Motion i Andra kammaren, nr 1002 år 1970

Motion 1970:1002 Andra kammaren

6

Motion i Andra kammaren, nr 1002 år 1970

Nr 1002

Av fru Eriksson i Stockholm m. fl., om åtgärder för att förhindra
yrkesskador.

Den tekniska utvecklingen och den därmed ökade arbetstakten har skapat
en risksituation för industriarbetaren som inte kunde förutses då den nu
gällande arbetarskyddslagen kom till 1949. 80 % av LO:s anställda anser
enligt en enkät att de riskerar sin hälsa på arbetsplatsen. Arbetarskyddet
måste alltmer inriktas på att skydda den anställdes hälsa mot miljöskador
på arbetsplatsen och inte bara att bekämpa olycksfall. LO:s läkare Erik
Bolinder säger, att även om en arbetsplats har tillfredsställande skyddsombud
och skyddsanordningar, kan inte det stora greppet att eliminera
bl. a. de stora problemen ergonomi, buller och ventilation tas. Både ökade
resurser för arbetarskydd och en skärpt lagstiftning behövs. Årets statsverksproposition
varslar om en översyn av arbetarskyddslagen och 50 nya
tjänster beviljas för arbetarskyddsstyrelsen. Men även om sålunda anslag
och löften om nya utredningar lämnas, borde utan dröjsmål vissa förbättringar
kunna ske när det gäller skyddet mot silikossjukdom och mot koloxidförgiftning.
På båda dessa områden har sambandet mellan luftföroreningar
och sjukdomarna klarlagts, likaså har bestämda vägar att minska eller
helt eliminera hälsoskador redan utretts och anvisats. Frivillighetens väg till
resultat har tyvärr visat sig mindre framkomlig.

Silikosen

Silikosen är den äldsta och mest kända av yrkessjukdomar i Sverige. Även
den mest utredda. Redan har miljoner satsats på vetenskapliga och praktiskt
inriktade utredningar om silikos, och nya utredningar planeras ytterligare,
som måste kosta mycket stora summor.

På 1930-talet började silikosutredningarna. Sedan LO-kongressen 1961
tagit upp silikosproblemet och mycket bestämt hävdat, att det mest radikala
vore att förbjuda användningen av kvartshaltig sand i gjuterierna och att
i övrigt vidta åtgärder för att förhindra att arbetarna inandades dammet,
väcktes året därpå motioner i riksdagen om statlig utredning. Sådan kom
till stånd, och i budgeten 1963/64 avsattes medel för undersökningar, och
ytterligare medel beviljades i budgeten 1965/66. År 1967 förelåg en rapport
som bl. a. visade att man med ganska enkla medel och utan nämnvärda
kostnader (rapportens egna ord) skulle kunna samla upp dammet på ar -

Motion i Andra kammaren, nr 1002 år 1970 7

betsplatserna och minska skadorna på de anställda i stenbrytning och på
gruvarbetsplatser. Rapporten innehöll rekommendationer till nya undersökningar,
bl. a. genom det upprättade arbetsmedicinska institutet. Men vad
har hänt konkret? Problemet kvarstår.

I arbetarskyddslagen föreskrives skyldighet för arbetsgivaren att iaktta
allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka
arbetet bedrives erfordras för att förebygga ohälsa. Bland annat stadgas
att lämpliga anordningar skall vidtas för att förhindra att damm och rök
i farlig och besvärande mängd förekommer.

Dessa föreskrifter har emellertid visat sig ineffektiva; de efterlevs icke
och är för övrigt alltför opreciserade. Av en teknisk undersökning inom det
s. k. silikosprojektet från arbetsmedicinska institutet beträffande dammsituationen
inom järngjuterierna framgår att en icke obetydlig del av arbetsplatserna
fortfarande har en dammnivå som överstiger det rekommenderade
gränsvärdet. Undersökningen visar att vid vissa arbeten inom gjuterierna
ligger dammhalten väsentligt över medelvärdena.

