Motion i Andra Kammaren, N:o 19

Motion 1890:19 Andra kammaren

Motion i Andra Kammaren, N:o 19.

1

N:o 19.

Herr 011 as A. Ericsson, om ändrad lydelse af § 13 i riksdagsordningen.

Den grundlagsfråga som under sista decenniet mer och mer ådragit
sig uppmärksamheten och som i den närmaste framtiden ovilkorligen
fordrar sin lösning, är otvifvelaktigt den, om den olika representationsrätt
land och stad emellan, hvarom § 13 i riksdagsordningen stadgar.

Att stipulera en lagparagraf så, att personer, orter eller åtskilliga
intressen deri gynnas framför andra, måste i alla afseenden vara förkastligt,
och detta så mycket mera, då ett dylikt stadgande får plats i eu
grundlag. Visserligen försöker lagstiftaren att till försvar för den olika
representationsrätten till Andra Kammaren land och stad emellan åberopa
de historiska förhållanden, som gjorde sig gällande före 1866 års representationsförändring
; men då man vid denna förändring i alla andra afseenden
afvelc från grunderna för vårt förra representationsskick och helt
och hållet trädde in på en ny bana, synes både rättvist och följdrigtigt
att- man äfven med afseende på representationsrätten land och stad emellan,
följt det mönster, som hufvudsakligen legat till grund för det nya representationsförslaget,
så mycket hellre som ett dylikt förfarande varit i
god harmoni med detsammas grundprinciper och skulle säkerligen haft
till följd ett fullständigare litjemnande af stånds- eller klassintresset.

I en tid, då man mer och mer börjar erkänna menniskovärdet
såsom norm för representationsrätten, förefaller ett dylikt stadgande, som
det, att individen erhåller större representationsrätt om han flyttar från
eu ort till en annan, nemligen från landsbygden till eu stad, minst sagdt
oförsvarligt, och att bibehålla ett stadgande, hvithet genom den folkmängdsökning,
som tillkommer de större städerna, mer och mer framträder med
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 4 Höft. 1

2

Motion i Andra Kammaren, N:o 19.

sin obillighet, kan ej kallas hvarken rättvist eller klokt, och mig synes
som om intet motstånd skulle kunna höjas mot en rättelse härutinnan.

Då jag granskat de förslag, som vid föregående riksdagar förelegat
till behandling i denna fråga, och dervid för min del funnit det, som afser
att fullständigt utjemna missförhållandet i fråga, i alla afseenden ega stora
företräden, tager jag mig friheten vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte till hyllande i vidare grundlagsenlig
ordning antaga följande förslag till förändrad
lydelse af § 13 riksdagsordningen:

§ 13-

Mom. 1. Andra Kammarens ledamöter---

under hvilket valet skett.

Mom. 2. I hvarje stad och på landet hvarje
domsaga, som eger en folkmängd af 20,000 eller mer,
utses en riksdagsman för hvarje fullt tal af 20,000.
Ofriga städer med egen jurisdiktion och domsaga jemte
köpingar skola första gången af Konungen och derefter
hvart tionde år af Kammaren ordnas, såvidt ske
kan länsvis i särskilda valkretsar, som hvardera utser
en riksdagsman, och skall hvarje sådan valkrets
innehålla en folkmängd af minst 10,000 och högst
20,000.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 22 januari 1890.

Ollas A. Ericsson.