Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

Motion 1969:769 Andra kammaren

6

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

Nr 769

Av herr Wedén in. fl., om åtgärder för konsumentupplysning m. m.

(Lika lydande med motion nr 643 i Första kammaren)

/. Principiella synpunkter

Under de senaste hundra åren har en marknadsekonomi växt fram inom den demokratiska
världen. Även om det finns betydande olikheter länderna emellan är
det uppenbarligen marknadsekonomin som varit den avgörande drivkraften bakom
den genomsnittligt sett högre levnadsstandarden i denna del av världen.

För att marknadsekonomin skall fungera på bästa möjliga sätt kräves vissa
grundläggande förutsättningar. Statsmakterna måste bedriva en ekonomisk politik
som gagnar full sysselsättning med god samhällsekonomisk balans. Statsmakterna
måste planera sin del av det ekonomiska livet på ett föredömligt sätt så att enskilda
och kommuner i sin tur kan veta under vilka förutsättningar man kan verka.
Den grundläggande tryggheten för medborgarna måste vara garanterad. Skattepolitiken
bör vara så utformad att den inte i onödan försvårar nyskapande och
näringslivets konkurrensförmåga. De stora ekonomiska klyftorna inom ett folk
och mellan folken måste överbryggas.

Till årets riksdag framlägges från vårt håll förslag i dessa avseenden. Till detta
sammanhang vill vi särskilt foga frågan om konsumentens ställning inom marknadsekonomin.

Endast i en marknadsekonomi har den enskilde konsumenten ett rimligt mått av
frihet. Endast i den mån som den enskilde konsumentens önskningar kan göra sig
gällande kan ett samhälle betecknas som fritt. Vissa avvikelser från totalt fri konsumtionsrätt
måste statsmakterna uppställa av t. ex. hälsoskäl. Sådana avvikelser
rubbar inte det förhållandet att marknadsekonomin ensam utgår från konsumentens
egna önskningar. Alla medborgare är konsumenter. Ingen är enbart producent;
alla är både konsumenter och producenter.

Alla andra metoder utom marknadsekonomin tar i verkligheten mer eller mindre
avstånd från uppfattningen om konsumentens valfrihet. Med växlande intensitet
inför socialistiska och kommunistiska teorier i sina s. k. planekonomier drag av
centraldirigering av det ekonomiska livet. Därvidlag kan man då inte göra undantag
från konsumentens ställning. Om ledningen för en stat underkänner det fria
konsumtionsvalet måste något annat sättas i dess ställe och det blir i så fall centralt
fattade politiska beslut som står i strid med detta fria val, dvs. man inför en
dirigering även av det urval av varor och tjänster som konsumenterna har att ta
ställning till.

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969 7

Hur starkt den statliga politiken kan återverka på konsumtionens inriktning och
inskränka valfriheten belyses t. ex. av att när det gäller den privata konsumtionen
går f. n. 8 % av hushållens resurser till bostäder medan 11 % går till bilar. Den
misslyckade statliga politik som lett till att bostadsbristen under en lång period
efter kriget konserverades och förvärrades kommer här in i bilden. Hade utbudet
av bostäder kunnat uppta konkurrens med utbudet av bilar i den meningen att den
som efterfrågar en bostad kunnat få denna önskan lika lätt tillfredsställd som den
som efterfrågar en bil är det givet att de här angivna siffrorna skulle tett sig väsentligt
annorlunda.

En marknadsekonomi kan inte fungera utan vissa kontrollåtgärder och ingrepp
från statsmakternas sida. Vi har redan påvisat en av de grundläggande, den ekonomiska
politiken och den därmed följande planeringen av den statliga verksamheten.
Monopolistiska inslag kan göra sig gällande inom en marknadsekonomi
och dessa måste motverkas och hållas under kontroll, det måste med andra ord
råda sund konkurrens.

En sund konkurrens utgör den bästa garanti för att konsumenternas synpunkter
skall tillgodoses. Konstlade åtgärder för styrande av konsumtionen och därmed
också produktionen blir ur ekonomisk synpunkt inte bättre om de genomförs genom
statliga åtgärder än om de blir resultatet av annan konkurrensbegränsning.

