Miljöskyddet av kusthaven

Motion 1986/87:Jo757 Kerstin Ekman m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1986/87 :Jo757

Kerstin Ekman m. fl. (fp)
Miljöskyddet av kusthaven

Mot.
1986/87
Jo757 —759

Människan har alltid varit lockad av havet. Redan långt innan hon lärt sig
att navigera efter stjärnorna seglade hon i bräckliga farkoster, trotsade faror,
lät sig föras av strömmarna mot okända mål. Sedan urminnes tider har
människan hämtat sin näring ur havet. Dess rikedomar har bidragit till föda
och välstånd. I litteraturens värld framställs ofta havet som ett levande
väsen med en egen vilja; ibland lugnt och stilla, ibland upprört och trotsigt,
men alltid med en egen okuvlig vilja.

Men havet är inte oförstörbart. Tvärtom, är det mycket sårbart: föroreningar
får snabb spridning över väldiga områden eftersom haven är ett
sammanhängande och globalt ekosystem och genom att strömmar kommunicerar
både horisontellt och vertikalt. Inte ens avlägsna havsområden som
Norra och Södra Ishaven är skyddade: plankton och fisk, pingviner och
isbjörnar är påverkade av DDT och andra gifter.

Nedsmutsningen är oerhört omfattande: oljeutsläppen beräknas varje år
till sex miljoner ton. Ständigt tillkommer kemikalier med nya och okända
egenskaper — det rör sig om mellan 1 000 och 2 000 nya ämnen varje år. Till
detta kommer de rent fysiska förändringar, som världens kusthav utsätts
för: konskevenser av avfallsdumpning, dränering och torrläggning. Ofta
förstörs de grunda kust- och mynningsvikarna, som utgör lekområden för
fisken. När naturen skadas förstörs samtidigt viktiga ekonomiska värden.

De svenska kusthavens situation

Även de svenska kusthaven hotas. Problemen är av skiftande karaktär. Vi
skall kortfattat beröra dem i det följande.

1. Övergödningen

Övergödningen är ett snabbt växande problem. I Östersjön är allt vatten
under 100—150 meters djup syrefritt och praktiskt taget dött. På grund av
den speciella skiktningen av salt och sött vatten i Kattegatt och Skagerrak är
västkusthaven än känsligare för kvävetillförsel än Östersjön.

Förenklat kan övergödningen beskrivas så att för mycket kväve leder till
en överproduktion av smådjur, växter och alger, som förbrukar syre under
förruttnelsen med resultatet att stora bottenytor kan bli helt utan syre.

Kattegatt lider av syrebrist över stora områden. För varje år under 1980talet
har situationen förvärrats. Under den gångna hösten var den värre än
någonsin tidigare. Forskare uppskattar att en tredjedel av Kattegatts bot

1 Riksdagen 1986/87. 3sami Nr Jo757—759

tenyta var allvarligt skadad av syrebristen, det gäller således långt mer än
bara den uppmärksammade Laholmsbukten.

Fisken flyr de syrefattiga områdena, det leder till massfångster i utkanterna.
Men fisken är i så dålig kondition att den dör redan i trålen. Havskräftan
är nästan helt borta. Ingen vet om den någonsin kan komma tillbaka: i flera
år har havsdöden tärt på ”havets kapital”. När djursamhällena på havsbotten
är döda är det sannolikt för sent för att en återväxt skall vara möjlig.

Fiskdöden får mycket svåra ekonomiska konsekvenser. I t. ex. Halland
finns 300 verksamma fiskare. För dem är de väldiga fångsterna efter ”fiskrusningarna”
illavarslande tecken på en framtid, när de inte längre kan
försörja sig på fisket. Vanmakten växer bland västkustens fiskare.

En expertgrupp från länsstyrelserna i Hallands och Kristianstads län
med uppdrag att föreslå åtgärder mot havsföroreningarna pekar på tre huvudsakliga
källor till övergödningen: atmosfäriskt nedfall av kväve, utsläpp
av fosfor och kväve från kommunala reningsverk samt kväveläckage
från jord- och skogsbruk.

Den sistnämnda källan är dominerande: kvävetillförseln till Laholmsbukten
är i genomsnitt 5 000 ton per år. Av detta kommer 65 % från åkermark.
Som jämförelse kan nämnas att knappa 30 % förs in från oceanerna
med djupvattnet.

Åarna — Nissan, Lagan, Stensån och Fylleån — sköljer ut tonvis med
kväve flera mil ut från stränderna. I Laholmsbukten är kvävetillförseln fyra
gånger så stor som för några år sedan. Det beror delvis på att jordbruket
under flera decennier har erövrat ny mark: de ursprungliga vattendragen
har dikats ut eller tvingats ner i kulvertar där växter och djur inte kan leva.
Därmed finns det inget liv, som naturligt kan ta upp kväve på vattnets väg
mot havet.

Mängden kväve ökar hela tiden: genom ekonomiska bidrag lockar regeringen
jordbrukarna att lägga jorden i träda. Följden blir att de nakna
åkrarna läcker kväve. Vid de stora svinfabrikerna lägger man ut stallgödsel
på tjälmarken; från luften ser det ut som stora bruna rektanglar. På den jord
som brukas bland annat för att få fram mat till svinuppfödningen sprids
väldiga mängder handelsgödsel. Allt detta är faktorer, som bidrar till att
övergöda havet.

Regeringen har förklarat Laholmsbukten och Öresund som ”föroreningskänsligt
område”. Men det räcker inte: de senaste årens allvarliga
tecken tyder på att hela Kattegatt måste förklaras som föroreningskänsligt.
I framtiden är det rimligt att diskutera om även Skagerraks kustområden
måste betraktas som föroreningskänsliga.

