Motion i Andra kammaren, nr 63 år 1969

Motion 1969:63 Andra kammaren

10

Motion i Andra kammaren, nr 63 år 1969

Nr 63

Av herr Holmberg m. fl., angående svensk invandrings- och
minoritets politik.

(Lika lydande med motion nr 56 i Första kammaren)

En omfattande invandring, som medfört ett betydande invandringsöverskott,
har ägt rum alltifrån 1930-talets början. Under andra världskriget
mottog Sverige många människor från framför allt Danmark, Norge och
de baltiska staterna. I maj 1945 fanns här 195 000 utlänningar, varav
160 000 var flyktingar och finska barn (s. k. krigsbarn).

Man väntade en stor återutvandring efter kriget. Den blev dock betydligt
mindre än man trott och uppvägdes av en stark invandring ifrån framför
allt Norge och Danmark. Vid årsskiftet 1945/46 hade visserligen antalet
utlänningar reducerats till 120 000, varav nära hälften var nordbor, men
alltsedan 1947 har det ökat avsevärt och var år 1960 ca 190 000.

Under första hälften av 1960-talet utgjorde det årliga invandringsöverskottet
ungefär 14 000 personer. Antalet i Sverige bosatta utlänningar är f. n.
ca 300 000. Antalet här bosatta personer, som är födda utomlands, är dock
betydligt större. Sedan början av 1940-talet har nämligen drygt 150 000 utlänningar
fått svenskt medborgarskap genom naturalisation. Totalt torde
i Sverige finnas ca 0,5 miljon utomlands födda personer (varav över hälften
är nordbor), vilket motsvarar ungefär 6 % av vårt lands hela befolkning.

Den svenska invandringspolitiken har hittills i stort gått ut på att anvisa
den invandrande en arbetsanställning och hjälpa honom lära sig så mycket
svenska att han kan sköta sina arbetsåligganden. Utgångspunkten har i
övrigt varit att man av invandraren väntat sig att han ska sammansmälta
med landets övriga befolkning. Invandraren skall överge sina tidigare värderingar,
sina traditioner och sitt beteendemönster samt anamma allmänna
svenska värderingar och traditioner. En sådan förvandling är naturligtvis
varken möjlig eller önskvärd.

Invandraren — han må vara en immigrant som söker bättre levnadsbetingelser
eller en politisk flykting som söker en fristad •— måste först och
främst skapa sig ett nytt hem för att kunna leva ett människovärdigt liv
och vara till freds med sitt nya hemland. Men ett hem skapas inte enbart
av materiella ting. Ett hem har även ett andligt innehåll. Den kultur som
invandraren medför värdesätter han inte sällan högre här än i sitt forna
hemland. Den nationella kulturen i form av sedvänjor och traditioner, som

11

Motion i Andra kammaren, nr 63 år 1969

utgör ramen till åtskilligt i människans dagliga liv, blir en viktig miljöfaktor.
På detta kulturarv grundlägger invandraren sin nya existens i ett
nytt land. Sedan beror det i hög grad på den individuella förmågan ifall
han kan absorbera beståndsdelar av en annan, främmande kultur. Att någon
människa skulle bli helt pånyttfödd i en ny miljö och kunna tillgodogöra
sig dess kultur i alla avseenden är föga troligt. Att förvänta fullständig
sammansmältning är alltså orealistiskt, särskilt på så kort sikt som en
eller t. o. m. två generationer utgör.

Det är i och för sig förståeligt att svensk invandringspolitik tidigare inte
tillräckligt uppmärksammat dessa problem. Med den relativt obetydliga
inflyttning, som ägde rum fram till 1940-talet, var en invandringspolitik
som syftade till en snabb, fullständig integrering med landets övriga befolkning
i och för sig ganska naturlig. Under då rådande villkor var denna
politik både ändamålsenlig och human. Små befolkningstillskott av olika
nationaliteter kunde genom direktkontakter med svenskar beredas den
delaktighet i svenskt samfundsliv, som erfordrades för en problemfri sammansmältning.
Grupper som var så stora att de kunde, i stället för att
skingras, etablera ett eget samfundsliv förekom endast i undantagsfall.
Invandringens omfattning medförde inga kollektiva ansprak från invandrarnas
sida.