Vårt lands relativt fria marknadssystem har i praktiken visat sin styrka. Det
framstår som ett resultat av å ena sidan enskilda människors insikter och bedömning
av egna behov och å den andra ett mångfacetterat bedömande inom produktion
och distribution av de ekonomiskt riktiga vägarna att till rimlig kostnad tillfredsställa
dessa behov.

Samhällets åtgärder bör gå ut på att medverka till att skapa så goda förutsättningar
som möjligt till en maktbalans mellan den saluförande parten och konsumenten.
Den väsentligaste metoden härför i en fri marknad är information och
konsumentupplysning. Utan verkligt upplysta konsumenter kan marknadsekonomin
inte fungera på ett tillfredsställande sätt. Konsumentens förmåga att själv ta
ställning till och välja mellan utbjudna varor och tjänster är en så grundläggande
sak att samhället bör göra konsumentupplysningen till en väsentlig uppgift vid
sidan av t. ex. näringslivslagstiftning och monopolkontroll.

Konsumentupplysningskommittén har i sitt betänkande »Konsumentupplysning.
Principer och riktlinjer» i avsnittet 4.3 på ett lyckligt sätt sammanfattat de allmänna
riktlinjerna för konsumentupplysningen.

Självklart har en förstärkning av konsumentens ställning också samband med
åtskilliga andra offentliga insatser och åtgärder, t. ex. beträffande monopolkontrollen,
bostadspolitiken och miljöplaneringen.

Målet för konsumentpolitiken har hittills hållits i alltför allmänna ordalag. För
att komma längre krävs betydligt större satsning på forskning om konsumentens
situation. Undersökningar av typ »hushållens konsumtion» bör göras kontinuerligt
och utformas så att resultaten kan tjäna som underlag för riktlinjer för såväl
offentlig som enskild verksamhet, på ett sätt som underlättar ett beaktande av konsumenternas
önskemål.

8

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

De konsumtionssvaga gruppernas särskilda svårigheter måste också bli föremål
för ökad uppmärksamhet. Detta är dock främst en inkomstfördelningsfråga som
inte skall tas upp till behandling i detta sammanhang.

De undersöknings- och upplysningsorgan som för närvarande är verksamma på
konsumentforsknings- och konsumentupplysningsområdet är framför allt statens
konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd
och varudeklarationsnämnden.

Innan vi går in på frågan om den fortsatta organisationen av verksamheten vill
vi framhålla att de hittills arbetande statliga eller halvstatliga konsumentupplysningsorganen
uppenbarligen nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt arbete inom sina
resp. områden men att de i hög grad hämmats i sina aktiviteter på grund av alltför
små anslag.

Vid bedömningen av organisationsfrågorna bör ett ofta förbisett förhållande beaktas,
nämligen att producenternas och konsumenternas intressen i långa stycken
är sammanfallande. Producenter och köpmän eftersträvar självklart ett så gott resultat
som möjligt av sin verksamhet. Framgångar i tillverkningsledet bygger emellertid
i regel på ett varaktigt förtroende hos allmänheten för de producerade varorna,
och för en köpman är en fast, väl inarbetad kundkrets, som likaledes byggts
upp på förtroende för tillhandahållna varor och tjänster, en av de värdefullaste tillgångarna.
Om samhällets lagstiftnings- och andra åtgärder blir väl avvägda måste
affärslivet arbeta under sund konkurrens, som leder till kostnadssänkande rationaliseringar
och lägre priser.

I detta sammanhang bör emellertid den förändring som inträffat under senare
tid i förhållandet mellan producenten-distributören å den ena sidan och konsumenten
å den andra uppmärksammas. Medan argumenteringen för olika produkter förr
huvudsakligen sköttes direkt av producenten eller handelsmannen, som konsumenten
omedelbart kunde ställa till svars och avkräva motiveringar, sköts i dag en stor
del av sälj argumenteringen av reklamen. Denna är i mycket stor utsträckning en enkelriktad
kommunikation, producenternas och distributörernas sätt att lägga fram
sina säljargument för konsumenterna. I den egenskapen är reklamen informativ
och i princip nödvändig. Utan dess hjälp skulle produktion och försäljning i stor
skala inte kunna äga rum och goda nyskapelser endast långsamt vinna spridning.

