Moiimer i Andra Kammaren, N:o ,211

Motion 1890:211 Andra kammaren

Moiimer i Andra Kammaren, N:o ,211

3

N:o 211.

Af herr 0. Mclill, om tillägg till Kongl. Maj ds proposition angående
ordnande af den allmänna och enskilda helsoocli
sjukvården i riket.

Uti Kongl. Maj:ts proposition af 31 sistlidne december, angående
ordnande af den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i
riket, förekommer bland andra bestämmelser den:

att 24 förste provinsialläkare må anställas, eu för hvarje län, med
station i länets residensstad och med åliggande tillika att vara provinsialläkare
i det kringliggande provinsialläkaredistriktet; och i 17 paragrafer
af åberopadt, komitéförslag föreslås instruktion för desse förste
provinsialläkare.

Skulle nu Kongl. Maj:ts proposition i enlighet med komiténs förslag
oförändrad vinna Riksdagens bifall, blefve följden deraf, att våra
större städers sjelfständighet med afseende på utvecklingen af sina
sanitära förhållanden i hög grad förlamades; och att förste provinsialläkarens
förmanskap öfver förste stadsläkaren samt den förstnämndes
rätt att ingripa i stadens helso vård särenden vållade störande förvecklingar
och hinder, till men för samhället.

Dessa åsigter hafva tydligen framhållits af Göteborgs stadsfullmägtige
och dess helsovårdsnämnd uti deras yttranden rörande komiténs
omnämnda förslag, men synas vederbörande härvid ej fäst något
afseende.

Medföljande exemplar af Göteborgs stadsfullmägtiges handlingar,
n:o 89 för 1887, innehåller dessa myndigheters yttranden i ämnet, och
ber jag att, med hänvisande till deras innehåll, vördsamt få föreslå,

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

att Riksdagen måtte besluta, att, derest förslaget
om förste provinsialläkare och dermed sammanhängande
ändringar i kongl. helsovårdsstadgan i öfrigt
godkännes, ett tillägg dock måtte göras, som förklarar,
att tillämpning icke skall ske på de städer, hvilka
för tillgodoseende af sina sanitära intressen anstalt
särskild stadsläkare, som i sådan egenskap uteslutande
sysselsätter sig med stadens helsovårdsärenden.

I förestående motion instämma undertecknade:

Om remiss till statsutskott anhåller

Stockholm den 4 mars 1890.

Olof Melin.

John Bratt.

C. F. 1Vinkrans.

Josef Andrén.
P. Lunden.

4. F. Liljeholm.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

5

Bilaga.

Berednings förslag till yttrande af stadsfullmägtige öfver komiterades
betänkande angående instruktion för ''provinsialläkare, rn. m.

Till herrar stadsfullmägtige i Göteborg.

Eder den 29 sistlidne september tillsatta beredning får, enligt sitt
uppdrag, härmed aflemna förslag till från eder infordradt yttrande öfver
den s. k. provinsialläkarekomiténs betänkande.

Göteborg den 14 Oktober 1887.

Gustaf Svanberg.

Philip Leman. Gustaf Ljungberg.

Till Konungen.

Öfver ett den 5 april 1887 afgifvet underdånigt betänkande af
komitén för granskning af förslag till instruktion för provinsialläkare
m. fl. läkare, in. in., har från Göteborgs stadsfullmägtige infordrats yttrande
i hvad komiténs instruktionsförslag angår stads- och stadsdistriktsläkare,
äfvensom beträffande ifrågasatta ändringar i kongl. helsovårdsstadgan;
och få, af sådan anledning och efter erhållen del af komiténs
betänkande och förslag, äfvensom af stadens helsovårdsnämnds och
förste stadsläkarens den 6 sistlidne september afgifna yttranden i ämnet,
stadsfullmägtige, med anslutning i hufvudsakliga delar till sistnämnda
yttranden, i underdånighet anföra följande.

