Motion i Första kammaren, nr 977 år 1968 (Motion 1968:977 Första kammaren - höst)

Motion i Första kammaren, nr 977 år 1968

Nr 977

Av herr Skårman och herr Eriksson, Karl-Erik, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 127, med förslag till lag om erkännande av
privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m.

(Lika lydande med motion nr 1238 i Andra kammaren)

I avvaktan på den fastighetsbildningslag, som av olika skäl låtit vänta på sig
orimligt länge men nu remitterats till lagrådet, har man tvingats tillgripa en rad
delreformer. Det har gällt uppluckring av onödigt stränga och byråkratiskt stela
bestämmelser i 1926 års jorddelningslag, vilka hindrat praktisk jorddelning, och
det har gällt fristående lagförslag i syfte att underlätta genomförandet av en rad
fastighetsbildningsåtgärder, som tvingat sig fram av jordbruksrationaliseringen och
bostadsbyggandet.

Bland dessa fristående lagar kan nämnas lagen den 17 april 1953 om verkan som
laga skifte av sämjedelning m. m. Den innebar dels ett brytande av tidigare uttalade
åsikter att statsmakterna icke kunde acceptera den okontrollerade och i strukturhänseende
rätt orationella jorddelning, som skett bakom myndigheternas rygg,
dels ett konstaterande att man inte kunde komma till rätta med denna sämjedelning
med mindre man godtog den och fick dess produkter registrerade som fullvärdiga
fastigheter i jordregister och fastighetsböcker. Därmed fick man ett tidigare
hinder omvandlat till ett formbart material i den fastighetsbildningsprocess, som
alltid kännetecknar ett progressivt samhälle. 1953 års legaliseringslag kännetecknades
också av enkla former och brytande av tidigare taburegler. Lagen har nu tilllämpats
i 15 år och i stort fungerat väl även om dess begränsning till sämjedelningar
av typen skiften och ägostyckningar, som skett före den 1 januari 1928, ibland hindrat
önskvärda legaliseringar.

Genom Kungl. Maj:ts proposition nr 127 till riksdagen med förslag till lag om
erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag), m. m.
går man vidare på den väg som togs 1953 och söker fånga upp alla de arealförvärv
av olika slag, som på grund av bristande samband mellan de civilrättsliga reglerna
för överlåtelse av fast egendom och fastighetsbildningslagstiftningen icke redovisas
i våra fastighetsregister men är en realitet på marken. Samtidigt söker man
hindra ytterligare arealförvärv av detta slag genom att i en särskild lag med vissa
bestämmelser om förvärv av område av fastighet göra överlåtelsens giltighet beroende
av att densamma leder till fastighetsbildning. Man går således i detta hänseende
det till lagrådet remitterade jordabalksförslaget i förväg. En bestämmelse av

Motion i Första kammaren, nr 977 år 1968

samma slag som enligt jordförvärvslagarna under en följd av år gällt jord, som
varit taxerad som jordbruksfastighet. Eftersom emellertid legaliseringslagen endast
skall avse fastigheter eller samfälld mark, som delats genom åtgärd med det nya
begreppet ”privat jorddelning” före den 1 juli 1962, uppkommer under alla förhållanden
ett glapp mellan sagda tidpunkt och den 1 januari 1969, då de föreslagna
nya lagarna skall träda i kraft. Man torde få förutsätta att detta glapp regleras
på något sätt, lämpligen i samband med övergångsbestämmelserna till den nya
jordabalken.

Även om man har klart för sig, att den föreslagna legaliseringslagen premierar
dem som åsidosatt lagarna om fastighetsbildning och kanske mot domstolsutslag
av olika valörer men med stöd av de civilrättsliga bestämmelserna fortsatt att äga
och hävda sina av lagstiftningen icke godkända köp, så måste man ställa sig positiv
till den nya lagstiftningen. Det torde nämligen inte finnas någon mer lättframkomlig
väg till lösning av dessa problem, och det måste vara av utomordentlig betydelse
att inför den aviserade nya fastighetsregistreringen få en identitet mellan
fastighetsbeteckning, äganderätt och hävd. Från denna synpunkt kan det ifrågasättas,
huruvida det icke vore önskvärt med en 10-årig preklusionstid för att inom
rimlig tid få fram så många sämjedelningar och arealköp som möjligt.

Vidare kan man vid studium av propositionen finna, att lagförslaget från jorddelningslagens
överdrivna försiktighet och bundenhet i detaljer slagit över i motsatta
ytterligheten och lämnat fältet öppet för framtida utredningar, tvister och förrättningsåtgärder
i frågor, som det vore naturligast, enklast och billigast att lösa i
samband med själva legaliseringen. Några skall här påtalas. Först bör dock fastslås,
att många av de frågor, som förrättningsmannen enligt lagförslaget har att pröva
och ta ställning till, är av synnerligen grannlaga natur. Då lantmäteristyrelsen har
att förordna lämplig person att vara förrättningsman måste därför ställas det kravet
på denne, att han har både erfarenhet och gott omdöme.

I 6 § av lagförslaget utsäges att:

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde behövs
ej, om stridiga intressen mellan sakägarna ej förekommer i ärendet och hinder
mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall avvisas eller om det är uppenbart
att legalisering ej får ske.