Samtidigt som reklamens nödvändighet påpekas måste det å andra sidan erinras
om att den inte kan betraktas som en allsidig konsumentupplysning.

Alltför ofta förekommer oarter inom reklamen. Under senare tid har olika fall,
då smarta producenter eller affärsmän sökt vinna tillfälliga fördelar genom förledande
reklammetoder, dragit åt sig uppmärksamheten icke minst i press, radio och
TV. Intresset från massmedias sida är naturligt bl. a. på grund av de särskilt högljudda
och uppseendeväckande medel som använts i vissa reklamkampanjer. Samtidigt
måste det betonas, att en berättigad stark kritik av sådana fall, som icke åtföljes
av en diskussion av marknadshushållningens fördelar i det stora hela för
konsumenterna och av nackdelarna för dem i form av utebliven valfrihet i ett
doktrinärt och socialistiskt system, måste vara ägnad att ge en skev bild av den

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

9

verkliga och allvarliga problemställningen. Dock föreligger risker för vad som kan
betecknas som falsk reklam. Dessa risker bör minskas genom en god konsumentupplysning
och genom lagstiftning till stöd för konsumenterna — då andra åtgärder
visat sig otillräckliga.

För att konsumenten skall kunna orientera sig bland ett ständigt växande antal
produktslag och varianter inom dessa krävs en sådan upplysning som lämnar väsentliga
uppgifter om förekomsten av produkter och vissa grundläggande egenskaper
hos dessa. Tekniskt komplicerade produkter kräver en utbyggd konsumentforskning
till köparens hjälp. Reklamens argumentering från säljare till köpare
behöver en komplettering i masskommunikationens form, som lämnar svaren på
de frågor konsumenterna skulle vilja ställa till säljarna. Detta krav måste naturligtvis
principiellt göras gällande antingen producenten-distributören är ett enskilt,
kooperativt, kommunalt eller statligt företag. Verkligheten torde emellertid samtidigt
vara den att en dylik konsumentupplysning endast kan komma till sin rätt
i en marknadshushållning och under en demokratisk ordning.

Det är i mycket vid utsträckning erkänt inom näringslivet, att ju större kunskap
producenten och distributören kan få av en upplyst konsumentopinion desto större
möjligheter har han att inrikta sin verksamhet på att tillgodose rimliga konsumentbehov.

Det allmänna bör medverka till bättre balans mellan parterna på produktionsdistributionssidan
och efterfrågesidan och därvid beakta såväl det samintresse som
dessa båda sidor uppenbarligen har som den förstärkning av konsumentsidan som
utvecklingen ger anledning till. Förekomsten av vissa intressemotsättningar är inget
skäl att tala om de båda grupperna som oförsonliga fiender. Men det finns anledning
att på olika sätt bygga ut skyddet för konsumenterna, eftersom detta är starkt
eftersatt.

De statliga och halvstatliga konsumentupplysande organens verksamhetsfält är
tämligen väl avgränsade i förhållande till varandra. Det måste allvarligt ifrågasättas
om något skulle vara att vinna genom att sammanföra deras verksamhet till ett
mastodontartat statligt konsumentverk. Det behov av samråd som givetvis föreligger
borde kunna tillgodoses i annan form. Några hinder att ytterligare fördjupa
samarbetet mellan de bestående organen föreligger icke.

Vi föreslår två åtgärder för främjande av en växelverkan och en fortgående dialog
mellan företagssidan och konsumentsidan. En sådan är nämligen förutsättningen
för en lycklig utveckling på detta område.

En lösning, som därvid på ett naturligt sätt erbjuder sig och som med goda resultat
prövats i andra sammanhang, är inrättandet av en rådgivande församling bestående
av en allsidig representation för produktion, handel och konsumenter med
uppgift att tilihandagå de skilda, mera tekniskt verkande organen med klarläggande
av konsumenternas behovsinriktning och näringslivets möjligheter att effektivt och
med minsta möjliga spill tillgodose behoven, att lämna omdömen om kontroversiella
företeelser inom produktion, marknadsföring och konsumtion samt att i övrigt
främja kontakten mellan produktion, marknadsföring och konsumtion. Vi avser ett

10

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

»samrådsorgan mellan näringslivet och konsumenterna». Staten bör ta initiativ till
en sådan församling och ge den stort utrymme för fri aktivitet. Det förutsattes att
företrädare för de olika statliga och halvstatliga konsumentupplysningsorganen
skall — i förekommande fall såsom föredragande — delta i de överläggningar som
förs i en dylik rådgivande församling.

