Motion i Andra kammaren, nr 412 år 1969 (Motion 1969:412 Andra kammaren)

Motion i Andra kammaren, nr 412 år 1969

Nr 412

Av herr Bohman m. fl., om riktlinjer för eu samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård.

(Lika lydande med motion nr 361 i Första kammaren)

I dagens samhälle med längre fritid och ökat behov av avkoppling har
våra skärgårdar kommit i förgrunden som rekreationsområden. Expansionen
av antalet fritidsbåtar och det ökade antalet fritidshus redan
1963 omkring 50 000 i Stockholms läns skärgårdsområde — har under det
senaste decenniet starkt bidragit till att förändra skärgårdarnas karaktär.
Många upplever i dag skärgårdarna endast som fritidsparadis och bortser
ifrån att de sedan århundraden utgjort säregna kulturlandskap. Mycket av
det som i dag ger skärgårdarna dess charm och egenart härrör från en tid
då skärgårdslandskapet präglades av en helt annan aktivitet än den som nu
utövas av tillfälliga besökare på sommaren.

Med denna bakgrund är det naturligt att olika intressen bryts emot varandra
i skärgårdsområdena. Den bofasta befolkningen, de många stadsbor
som tillbringar en stor del av året på fasta boställen i skärgårdslandskapet
samt det stora antal friluftsfolk som besöker dess öar och vatten utgör tre
intressegrupper med såväl sammanfallande som divergerande krav på skärgårdspolitikens
inriktning. En angelägenhet borde dock stå i förgrunden
för samtliga intressegrupper — att skapa möjligheter för människor att bo
kvar i skärgården och där få sin utkomst. Även för dem som utnyttjar skäigårdslandskapet
för rekreation är det av primärt intresse att bevara en
miljö med människor som bor och verkar året om.

Den nuvarande skärgårdsbefolkningen har en övervägande starkt kritisk
inställning till myndigheternas handlande i skärgårdsfrågorna. Så har till
exempel oklara bestämmelser för inlösning och ersättning av mark lämnat
utrymme för administrativa beslut, vilka inte sällan i varje fall upplevs som
konfiskatoriska. Enligt gällande lagstiftning utgår ingen ersättning för
mistad byggnadsrätt inom område som räknas som tätbebyggelse. Om rätt
att bygga vägras inom glesområde utgår dock ersättning. Vissa områden i
Stockholms skärgård har enligt länsstyrelsebeslut fastslagits vara tätbebyggelseområden
även om ett flertal Öar inom dessa områden fortfarande är
obebyggda. De skärgårdsbor som äger mark inom dessa regioner anses därigenom
icke kunna resa anspråk på ersättning för markområden vilka de
betraktar som sina tillgångar.

Av naturliga skäl kan eu ohämmad exploatering av skärgårdarna med intensiv
bebyggelse som följd icke komma i fråga. Det fordras en planering

Motion i Andra kammaren, nr 412 år 1969

och styrning inriktad på att bevara skärgårdslandskapets prägel och natur.
Det kan emellertid ifrågasättas om icke de åtgärder som vidtagits för att
minska antalet fritidshus varit alltför drastiska. Skärgårdarna är så stora
och har sådan struktur, att de bör kunna tåla en utvidgad bebyggelse under

orutsattning att planeringen sker så att skärgårdarnas egenart kan bevaras.

Det räcker emellertid inte med planering. Vad som saknas är också ekonomiska
medel. I och för sig kan det vara nödvändigt att belägga områden med
byggnadsforbud innan en planering skett som anger vilka delar som kan
bebyggas och vilka som skall reserveras för det rörliga friluftslivet. Men det
kan blott undantagsvis krävas att planeringen skall genomföras och bekostas
av markägarna. Dessa har ofta hela sina kapital bundna i marken och
kan inte frigöra medel för en dylik omfattande planläggning, som dessutom
efta kraver samverkan mellan ett flertal starkt splittrade ägare. Inte heller
kommunerna i skargården har alltid ekonomiska förutsättningar härför. I
nuvarande lage kan därför ofta ingen planläggning ske, och skärgårdsbefolkningens
kapital blir bundet i mark som ej får byggas och ej kan disponeras
eller saljas. För att få till stånd den nödvändiga samordningen inom
ett område med kanske ett trettiotal delägare krävs inte sällan samhälleliga
initiativ. Lånefonder för ändamålet eller direkta bidrag till skärgårdskommunerna
kan bli erforderliga.

Härutöver krävs en total planering av hela skärgårdsområden med indelning
i zoner för bebyggelse, rörligt fritidsliv, företagsamhet o. s. v. Den mark
som vid en sådan planläggning reserveras för det rörliga fritidslivet skall
lösas in av samhället så att skärgårdsbefolkningen får ersättning. Särskilda
för ändamålet utformade arrendeavtal bör också kunna komma i fråga.
Förutsättningen för att kunna behålla en levande skärgård är att avfolkningen
upphör. Inom Stockholms läns skärgårdsområde uppgick antalet bosatta
pa oar utan fast förbindelse med fastlandet år 1959 till omkring 6 000
Detta antal har därefter starkt minskat. Problemet att skapa en differentierad
sysselsättning och en samhällelig service i skärgårdsområdena är mycket
stort och kan endast lösas genom en samordning av aktiviteter från såmyndlgheter
som enskilda. Den nya synen på sjöfartsverket som ett
affarsdrivande verk med indragningar i lots- och fyrväsendet som följd
och rationaliseringar inom tullväsende och kustbevakning är exempel på
åtgärder som starkt inverkat och inverkar på möjligheterna att behålla en
bofast befolkning i skärgårdarna. Samtliga dessa åtgärder kan vara befogadei
sig, om man betraktar problematiken ur snävt ekonomiska intressen,
for'' Politikerna måste det vara en uppgift att studera åtgärdernas samlallda
effekt och att åstadkomma samordning.