De anordningar, som i afseende på helso- och sjukvård för Göteborgs
stad vidtagits, stå i noga öfverensstämmelse med föreskrifterna i

6 Motioner i Andra Kammaren, N;o 211,

kongl. helsovårdsstadgan, Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 19 november
1875, angående förste och andre stadsläkare^’ensterna härstädes,
samt faststälda och vid helso vårdsnämndens yttrande fogade instruktioner
för nämnden och stadens distriktsläkare. Sagda anordningar hafva
hittills visat sig tillfredsställande. Af 1875 års nådiga bref, infördt i
bilagda n:o 5 af stadsfullmägtiges handlingar 1876, inhemtas, att stadsläkarnes
åligganden nästan helt och hållet sammanfalla med de skyldigheter,
som enligt komitéförslaget skulle tillhöra förste provinsialläkaren,
men derjemte, att Göteborgs förste stadsläkare ej får befatta sig med
praktik såsom läkare, utan har att uteslutande egna sin verksamhet åt
stadens allmänna helsovård; hvadan denne tjensteman också antages
med särskild hänsyn till qvalifikationer för ett nöjaktigt uppfyllande af
de göromål, som tillhöra en dylik verksamhet, samt hans löneförmåner
och vilkoren för hans pensionsrätt äro härefter lämpade.

Att under sådana förhållanden Göteborgs förste stadsläkare, såsom
specialist i helsovårdsfrågor, måste i hithörande angelägenheter
anses vara bättre qvalificerad än en för hela länet anstäld förste provinsialläkare,
hvars tid och krafter skulle tagas i anspråk äfven för vidsträckta
och aflägsna områden utom Göteborg och hvilken för sin utkomst
blefve hänvisad jemväl till enskild läkarepraktik, torde lika litet
kunna betvifla^, som att förste provinsialläkarens förmanskap öfver förste
stadsläkaren och rätt att ingripa i de staden rörande helsovårdsärenden
skulle vålla störande förvecklingar och hinder, till men för samhället.
Då härtill kommer:

att förste provinsialläkarens åligganden i afseende å rättsmedicin
och allmän sjukvård här i staden bestridas af en andre stadsläkare och
åtta distriktsläkare, förutom läkarne vid sjukvårdsinrättningarna;

att den för förste provinsialläkaren ifrågasatta befogenhet att,
efter godtfinnande, föreskrifva med utgifter för staden förenade anordningar
desto mindre är lämplig, som han icke skulle vara i stadens
tjenst anstäld och således icke heller skyldig att inför stadens myndigheter
svara för sina åtgöranden; och

att den för förste provinsialläkaren föreslagna myndighet öfver
stadens sjukvårdsinrättningar icke synes behöflig eller ens lämplig, då
sjukhusens läkare, särskild! öfverläkarne vid härvarande allmänna och
Sahlgrenska sjukhuset, tillsättas på grund af bepröfvad skicklighet och
erfarenhet och följaktligen torde i kompetens vara fullt jemförlige med
förste provinsialläkaren,

få stadsfullmägtige, såsom sin bestämda mening, uttala, att, hvad

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

Göteborgs stad angår,, den föreslagna förste provinsialläkare-institutionen
skulle vara ej blott öfverflödig, utan möjligen till och med skadlig.

Stadsfullmägtige anhålla derför i underdånighet, att, derest förslaget
om förste provinsialläkare och dermed sammanhängande ändringar
i kongl. helsovårdsstadgan skulle upphöjas till lag, förklarande
måtte meddelas, att densamma icke skall på Göteborgs samhälle tilllämpas.

Göteborg den

På stadsfullmägtiges vägnar
underdånigst.

Till magistraten i Göteborg.

Genom resolution af den 5 nästlidne augusti har magistraten
— med öfverlemnande af ett tryckt exemplar af ett den 5 april
1887 afgifvet underdånigt betänkande af den af Kongl. Maj:t den 6 november
1885 tillsatta komité för granskning af uppgjordt förslag till
instruktion för provinsialläkare med flere läkare, äfvensom för utredande
af åtskilliga andra i samband dermed stående frågor — anmodat nämnden.
afgifva yttrande öfver det betänkandet bifogade förslag till instruktion
för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom ett visst område
anstälde, så vidt samma förslag angår stads- och distriktsläkare, äfvensom
öfver ett betänkandet jemväl vidfogadt förslag till ändringar i kongl.
helsovårdsstadgan för riket.

