Motion i Första kammaren, nr 1027 år 1969

Motion 1969:1027 Första kammaren

Nr 1027-1028

Motion i Första kammaren, nr 1027 år 1969

1

Nr 1027

Av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 63, med förslag om införande av enhetlig kommunbeteckning,
m. m.

(Lika lydande med motion nr 1181 i Andra kammaren)

Det i propositionen framförda förslaget att nuvarande beteckningar på de borgerliga
primärkommunerna, d. v. s. stad, köping och landskommun, skall mönstras ut ur
kommunallagarna och ersättas med den enhetliga beteckningen kommun har en
mycket mera vittgående innebörd än vad av propositionens sammanfattande beskrivning
framgår. Den innebär för städernas vidkommande varken mer eller mindre
än ett tvångsvis avskaffande av beteckningen stad för samtliga våra svenska städer
utan hänsynstagande till det privilegium som för varje särskild stad en gång givits,
vartill kommer att städernas institutioner stadsfullmäktige och drätselkammare resp.
stadskollegium måste döpas om till kommunfullmäktige resp. kommunstyrelse. Kungl.
Maj :t har i denna del gått längre än majoriteten inom kommunrättskommittén, som
— även om enhetlig kommunbeteckning av densamma förordades — likväl synes ha
utgått ifrån att åt varje stad skulle överlämnas att tills vidare själv utan yttre tvång
besluta rörande sin kommunala status. Härom hänvisas till 13 § kommunallagens promulgationsförordning
i dess av kommittén föreslagna lydelse.

Såsom av propositionen framgår har städernas gamla förmåner inom handel och
industri för längesedan försvunnit. Att stora förändringar skett å detta område även
de senaste decennierna kan inte bestridas. Efter 1962 års kommunindelningsreform
har också de strukturella olikheterna mellan städerna och landskommunerna blivit
mindre framträdande. Det är möjligt att denna utveckling genom nya kommunsammanslagningar
kan komma att bli ytterligare accentuerad i framtiden. Men trots
detta har beteckningen stad alltjämt sin reella betydelse, och betydelsen torde sannolikt
komma att bestå även åtskillig tid framöver.

Det är egentligen ett motsägelsefullt utslag av den fortgående urbaniseringsprocessen
i vårt svenska samhälle att beteckningen stad — det latinska urbs — nu avses
skola försvinna.

Vi vill ha kvar ”stad” som officiell beteckning; den har trots allt sitt innehåll.

För medborgarna i de svenska städerna utgör beteckningen stad av allt att döma
ett starkt föreningsband i administrativt, socialt och kulturellt hänseende med det
historiskt givna stadssamhället. Medvetandet härom är kanske särskilt starkt framträdande
i våra äldre städer, många med rötter i medeltiden, Vasatiden och senare
historiska epoker med omfattande stadsbildningsverksamhet. Städernas traditioner
har omhuldats och hållits vid liv av tidningspressen, av kommunalpolitiker med
sinne för vad det här gäller och av litteraturen. En påtaglig samhälls- och med Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 3 saml. Nr 1027—1028

2

Motion i Första kammaren, nr 1027 år 1969

borgaranda har ofta frodats i dessas tecken. Tillräckliga skäl föreligger enligt vår
mening icke att avskaffa eller rent av förbjuda stadsbeteckningens användning liksom
ej heller att ändra på stadsfullmäktigeinstitutionen, vilken endast för några år
sedan firat sitt hundraårsjubileum runt om i landet. Ett beslut av riksdagen i enlighet
med propositionen skulle för ett mycket stort antal medborgare, framför allt i de
berörda städerna, framstå som ett onödigt för att inte säga meningslöst offer på den
allmänna likriktningens altare.

Det kan dessutom ifrågasättas huruvida det föreslagna obligatoriet inte rent av
på sitt sätt innebär ett åsidosättande av den kommunala självstyrelsen, sadan denna
av många uppfattas. Rätten är inte enbart en beslutsfunktion. Stadsbegreppet utgör
kärnpunkten i den kommunala rättsordningen för städerna. Häremot kan visserligen
invändas att städernas rättsliga ställning efter hand urholkats och genom 1964 ars
beslut om de kommunala domstolarnas förstatligande och magistraternas avskaffande
i viss mån blivit ett rättsligt skal utan större substantiellt innehåll. Därtill kommer
att städernas särställning inom domstolsorganisationen föreslås skola slutgiltigt
avskaffas genom den genomgripande underrättsreform, varom förslag genom proposition
innevarande år lagts å riksdagens bord. Vissa för städerna i olika författningar
givna särregler, t. ex. rörande fastighetsbildning, inskrivningsväsendet, renhållning
m. m., avses också att efter hand försvinna. Allt detta är riktigt. Men det torde trots
de vittgående uniformitetsåtgärder som beslutats eller planeras likväl kunna slås
fast att som ett bestående rudiment av städernas rättigheter alltjämt kvarstår rätten
till beteckningen stad; till denna knytes de äldre städernas stapelstadsrätt med vad
denna innebär i fråga om rätten till hamnrörelse och förtullning, bådadera för städerna
och deras näringsliv betydelsefulla ting. Auktionsmonopolet betyder som
rättighet mindre. Vad som här är väsentligt är att nu angivna kvarstående rättigheter
såsom innefattade i givna privilegiebrev näppeligen låter sig utan vidare upphävas.