Den andra metod som bör närmare undersökas är en särskild frivillig konsumentorganisation.
Sådana existerar i såväl Storbritannien som USA och utövar en betydelsefull
verksamhet. De står helt oberoende gentemot producentintressen och myndigheter
och bedriver en omfattande och vetenskapligt grundad provningsverksamhet
vars resultat publiceras i särskilda tidskrifter och får en stor spridning i dagspressen.
Organisationerna åtnjuter anseende för noggrannhet och opartiskhet och deras
belysning av varornas egenskaper och kvalitet ger konsumenterna god vägledning.
Det torde emellertid vara svårt att i ett litet land som Sverige finansiera en sådan
verksamhet helt med medlemsavgifter resp. prenumeration på upplysningstidskrifter.
En frivillig konsumentorganisation av denna typ skulle behöva ordentligt tilltagna
statsanslag för sin verksamhet, men liksom fallet är t. ex. med de politiska partierna
och ungdomsorganisationerna skulle statsmakterna inte få ha något inflytande
över organisationens verksamhet.

Vi avser icke att genom denna motion framlägga några närmare preciserade
förslag i denna del. Motionens syfte är att göra ett klart uttalande om vissa grundprinciper
som enligt vår mening måste vara vägledande när det gäller att tillgodose
konsumenternas intressen i ett samhälle med ständigt växande utbud av varor och
att samtidigt framföra vissa uppslag för närmare prövning.

II. Aktuella åtgärder
Bakgrund

Vi övergår nu till de åtgärder som ter sig mer omedelbart aktuella när det gäller
att stärka konsumenternas förmåga att bedöma varors kvalitet och lämplighet för
olika behov.

Vi vill först erinra om att folkpartiet alltsedan de av kristiden föranledda konsumtionsregleringarna
avskaffades och framför allt efter det att också prisregleringssystemet
avvecklats har nedlagt intensivt intresse och tagit upprepade initiativ
i frågor om stöd och skydd för konsumenterna. Vi kan som exempel erinra om
att folkpartiet aktivt medverkade vid tillkomsten av lagstiftningen mot konkurrensbegränsning.

I frågan om konsumentupplysning väckte representanter för folkpartiet redan
vid 1963 års riksdag motioner om en översyn av den statliga konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens organisation i syfte att såväl organisatoriskt
och personellt som i avseende å andra resurser uppnå en förstärkning som svarade
mot marknadsutvecklingens krav. Denna motion avslogs av riksdagen. Hur befogat
anspråket på en sådan översyn i verkligheten var visade sig då regeringen enligt

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

11

ett år 1967 erhållet bemyndigande tillsatte en särskild utredning — konsumentutredningen
— med uppdrag som nära ansluter till vad som yrkats i våra motioner.

Vissa frågor rörande konsumentupplysning och andra samhällsinsatser för att
stärka konsumentens ställning har blivit föremål för en omfattande utredningsverksamhet
under 1960-talet. 1960 års prisövervakningskommitté, 1962 års arbetsgrupp
för konsumentupplysning inom radioutredningen, 1963 års konsumentupplysningsutredning,
1963 års konsumentupplysningskommitté, 1965 års arbetsgrupp
för prisövervakningsfrågor, 1965 års riktprisutredning, 1965 års hemkonsulentutredning,
1967 års informationsutredning och 1967 års konsumentutredning —
samtliga dessa arbetsgrupper och kommittéer har sysselsatt sig med skilda aspekter
på problemet. En del av detta arbete har lett till resultat, främst genom propositionen
nr 75/1967 där prisfrågor och vissa konsumentfrågor behandlades. Mångfalden
av kommittéer och förslag har dock inte stått i någon rimlig proportion till de
förhållandevis små framsteg som uppnåtts och reformer som beslutats.