Det underdåniga betänkandet, som härmed återställes, har bland
nämndens ledamöter cirkulerat, hvarefter ärendet vid nämndens sammanträde
denna dag vunnit handläggning på sätt bilagda protokollsutdrag
utvisar.

Ehuru nämndens yttrande beträffande den föreslagna förste provinsialläkare-institutionen
icke blifvit begärdt, har nämnden dock, enär
nämndens och stadsläkarnes i Göteborg ställning genom en sådan institution
skulle väsentligen förändras, ansett sig oförhindrad att afhandla
jemväl sagda institution, för så vidt frågan i''örer sig om dess förhållande
till helsovårdsmyndigheterna i Göteborg. I sådant afseende vill nämnden
fästa uppmärksamheten å olämpligheten och vådan af att tillerkänna
den i Göteborg stationerade förste provinsialläkaren ett sådant inflytande
å helso- och sjukvården i staden, som den föreslagna instruktionen synes
vilja åt bemälde embetsman inrymma. Denne skulle nemligen, på sätt

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

förslaget närmare bestämmer, komma att »utöfva tillsyn öfver den allmänna
helso- och sjukvården» inom hela länet och sålunda äfven inom
staden Göteborg. Förste stadsläkaren härstädes har, jemlikt kongl. brefvet
den 19 november 1875, att bland annat »egna noggrann uppmärksamhet
åt det, som kan inverka på sundheten och allmänna helsotillståndet
i staden, samt allvarligt söka att häri åstadkomma förbättringar
och ett tillfredsställande skick». Förste provinsialläkaren skulle icke
hafva någon skyldighet att deltaga i de dagliga arbetena för stadens
sundhet, men väl ega rätt att meddela råd och vid vissa tillfällen ingripa.
Ersätta stadens sundhetsläkare skulle han sålunda icke, utan
blott ega tillsyn öfver helsovårdsarbetena. Då nu förste stadsläkaren
i Göteborg, enligt ofvannämnda kongl. bref, icke får befatta sig med
praktik såsom läkare, och vid denna befattnings tillsättande afseende
sålunda fästes uteslutande vid vederbörandes lämplighet att vara sundhetsläkare,
kan det med skäl antagas, att förste stadsläkaren kommer
att i erfarenhet och insigter beträffande sanitära frågor öfverträffa förste
provinsialläkaren. Att under sådana förhållanden uppdraga åt denne
sistnämnde att utöfva tillsyn öfver helsovårdsnämndens och förste stadsläkarens
arbeten, synes nämnden icke kunna medföra gagn för staden
eller länet, men väl kunna förorsaka oreda och osäkerhet.

Helsovårdsnämnden, som icke kan finna någon fördel för samhället
i upprättandet af den föreslagna förste provinsialläkare-institutionen,
får alltså såsom sin åsigt uttala, att, derest denna institution ändock
kommer till stånd, staden Göteborg bör utgöra ett särskildt helsovårdsdistrikt,
undantaget från förste provinsialläkarens i Göteborg tillsyn.

I öfrigt får nämnden åberopa hvad herr förste stadsläkaren i ärendet
anfört; och bifogas tryckta exemplar af gällande instruktioner för
helsovårdsnämnden och distriktsläkarne i Göteborg.

Göteborg den 6 september 1887.

På helsovårdsnämndens vägnar:
II. A. Prick.

Ernst Bring.

Motioner i Andra Kammaren N:o 2ll.

9

Utdrag af protokollet, hållet hos helsovårdsnämnden
i Göteborg den 6 september
1887.

S. D. Uti resolution af den 5 sistlidne augusti hade magistraten
härstädes — med öfverlemnande af ett tryckt exemplar af underdånigt
betänkande, afgifvet den 5 april 1887 af den af Kongl. Maj:t
den 6 november 1885 tillsatta komité för granskning af uppgjordt förslag
till instruktion för provinsialläkare med flere läkare, äfvensom för
utredande af åtskilliga andra i samband dermed stående frågor — anmodat
nämnden att öfver det betänkandet bifogade förslag till instruktion
för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom ett visst område
anstälde, så vidt samma förslag angår stads- och stads-distriktsläkare,
äfvensom öfver jemväl vidfogadt förslag till ändringar i kongl. helsovårdsstadgan
för riket, senast den 2 innevarande september afgifva
yttrande, dervid det tryckta betänkandet återförväntades.