I dag har förhållandena ändrats. Invandringen har sådan kvantitativ omfattning,
att gruppbildning på språklig, nationell eller religiös grund är
naturlig. Den stora omfattningen innebär dessutom att den inhemska befolkningens
förmåga att individuellt ta sig an invandrarna blivit mycket
begränsad. Detta sistnämnda förhållande medför nämligen att ingendera
parten, vare sig den inhemska befolkningen eller invandrarna, känner sig
uppfordrad att anpassa sig till den andra. Men gruppbildningen bland invandrarna
ger i dag samma resultat som det individuella omhändertagandet
gjorde för 30 år sedan: den från sin miljö lösryckta människan finner
ny förankring.

Erfarenheterna visar också att invandrarens deltagande i ett internt
samfundsliv förebygger missanpassning. Gruppernas egna organisationer
och deras ledare kan ge främlingen nyckeln till det nya samhället liksom
dessa organisationer kan ge myndigheterna väsentliga kunskaper om minoriteternas
problem.

En uppskattning av den framtida invandringen — enligt officiella prognoser
kommer det att röra sig om ett årligt överskott av 10 000 personer —
måste baseras på flera antaganden. Dessa är i sin tur avhängiga av de
olika orsakerna till att människor invandrar till vårt land. Krig och likartade
orossituationer, med vad det innebär av hot mot liv och egendom
samt politiskt förtryck, med dess inskränkningar av den personliga friheten,
har spelat och spelar alltjämt en betydande roll. Den f. n. främsta
orsaken till invandring torde dock vara invandrarnas ekonomiska situa -

12

Motion i Andra kammaren, nr 63 år 1969

tion i respektive hemländer. Till bilden hör personlig fattigdom och svårigheter
att få utkomst, orsakade av mer eller mindre påtagliga konjunktursvängningar
eller av att hemlandet i fråga befinner sig på en ekonomiskt
låg utvecklingsnivå. Inte minst mot denna bakgrund har i vårt land arbetsmarknadssynpunkterna
på invandringen blivit dominerande. Trots att dessa
synpunkter är väsentliga är det olyckligt att minoritetsgruppernas övriga
problem — såsom utövande av för grupperna karakteristiska kulturella
aktiviteter liksom skolproblemen — därigenom kommit i skymundan.

Principiell målsättning

Såsom vi under föregående års höstriksdag framhöll i en motion med
anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 142, angående riktlinjer för
utlänningspolitiken m. in., måste invandringen ske planmässigt för att de
invandrande grupperna i alla avseenden skall kunna få samma trygghet
som tillkommer den inhemska befolkningen.

Samhället bör i möjligaste mån tillgodose minoritetsgruppernas förväntningar
och invandrings- och minoritetspolitiken följaktligen utformas så,
att individerna i minoritetsgrupperna själva får valfrihet avseende sammansmältning
med den inhemska befolkningen främst i vad gäller sådana
kulturaktiviteter som upprätthållande och vidareutveckling av språkkunskaper,
religion, särskilda konstarter och andra speciella kunskaper och
att samhället garanterar valfriheten genom ett aktivt materiellt och personellt
stöd till olika minoriteters kulturella och andra aktiviteter.

Det tillkommer varje myndig individ i en minoritetsgrupp att för sin
egen och sina eventuellt minderåriga barns del själv bestämma när och
om eller i vilken takt hon eller han vill absorberas av och sammansmältas
med den inhemska befolkningen.

Eftersom vi ställer samma krav på invandrings- och minoritetsgrupper
som på den ursprungliga, inhemska befolkningen, måste dessa ges samma
sysselsättningstrygghet, bostadsstandard, sociala förmåner, rättssäkerhet
och utbildningsmöjligheter som befolkningen i övrigt.

