Motion i Andra kammaren, nr 58 år 1969 (Motion 1969:58 Andra kammaren)

Nr 58—63

Motion i Andra kammaren, nr 58 år 1969

Nr 58

Av herr Hermansson m. fl., angående principerna för export av
krigsmateriel, m. m.

(Lika lydande med motion nr 52 i Första kammaren)

Frågorna om tillverkningen av krigsmateriel och om handeln med krigsmateriel
har upprepade gånger varit föremål för diskussion vid de senaste
riksdagarna. Diskussionerna har föranletts av såväl motioner som interpellationer
och enkla frågor. Tillfredsställande lösningar har enligt vår
mening därvid icke vunnits på de problem som föreligger på detta område.

Det handlar här om flera olika problem med inbördes sammanhang.

Tillverkningen av krigsmateriel

Vårt land har en betydande krigsmaterielindustri av vilken huvudparten
är privatägd. Frågan om att denna industri borde överföras i allmän ägo
har rests sedan länge. Till de allmänna motiv som finns för att de avgörande
produktionsmedlen bör ligga i allmän ägo har här kommit det
speciella motivet att göra slut på det ödesdigra spel som privata vapenfabrikanter
och vapenhandlare kan driva med folkens liv och öde. Även
personer och grupper som icke haft en socialistisk samhällsuppfattning har
kunnat ansluta sig till detta krav.

Motiven för ett förstatligande av krigsmaterielindustrin har icke försvagats
under senare tid, utan tvärtom vunnit i styrka. Det sammanhänger
med den väldiga militära upprustning som skett. Krigsmaterielindustrin
och militariseringen har kommit att spela en allt större roll i många länders
liv. De påverkar inte endast näringslivet, utan även vetenskapen, staten
och det politiska livet. Tillverkningen av krigsmateriel ger privata företag
betydande ekonomiska vinster.

Vid såväl 1966 som 1968 års riksdagar fanns motioner som utförligt
motiverade kravet om förstatligande av krigsmaterielindustrin. Det redovisade
materialet skall här icke återupprepas. Det kan emellertid påminnas
om att ett fackförbund som organiserar många av arbetarna inom krigsmaterielindustrin,
nämligen De förenade förbunden, för sin del också ställt
kravet om förstatligande.

Vid behandlingen i bankoutskottet år 1968 hänvisade utskottet endast
till den åsikt som det uttalat år 1966, att rådande kontroll över tillverk0]
00339 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 4 saml. Nr 58—63

Motion i Andra kammaren, nr 58 år 1969

ning och export av krigsmateriel på ett tillfredsställande sätt torde fylla
sina syften. Just exporten av krigsmateriel är emellertid enligt vår mening
ytterligare ett skäl till de tidigare anförda för ett överförande av krigsmaterielindustrin
i allmän ägo.

Exporten av krigsmateriel

Den diskussion som ägt rum under de senaste åren har enligt vår mening
på ett övertygande sätt visat att gällande regler och praxis för exporten
av krigsmateriel från vårt land är oriktiga och otillfredsställande.

Huvudregeln är som bekant att export av krigsmateriel inte får äga rum
utan särskilt tillstånd av chefen för handelsdepartementet. Om ärendet
gäller utförsel i större omfattning eller om det eljest är av större vikt,
skall frågan underställas Ivungl. Maj:t. De principer som skall följas vid
bedömningen är enligt regeringens förklaringar att exportlicenser vägras
till stater »som för tillfället är invecklade i akuta internationella konflikter,
eller i vilka inbördeskrig är rådande eller där det internationella eller interna
läget är så hotande att fara för oroligheter eller krig föreligger».

Dessa principer har sagts motsvara vad neutralitetspolitiken kräver. Men
de har i vissa fall tolkats på ett mycket cyniskt sätt som i verkligheten
inneburit att man ansett att vapen kunnat exporteras t. ex. till militära
diktaturregimer i Sydamerika trots att i verkligheten inte endast »fara för
oroligheter» förelegat, utan väpnade strider där regimen slagit ner folkliga
rörelser. Denna inställning kan inte förenas med en solidaritetspolitik som
stödjer de förtryckta folkens och befrielserörelsernas kamp.

Regeringen har genom ett uttalande av handelsministern den 3 december
1968 sagt, att licensansökningar liksom hittills kommer att prövas med hänsyn
till förhållandena i varje särskilt land. Men vilka principer skall man
följa när man säger att det finns »skäl för en hårdare begränsning av ländervalet»
?

Vi anser det av flera skäl nödvändigt att regeringen inte endast ändrar
praxis utan även omprövar de principer som tidigare deklarerats. Hänsyn
till såväl neutralitets- som solidaritetspolitiken talar härför. Nu tillåts
vapenexport t. ex. till medlemmar i Natoalliansen, däribland till Västtyskland
som förefaller vara en stor kund. Är detta verkligen förenligt med en
strikt neutralitetspolitik? Sverige förefaller inte att ha någon vapenhandel
med medlemmar i det andra allianssystemet, Warszawapakten.

