Motion i Andra kammaren, nr 56 år 1969

Motion 1969:56 Andra kammaren

Motion i Andra kammaren, nr 56 år 1969

11

Nr 56

Av herr Björck i Nässjö, om en aktiv landskapsvård, m. m.

I takt med den fortgående strukturrationaliseringen inom jordbruksnäringen
och avfolkningen av landsbygden genomgår det svenska kulturlandskapet
snabba och påtagliga förändringar. På många håll försvinner det
öppna odlingslandskapet för att ersättas av skog eller en förfulande buskvegetation.
I många avseenden är detta en naturlig följd av den ekonomiska
utvecklingen i landet, vilken inte generellt kan eller bör motverkas.

Icke desto mindre representerar stora delar av det svenska odlingslandskapet
en värdefull nationell tillgång från miljö- och fritidssynpunkt. Den
moderna stadsmänniskan har otvivelaktigt behov av att söka rekreation i
ett landskap som hålls i någorlunda vårdat skick. Då det gäller särskilt värdefulla
landskapspartier (Gotlands lövängsnatur, för att bara nämna ett
exempel) har bevarandet åt framtiden även ett rent kulturellt intresse. Detta
börjar numera allmänt inses, och vissa åtgärder tillgrips redan för att förhindra
värdefulla landskapsområden från att förfalla. Sålunda har på vissa
håll i landet bl. a. buskröjning företagits såsom beredskapsarbete.

Emellertid saknas alltjämt en långsiktig planering av den aktiva landskapsvården.
Intressenterna är många och deras möjligheter att göra insatser
är starkt varierande. Bland de organisationer och myndigheter som har
del i ansvaret för landskapsvården märks naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, AMS, RBF och ett stort antal ideella organisationer
med naturvård på sitt program. Men då det hittills saknats både riktlinjer
för landskapsvården och samordning mellan dessa olika organ, har resultatet
blivit blott punktvisa och planlösa insatser i vissa landsdelar.

För den framtida landskapsvården är det av vital betydelse att statsmakterna
snarast drar upp riktlinjer för verksamheten. Härvid måste för det
första undersökas vilka landskapspartier som äger sådant miljö- och/eller
fritidsvärde, att de bör bli föremål för landskapsvårdande åtgärder. Fn
generalinventering i detta syfte är därför en första förutsättning för ett
framgångsrikt arbete.

För det andra måste regler fastställas för vilka typer av åtgärder som kan
komma i fråga. Sannolikt utgör insatser i form av beredskapsarbete bara
en av flera möjligheter. Det är exempelvis ingalunda uteslutet att fortsatt
lantbruksdrift i vissa fall skulle kunna lösa problemen, förutsatt att den
fortsatta driften ges ett naturvårdsbetingat statligt ekonomiskt stöd. I
många fall skulle antagligen samhällets kostnader bli lägre med denna
metod. För närvarande vet vi dock ingenting bestämt härom. Det är först

12

Motion i Andra kammaren, nr 56 år 1969

genom en utredning av alla hithörande frågor som vi kan få faktaunderlag
för en bedömning av vilka åtgärder som bör sättas in.

Det finns anledning att understryka att det brådskar med en utredning
av detta slag. Utvecklingen går snabbt, och irreparabla skador kan uj>pstå
om vi inte i tid förbereder åtgärder. Enligt min mening bör därför såväl den
bär omtalade generalinventeringen som undersökningen av olika metoder
för landskapsvård företas med största möjliga skyndsamhet.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om dels en utredning innefattande en generalinventering av
det svenska kulturlandskapet i syfte att fastställa vilka
landskapspartier som äger sådant värde att de bör bevaras
oförändrade åt framtiden, dels ock en utredning om formerna
för aktiv landskapsvård.

Stockholm den 14 januari 1969

Anders Björck (m)