Det kan sålunda ifrågasättas huruvida ett riksdagens bifall till regeringspropositionen
i oförändrat skick skulle stå väl i överensstämmelse med vara grundlagar,
enkannerligen med regeringsformen. Härutinnan ma aberopas § 114 regeringsformen,
enligt vilket lagrum de forna riksståndens privilegier, förmåner och rättigheter
fortfarande skall gälla. Enligt Malmgrens grundlagskommentar ligger den väsentliga
betydelsen av borgerskapets privilegier däri att de garanterar privilegiekaraktären
hos de enskilda städernas privilegier. För de äldre städerna i de forna danska
provinserna gäller ytterligare att svenska staten i Roskildefreden förband sig att
bevara borgerskapets privilegier, d. v. s. stadsrättigheterna. Pa rättsvetenskapligt hall
göres gällande att hithörande privilegier icke kan ensidigt upphävas utan att ett
sådant upphävande kräver privilegiehavarnas medgivande. I vilket fall som helst
torde_menar man från detta håll — beslut om aterkallande av de enskilda städer nas

privilegier kräva att riksdagens beslut i ärendet fattas under sådana former, som
är erforderliga för grundlagsändring.

Mot avskaffandet av begreppet stad torde ytterligare kunna framföras den invändningen
att stadsbegreppet har stark internationell förankring i språkbruk och

Motion i Första kammaren, nr 1027 år 1969 3

betraktelsesätt. För städer med vidsträckta internationella kontakter, såsom t. ex.
Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Jönköping, Uppsala, Umeå och Lund
m. fl., skulle uppenbarligen stadsbeteckningens försvinnande medföra praktiska olägenheter
och te sig som en deklassering. Att de enskilda städernas handel skulle lida
avbräck synes sannolikt. Stadsrättigheten såsom sådan utgör en goodwill för staden.

Hur Stockholms ställning som landets huvudstad i fortsättningen skall upprätthållas
har icke klarlagts i propositionen.

För belysning av åldern av många städer hänvisas till särskild bilaga (Bil.).

Det förefaller som om i samband med remissförfarandet rörande kommunalrättskommitténs
betänkande övervägande flertalet av städerna skulle ha utgått ifrån att
de föreslagna författningsbestämmelserna skulle inrymma en rätt för städerna att
själva avgöra om sitt framtida öde i nu angivna hänseende. Man torde ha allmänt
förutsatt att de nuvarande städerna i varje fall tills vidare skulle få bestå såsom
sådana.

För den händelse till följd av kommande kommunsammanslagningar det nuvarande
stadsbegreppet skulle anses obönhörligen dömt att försvinna måste i vart fall
något annat sättas i dess ställe, som möjliggör för stadskärnan att uppbära rätten
till stadsnamnet och föra stadens traditioner vidare. Innan så skett bör stadens rättsställning
kunna bibehållas okränkt.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer vi,

att riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts proposition nr 63
med förslag till enhetlig kommunbeteckning måtte besluta, att
städernas bestående rättigheter i de i motionen angivna hänseendena
skall respekteras, och att det sålunda skall förbehållas varje
särskild stad att själv besluta rörande avstående från beteckningen
stad och rörande ändring av benämningarna på de nuvarande
kommunala institutionerna stadsfullmäktige, drätselkammare resp.
stadskollegium; samt

att det uppdrages åt vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
lagtext.

Stockholm den 24 april 1969

Helge Berglund (s)
Erik Alexanderson (fp)
Rolf Kaijser (m)
Sven Nyman (fp)
Gudmund Ernulf (fp)
Eskil Tist ad (fp)
Ingvar Andersson (m)

Gunvor Stenberg (m)
Allan Hernelius (m)
Birger Lundström (fp)
H. Bertil Lidgard (m)
N. Yngve Nilsson (m)
Gunnar Wallmark (m)
Holge Ottosson (m)

Gösta Jacobsson (m)
Lars Schött (m)

Bo Skärman (fp)
Ingrid Segerstedt Wiberg (fp)
K.-A. Levin (fp)
Mary Hultell (m)

Paul Brundin (m)
Henrik Åkerlund (m)

4

Motion i Första kammaren, nr 1027 år 1969

Bil. Jfr 1717 års förteckning av städernas privilegiebrev, där — förutom Stockholm —
följande städer är företrädda:

Alingsås, Eksjö, Enköping, Falun, Gränna, Göteborg, Hedemora, Hälsingborg,
Hälsingfors, Jönköping, Karlshamn, Kungälv, Köping, Landskrona, Linköping,
Luleå, Lund, Marstrand, Nora, Norrköping, Norrtälje, Sala, Sigtuna, Simrishamn,
Strömstad, Säter, Söderköping, Torneå, Uddevalla, Vaxholm, Vimmerby, Visby,
Vänersborg, Västervik, Västerås och Ystad.

Bundna för sig förvaras på samma plats privilegieböcker för Göteborg, Kalmar,
Kristianstad, Malmö, Stockholm, Uppsala och Visby.

En del av de ovan uppräknade böckerna är äldre än 1717.

1756 års förteckning i riksarkivet över städernas privilegier och givna resolutioner
omfattar följande städer:

Arboga, Eskilstuna, Falköping, Falun, Gävle, Göteborg, Hedemora, Hjo, Hudiksvall,
Härnösand, Kalmar, Karlshamn, Kungälv, Köping, Lidköping, Mariefred,
Mariestad, Marstrand, Nyköping, Sala, Skara, Skövde, Strängnäs, Strömstad, Sundsvall,
Säter, Söderhamn, Sölvesborg, Torshälla, Trosa, Uddevalla, Vimmerby, Visby,
Västervik och Västerås.