I den internationella vapenhandeln spelar privata intressen en stor roll.
Det gäller också den svenska exporten av krigsmateriel. Privata svenska
industriföretag driver en hård marknadspolitik när det gäller krigsmateriel,
som kan skapa stora problem för neutralitetspolitiken. Här finns förbindelselänken
med den tidigare diskuterade frågan om ägandeförhållandena
inom rustningsindustrin. Om krigsmaterielindustrin vore i statlig ägo

Motion i Andra kammaren, nr 58 år 1969 3

skulle i varje fall privat spekulation i vinst på vapenförsäljning icke kunna
förekomma.

Det finns alltså en rad skäl för en prövning av de principer som följs
när det gäller svensk krigsmaterielexport. Detta understryks ytterligare
av att en glidning från de anförda principerna i verkligheten redan tycks
ha skett.

Vad är krigsmateriel?

Ett särskilt problem som måste tas upp till besvarande i detta sammanhang
är vad som skall förstås med krigsmateriel. När det gäller bestämmelserna
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel finns nu en
snävare avgränsning än när det gäller exportförbudet. Frågan är emellertid
om inte en vidgning av hela begreppet krigsmateriel måste ske, särskilt
när det gäller exporten.

Denna fråga har aktualiserats bl. a. genom den diskussion som förekommit
kring ASEA:s engagemang i Cabora Bassa-projektet i Mocambique.
Detta land är som bekant förtryckt av Portugal och tillhör det portugisiska
kolonialväldet. En väpnad nationell frihetskamp i landet har redan vunnit
eu betydande omfattning. Vid Cabora Bassa i Zambesifloden skall enligt
planerna byggas ett stort kraftverk, varifrån elkraft kommer att exporteras
till Sydafrika, Rhodesia och kanske Malawi. Cabora Bassa-projektet skall
byggas av ZAMCO, ett konsortium bildat för ändamålet. ASEA svarar för
en tiondel av intressena och insatserna i ZAMCO och skall bygga en högspänningsledning
från Cabora Bassa genom Mocambique till Sydafrika.
Enligt officiella källor hoppas även Rhodesia att få köpa elektricitet från
Cabora Bassa.

Den nationella befrielserörelsen Frelimo är motståndare till Cabora Bassaprojektet,
bl. a. därför att detta anses bli ett stöd för den portugisiska kolonialregimen.
Den har förklarat sig ämna söka stoppa projektet med alla
medel. Den har uttalat sig mycket kritiskt mot att svenska företag deltar
i Cabora Bassa och hävdar att Sverige handlar motsägelsefullt som dels ger
stöd till Frelimos utbildningsprogram, dels stöder Frelimos fiender.

Från regeringens sida har förklarats att man inte tror att kraftverket
i Cabora Bassa är avsett att ge Rhodesia elkraft, att förhållandena i Rhodesia
kanske är annorlunda när elkraften skall levereras dit, att handelspolitiken
måste utformas realistiskt, att det står svenska företag fritt att
exportera till Portugal och dess kolonier så länge inget beslut fattats om
bojkott mot Portugal och att ordern till ASEA är av ekonomisk betydelse
för Sverige.

Som avgörande argument gentemot den opinion som kräver att ASEA:s
medverkan i Cabora Bassa-projektet bör stoppas har regeringen anfört att
den inte kan hindra ett privat företag att engagera sig i projektet. Detta

Motioner i Andra kammaren, nr 58—59 år 1969

har sagts kräva en allmän kontroll över utrikeshandeln. Projektet i Cabora
Bassa är emellertid enligt vår mening ett speciellt fall. ASEA:s engagemang
innebär ett direkt stöd till den portugisiska kolonialregimen och skiljer sig
till innebörd och verkningar icke nämnvärt från leveranser av krigsmateriel.
Gränsen mellan olika typer av strategiskt materiel är flytande och måste
bestämmas i det särskilda fallet..

Det anförda exemplet visar behovet av en statlig kontroll också över
sådana typer av investeringar i och sådan försäljning av materiel till
utlandet som innebär ett stöd t. ex. till en kolonial regim, som söker medel
och makt för att fortsätta sin undertryckningspolitik.

I särskild motion göres hemställan om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär utredning om överförande av privat krigsmaterielproduktion
i statlig, ägo.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning
om principerna för export av krigsmateriel samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär lagstiftning eller andra
åtgärder som kan möjliggöra förbud mot export av viss strategisk
materiel t. ex. till Cabora Bassa-projektet i Mozambique.

Stockholm i januari 1969

C. H. Hermansson (vpk) Gunvor Ryding (vpk) Eivor Marklund (vpk)

Nr 59

Av herr Andersson i Örebro m. fl., om förmedling av arbetsobjekt
i sysselsättningsutjämnande syfte.

(Lika lydande med motion nr 54 i Första kammaren)

Stockholm den 16 januari 1969

Sven G. Andersson (fp) Bengt Sjönell (ep) Sigfrid Löfgren (fp)

i Örebro

John Eriksson (ep) Elias Jönsson (fp) Torsten Gustafsson (ep)

i Bäckmora i Ingemarsgården i Stenkyrka