Regeringen bör upprätta ett handlingsprogram med konkreta förslag till
åtgärder för dessa kustområden. Detta bör ske i samarbete dels mellan
berörda länsstyrelser, dels med de danska och norska myndigheterna. Även
våra grannländer bär en viktig del av skuldbördan när det gäller havsföroreningarna.

Det är därför viktigt att förstärka det internationella samarbetet kring
kusthaven. I dag arbetar en lång rad kommissioner på området, men tyvärr
med bristande samordning. Vi föreslår därför att en särskild Nordsjökommission
tillsätts liknande den som finns för Östersjön.

Mot. 1986/87

Jo757

2

De viktigaste åtgärderna måste syfta till att minska kväveläckaget från
åkermarken. Det är nödvändigt ätt jordbrukspolitikens miljö och resursmål
prioriteras lika högt som övriga målsättningar. Jordbruksregleringen måste
i grunden förändras med målsättningen att åstadkomma en mer miljövänlig
produktion. På lång sikt är det nödvändigt att sträva efter en betydligt
mindre intensiv djurproduktion. Då skulle man minska de stora mängderna
stallgödsel som kommer från dagens intensiva djurfabriker. På lång sikt är
det också nödvändigt att återställa en del av den naturliga vattenavrinningen.

Exempel på mer kortsiktiga åtgärder är att:

— ge statliga bidrag till odling av kvävebindande mellan- och långgrödor.
Detta bör ersätta det trädesbidrag, som i dag används för att minska överskottsproduktionen.

— genom ökade avgifter minska användningen av handelsgödsel. Det
skulle sannolikt vara betydligt effektivare än den individuella rådgivning,
som diskuteras i dag.

2. Gifterna

För en tid sedan upptäckte forskare förvånansvärt höga halter av dioxin i
krabbsmör från krabbor högt upp längs västkusten. Gifterna kan både härstamma
från lokala utsläpp, t. ex. från cellulosaindustrin, och vara ett storskaligt
problem. De kan då spridas såväl via luften som genom den s. k.
Jutska strömmen. Gifterna sköljer då in mot kusten från Europas industristäder.

Vi har vant oss vid att giftproblemet är störst i Östersjön. Där har forskare
och naturvårdsexperter sedan lång tid iakttagit mycket svåra skador på
sälar och fåglar. Sälarna har förstörda inre organ, frätsår på skelettet och
svårigheter att föröka sig vilket på sikt leder till att sälstammen utarmas.
Eftersom sälen finns högt uppe i näringskedjan illustrerar det vilka skador,
som kan drabba människan.

Fåglarna har också giftskador. Ett mycket tydligt tecken är att äggskalen
är så tunna att de krossas av de ruvande honorna.

Gifterna i havet finns i hundratal. Ofta rör det sig om okända substanser,
som undan för undan ackumuleras. Det oroväckande är att forskningen vet
mycket litet om gifternas sammanlagda verkan och vad som händer när de
bygger under varandra. Ett\tt vi dock: gifterna riktas direkt mot människan
och hennes hälsa.

Statens naturvårdsverk har hos regeringen begärt att få medel för att
starta ett myndighetslaboratorium. Bakgrunden är att nästan all forskning
på området handlar om dioxinets verkningar därför att det inte finns något
laboratorium med kompetens att analysera de kemiska produkter och processer,
som har motsvarande komplexitet som dioxinet. Det sker heller inte
någon kontinuerlig provtagning. Enligt vår mening är det naturligt att ett
sådant laboratorium ligger under naturvårdsverkets ledning. Regeringen
bör skyndsamt återkomma med ett förslag i denna riktning.

Massaindustrin är den industribransch, som släpper ut mest restavfall.
Utsläppen av klorerade ligniner från massafabrikernas blekeriprocesser
har betydande och kvarstående effekter på recipienten. Årligen släpper

Mot. 1986/87

Jo757

3

industrierna ut ca 100 000 ton avloppsvatten längs Östersjöns, Bottenhavets
och Bottenvikens kuster.

Det är nödvändigt att dessa utsläpp elimineras helt. Genom en miljöavgift
på den här typen av utsläpp kan utvecklingen mot slutna massafabriker
påskyndas. På olika sätt bör användningen av oblekt papper stimuleras.

De åtgärder som har vidtagits för att minska PCB-användningen har inte
lett till mer än mycket långsamt minskande halter i Östersjön. Det gör det
nödvändigt att införa ett totalförbud mot all användning av PCB. Regeringen
bör agera för att liknande restriktioner införs i övriga stater runt Östersjön.

För drygt ett halvår sedan tillsatte regeringen en aktionsgrupp mot havsproblemen.
Men enligt vår mening präglas arbetet av senfärdighet. Medan
sammanträdena pågår växer problemen. Det motiverar att regeringen
skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att ett handlingsprogram
mot havsföroreningarna för Öresund, Kattegatt och Skagerrak
skyndsamt utarbetas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett myndighetslaboratorium,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om initiativ till en särskild Nordsjökommission,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om situationen i Östersjön.

Stockholm den 26 januari 1987
Kerstin Ekman (fp)

Mot. 1986/87

Jo757

Kenth Skårvik (fp)
Erling Bager (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Karin Ahrland (fp)

Leif Olsson (fp)
Kerstin Keen (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)
Bengt Harding Olson (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Margareta Fogelberg (fp)
Siw Persson (fp)
Margareta Mörck (fp)

4