Sedan antecknadt blifvit, att det underdåniga betänkandet bland
nämndens ledamöter cirkulerat, yttrade sig herr förste stadsläkaren
skriftligen sålunda:

''»Till Göteborgs helsovårdsnämnd.

Magistraten har anhållit om nämndens utlåtande öfver provinsialläkarekomiténs
underdåniga betänkande af den 5 april 1887, i hvad
som angår statsläkarne samt ändringar i helsovårdsstadgan. Utlåtandet
borde aflemnas före den 2 dennes. Skriftligen har jag anhållit om uppskof
dermed till den 15 dennes, och har denna anhållan blifvit af magistraten
bifallen.

Jag får föreslå, att nämnden gör följande anmärkningar och erinringar
med afseende på de delar af ifrågavarande betänkande, öfver
hvilka utlåtande blifvit begärdt:

I. Angående helsovårdsstadgan och helsovårdsnämnden.

1) (se pag. 92) Angående § 11 i helsovårdsstadgan. Helsovårdsnämndens
årsberättelse kan ej gerna vara i fullfärdig! skick aflemnad
under februari månad, särskild! emedan den enligt gällande formulär
skall innehålla följande uppgifter, som ej (så långt min erfarenhet sträcker
sig) hittills kunnat i härför tillräckligt god tid erhållas, nemligen:

a) dödboksutdragen och dödbevisen från de större församlingarne
i staden. Dessa hafva hittills på grund af församlingens storlek ej
kunnat erhållas förr än under februari månads lopp. Ehuruväl dödbevisen
aflemnas hvarje vecka, äro dock dödboksutdragen nödvändiga
för komplettering och kontroll, och anser jag icke, att behörig bearbetBih.
till Jiiksd. Prof. 1890. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 35 Höft. 2

JO Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

ning al dödligheten kan ske, innan pastor fullständigt utarbetat sina
listor, samlat in felande dödbevis från främmande församlingar, skilt
ifrån dem, som verkligen tillhöra staden och som icke göra det o. s. v.
Dödsorsakernas bearbetning för Göteborgs stad tager flera veckor af
min tid i anspråk.

b) Förhållandet med afseende på vattenledning och aflopp. Gatuoch
vägförvaltningens och vattenledningsstyrelsens hithörande uppgifter
har jag ännu icke fått öfverlemnade före mars månad, och jag har anledning
tro, att de ej förr kunna lemna en fullständigare öfversigt öfver
det förflutna årets arbeten.

Jag får således afstyrka komiténs förslag att framflytta årsberättelsens
aflemnande från mars till februari.

2) Då § 10 i instruktionen för förste provinsialläkarne (se pag.
40) synes mig nära beröra helsovårdsnämndernas verksamhet, så torde
desamma här böra närmare afhandlas. Nämnde embetsman kan vid
yppandet af smittosam sjukdom i staden erhålla Konungens befallningshafvandes
förordnande för sig att anordna lämpliga åtgärder mot sjukdomen.
I nämnde § samt i motiven pag. 223 framhålles uttryckligen,
att, om särskilda skäl dertill funnes, äfven om helsovårdsnämnden icke
uraktlåtit vidtaga de åtgärder, den ansett tillräckliga, nämnde läkare kan
erhålla förordnande att anordna åtgärderna mot sjukdomen. Det synes mig
vara olämpligt att lemna i denne läkares hand magten att i detalj anordna
åtgärderna till och med vid en lokal nervfeber — eller difteriepidemi.
Han skulle sålunda kunna t. ex. föreskrifva hvilket desinfektionsmedel
helsovårdsnämnden dervid skulle använda, han skulle kunna befalla om
afförande till sjukhus, stängande af matvarubutiker och skolor, m. m.