Invandrarna och arbetsmarknaden

Den nu rådande invandringstakten har onekligen vållat samhällets institutioner
problem. Men det är problem som är fullt naturliga i ett högt industrialiserat
samhälle under oavbruten utveckling. Inget invandringsöverskott
har således varit en belastning för Sverige. Det visar inte minst
invandrarnas höga förvärvsarbetsfrekvens. Enligt folkräkningen den 1 november
1960 var hela 49,6 procent av utlänningarna förvärvsarbetande
mot 43,3 procent av totalbefolkningen.

Reglerna för arbetstillståndsgivning innebär bl. a. att invandrarna med -

Motion i Andra kammaren, nr 63 år 1969

13

delas arbetstillstånd för ett visst yrke. De blir sedan ofta under en övergångstid
fastlåsta i detta yrke, oavsett yrkeskunskaper och utbildningsstandard.
Invandrarnas första anställningar omfattar mestadels yrken, som av
olika skäl inte attraherar svensk arbetskraft. De erhåller ofta mindre eftertraktade
serviceyrken.

I enlighet med den ovan åberopade propositionens förslag har beslutats
att den stipulerade bosättningstiden för erhållande av bosättningstillstånd,
vilket gör arbetstillstånd överflödigt, skall vara två i stället för tidigare
fem år och att förlängt arbetstillstånd skall kunna ges utan yrkesbegränsning
redan efter ett år. Moderata samlingspartiet hälsar detta med tillfredsställelse.

Kultur

Invandringspolitiska ställningstaganden har som tidigare anförts hittills
dominerats av arbetsmarknadspolitiska synpunkter. Det har lett till mindre
önskvärda följder. Frågor som minoriteternas kulturaktiviteter, religion,
utbildning och informationsbehov har i alltför liten utsträckning beaktats.
På ett annat sätt måste enligt vår uppfattning minoritetsgruppernas kulturella
behov tillgodoses inom ramen för den svenska invandringspolitiken.
Kulturinslagen som den invandrande bär med sig måste få möjlighet att
existera och vidareutvecklas på svensk grund.

Det är uteslutet att invandrarna skulle kunna förverkliga sina materiella
förväntningar utan att i viss utsträckning behärska invandringslandets
språk. De språkkunskaper som erfordras härför inhämtas i regel av alla
invandrare. Deras höga yrkesintensitet och deras snabba sociala acklimatisering
är obestridliga fakta, som talar för att brist i deras språkkunskaper
inte lägger hinder i vägen för deras yrkesutövning och deras
tillvaro i rent materiellt hänseende.

Helt annan är situationen vad beträffar invandrarnas kunskaper i svenska
språket som ett kommunikationsmedel i kulturellt hänseende. I detta avseende
är flertalet av dem isolerade. De språkkunskaper på mera kvalificerad
nivå — dvs. med inhemsk, kulturell anknytning — som kan inhämtas
via tidningar, radio, TV, litteratur och teater, kan majoriteten av
åtminstone första generationen invandrare sällan tillägna sig. Det är därför
följdriktigt att språkliga grupper snabbt organiserar sådana samhällsaktiviteter,
som syftar till att upprätthålla och vidareutveckla den medförda
kulturen. Språkliga grupper av detta slag utger egna tidningar. Även
skapande verksamhet på litteraturens område visar förvånansvärd livaktighet
hos flera grupper. Teater som fritidsverksamhet är mycket uppskattad,
och det talade ordet lever i såväl religiös som världslig förkunnelse.

Vi anser därför att de kulturinslag minoritetsgrupperna tillfört vårt land
är av så stort värde, att minoriteternas kulturaktiviteter aktivt bör stödjas

14

Motion i Andra kammaren, nr 63 år 1969

Religion

Minoriteternas samfundsliv är en viktig kulturaktivitet. Inte sällan möter
det emellertid praktiska svårigheter. Minoriteterna är exempelvis hänvisade
till att själva skapa det materiella underlaget för att tillfredsställa sina
religiösa behov.

Allt, som det normalt tar generationer att bygga upp, skall invandrarna
skapa under kort tid för att en andlig utarmning inte skall drabba dem.
Här gör sig en kvardröjande, nationell försvarsposition gällande. Det visar
sig att vi i Sverige har lättare att bistå invandrade protestanter, medan
det blir gradvis svårare så snart det blir fråga om katolska, grekiskortodoxa,
mosaiska och andra för oss främmande trosbekännares själavård.

