Motion i Första kammaren, nr 908 år 1969 (Motion 1969:908 Första kammaren)

Motion i Första kammaren, nr 908 år 1969

Nr 908

Av fru Segerstedt Wiberg m. fl., i anledning av Kiingl. Maj:ts
proposition nr 5, med förslag till lag om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt nakotikabrott
m. m.

< Lika lydande med motion nr 1042 i Andra kammaren)

Narkotikamissbruket har blivit ett samhällsproblem, som måste bekämpas
på allvar. 1968 års riksdag beslöt därför en råd åtgärder i syfte att
hindra missbruk och skärpa straffen för narkotikabrott. Det måste också
hälsas med tillfredsställelse att regeringen även därefter följt problemet
med uppmärksamhet och efter samråd med vederbörande mvndigheter beslutat
att intensifiera kampen mot narkotikan.

Som ett led i ansträngningarna att komma till rätta med narkotikaproblemet
har regeringen bl. a. i proposition nr 5 föreslagit riksdagen att anta
ett lagförslag, enligt vilket telefonavlyssning skall få tillgripas vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling,
trots att förutsättningarna därför enligt rättegångsbalken inte är uppfyllda.
Med allt erkännande av det angelägna i att söka bekämpa narkotikabrottsligheten
kan vi inte finna att en så allvarlig lagstiftningsåtgärd blivit tillräckligt
motiverad.

Telefonavlyssning innebär ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten.
Den bör i en demokratisk rättsstat endast få förekomma i extraordinära
fall. Rättegångsbalken uppställer också som förutsättning för telefonavlyssning
att misstanke föreligger om ett så grovt brott att lägre straff
än två års fängelse inte kan ifrågakomma enligt lagens straffskala. De grova
narkotikabrotten har emellertid inte av regeringen bedömts vara av så
utomordentligt allvarlig beskaffenhet. Innebörden av 1968 års beslut var
bl. a. att en avsevärd straffskärpning genomfördes beträffande narkotikabrotten.
För grovt brott fastställdes då en straff skala omfattande minst
sex månaders och högst fyra års fängelse. I proposition nr 13 till årets riksdag
har föreslagits att straffskalan skall ytterligare skärpas till minst ett
års och högst sex års fängelse.

Vi kan för vår del ansluta oss till förslaget om straffskärpning för grova
narkotikabrott. I och för sig innebär det en ovanlig åtgärd att statsmakterna
med endast ett års mellanrum genomför två betydande höjningar av
straffen för en och samma typ av brottslighet. Med hänsyn till de speciella
omständigheterna bör detta emellertid godtas. Inte ens med detta extra -

Motion i Första kammaren, nr 908 år 1969

ordinära steg når man emellertid den gräns som rättegångsbalken sätter
för telefonavlyssning. En ytterligare straff skärpning kan uppenbarligen
inte övervägas nu mot bakgrunden av förra årets beslut. Den kunde måhända
motverka sitt syfte genom att domstolarna skulle bli obenägna att
rubricera narkotikabrotten som grova.

Även om man ansluter sig till regeringens bedömning av narkotikabrottens
svårhetsgrad, innebär det alltså ett viktigt avsteg från allmänna rättsregler
att tillåta telefonavlyssning. Det bör framhållas att något motsvarande
avsteg inte gjorts genom den särskilda tvångsmedelslag som gäller
för vissa brott mot rikets säkerhet in. m. Visserligen medger denna lag
telefonavlyssning även vid misstanke om ringare brott än rättegångsbalken
förutsätter, men lagen utgår från mycket allvarliga brott: mordbrand, som
innefattar sabotage, samt uppror och högförräderi enligt 13, 18 och 19 kap.
brottsbalken första paragraferna. Att vissa ringare brott enligt samma kapitel
även omfattas av lagen kan accepteras på grund av det sakliga sambandet
mellan grova och mindre grova brott; det kan vara svårt att på ett tidigt
stadium av förundersökningen avgöra hur allvarligt ett misstänkt brott
slutligt får rubriceras. Vid narkotikautredningar kommer emellertid inte
ens de grövsta brotten att uppfylla rättegångsbalkens krav.

Det gäller här principer av så grundläggande betydelse från rättssäkerhetssynpunkt
att man inte bör tumma på dem. Om bara grova brottslingar
drabbades skulle något problem inte föreligga; lagens restriktiva hållning
beror på de uppenbara riskerna för att oskyldiga drabbas. Man bör inte i
detta sammanhang glömma bort de obehagliga erfarenheter som gjordes
under det senaste världskriget, då telefonavlyssning förekom mot en rad
oförvitliga medborgare. Man bör också fråga sig, om inte telefonavlyssningen
också leder till att annan och ringare brottslighet än narkotikabrott uppdagas,
vilket i realiteten innebär att denna blir utredd med olaga metoder.

I propositionen har man vidare helt bortsett från de tekniska möjligheterna
till s. k. »scrambling». Durkdrivna brottslingar kan tänkas utnyttja
dessa, som andra inte ägnar en tanke.

Propositionen ger inte heller uttryck för större förhoppningar om några
egentliga resultat av telefonavlyssning. Rikspolischefen och riksåklagaren
har uppgett att man med telefonavlyssning sannolikt skulle komma åt
några av de grova brottslingarna och att möjligheten att tillgripa en sådan
spaningsåtgärd i varje fall skulle försvåra brottslingarnas arbete. Departementschefen
anför för sin del endast: »Telefonavlyssning skulle sannolikt
försvåra dessa brottslingars verksamhet och öka polisens möjligheter att få
fram bindande bevisning mot dem.» Vi kan inte finna att dessa antaganden,
med däri liggande tvekan om resultaten, kan utgöra bärande motiv
för ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten som föreslås.

Propositionen ger närmast intryck av att ha tillkommit utan tillräckligt

Motioner i Första kammaren, nr 908—909 år 1969

110§granna överväganden och utan det underlag som varit önskvärt. Ett
yttrande av justitiekanslern åberopas, men vi har inte kunnat finna någon
motsvarande handling. Om det rör sig om endast ett muntligt uttalande,
måste man hysa betänkligheter med hänsyn till ärendets allvarliga beskaffenhet.
Varken i proposition nr 5 eller i proposition nr 13 redovisas något
material som ger en bild av utvecklingen. I den senare propositionen ges
uttryck för den allmänna uppfattningen att narkotikabrottsligheten fortsatt
att öka och fått en allt större spridning liksom att brotten i många fall
blivit grövre till sin karaktär. Det hade emellertid varit önskvärt med uppgifter
som bättre redogjort för det material som denna allmänna uppfattning
baserar sig på.

Under hänvisning till det anförda hemställer vi,

att riksdagen avslår proposition nr 5.

Stockholm den 11 februari 1969

Ingrid Segerstedt Wiberg (fp) Bo Skärman (fp) Eskil Tistad (fp)

Nr 909

Av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition nr 11, angående anslag till teckning av
aktier i AB Gullhögens Bruk.

(Lika lydande med motion nr 1045 i Andra kammaren)

Stockholm den 11 februari 1969

Gösta Jacobsson (m) Arne Svenungsson (m) Gunnar Wallmark (m)