Miljöavgifter som ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
Motion 1986/87:Jo726 Olof Johansson m. fl. (c)
Motion till riksdagen
1986/87:Jo726
Olof Johansson m. fl. (c)
Miljöavgifter som ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken
Målet för miljöpolitiken är att hushålla med naturresurser och skydda en
frisk och levande natur. Miljöpolitiken skall medverka till en i verklig mening
hög levnadsstandard. Att bevara livet i våra sjöar och skogar, att rädda våra
hav undan miljöföroreningar, att värna levnadsbetingelserna för djur och
växter och att skydda vår egen hälsa, har ett värde i sig.
Samtidigt blir det alltmer uppenbart att miljöförstöringen också har ett
ekonomiskt pris. Inte minst försurningsproblemen i Centraleuropa och här
hemma har visat oss vilka stora ekonomiska konsekvenser en fortsatt
miljöförstöring får. Grunden för ekonomin är naturen. Lever inte naturen,
kan inte heller ekonomin klara sig.
Vid den nordiska luftvårdskonferensen i Stockholm uppskattades korrosionskostnaderna
orsakade av svaveldioxid till 2—10 dollar/capita och år. I
Danmark har kostnaderna för skador på tekniskt material uppskattats till 0,5
miljarder danska kronor/år. Bara korrosionen på förzinkat och målat stål i
OECD motsvarar 40 % av de totala kostnaderna för svavelreduktion i
området.
För första gången på 10 år ökar nu åter svavel- och kväveoxidutsläpp. Det
är dessa föreningar som står för huvuddelen av försurningen. 80 % av
sjöarna i sydvästra Sverige och hälften av sjöarna i mellersta Sverige är
drabbade av försurning. Även skogen i stora delar av landet uppvisar skador
som härleds till försurningen. Om tillväxten i våra skogar minskar med några
procent, leder det till miljardförluster. Såväl skogsägare som industriarbetare
och aktieägare drabbas av ekonomiska förluster. Försurningen har
därmed på ett handfast sätt lärt oss sambandet mellan ekologi och ekonomi.
Vid luftvårdskonferensen framfördes också skrämmande uppgifter om de
ekonomiska effekterna av skogsskadorna som en följd av försurningen. I
Tjeckoslovakien beräknar man att 42 % av skogsarealen är hotad av
luftföroreningarnas påverkan. Det innebär en befarad produktionsförlust
per år av 3,4 miljoner m3 virke eller 21 % av normal tillväxtökning.
Emissionsskadorna värderades 1981 i Tjeckoslovakien till 6 400 miljoner
tjeckoslovakiska kronor. Det motsvarar en produktionsförlust per år om 1,6
miljoner m3 virke.
Anpassa ekonomin till ekologin
Att anpassa ekonomin till ekologins förutsättningar är alltid långsiktig
ekonomi. Det förutsätter ett nytänkande i miljöpolitiken. Hittills har den
Mot.
1986/87
Jo726—735
1 Riksdagen 1986/87..?sand. NrJo726-735
ekonomiska tillväxten byggt på att vi förbrukar alltmer icke förnybara
naturresurser. I stället för att bruka mer, måste ekonomisk utveckling i
framtiden bygga på att bruka bättre. Detta måste också få genomslag i
ekonomin som helhet.
Industrier i Sverige i dag räknar som kostnader naturligtvis råvaruåtgång,
personalkostnader, lokalhyra etc. Vissa delar av avfallskostnaderna ingår
också i företagens ekonomiska kalkyler. Det gäller t. ex. det avfall som på
kvällarna töms ur papperskorgarna på kontoren. Det gäller numera också
det avfall som går ut genom avloppet. I det förra fallet ser man kostnaden
genom en räkning från ett städbolag. I det senare kommer det en räkning från
va-verket. Vad man däremot inte får någon räkning på är kostnaden för t. ex.
det avfall som man skickar ut genom skorstenen. En del åtgärder har
vidtagits men den totala kostnaden har man sluppit ifrån.
