras behöflighet för orten eller betydelse för den ekonomiska
utvecklingen inom länet, eller någon ens förslagsvis gjord antydan
om storleken af de belopp, hvilkas anslående landstinget beslöt. Allt
hvad man visste var, att det gälde millioner kronor.

Beslutet är vidare i afseende på längdbanan till dels åtminstone grundadt
på beräkningar, som måste anses för vilseledande, på samma gång
man förbisett att landstingsområdets två rikaste kommuner, Lundby och
Örgryte, med en mycket stor del af landstingsområdets fyrktal stå i underhandling
om att skiljas från området för att uppgå i Göteborgs stad, hvilken
eventualitet bort med hänsyn till både beräkningar och beslut om
skuldsättning iakttagas. Ej heller har något afseende fästs vid det betänkliga
i att besluta en obegränsad höjning af landstingsskatten, då denna
redan i länet nått större höjd än i de allra flesta af rikets län.

Landstingets merabemälda beslut är vidare skadligt såso/n medförande
hinder mot en harmonisk utveckling till ekonomiskt välstånd inom skärgården,
enär det icke blifver det allmänna behofvet af en planmessig utveckling
af samfärdseln, som kommer att tillgodoses genom beslutet om bibanors
understödjande, utan i stället de penningstarka lokalintressena i särskildt
de med bränvinsförsäljningsmonopol försedda samhällena. Derigenom
kommer ock hela utvecklingen att snedvridas, och de trakter, som mest
äro i behof af jernvägsförbindelser, blifva helt visst för en allt för lång
tid, ja kanske för ständigt utan sådana. Man får nemligen icke, om det
allmänna bästa i afseende på jern vägsanläggningar skall främjas, lemna
utom räkningen den ordning, i hvilken de skilda företagen böra understödjas,
och derigenom gifva enskilda lokalintressen tillfälle att hindra en
sådan utveckling af länets jernvägsväsende, att jernvägsfrågans lösning
derigenom blifver en i verkligheten »gemensam angelägenhet för länet».

Beslutet i fråga har åstadkommits genom en kompromiss mellan långbåt-
och tvärbaneintressena å fastlandet samt genom en så sväfvande och
oklar affattning med hänsyn till bibanors understödjande, att alla fast -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 3.

11

landets olika delar af länet syntes fullständigt tillgodosedda, och innebär
sålunda i verkligheten blott ett uttryck af en majoritets tydliga vilja att
åsidosätta minoritetens fullt berättigade anspråk.

Då det merabemälda beslutet nu bos Eders Kong! Maj:t öfverklagas,
så sker det icke för att hindra bohuslänska jernvägsfrågans efterlängtade
lösning, utan för att förmå länets landstings flertal att i sina beslut taga
hänsyn äfven till mindretalets berättigade anspråk och särskildt till den
tillbakasätta fiskarebefolkning, å hvars näring man så gerna vill åberopa sig,
när det gäller att utverka förmåner åt länet från staten; ty nämnda frågas
lösning synes i väsentlig mån bero af en enig samverkan från länet, hvilken
åter förutsätter rättvisa mot alla. Bohusläns utsigter att sent omsider
undfå de önskliga jernvägarne synas för öfrigt nu, sedan Eders Kongl.
Maj:t nådigst tagit saken om hand och anbefalt förberedande åtgärder,
icke längre vara så små eller så förtviflade, att de behöfva främjas genom
olagliga och orättvisa beslut af länets representation, landstinget.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag härmed i djupaste underdånighet
å dels egna, dels Valla, Klöfvedals, Mollösunds, Käringöns, Gullholmens,
Grundsunds och Morlanda kommuners vägnar, enligt 62 § förordningen
om landsting den 21 mars 1862, anföra besvär öfver Göteborgs
och Bohus läns landstings ofvan berörda beslut den 25 sistlidne september
om understödjande af jernvägsanläggningar inom länet, med yrkande
att detsamma måtte upphäfvas såsom icke blott stridande mot §§ 2, 47
och 58 i nämnda förordning samt 57 § andra stycket regeringsformen,
utan äfven orättvist, otillräckligt grundad! och för mellersta delen af länets
skärgård skadligt.

Tjörn den 20 november 1896.

Underdånigst
Axel Vilh. Ljungman.

Riksdagsman för Orust och Tjörns härad samt landstingsman för Tjörns härad.

Tjugutre bilagor (liit. A—X) medfölja.