Millioner i Andni kammaren, År ittiS

Motion 1928:388 Andra kammaren

Millioner i Andni kammaren, År ittiS.

7

Nr 388.

Av herr Sjölander, angående den s. k. nöjesskattens omläggning till
statsskatt in. m.

Vid 1919 års riksdag väckte undertecknad en motion om beskattning af offentliga
nöjestillställningar och betonades samtidigt, att den av mig föreslagna
nöjesskatten borde utgå i form av statsskatt. Den då bebådade kungl. propositionen
om kommunal nöjesbeskattning gav mig anledningen till motionen
ifråga.

Nöjesskatten var dock från början icke avsedd att bliva en kommunalskatt.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet i första hand av statsrådsprotokollet
av den 9 mars 1917 och i andra hand av det lagförslag dåvarande finansministern
gav landskamreraren Otto V. Dandén i uppdrag att utarbeta i
denna fråga.

Av statskontoret, kammarrätten, överståthållareämbetet och tvenne länsstyrelser
infordrades yttranden rörande nöjesbeskattningen. Av dessa myndigheter
var det endast kammarrätten, som uttalade sig för, att nöjesskatten borde bliva
en kommunalskatt.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 166 vid 1919 års lagtima riksdag anslöt sig
dåvarande finansministern till kammarrättens utlåtande, oaktat nöjesskatten
från början icke varit avsedd att bliva en kommunalskatt. Kungl. Maj:ts förslag
samlade ingalunda ett enhälligt konstitutionsutskott, utan gingo meningarna
ganska isär. Av de 8 reservanterna uttalade sig de flesta emot, att nöjesskatten
skulle bliva en kommunalskatt utan förordade de i stället, att densamma
måtte få natur av landstingsskatt. En av reservanterna ansåg, att den
borde bliva en statsskatt.

Utskottsmajoriteten var ej heller säker på sin sak, huru lämpligast borde
förfaras, men underströk i motiveringen till utskottsbetänkande!, att man i vissa
hänseenden har att försöksvis pröva sig fram till de anordningar, som omsider
böra bliva definitiva, och utskottet vill ingalunda bestrida, att det kan
framdeles befinnas lämpligt att låta en nöjesskatt ombildas, så att vissa därigenom
uppkomna intäkter även skulle komma landstingen och staten till del.

En sådan omläggning av skatten förutsätter med nödvändighet, att man på
området vinner ökad erfarenhet.

Genom att genomföra skatten i den föreslagna formen skulle man vinna tillfälle
att inhämta en sådan erfarenhet, varigenom en framdeles skeende förändring
av densamma skulle kunna underlättas.

Kungl. Maj:ts förslag blev i huvudsak av riksdagen bifallet. Den från början
avsedda formen för nöjesbeskattning var övergiven.

8

Motioner i Andra hammaren. Nr 388.

Det torde emellertid aldrig kunna förnekas, att för det överväldigande stora
antalet landskommuner denna skattelagstiftning blev utan minsta betydelse.

Försök till ändring i detta förhållande gjordes redan vid 1920 och 1921 års
riksdagar av enskild motionär- men utan framgång.

Bevillningsutskottet, som senast hade att behandla och förbereda detta
ärende, hävdade, att tillräcklig erfarenhet ej vunnits på ett oprövat beskattningsområde
under den korta tid, lagen varit i kraft, men nödgades dock konstatera,
att de då sist tillgängliga siffrorna giva otvetydigt vid handen, att den
vida övervägande delen av totalinkomsten av ifrågavarande skatt inflyter till
städerna.

Ett sådant resultat av beskattningen var emellertid vid lagstiftningens tillkomst
förutsett, tillägger bevillningsutskottet.

Vad som även motiverar nöjesskattens bibehållande som kommunalskatt,
framhåller utskottet vidare, är emellertid ytterligare den beaktansvärda synpunkten,
att de inkomster, som icke blott städer utan även åtskilliga landskommuner
hava av nöjesskatten, äro för dessa särskilt under rådande kommunalekonomiska
svårigheter av stor betydelse.

Emellertid ha 5 år förflutit, sedan riksdagen hade att behandla denna fråga.

De skäl, som tala för en förändring i förordningen om den s. k. nöjesskatten,
att densamma till vissa delar bliver statsskatt, finnas kvar.