Det behövs nya spelregler för ekonomin så att produktionen anpassas till
principen att bruka bättre. Det skall inte vara lika lönsamt att förbruka
ändliga resurser som att utnyttja förnybara eller flödande resurser. Det skall
inte heller löna sig att genom miljöfarliga utsläpp hota grunden för den
långsiktiga ekonomin och överlevnaden. Genom att utforma nya spelregler
för ekonomin kan vi utnyttja marknadsekonomin för att anpassa produktionen
till naturens förutsättningar, utan onödig detaljstyrning och planekonomi.
Miljöavgifter som miljöpolitisk princip
I den här motionen behandlas en viktig del av sådana förändrade ekonomiska
spelregler, nämligen miljöavgifter. Miljöutsläpp kostar pengar för samhället.
Det finns en rad ”miljökostnader” som inte räknas in i priset på en vara och
som därför alltid får bäras av någon annan än den som producerar eller
konsumerar. Det kan vara allt från uppenbara avfallskostnader till mer
svårgripbara kostnader, t. ex. förlust av naturvärden. En huvudprincip måste
vara att förorenaren skall bära alla kostnader.
I dag finns få allmänt vedertagna modeller för att beräkna och återföra
kostnaden för t. ex. luftutsläpp till den som har orsakat dem. Den modellsom
är mest utvecklad är den för svavelutsläpp. Vår slutsats är att det måste
utarbetas modeller som gör det möjligt för staten att återföra kostnader till
den miljöstörande verksamheten. Miljökostnadsutredningen 1978 var ett
första steg på vägen mot utarbetandet av sådana modeller.
Miljöavgifterna kan utvecklas till en ny princip i miljöpolitiken. På ett
antal områden behövs politiska beslut som talar om hur mycket användningen
av en viss naturresurs, en vara eller en miljöfarlig tillverkningsmetod
måste minska. Aktuella exempel är svaveldioxid- och kväveoxidutsläpp,
produkter med kadmium, asbest och freonanvändning.
En utsläppsavgift skall göra det lönsamt för företagen att minska utsläppen
så länge kostnaderna för utsläppsminskningen är lägre än avgiften. Om man
inför en avgift kommer alltså utsläppen att reduceras där det är billigast. En
given utsläppsminskning kan ske till lägsta kostnad. På det sättet styr
miljöavgifter mot bästa ekonomin och är bästa garantin för utveckling av
miljövänlig teknik.
Mot. 1986/87
Jo726
2
Principen måste alltså vara att genom lagstiftning sätta ett tak för utsläpp
som är miljöstörande och sedan lägga avgifter på alla utsläpp under det taket.
Det kan alltså aldrig bli fråga om att ”köpa sig fri” att förstöra miljön, utan i
stället fråga om att ingen miljöförstöring, som orsakar samhället kostnader,
skall vara gratis för den som förorsakar den. Miljöförstöraren skall inte
kunna undandra sig kostnader som han orsakar samhället.
Utsläppen av svaveldioxid som exempel
Utsläppen av svavel ger en rad direkta och indirekta kostnader. Dessa kan
sammanfattas enligt följande: Det kan vara regionala effekter då luftföroreningar
sprids över mycket stora områden. Som exempel kan nämnas skogen
(produktivitet, rekreationsvärde, fastighetsvärde m. m.), åkermarken (produktivitet),
sjöar och vattendrag (insjöfiske, rekreationsvärde), hälsa
(dricksvatten), samt korrosion på marknivå och under jord.
Dessutom förekommer lokala effekter samt föroreningskällan på växtlighet
(skog, grödor m. m.), korrosion på metallkonstruktioner och kulturminnen,
samt hälsoeffekter (luftföroreningar).
Det finns naturligtvis olika metoder att beräkna dessa faktorer ekonomiskt.
1 dag är inte heller alla poster möjliga att kostnadsberäkna exakt.
En möjlighet är att beräkna de samhällsekonomiska marginalintäkterna
(dvs. den uteblivna kostnaden) som blir resultatet av minskade svavelutsläpp.
