Motimer i Första Kammaren, N:o 14

Motion 1890:14 Första kammaren

Motimer i Första Kammaren, N:o 14.

9

N:o 14.

••

Af herr Ol&llder, med förslag till ändrad lydelse af 11 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars

1862.

Under en följd af riksdagar hafva upprepade förslag väckts om
ändringar i den kommunala rösträtten på landet, och dessa förslag
hafva alla haft det gemensamt, att de åsyftat att förekomma, att en
eller ett fåtal personer må kunna utöfva en kommuns beslutanderätt.
Det torde väl icke kunna anses förhastadt att af denna omständighet
draga den slutsats, att nuvarande bestämmelser i fråga om den kommunala
rösträtten på landet icke äro fullt tillfredsställande. Jag
tror också att detta icke heller förnekas ens af motståndarne mot
de i ofvanberörda syfte framstälda förslagen och att dessa motståndare
icke skulle vara helt och hållet obenägna för några sådana
ändringar i hithörande lagstadganden, som, utan att aflägsna sig för
långt från den grundsats, som nu ligger till grund för berörda rösträtt,
dock i någon mån afhjelpte eller förminskade den säkerligen af
alla erkända oformlighet, som i ganska många landtkommuner gör det
möjligt för en enda person att utöfva hela kommunens beslutanderätt.
Det har med rätta blifvit anmärkt, att ett dylikt förhållande icke öfverensstämmer
med begreppet om kommunal sjelfstyrelse. En lindrig
begränsning af de högsta röstetalen synes sålunda vara af behofvet
påkallad. Emellertid har intet förslag i sådant syfte hittills vunnit
Riksdagens bifall. Detta har antagligen haft sin grund i den förutsättningen,
hvars rigtighet jag ej heller vill förneka, eller att en person,
i besittning af så betydlig förmögenhet, så vidsträckta gods eller så
stor industriel rörelse, att han för sin inkomst bidrager till mer än
hälften af kommunens utgifter, också måste anses i högre mån än
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afä. 1 Band. 5 Höft. 2

10

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

någon annan ega intresse för kommunens angelägenheter, dess utveckling
och dess förkofran, på samma gång vetskapen om, att alla härför
erforderliga kostnader skola till större delen af honom sjelf bestridas,
bör mana honom att i berörda afseende ej inlåta kommunen på allt
för kostsamma företag. Men, om allt detta kan förutsättas hos den
enskilde, så är förhållandet ingalunda detsamma med bolag. Der utöfvas
rösträtten i vanliga fall af eu förvaltare, som, utom att han på
intet sätt är berörd af storleken af den skatt, bolaget måste till kommunen
erlägga, icke heller kan, såsom blott en tillfällig tjenare hos
bolaget, hvilken befattning när som helst kan upphöra, för kommunens
angelägenheter och framtida förkofran ega samma intresse som andra
högt beskattade kommunalmedlemmar och i hvad fall som helst icke
så stort, att det motsvarar det med bolagets rösträtt förenade stora
inflytande på kommunens styrelse.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då en rösträtt, utöfvad
på nu nämnda sätt, icke lämpligen bör tilläggas sådan betydelse, att
den ensam är bestämmande vid afgörande af kommunens angelägenheter,
får jag härmed äran föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande
tillägg till 11 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådan nämnda
paragraf lyder i kongl. förordningen den 26 oktober
1888, nemligen:

»Ej må bolag utöfva rösträtt för större antal röster,
än som svarar mot en femtedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden, eller i något fall för
högre röstetal, än det, som enligt röstlängden sammanräknadt
tillkommer öfrige röstegande. Uppkommer
vid sådan beräkning af rösträtt bråktal, skall
det bortfalla.»

Stockholm den 24 januari 1890.

A. H. Öländer.