Existensen av denna rad av kommittéer har i vissa avseenden i själva verket förhindrat
en snabbare expansion av existerande konsumentupplysningsinstitutioner.
Under hänvisning till sittande utredningar har anslagsökningarna varit blygsamma
och de nya reformgreppen få. Årets statsverksproposition utgör inget undantag i det
avseendet. Med hänvisning till den sittande utredningen föreslås inga egentliga förbättringar
och förstärkningar. Slår man samman anslagen till samtliga de inrättningar
som sysslar med hithörande frågor kommer man upp till en summa på knappt
1 % av reklamkostnaderna under senare år. Det är givet att effekten av olika åtgärder
till stöd för konsumenterna inte endast kan mätas med ett så grovt instrument
som detta — man måste också ta hänsyn till bl. a. lagstiftning, inriktningen
och utformningen av offentliga tjänster etc.

Hur man än vänder på problemet kvarstår det faktum att syftet, utformningen,
organisationen och omfattningen av den samlade aktiviteten ännu inte klargjorts
i sådan utsträckning att en målmedveten och systematisk utbyggnad kunnat ske.
Den sittande konsumentutredningen har till uppgift att söka formulera ett sådant
program och att döma av handelsministerns uttalande i statsverkspropositionen
skulle väsentliga delar därav kunna föreligga 1969. Det är nödvändigt att detta
löfte infrias och att riksdagen nästa år kan ta ställning till därav föranledda förslag.

Detta hindrar emellertid inte, enligt vår uppfattning, att man redan nu inom ramen
för befintliga institutioner bör göra större insatser eller att riksdagen ger sin
mening till känna om några väsentliga principiella inslag som måste ingå i en mer
omfattande konsumentupplysningsreform.

Förbättrad lagstiftning till konsumenternas skydd

Lagstiftning och praxis kan förändras så att konsumenten får bättre vägledning.
Enligt uppgift pågår f. n. inom justitiedepartementet utarbetande av lagförslag grundat
på betänkandet »Otillbörlig konkurrens».

12

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den intressanta lagstiftning
som genomförts i Storbritannien och vars syfte är att skydda konsumenten
mot falsk eller vilseledande beskrivning av varor (Trade Description Act, antagen
i maj 1968). Lagen anger en lång rad av förfaranden vid beskrivningar av varor
och tjänster samt i vilka fall uppgifter är att betrakta som missvisande eller vilseledande.
Lagen omfattar således bl. a. uppgifter om kvantitet, kvalitet, resultat av
tester, pris och eventuellt tidigare pris — särskilt viktigt vid realisationer — tillverkningsförfaranden
etc. Uppgifter av vilseledande karaktär kan beivras vare sig
de lämnas t. ex. i annonser och broschyrer eller genom skyltning, prismarkering,
paketering etc. Betydelsefullt är att lagen även omfattar olika former av tjänster
(t. ex. resetjänster, bilreparationer) och att lokal övervakning av lagens efterlevnad
skall kunna ske. Lagen ger intryck av att vara ett ambitiöst försök att förbättra
konsumenternas möjligheter att välja rätt bland utbjudna varor och tjänster och
har intresse också för vår del. Det bör ankomma på justitiedepartementet att i samband
med arbetet på en ny lag om otillbörlig konkurrens också beakta den engelska
lagstiftningen och de erfarenheter man fått av denna.

Det är också en uppgift för lagstiftningen att tillse att konsumenterna får bättre
möjligheter att hävda sin rätt gentemot utbudssidan. De flesta konsumenter har
svårt att förhandla på jämställd fot med utbudssidans representanter. Därför bör
man eftersträva förenklade bytesregler och klarast möjliga regler i tvistefrågor.
Icke minst viktiga är bestämmelser som gör säljaren skyldig att vid avbetalningsköp
informera köparen om de inskränkningar i köparens rätt som köp enligt gällande
lag medför.