Jag antager, att ett missbruk af ifrågavarande rätt sällan eller
aldrig skulle ifrågakomma, men anser i alla fall, att paragrafen i fråga
måtte förändras; den synes mig vara för mycket ingripande mot helsovårdsnämndens
myndighet och kommunens rättigheter. Jag känner ej,
hvilken myndighet Konungens befallningshafvande sjelf eger med afseende
på åtgärder mot smittosamma sjukdomar; i § 35 af helsovårdsstadgan
står, att denna myndighet har att mot hotande farsot vidtaga de åtgärder,
»som kunna på samma myndighet ankomma». Om häruti ligger
någon inskränkning i Konungens befallningshafvandes ''ingripande, så
borde eu sådan också tillkomma förste provinsialläkaren. Denne bör
enligt min åsigt aldrig med afseende på våra farsoter beklädas med
större magt än den, som gällande helsovårdsstadga och epidemistadgan
af den 19 mars 1875 tillerkänna Konungens befallningshafvande med
afseende på stadskommun.

11

Motioner i Andra Kammaren, N;o 211.

Den afhandlade § 10 synes mig äfven medföra fara för att förste
provinsialläkaren kan vilja göra sina särskilda åsigter med afseende
på farsotssjukdomarne gällande gent emot helsovårdsnämnden. Att på
ett så litet utarbetadt fält som hygienens olika åsigter skola framträda
och förfäktas, ligger i sakens natur. Att i nyssnämnde läkares instruktion
infläta något, som kan tydas så, att han eger rätt att göra sina
åsigter gällande framför helsovårdsnämndens, synes mig vara synnerligen
olämpligt, så mycket mer som det ej kan som säkert antagas, att förste
provinsialläkaren i allmänhet skall, på samma gång som han för sin
utkomst måste praktisera och dessutom är rättsläkare, apoteksvisitator
m. m., kunna ernå samma erfarenhet, som våra största stadskommuners
helsovårdsnämnder inom sig besitta. Följandet och bekämpandet från
hus till hus i våra största städer af hvarje framträdande sjukdomsfall
af elakartad epidemisk natur måste gifva mera tillfälle till erfarenhet
än den vanliga läkarepraktiken och ordnandet af inkomna summariska
sifferuppgifter öfver vissa epidemiska'' sjukdomar. Det må här vidare
framhållas, att Göteborgs helsovårdsnämnd knappast kan påräkna någon
hjelp med afseende på de sanitära arbetena inom staden om en förste
provinsialläkare här blefve stationerad. Eu kraftigare tillsyn öfver helsovårdsstadgans
tillämpning utanför staden skulle visserligen kunna blifva
af nytta för stadens sundhet, men vid motarbetandet af smittosamma
sjukdomars utbredning från Göteborg till landet och från landet till
Göteborg är den föreslagna begränsningen af förste provinsialläkarens
verksamhet till länet synnerligen olämplig. Göteborg ligger på gränsen
mellan tre län, och erfarenheten visar, att vi med afseende på farsoterna
lika mycket stått i samband med Venersborgs län som med
Bohuslän. I stadens grannsocken mot nordost skulle icke Göteborgs
läns förste provinsialläkare kunna skydda oss från t. ex. utbrutna koppor,
utan skulle då dylik läkare efterskrifvas från Venersborg; åtminstone
vore det dennes skyldighet att derifrån öfvervaka koppfarsotens
ståtande. 1883 hade just bildat sig en dylik smittohärd i Elfsborgs
län, vid Göta eif, blott 2 mil från staden. Skulle en inspektion med
ingripande magt kunna göra någon större nytta med afseende på farsoternas
utbredande, så skulle denna göras af en fullt utbildad specialist
med stor egen erfarenhet, och hans magt finge ej vara begränsad genom
länsgränserna.

Jag får således föreslå, att orden i förste provinsialläkarens instruktion
§ 10 mom. 1, »der så erfordras» utbytas mot »der tredska att
vidtaga nödiga åtgärder föreligger», samt att i samma moment framför
slutorden »anordna lämpliga åtgärder» tillägges: »så långt gällande för -

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 211.

ordningar sådant medgifva». Möjligen kunde med fog Göteborgs helsovårdsnämnd,
som hittills visat sig gå i spetsen vid sanitära arbetens
utförande i Sverige, kunna i ifrågavarande hänseende undantagas från
förste provinsialläkarens tillsyn, liksom äfven hvarje annan stadskommun
synes mig böra undantagas, som antagit en särskild läkare uteslutande
för sina sanitära arbeten. Äfven angående rapporterande af de smittosamma
sjukdomarne synes ingen förändring behöfva vidtagas, då redan
sådan rapport för hvarje vecka lemnas till Konungens befallningshafvande.

