om möjligheten att avstå från livsuppehållande vård

Motion 1987/88:So428 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :So428

av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)
om möjligheten att avstå från livsuppehållande vård

Ingen ifrågasätter numera patientens rätt att avstå från en föreslagen
medicinsk behandling. Patientens vilja skall respekteras. Såväl hälso- och
sjukvårdslagen som socialutskottet har 1982 givit klart uttryck för denna
uppfattning.

Problemen inträder när patienten i livets slutskede inte längre är kontaktbar
och inte heller kan förväntas bli det.

En vuxen och kontaktbar patient har rätt att begära att slippa livsuppehållande
behandling. Men om en patient som inte är kontaktbar i en skriven
handling har sagt ifrån att han eller hon i ett läge där han eller hon inte är
kontaktbar vill slippa livsuppehållande behandling, gäller icke denna skrivna
handling.

Vi skall ta ett exempel, som bara är baserat på uppgifter i pressen och som
därför kanske inte är helt korrekt. Det handlar litet om den problematik som
berörs i motionen. En person i Skåne blev utsatt för en våldshandling och
fördes medvetslös till lasarettet. Läkarna fann i en journal att patienten
tidigare sagt ifrån att hon under inga förhållanden ville ta emot blod, även om
detta kunnat rädda hennes liv.

Enligt tidningarna accepterade läkarna journalanteckningen. Hade den
här personen däremot haft ett livstestamente i sin handväska, hade läkarna
med tanke på dagens lagstiftning förmodligen inte kunnat respektera
personens önskan. Vari ligger skillnaden, varför respekteras det ena men
inte det andra i det exempel som vi tagit upp?

I flertalet länder har många för den skull försett sig med s. k. livstestamente.
Under samma betingelser som gäller för andra testamentariska förordnanden
har vederbörande dokumenterat sin vilja att i fall som ovan nämnts
avstå från medicinska livsuppehållande insatser. Europarådets parlamentariska
församling rekommenderade redan 1975 sina medlemsländer att låta
utreda frågan om skriftliga deklarationer, varigenom läkare skulle ges
fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder särskilt i fall av irreversibelt
bortfall av hjärnfunktionerna. Bortser man från utredningen av hjärtrelaterat
dödskriterium har den av Europarådet föreslagna utredningen inte
kommit till stånd.

Socialutskottet framhöll emellertid i ett betänkande 1979 att ett sådant
testamente skulle ”väga tungt vid bedömningen” men kunde likväl inte anses
vara rättsligt bindande.

Med tanke på den medicinska teknologins snabba framsteg vad gäller
livsförlängande åtgärder, som ofta leder till ett föga meningsfullt förskjutande
av dödsögonblicket, är det viktigt att patientens integritet och självbestämmanderätt
garanteras i görligaste mån.

Det livstestamente som vi tänkt oss skulle kunna utformas så att man vart
annat eller vart tredje år förnyar viljeyttringen. Det kunde t. ex. ställas krav
på att testamentet skrivs i samråd med en läkare eller en präst och att det
skulle föranleda en notering i sjukjournal eller i ett patientkort.

En på förhand dokumenterad viljeyttring med rättsligt bindande verkan livstestamente
— skulle betyda rättssäkerhet för både patient, anhöriga och
läkare. Svensk sjukvård måste i görligaste mån kunna garantera medborgaren
rätten till en värdig död.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ovillkorlig rätt
för patient med dokumenterad viljeyttring - s. k. livstestamente - att
avstå från livsuppehållande insatser i livets slutskede.

Stockholm den 20 januari 1988

Sten Andersson (m) Wiggo Komstedt (m)

i Malmö

Mot. 1987/88
So428

4