Miljövårdande åtgärder inom skogsbruket

Motion 1985/86:Jo746 Evert Svensson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Jo746

Evert Svensson m. fl. (s)
Miljövårdande åtgärder inom skogsbruket

Mot.
1985/86
Jo746 —752

Bakgrund

Grundtanken i 1979 års skogsvårdslag är att svensk skog, under hänsynstagande
till naturvården och andra allmänna intressen, skall ge en hög och
varaktig virkesavkastning för industrins behov, för sysselsättning, ekonomi
och välfärd. Genom att effektivisera skogsbruket skall den årliga avkastningen
garanteras vid en nivå av ca 75 miljoner skogskubikmeter.

Skogsbruket sysselsätter för närvarande 300 000 människor och har en
alldeles avgörande betydelse för landets ekonomi och arbetsmarknaden i
bortemot tusen orter i landet.

Men skogsbruket alstrar också många miljöskador. De på hög mekanisering
och storskalighet byggda produktionsmetoderna omvandlar biologiskt
varierade och stabila ekosystem till ensidiga, utarmade skogsmonokulturer.

Den ”vanliga” blandskogen blir allt ovanligare och ersätts med ensartade
granplantager.

Utarmningen kan belysas med några exempel.

På 1940-talet var lövskogsandelen i Sverige ca 40 %. I dag är andelen bara
15%. Om denna trend fortsätter kommer arealen lövskog att ytterligare
halveras inom tio år. Detta betyder inte bara att landskapet blir mörkare
och mera slutet. För den ekologiska jämvikten viktiga lövträdslevande organismer
minskar också kraftigt. Av de 129 skalbaggsarter som i dag anses
utrotningshotade är drygt 100 direkt knutna till lövträdsarter.

Ett 40-tal ryggradsdjur i svensk barrskog bedöms i dag vara mer eller
mindre utrotningshotade. 270 skogslevande växter lever i riskzonen, varav
60 anses akut utrotningshotade.

1 en urskogsartad ”gammelskog” Finns det ca 5 000 arter ryggradslösa
djur medan en ung, planterad gran- eller tallskog härbärgerar ca 2 000 arter.

Arealen ”gammelskog” har minskat snabbt. Dessa självföryngrade, urskogsartade
miljöer med sina olikåldriga, artrika bestånd av mycket gamla, döende
och döda träd utgör refugier för mängder av organismer som i årtusenden
hört till skogsekosystemen, men som nu på några få decennier trängts
undan ur den moderna kulturskogen. ”Gammelskogarna” är levande genbanker
och oersättliga referensytor för den skogsbiologiska forskningen.

De biologiska värden dessa ”öar” representerar kan förr än vi anar det
betyda "liv eller död” i de nya, delvis experimentartade kulturskogar vi på
senare tid drivit upp.

En omfattande inventering av landets urskogar och urskogsliknande skogar
har genomförts av statens naturvårdsverk och skogsstyrelsen. Med led- 1

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr Jo746—752

ning av denna har naturvårdsverket träffat överenskommelse med domänverket
om att skydda 52 urskogsområden med en sammanlagd areal av
250 000 hektar. De är huvudsakligen lokaliserade till de fjällnära områdena.
Därutöver har regeringen beslutat bevara tre ytterligare urskogsområden
i Lappland. När det gäller urskogsområdena i övriga delar av landet,
har naturvårdsverket utarbetat ett program för bevarande av de högst klassade
områdena. Dessa områden avses bli inrättade som naturreservat.

En biologiskt känslig skogstyp är de s. k. fjällnära skogarna, särskilt de
som är belägna ovanför domänverkets f. d. skogsodlingsgräns. Dessa skogar
ingår i det nordliga skogsekosystem som sträcker sig in i den ryska
taigan och som med rätta kallas Europas sista vildmark. Genom de ovan
nämnda åtgärderna har omfattande arealer fjällurskog nu undantagits från
avverkning. För de resterande områdena i den s. k. fjällnära skogen gäller
skogsvårdslagen 19 § om at avverkning i svårföryngrad skog ej får ske utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Till tillståndet kan knytas olika villkor. I
dessa områden pågår också försök med samordnade markanvändningsplaner.
I avvaktan på denna planering har riksdagen uttalat, att stark restriktivitet
skall iakttas i fråga om avverkning. Till detta kan läggas krav på omfattande
samråd.

Trots bevarandeåtgärderna finns konflikterna kvar mellan skogsbruk,
naturvård, turism och rennäring, vilket i och för sig är naturligt, när flera
välmotiverade intressen har anspråk på samma områden. Genom de aviserade
planerna på ökat utnyttjande av de fjällnära skogarna för skogsbruk
har motsättningarna skärpts.

Naturvårdens företrädare är oroliga för att ett skogsbruk efter moderna
metoder kan ge mycket allvarliga skador på fjällskogen. I denna oro har
skogsforskarna instämt. Framstående föryngringsforskare vid lantbruksuniversitetet
i Umeå föreslår en naturvårdsgräns ovan vilken skogsbruk av
storskalig typ ej bör komma i fråga. Föryngringen här är mycket oviss,
särskilt som Skandinavien sedan början av 1960-talet rört sig in i en klart
kyligare klimatfas.