Det är städernas och de stadsliknande samhällena, som ha direkt nytta av
nöjesbeskattningen, oaktat nöjessökande från den rena landsbygden nödgas indirekt
deltaga i skattebördan, utan att på minsta sätt ha några som helst motsvarande
inkomster därav. Städerna ha tillerkänts rätt att beskatta landsbygden,
såsom nöjesbeskattningen nu är lagd.

Tåg Stockholm såsom exempel.

Nöjesskatten inbringar åt Stockholms stad omkring 2 millioner kr. årligen,
eller omkring Ys av hela inkomstbeloppet av nöjesskatten i landet i dess helhet.
Säkerligen erlägges en avsevärd del av denna inkomstsumma av nöjessökande
landsortsbor.

Man har svårt att finna någon rättvisa uti, att städerna tillerkännas rätt att
beskatta landsbygden, då denna ej är i tillfälle att på samma sätt beskatta städernas
befolkning. Några ömmande omständigheter för städerna att få skattebördan
minskad på landsbygdens bekostnad torde ej förefinnas.

I skattehänseende är Stockholms stad synnerligen lyckligt lottad. Där äro de
skattedmgande befriade från både väg- och landstingsskatt m. m.

Inalles har under de gångna åtta åren, lagen gällt, städerna uppburit
41,378,570 kr. i nöjesskatt, i medeltal något över 5 millioner om året. Liknande
statistik för landsbygdskommunerna finnes ej för närvarande att tillgå, men av
de kända uppgifterna intill 1923 framgår, att inkomsterna av nöjesbeskattningen
för dessa uppgår till en mycket ringa bråkdel av städernas inkomster av
nämnda beskattning.

Motioner i Andra kammaren, Sr Sfi A.

En omläggning av denna skatt borde iiga ram, så att en rättvisare fördelning
av skatteinkomsterna må komma till stånd.

Detta kan endast ske därigenom, att nöjesskatten delvis göres till en statsskatt.

Frågan om beskattningens omläggning borde icke upptagas till prövning,
för rån tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna av beskattningen i dess
beslutade former, säger bevillningsutskottet 1922. Dock borde åtta år anses
vara fullt tillräckliga för vinnandet av erfarenheter i denna sak.

Tiden bör nu vara inne för en omläggning av nöjesbeskattningen från kommunal
till statsskatt. Uppenbart är, att skall nöjesbeskattningen göras till en
statsskatt, måste den också göras obligatorisk med undantag för de kommuner,
där nöjesskattsbeloppet ej uppgår till ett visst fastställt minimibelopp, betingat
av ekonomiska skäl.

Nöjesskatten bör således vara kvar, dock under förutsättning, att ideella sammanslutningar
böra vara helt befriade från densamma. Då verkliga skäl även
föreligga, må länsstyrelse eller överståthållareämbetet på ansökan av vederbörande
kommun äga befria densamma från upptagande av nöjesskatt. Som
ersättning för uppbörd och redovisning till statskontoret må primärkommunema
erhålla Yg av inkomstbeloppet. De övriga % ingå ograverade till statskassan.

Men nöjesskatten skall ingalunda vara avsedd att vara en inkomstkälla för
staten i vanlig bemärkelse. De- medel, som inflyta genom nöjesskatten, böra användas
för verkligt kulturella och ideella behov genom statens medverkan.

För släktets fysiska och kulturella fostran behöves medel. Det talas om tråkigheten
på landsbygden. På de allra flesta platser saknas lämpliga samlingslokaler
med biblioteksrum, där såväl äldre samt ungdom kunna samlas för både
fysisk och andlig fostran, där medborgare kunna mötas för att dryfta de olika
samhällsproblemen. Här är ett arbetsfält, där mycket försummats, och där
mycket återstår att göra. Kommunerna äro för fattiga, att själva utan statsbidrag
kunna lösa dessa frågor.

Nöjesskatten bör därför återbördas till hela allmänheten efter rättvis fördelning
och behov, så att den blir till verklig uppbyggelse, glädje och nytta för
alla, som bygga och bo i vårt land. Då får nöjesskatten en verklig uppgift
att fylla.

Med anledning av vad här ovan är anfört hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om.
att Kungl. Maj: t låter utreda och för kommande riksdag framlägga
förslag till sådan förändring i nuvarande förordning angående
den så kallade nöjesskatten, att denna i stället komme
att utgå i form av statsskatt, och att inkomsterna av densamma
användas för kulturella och ideella behov.

Stockholm den 28 jan. 1928.

Oskar E. Sjölander.