Man far således bl. a. inte bortse från indragningarnas inverkan på småbatstrafiken
i skärgården. Det alltmer ökade antalet fritidsbåtar med allt
fler sjövana ägare har erfarenhetsmässigt visat sig medföra ökade risker för

Motion i Andra kammaren, nr it2 år 1969

den allmänna sjösäkerheten. Därmed sammanhängande problem tages
närmare upp i en annan motion.

Såväl de fritidsboende som turisterna förorsakar skärgårdskommunerna
kostnader för renhållning, service in. m. Den ekonomiska belastningen har
ökat successivt allteftersom de fast boende minskat i antal och de fritidsboende
ökat. Som exempel på relationen mellan fast bosatta och fritidsboende
kan nämnas att Djurö kommun den 31 december 1968 hade 1 347
fasta invånare och omkring 20 000 sommargäster.

Hur de ekonomiska relationerna mellan fritidsfolket och de kommuner
där de tillbringar en stor del av året skall lösas är en fråga som snarast

måste bli föremål för utredning.

Ett av de viktigaste villkoren för att bevara en levande skärgårdsmiljö
är att vattnet hålles rent. Redan nu är vattnen förorenade ända ut i ytterskärgårdarna.
Från vårt håll har tidigare tagits upp frågan om förbud mot
utsläpp från passagerarfartyg. Också frågan om fritidsbåtarnas toaletter
måste beaktas. Genom den kemisk-tekniska utvecklingen ökar möjligheterna
att lösa dessa problem. I hamnar längs kusterna och på oarna kan uppsamlin«stankar
ordnas. Redan inledda försök till samverkan med östersjostatcrna
för att förhindra fortsatt vattenförstöring bör intensifieras liksom
frågan om förbud mot supertankers. Den fördjupning av Öresund som
ifrågasatts i samband med diskussionerna om supertankers kan uppenbarligen
få oöverstigliga konsekvenser för Östersjöns vatten.

En rad andra problem såsom skärgårdens kommunikationer, speciellt
vintertid, anordnande av gästhamnar och helikopterlandningsplatser för
sjöräddningen, omhändertagande av fast avfall, vidtagande av åtgärder för
att främja sjövett m. in. måste också beaktas vid utformningen av en enhetlig
skärgårdspolitik.

Vid 1968 års riksdag behandlades en motion av herr Norrby om särskilda
planeringsåtgärder för utvecklingen av skärgårdsområdena. I allmänna
beredningsutskottets utlåtande (nr 49/1968) som godkändes av riksdagen
hävdas en positiv inställning till det nödvändiga i att uppmärksamma utvecklingen
i skärgårdsområdena. Med hänvisning till remissyttrande av
länsstyrelsen i Stockholms län menar emellertid utskottet att »det arbete
som beträffande Stockholms skärgård pågår inom länsstyrelsen, landstinget
och andra organ inom länet och som beträffande andra skärgårdsområden
bedrivs på motsvarande sätt ger ett värdefullt underlag för en planering i
syfte att tillgodose både den bofasta befolkningens behov och ett utnyttjande
av skärgården för rekreation. Planväsendets omdaning kommer att ge förbättrade
planeringsmetoder och bättre möjligheter att styra utvecklingen».

Med hänvisning härtill avslogs motionen.

Ingen kan förneka att planeringsarbete pågår. Sådant sker dock inom en
rad olika organ inom såväl den statliga som den kommunala sektorn dock

Motion i Andra kammaren, nr H2 år 1969

ofta utan en önskvärd samordning. Vidare saknas en generalplan för exempelvis
Stockholms läns skärgårdsområde liksom strikta regler för hur man
skall förfara vid dispositionen av olika delar av skärgårdarna för bebyggelse
eller rörligt friluftsliv. Den nuvarande oklara situationen med rådande
motsättningar mellan skärgårdsbefolkning och myndigheter motiverar att
hela problematiken göres till föremål för en samlad bedömning som det bör
ankomma på statsmakterna att verkställa. Syftet bör vara att utforma en
enhetlig skärgårdspolitik.

Störst är problemen i dag inom Stockholms läns skärgårdsområde, vilket
motiverar att detta område först göres till föremål för studium. Den nuvarande
lagstiftningen kring bebyggelseplanering, utformningen av bestämmelser
för naturvårdsområden, strandlagens tillämpning in. in. måste studeras
och justeringar vidtagas i olika hänseenden. Slutsatsen av ifrågavarande studier
torde i tillämpliga delar kunna dragas även för andra skärgårdsområdens
vidkommande.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att en utredning snarast tillsättes i syfte att uppdraga riktlinjer
för en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård
och framlägga de förslag till författningsändringar eller
i andra hänseenden som kan befinnas motiverade för att
tillgodose de i motionen angivna syftena.

Stockholm den 27 januari 1969

Gösta Bohman (in)

Alf Wennerfors (m)

Carl Eric Hedin (m)

Allan Åkerlind (m)