Sist må nämnas den s. k. ”skräpskogen”, dvs. skogsskiften som växer
dåligt och därför enligt skogsvårdslagen skall omföras till högproduktiv
skog med snabbväxande trädprovenienser. Till sådana s. k. 5:3-marker kan
räknas sumpskogar, glesa bestånd och vanskött skog men även lövskog,
kulturblandskog och icke-betade hagmarker med enstaka lövträd och rika
örtmattor. I södra och mellersta Sverige är en hel del av 5:3-skogarna rester
av det gamla kulturlandskapets hagar och lövskogar, som har invaderats av
gran, asp, al m. fl. mindre ”ädla” arter. Avverkning av sådana bestånd och
efterföljande plantering av barrträd kommer att förändra landskapsbilden
liksom levnadsbetingelserna för många växt- och djurarter. Staten betalar
f. n. ca 140 milj. kr. årligen i bidrag till skogsägarna, varav merparten till
Norrlands inland, för att processen skall löpa snabbt. Avsikten har också
varit att tillskapa ett par tusen nya jobb.

Utformningen av 5:3-satsningen behöver ses över. Natur- och kulturvärden
kan gå till spillo, landskapet utarmas, faunan och floran hotas. Problemet
är störst i södra och mellersta Sverige. Därtill kommer att bidragen
fått skogsägarna att flytta över sin ordinarie avverkning till 5:3-markerna.
Inga nya jobb har därför reellt tillkommit.

Mot. 1985/86

Jo746

2

Åtgärder

Regeringens femårsprogram för skogsforskning är mycket välkommet. 200
milj. kr. avsätts främst för forskning om försurning och skogsskador, men
också för att ta fram kunskap för en framtida, mera ekologiskt varsam
skogspolitik.

Men redan nu kan konkreta åtgärder vidtas.

Först vill vi stryka under angelägenheten av att de inventeringar och
program som naturvårdsverket utarbetat, bl a. avseende urskogar och urskogsliknande
skogar, får en effektiv uppföljning bl. a. genom en långsiktig
medelstilldelning. Denna möjliggör långsiktig planering och preliminära
överenskommelser med markägare i väntan på slutligt skydd. 1 årets statsbudget
föreslås 40 milj. kr. till förvärv av mark för naturvård, helt enligt
naturvårdsverkets äskande. Det medger säkerställande av de mest akuta
skyddsobjekten och innebär, att inget objekt av högsta skyddsvärde behöver
gå förlorat. Vi finnér det dock angeläget att uppnå en högre skyddsnivå
och en snabbare takt i skyddsarbetet. Det är särskilt viktigt, att "gammelskogszoner”
kan avsättas i representativt utvalda klimatiska och biologiska
regioner landet över på grund av en kombination av ekologiska och skogsekonomiska
skäl.

När det gäller de s. k. fjällnära skogarna har vi förståelse för att lämpligheten
av centrala direktiv kan diskuteras. Ett effektivt samrådsförfarande
harju den fördelen att de lokala parterna blir mer delaktiga och kan känna
större ansvar. Vi menar ändå, att det finns starka motiv för att överväga
föryngringsforskarnas förslag om en naturvårdsgräns utmed hela fjällkedjan,
ovan vilken avverkning med storskaliga metoder ej bör förekomma. Vi
motiverar detta med forskarnas mycket stora tveksamhet inför möjligheterna
att klara en föryngring med dessa metoder.

Anslaget för bidrag till avverkning av 5:3-skogar föreslås i statsbudgeten
1986/87 minskas med 30 milj. kr. med hänsyn till naturvårdens intressen.
Det är ett steg i rätt riktning. Riktlinjerna för bidragets utnyttjande samt
uppföljningen av tillämpningen behöver skärpas så att skogsvårdsstyrelserna
i sina inventeringar undantar lövskog och hagmarker från sådan avverkning.

Rent allmänt måste uppföljningen av tillämpningen av skogsvårdslagens
hänsynsregler för naturvård förbättras. Det bör också övervägas om inte
behov föreligger att skärpa reglerna. Skogsvårdsstyrelserna bör få direktiv,
att med information, rådgivning och eventuella förelägganden styra skogsbruket
i riktning mot mer lokala och ståndortsanpassade åtgärder, dvs. en
god anpassning till mark-, vatten- och klimatförhållanden.

Enligt vår uppfattning måste — slutligen — virkesproduktion, naturvård,
rennäring, friluftsintressen och turism jämställas bättre än vad som nu
sker i utnyttjandet av den nationella tillgång, som skogen utgör.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio

Mot. 1985/86

Jo746

3

nen anförts om skogsbrukets miljöskador och hur dessa skall förebyggas
och åtgärdas.

Stockholm den 27 januari 1986
Evert Svensson (s)

Maj-Lis Lööw (s) Marita Bengtsson (s)

Barbro Nilsson (s)

i Örnsköldsvik

Mot. 1985/86

Jo746

4