Den praktiska tillämpningen av detta stycke ter sig motsägelsefull. Visst kan, som
i specialmotiveringen anges, förhållandena ibland vara sådana att det är fullt
uppenbart att legalisering ej kan äga rum. Vanligen återkallas i sådana fall ansökningen,
vilket torde vara billigast för både delägarna och statsverket. Men hur skall
förrättningsmannen kunna avgöra ”om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer
i ärendet” om inte sakägarna ställes mot varandra. Man bör hålla i minnet,
att många av de s. k. privata delningarna fallit i glömska vid överlåtelser av
huvudfastigheterna, varför det ofta inte är de ursprungliga avtalsparterna som
möts, och att köp av typen tvesala förekommer. Däremot kommer naturligtvis för
det mesta sammanträde inte att behöva hållas på platsen.

Motion i Första kammaren, nr 977 år 1968

I 7 § föreskrives att ”Delningen skall redovisas på karta”, men i 11 § utsäges
klart att ”Legalisering enligt denna lag föranleder icke att gräns anses vara i laga
ordning bestämd”. Sistnämnda bestämmelse står i klar motsats till 7 § i 1953 års
legaliseringslag, som tvärtom förutsätter att förrättningen skall avslutas först ”sedan
gränserna mellan sämjelottema blivit i erforderlig utsträckning utstakade och utmärkta”.
Innebörden av lagförslaget i denna del blir endast att man skjuter en
nödvändig åtgärd ifrån sig och att denna sedan får lösas i en särskild förrättning
med mera tidsspillan och större kostnader. Om man vet att vissa gränser genom
sammanläggning eller av annan orsak kommer att försvinna och därför ej behöver
låsas och man lägger andra synnerligen grannlaga bedömanden i förrättningsmannens
hand, bör man då inte också uppdraga åt denne att avgöra erforderliga gränsåtgärder,
såsom under 15 år utan gnissel skett enligt den gamla legaliseringslagen.

I 1953 års lag innehåller 4 § bestämmelser om eventuellt nödig gränsbestämning.
Det nya förslaget innehåller inget härom, men departementschefen uttalar ”att
övervägande skäl talar mot att avsteg görs från principen att gränsbestämning inte
skall ske vid legaliseringsförrättning”. Det finns vägande skäl inte minst ur arbetskraftssynpunkt
för att riksdagen måtte uttala, att frånvaron av uttryckliga bestämmelser
om gränsbestämning icke bör hindra att legaliseringsförrättningen, när så
finnes nödigt, kombineras med gränsbestämning.

Slutligen finnes i lagförslaget inga bestämmelser om bildandet av servitut vid
legaliseringsförrättningar. Dessa kommer dock i stor utsträckning att gälla arealköp,
som ofta saknar eller har ofullständiga bestämmelser om utfartsvägar, vattentäkter
o. d. Reglering härav genom överenskommelser vid förrättningen vore av värde och
skulle bespara domstolarna tvister för framtiden. Ett uttalande härom av riksdagen
att frånvaron av bestämmelser i saken inte hindrar att frågan tas upp till behandling
vid legaliseringsförrättning, när så befinnes nödigt, vore önskvärt.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

A. att riksdagen måtte besluta att för sin del antaga legaliseringslagen
enligt proposition nr 127 men med i anmärkta delar
följande lydelse:

5 §

Ansökan om legalisering göres hos distriktslantmätaren, om förrättningen enligt 3 §
andra stycket första punkten skall verkställas av denne, och i annat fall hos byggnadsnämnden.
Ansökan skall ingivas senast den 31 december 1978.

6 §

Vid legaliseringsförrättning hålles sammanträde med sakägarna. Sammanträde
på platsen behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägarna ej förekommer i ärendet
och hinder mot legalisering ej föreligger eller om ansökan skall avvisas eller
om det är uppenbart att legalisering ej får ske.

Motioner i Första kammaren, nr 977—978 år 1968

7 §

Förrättningsmannen skall i behövlig omfattning utreda äganderättsförhållandena
inom den delade fasta egendomen. Delningen skall redovisas på karta och, om förrättningsmannen
så finner nödigt, utstakas och utmärkas. Övriga uppgifter om delningen
bör bevaras i den mån det har betydelse.

11 §

Legalisering enligt denna lag medför ej inskränkning i rätten att erhålla laga
skifte. I fråga om skyldighet att ingå i sådant skifte gäller 1 kap. 20 § första stycket
lagen om delning av jord å landet.

B. att riksdagen vid antagandet av legaliseringslagen måtte uttala
att frånvaron av föreskrifter därom icke måtte hindra förrättningsmannen
att i nödig omfattning i samband med legaliseringsförrättningen 1)

verkställa gränsbestämning,

2) till behandling upptaga frågor om bildande av servitut.

Stockholm den 29 oktober 1968

Bo Skårman (fp) Karl-Erik Eriksson (fp)

Nr 978

Av herr Dahlberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 128,
med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950
(nr 382) om svenskt medborgarskap, m. m.

(Lika lydande med motion nr 1240 i Andra kammaren)

Stockholm den 29 oktober 1968

Thure Dahlberg (s) Rune Hedlund (s) Mary Hultell (h)

Lennart Wanhainen (s)

Ruth Hamrin-Thorell (fp)