Vad beträffar silikosförekomsten bland gruvarbetarna saknade enligt
llPP§ifter från LO 35 gruvor föreskrifter om medicinsk silikosövervakning.
Om alla arbetsplatser vore kartlagda och kontrollerade av myndighet och
åsatta bedömningen »särskild fara» skulle mycket vara vunnet och läkarkontroll
ske. Periodiska läkarundersökningar som är föreskrivna vid särskild
fara fungerar emellertid inte ens vid dessa arbetsplatser. Cirka 30 000
personer arbetar i dag där risk finns att få silikos. För närvarande finns
cirka 1 700 silikosfall, av vilka cirka 300 finns kvar i arbetet med risk att
sjukdomen ytterligare förvärras. Detta är förvånande, då både från fackligt,
tekniskt och medicinskt håll åtgärder krävts för att uppnå bättre förhållanden.
De tekniska problemen för att eliminera dammhalten är klarlagda, och
eliminationsteknisk utrustning borde obligatoriskt anskaffas. Sådana apparatur
har konstruerats och vore möjlig att för relativt blygsamma kostnader
komma till användning överallt.

Mätning av dammhalten sker mycket sällan på arbetsplatserna, trots att
mätningsapparater har konstruerats och finns till låga kostnader. Bindande
föreskrifter borde utfärdas för användning av inätapparater liksom för
läkarkontroll. LO-kongressens rekommendation för användning av material
med mindre kvartshalt borde nu efter 40 års utredningar kunna följas.

Även om fortsatta undersökningar och vetenskaplig forskning beträffande
silikosen kan ha betydelse för framtida lagutformning och hälsovård, bör
omedelbart en provisorisk skärpning av arbetarskyddsbestämmelserna beträffande
silikosen kunna ske, så att aggregat för dammutsugning blir
obligatoriskt, mätapparatur för damm sättes in, lagens föreskrifter om
läkarkontroll följes och kvartshaltigt material förbjudes där annat material
kan användas.

8

Motion i Andra kammaren, nr 1002 år 1970

Koloxidförgiftning

En annan luftföroreningsfara, särskilt inom bilverkstäderna, är koloxidförgiftning.
Även denna är klarlagd till sina orsaker och kan förhindras.
Verkstäder som byggdes så sent som på 1960-talet och då godkändes som
riskfria kan i dag vara veritabla gaskamrar, skriver »Metallarbetaren».
Ventilationssystemen har blivit föråldrade, och bilarnas cylindervolym har
ökat liksom arbetstakten och därmed risken för koloxid i arbetslokalen.
Gränsvärden för koloxidhalten i lokaler är fastställda. Vissa verkstäder
som t. ex. Svensk bilprovning har skaffat en fast apparatur som ger signal
när koloxidhalten nått en viss nivå. »Metallettan» i Stockholm har själv
skaffat apparatur för mätning, när klagomål över förekommande koloxid
framförts. Sådana apparater borde självklart vara obligatoriska i verkstäder
med risk för koloxid. Kostnaden härför är obetydlig. Med en obligatorisk
koloxidmätare som ger en varningssignal då koloxidhalten nått en viss
gräns skulle det vara möjligt att bevaka att arbetarskyddslagens bestämmelser
om tillfredsställande ventilation följdes. Här behövs inte ytterligare
vare sig forskning eller stor ekonomisk satsning för att förhindra allvarliga
skador på de anställda. Obligatorisk mätning och åläggande att förbättra
ventilationen då kända gränsvärden överstiges skulle kunna effektueras redan
nu och med den nuvarande lagstiftningen.

Även många andra risker för skador i industriellt arbete, exempelvis dem
som kan följa av buller, torde kunna elimineras eller motverkas genom
relativt enkla åtgärder. Om kraven på jämlikhet skall drivas med allvar
måste arbetsplatsens hälsorisker, som är klart störst för kroppsarbetare,
med alla medel bekämpas där det finns möjligheter. Vi har med motionen
närmast velat fästa uppmärksamheten på två i detta sammanhang betydelsefulla
typer av sjukdomar, nämligen silikosen och koloxidförgiftningen.

Under hänvisning till det anförda hemställer vi,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att på
grundval av vunna rön praktiska åtgärder utan avvaktan på
nya forskningsresultat, gruppundersökningar eller dylikt
omedelbart vidtas i syfte att förhindra ytterligare skador
och lidande för människor i produktionen.

Stockholm den 28 januari 1970

Nancy Eriksson (s)

i Stockholm

Karl-Erik Häll (s) Arne Blomkvist (s) Harald Almgren (s)