Vi anser det naturligt att invandrarna skall kunna få själavård i enlighet
med den tro de bekänner sig till.

Skolan och språket

Grundskolans genomförande har tillförsäkrat alla landets barn en skolgång
som möjliggör undervisning, förutom i obligatoriska, även i fritt valda
läroämnen. Denna tillvalsmöjlighet kan numera utnyttjas av majoriteten
av landets skolbarn. Så är dock inte fallet med barnen från minoritetsoch
invandrarhem. Vid de allmänna skolorna kan skolämnen sådana som
estniska eller finska språken eller ämnen som beskriver de folks historia
och bakgrund, vilka talat och talar dessa språk, inte tillväljas, trots att
de formella förutsättningarna finns. I många av landets elevområden kommer
redan nu upp till 15 procent av skolbarnen från sådana hem som här
avses och i en del av dessa områden ända upp till 30 å 40 procent. Ännu
finns emellertid ingen organiserad undervisning i många av de ämnen
i vilka dessa barns målsmän önskar att barnen skall undervisas.

Den medförda kulturens fortbestånd beror i hög grad på möjligheterna
att liålla det egna språket levande.

Genom att Sverige anslutit sig till Unesco-konventionen mot diskriminering
inom undervisningen har Sverige utfäst sig att respektera föräldrars
frihet att, inom ramen för formerna för landets rättstillämpning, tillförsäkra
sina barn en religiös och moralisk uppfostran i överensstämmelse med föräldrarnas
egen övertygelse. Enligt vår mening bör därför minoritetssamfund
och minoriteters organisationer stödjas och befintliga minoritetsskolor
ges samma resurser som landets allmänna skolor.

Rättssäkerheten

De invandrare som av politiska skäl lämnar sitt land väljer Sverige,
därför att landet kan anses vara en rättsstat. Invandrarna väntar sig, trots

15

Motion i Andra kammaren, nr 63 år 1969

sina bristande kunskaper om vår rättsordning och sina otillräckliga språkkunskaper,
att kunna räkna med rättssäkerhet samt att finna sig till rätta
i vår svenska rättsordning. Förutsättningen för att Sverige skall kunna
föra en liberal invandringspolitik är emellertid att invandrarna underordnar
sig de svenska rättsreglerna.

Den utomprocessuella rättshjälp som kan tillhandahållas invandrarna
enligt nuvarande regler är inte tillräcklig. På exempelvis utlänningslagens
tillämpningsområde finns stort behov av allmänt rättsligt biträde för att
utlänningars rättssäkerhet skall kunna garanteras. Även i samband med
annan administrativ rättstillämpning föreligger samma behov att förebygga
rättsförluster. En förstärkning av rättshjälpsorganisationen på detta
område är angelägen.

Information

Minoritetsgruppernas informationsbehov måste tillgodoses på samma sätt
som den inhemska befolkningens. De olika minoriteternas press bör uppmuntras
och stödjas. Genom att ge ytterligare utrymme i radio- och TVutsändningar
och i pressen för invandrarnas språk och kulturyttringar medverkar
man till att minoriteterna blir lättare accepterade i samhället. Därmed
motverkar man även eventuella isoleringstendenser.

Som ett led i informationsverksamheten bör den ungdomsverksamhet
som minoritetssamfunden själva bedriver ges stöd från samhällets sida.
Detta kan ske i form av bidrag till ungdomsinstruktörer, samlingslokaler
och organisationsomkostnader.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
att förevarande motion överlämnas till invandrarutredningen
för beaktande vid dess fortsatta utredningsarbete.

Stockholm den 17 januari 1969

Yngve Holmberg (m) Gösta Bohman (m) Leif Cassel (m)

Rolf Eliasson (m) Carl Eric Hedin (m) Astrid Kristensson (m)

i Moholm

Tage Magnusson (m) Karin Wetterström (m)

i Borås