II. Angående stadsläkarne.

3) I § 45 mom. 2 (se pag. 67) står, att distriktsläkarne kunna
utnämnas af helsovårdsnämnden, derest förvaltningen af den allmänna
sjukvården uppdragits åt nämnden. Med detta uttryck menar helsovårdsstadgan
i § 8 möjligen förvaltningen af sjukhusen i första rummet.
I Göteborg har helsovårdsnämnden ej att förvalta sjukhusen (utom epidemisjukhuset),
och uttrycket i den föreslagna § 45 mom. 2 är sålunda
möjligen otydligt. Nämnda vilkor synes mig ur momentet kunna utgå
eller bör det förtydligas, då väl helsovårdsnämnden bör kunna af stadsfullmägtige
bemyndigas att antaga distriktsläkarne, utan att öfvertaga
förvaltningen af sjukhusen. Nämndens instruktion innehåller, att densamma,
utom öfverinseendet öfver epidemisjukhuset och dermed i sammanhang
stående anstalter, har inseendet öfver allmänna sjukvården
inom samhället endast så vidt denna sjukvård lemnas af stadens distriktsläkare.

4) I § 48 (pag. 68 o. f.) fastställas stadsläkarnes tjensteåligganden,
d. v. s. alla de åligganden, som det tillkommer stadskommun att
genom stadsläkare och stadsdistriktsläkare besörja. I Göteborg ingå
dessa samtligen i dessa läkares instruktion, med undantag, så vidt jag
kan se, hufvudsakligen af tillsynen öfver apoteken (mom. 4) samt granskningen
af medikamentsräkningar (mom. 7). Angående dessa åligganden
synes mig ingen anmärkning nu böra från nämndens sida framställas.
Deremot synes mig följande § 49 (pag. 70) behöfva fullständigas eller
förtydligas. Den af handlar de olika läkarnes i stad instruktioner samt
fördelningen af åliggandena mellan dem. I motiveringen framhåller
komitén (pag. 254), att derest gällande instruktioner innehålla något,
som icke är i öfverensstämmelse med innehållet i §§ 45—53 i föreliggande
förslag till instruktion för stadsläkare, så skall instruktionen omarbetas,
underställas kongl. medicinalstyrelsens pröfning samt lända till
efterrättelse för stadsläkare, som derefter anställas. Den af nämnden
antagna instruktion för distriktsläkarne tror jag icke innehålla något,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 211. 13

som behöfde ändras, deremot skulle enligt lcomiterades förslag förändringar
derutinnan hädanefter beslutas af stadsfullmägtige efter helsovårdsnämndens
hörande, granskas af magistraten samt fastställas afkongl.
medicinalstyrelsen. Denna vidlyftiga procedur för den minsta ändring
eller tillägg i dessa läkares instruktion synes mig särdeles olämplig.
Jag erinrar om de små förändringar^ som litet emellanåt af nämnden
måst göras i distriktsläkarnes instruktion. Enligt förslaget skulle t. ex.,
då nämnden ålade distriktsläkarne tillsyn öfver de sinnessjuke i distrikten,
detta beslut först godkännas af ännu tre myndigheter, innan det
erhölle gällande kraft. Jag föreslår afstyrkande af detta förslag och
ett tillägg till § 49, innehållande att »helsovårdsnämnden egen rätt att
utfärda instruktion för stadsdistriktsläkare i de städer, der dessa läkare
antagas af nämnden; dock må denna instruktion icke innehålla något
stridande mot gällande allmän instruktion för stadsläkare och stadsdistriktsläkare».