Möjligheterna att fortlöpande granska och analysera reklamen kan förbättras
även på andra vägar än genom den tillämpade nya lagstiftningen om otillbörlig
konkurrens. Internationella handelskammarens grundregler för god reklam, andra
bestämmelser och praxis för reklamens utformning är alltjämt i huvudsak koncentrerade
på att tillse att reklambudskapen inte otillbörligen kränker konkurrenternas
intressen. De stränga, om än på senare tid något uppmjukade, reglerna för jämförande
reklam är till för konkurrenternas skydd men är knappast till generell fördel
för konsumenterna. Det bör vara möjligt att inom ramen för nuvarande institutioner
ge reklamen en i egentlig mening mer konsumentuppbyggande karaktär.
Det kan ske bl. a. genom att de etiska reglerna för reklamutformningen vidareutvecklas
och skärpes och genom att den nyttiga verksamhet som utövas av näringslivets
opinionsnämnd förstärkes.

Provning och upplysning

Den grundläggande förutsättningen för en noggrann provningsverksamhet är givetvis
utbyggd forskning, inriktad på att möjliggöra en sådan verksamhet. Provning
och undersökning bör i princip kunna omfatta alla slags varor och tjänster, således
även offentliga tjänster. Det sistnämnda glöms ofta bort i diskussionen kring
konsumentfrågorna.

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

13

En aldrig så väl utbyggd forsknings- och provningsverksamhet är emellertid
meningslös om man inte samtidigt satsar på en kraftigt förstärkt information om
resultat och råd. Informationen måste vara lättillgänglig, och särskilda insatser
måste göras för att nå de konsumtionssvaga grupperna. Pris-kvalitet-service-aspekter
måste integreras i långt större utsträckning än hittills. Ensidig information om
en av dessa tre aspekter, t. ex. priset, kan verka vilseledande och förstärka de för
konsumenterna ogynnsamma utvecklingstendenserna på varudistributionens område.

Ett konsekvent konsumentpolitiskt program bör också utgå från att enbart information
inte räcker. Man måste också lägga ökad tonvikt vid individens träning
att verkligen praktiskt använda informationen vid köp av olika slag. Dessa faktorer
måste beaktas också inom utbildningen på alla nivåer.

Viktiga medier för den offentliga konsumentupplysningen är naturligtvis annonsering,
radio-TV och publikationer av typen »Råd och Rön». I övrigt bör man
eftersträva en decentraliserad rådgivnings- och upplysningsverksamhet som har kapacitet
för individuell rådgivning, dvs. att besvara enskilda konsumenters frågor.
Detta har ökande betydelse när allt fler stora affärer arbetar utan expediter.

Informationskontor bör inrättas i större utsträckning och möjligheten vidgas
för konsumenterna att få biträde och sakkunniga råd vid kritik och brister. En konsumentorganisation
av den brittiska typ som ovan omnämnts har också visat sig
kunna ge en god vägledning i här berörda sammanhang.

Frånvaron av bestämda målsättningar har medverkat till att den hittillsvarande
verksamhetens resultat är svåra att bedöma. Endast i undantagsfall har man gjort
försök att utröna konsumentupplysningens effekt. Det går att skapa förutsättningar
för kontinuerliga förbättringar därvidlag.

Information till producenter

Lanserandet av nya produkter är oftast ett resultat av en lång och komplicerad
process, ett samspel mellan teknisk forskning och utveckling, finansiella förutsättningar
och risktagande, marknadsundersökningar och slutligen reklam. Konsumentens
förväntningar och önskemål som de kan bedömas spelar alltid en stor
roll i denna utvecklingskedja. Producenterna söker bedöma konsumenternas reaktioner
och lyckas mer eller mindre beroende på branscher, företagsstorlek etc. Det
finns starka skäl att söka åstadkomma utökade och förstärkta förbindelselinjer
till producenterna under produktutvecklingsskedet. Det kan leda till ett mer effektivt
utnyttjande av produktionsresurser och större behovstillfredsställelse för konsumenterna.
I viss utsträckning förekommer redan en sådan verksamhet genom
konsumentinstitutets försorg i vissa avseenden, t. ex. beträffande hushållsutrustning.