Att beräkningen görs på marginalen innebär att den inte visar
totalkostnader av rening eller effekter. Den visar i stället kostnad/intäkt per
ton svavel minskat utsläpp, vid en viss antagen utsläppsmängd för samhället
som helhet.
Ett exempel på sådan beräkning, och som utgår från de poster som är
möjliga att kostnadsberäkna (se tabell 1), visar att den samhällsekonomiska
marginalintäkten för minskade svavelutsläpp är omkring 10 000 kr. per ton
utsläppt svavel i 1982 års penningvärde. Detta motsvarar i dag en kostnad på
drygt 13 000 kr. Samhällsekonomiskt är det alltså motiverat att lägga en
avgift på samma belopp på svavelutsläppen. Den verkliga kostnaden för
utsläppen av ett ton svavel är förmodligen högre då de flesta effekter är
svårkvantifierbara ekonomiskt. Den verkliga kostnaden är förmodligen
betydligt större.
Tabell 1. Värderade intäkter (kr./ton svavel)
(Källa: Andersson/Åshuvud. Ekonomisk debatt 1984:2.)
Skog | 370 |
Grödor | 40 |
Sjöar och vattendrag |
|
Fiskens värde | 30 |
Rekreationsvärde | 14 |
Optionsvärde | 36 |
Hälsa | 7 550 |
Korrosion | 2 370 |
| 10 410 |
De lokala hälsoeffekterna är enligt ovan en stor del av kostnaden. Den utgörs
av en rad svårrelaterade luftvägssjukdomar, cancer och förändring av
Mot. 1986/87
Jo726
3
1 * Riksdagen 1986187.3 sami. NrJo726— 735
arvsanlagen. Siffran har skattats genom Lave/Seskins empiriskt bestämda
antaganden om ett linjärt samband mellan luftens sulfathalt och ökad
dödlighet. Det är förstås ett approximativt värde.
Av tekniska skäl bör avgiften i ett första steg tas ut för utsläpp enbart från
industrier och energianläggningar. Den snabba utvecklingen av analysinstrument
för rökgasutsläpp skapar helt nya möjligheter för kontroll av luftutsläpp.
Det kommer att vara tekniskt möjligt att genom dessa kontrollsystem
beräkna utsläppsmängderna och därmed kontrollera att de avgifter som skall
betalas verkligen erläggs.
Ett fullt utbyggt system med miljöavgifter på utsläppen av svaveldioxid
kan ej införas under ett år. Ett uttag på 10 000 kr. per ton svavel är lätt att
motivera. Kostnaden är i vilket fall inte för hög. Den optimala avgiften går
dock inte att ta ut med en gång, med hänsyn till industrin. Den bör i stället
införas stegvis. På det sättet blir det möjligt för industrier och energianläggningar
att i tid anpassa sig till de ökade kostnaderna och genomföra
miljöreningsåtgärder. För 1987/88 bör avgifterna läggas på en sådan nivå att
statsbudgeten förstärks med 500 miljoner. Det motsvarar ungefär en
tredjedel av den samhällsekonomiskt optimala avgiften. En utgångspunkt är
att de avgifter som här föreslås skall ingå som en del av skatteomläggning
med lägre skatt på arbete och mer skatt på energi och miljöutsläpp. Detta
berörs i centerns motion om inkomstskatten.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi
1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
avgifter på svavelutsläpp enligt vad som anförts i motionen.
2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning för
framtagande av modeller för att beräkna och återföra kostnader även
för andra miljöfarliga utsläpp,
3. att riksdagen uttalar vad som i motionen anförts om behovet av
miljöavgifter som ett viktigt instrument i miljöpolitiken.
Stockholm den 23 januari 1987
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Nils G. Åsling (c)
Kjell A. Mattsson (c)
Gunilla André (c)
P. O. Eriksson (c)
Gunnar Björk (c)
i Gävle
Gunnel Jonäng (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Börje Hörnlund (c)
Britta Hammarbacken (c)
Pär Granstedt (c)
Karin Israelsson (c)
Mot. 1986/87
Jo726
4
Övrigt om motionen
Intressenter