5) Förste och andre stadsläkarnes i Göteborg tj en ste åligganden
innehållas i kongl. brefvet af den 19 november 1875. I provinsialläkarekomiténs
förslag till instruktion för stadsläkare finnes intet uttalande
derom, att stadskommun kan finna med sin fördel förenadt att
anställa en läkare för sina sanitära arbeten särskildt. Då komiterades
stadsläkareinstruktion kan tydas sålunda, som om stadsläkare alltid hade
skyldighet att meddela stadens invånare läkarevård, alltid skulle föra
sjukjournal o. s. v., så anser jag ett förtydligande med afseende härå böra
i § 49 inflyta, utvisande att stadsläkarnes i § 48 uppräknade åligganden
kunna fördelas mellan stadskommunens läkare i öfverensstämmelse
med den fördelning, som för närvarande i Göteborg gäller; helsovårdsnämnden
måste enligt min åsigt, afstyrka hvarje mera ingripande förändring
i den nuvarande arbetsfördelningen.

6) Angående § 50 (se pag. 71) anser jag det omöjligt för förste
stadsläkaren att för en så stor stad som Göteborg hafva årsberättelse
färdig till februari månads utgång. Berättelsen skall bland annat innehålla
noggranna uppgifter om sjukdomsförhållandena inom staden, och dessa
kunna icke erhållas utan bearbetning äfvenledes af dödsorsakerna; som
ofvan nämnts, kunna dessa ej beräknas vara färdigt bearbetade förrän
allra först vid slutet af februari. Jag får sålunda föreslå afstyrkande
af ett framflyttande till februari af förste stadsläkarens i Göteborg årsberättelse
och föreslår insättande af »mars» i mom. 1 i stället för »februari».
Mest upplysande blefve årsberättelsen utan tvifvel, om vederbörande
ville afvakta den till magistraten och stadsfullmägtige aflåtna berättelsen

14

Motioner i Andra Kamma/ren., N:o 211.

öfver helsovårdsnämndens arbeten under senast förflutna år, hvilken enligt
nämndens instruktion skall aflemnas före april månads utgång.

7) Angående § 51 beder jag få anmärka, att det synes mig
olämpligt, att icke magistraten skall få bevilja en kommunens embetsman,
som är helt och hållet aflönad och äfven antagen af kommunen,
längre tjenstledighet än för en månad. Jag vill erinra om, att för
vissa läkaretjenster beviljas semester ända till 2 månaders tid. Då i
Göteborg stadsläkarne ej åtnjuta semester, synes mig billigtvis icke
kongl. medicinalstyrelsen behöfva rådfrågas, derest en läkare på egen
bekostnad vill skaffa sig frihet under så lång tid, som motsvarar andra
läkareplatsers semester. Då dessutom vid företagande af en resa och
dylikt det kan vara ganska väsentligt att utan tidsutdrägt erhålla svar
angående en tjenstledighetsansökan, och väl inga särskilda svårigheter
böra beredas en hygieniker, som vill resa, då ju hans utbildning i mycket
hänger på hans resor, så får jag föreslå, att i § 51 utbytas orden »ej
afser längre tid än en månad» mot »ej öfver längre tid än två månader».
Enligt förslaget skulle för tjenstledighet öfver en månads tid ej
mindre än tre myndigheter höras. — Angående helsovårdsnämndens
hörande för tjenstledighets beviljande, anser jag detta med afseende
på andre stadsläkaren vara onödigt och föreslår således, att bestämmelsen
derom utgår. Med afseende på förste stadsläkaren, så torde bestämmelsen
hafva någon betydelse, dock anser jag att för en kortare
tjenstledighet två myndigheters utlåtande deröfver är en väl tidsödande
procedur; för att ej nämnden skulle för sådan orsak behöfva sammanträda,
kunde det stå »efter helsovårdsnämndens eller dess ordförandes
hörande».

Ett exemplar af helsovårdsnämndens och distriktsläkarnes instruktion
torde böra åtfölja nämndens utlåtande.

Göteborg den 6 september 1887.

E. Almguist.i)

Med godkännande af hvad herr förste stadsläkaren sålunda anfört
beslöt nämnden att med skrifvelse, enligt brefboken, till magistraten
öfverlemna utdrag af detta protokoll. Protokollet i ärendet förklarades
justeradt; och anmodades herrar förste stadsläkaren och polismästaren
att jemte herr ordföranden justera den beslutade skrifvelsen.

Ut supra. .

In fidem
Ernst Bring.