Genom forskning om vanorna när det gäller organisationen av hushållsarbete,
boendeförhållanden, betalningsförmåga och konsumentönskemål kan institutet utfärda
rekommendationer till tillverkare och importörer med avseende t. ex. på storlek,
material, säkerhetsanordningar etc. Syftet med verksamheten är att få fram

14

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969

ett säkert underlag för rekommendationer till producenter och återförsäljare. Det
bör undersökas om det är möjligt att få till stånd en mot producenter och distributörer
riktad upplysnings- och dokumentationstjänst som i stor utsträckning bör
kunna finansieras genom avgifter. En verksamhet av denna typ skulle kunna tänkas
utvidgas även till andra områden. På grundval av omfattande forskning rörande
konsumentbehov och konsumentefterfrågan kan material sammanställas och offentligt
redovisas. Full insyn måste givetvis råda i arbete och mätmetoder.

Ökade insatser

Som påpekats är de anslagsökningar som i årets budget ges till konsumentupplysande
insatser mycket blygsamma. Departementschefen hänvisar som skäl för
detta till den sittande utredningen. Enligt vår mening är det i och för sig rimligt att
man inte vidtar några stora principiella förändringar i konsumentupplysningen
innan denna utredning — som, får vi hoppas, inte omedelbart skall efterträdas av
någon ny — framlagt sina förslag. Däremot är det fullt möjligt samt också nödvändigt
att förstärka de redan existerande institutionerna. Således är det önskvärt att
statens institut för konsumentfrågor får möjlighet att genomföra egna undersökningsprojekt
i tillräckligt stor omfattning och att det får nödvändig personalförstärkning
och övrig förändring för detta ändamål i enlighet med institutets förslag.

Vidare bör statens konsumentråd i större utsträckning ges möjlighet att ta initiativ
och lämna stöd till den samhällsvetenskapliga forskningen inom konsumentområdet.
Särskilt viktigt är att den av rådet inrättade allmänna reklamationsnämnden
dels utvidgar sin verksamhet, dels bättre informerar allmänheten om
nämndens existens och befogenheter. F. n. torde kunskapen om nämndens verksamhet
vara alltför ringa utbredd.

Beträffande varudeklarationsnämnden framstår det som alltmer angeläget att
arbetet intensifieras så att äldre normer kan revideras och nya utarbetas i takt med
den snabba tekniska utvecklingen. Samtidigt bör normarbetet utsträckas till att
avse också kapitalvaror. Särskilt betydelsefullt är att konsumentrådet och VDN
kan fortsätta och utvidga sitt nordiska samarbete liksom internationell samverkan
i övrigt.

Allmänhetens kännedom om innebörden av VDN:s verksamhet är bristfällig.
Det är därför mycket betydelsefullt att nämnden ges resurser för en mer effektiv
marknadsföring och information.

Ökade krav ställs på statens pris- och kartellnämnd. Utredningsuppgifterna har
i många fall blivit mer komplicerade bl. a. till följd av näringslivets strukturförändringar.
Frågor om utredningsmetodik och planläggning måste därför ägnas ökad
uppmärksamhet. Näringsfrihetsombudsmannens ökade personella resurser kan vidare
väntas medföra större anspråk på utredningar genom nämnden.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställer vi,

I. att riksdagen måtte besluta

att till Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskost -

Motion i Andra kammaren, nr 769 år 1969 15

nader för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
5 864 000 kr., dvs. 442 000 kr. utöver Kungl. Maj:ts förslag;

att till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag med 1 596 000
kr. utöver Kungl. Maj:ts förslag eller 5 500 000 kr.;

att till Bidrag till varudeldarationsnämnden för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag med 365 000 kr. utöver Kungl. Maj:ts
förslag eller 1 265 000 kr.;

att till Statens pris- och kartellnämnd anvisa ett anslag med
192 000 kr. utöver Kungl. Maj:ts förslag eller 8 795 000 kr.;

II. att riksdagen måtte besluta hemställa att regeringen tar initiativet
till bildande av ett »Samrådsorgan mellan näringslivet och
konsumenterna» med de uppgifter som angivits i denna motion;

III. att riksdagen måtte besluta att motionen i vad mån den
icke avser ovannämnda anslagsfrågor överlämnas till den sittande
konsumentutredningen.

Stockholm den 28 januari 1969

Sven Wedén (fp)

Sven Gustafson (fp) Cecilia Nettelbrandt (fp) Sven Antby (fp)

i Göteborg

Elias Jönsson (fp) Ingemar Mundebo (fp) Thorvald Källstad (fp)

i Ingemarsgården