med anledning av skrivelse 1989/90:45 om ett nytt avgiftssystem inom livsmedelskontrollen

Motion 1989/90:Jo7 av Margareta Fogelberg (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo7

av Margareta Fogelberg (fp)

med anledning av skrivelse 1989/90:45 om
ett nytt avgiftssystem inom
livsmedelskontrollen

Avgifter för godkännande av livsmedelslokaler

Det finns goda skäl för kommunerna att ta ut vissa avgifter för den offentliga
livsmedelskontrollen. Ett, enligt min mening det tyngsta, kan vara vid själva
tillståndsgivningen. Processen vid etablering av nya rörelser och lokaler är
oftast mycket tidskrävande, med många och långa diskussioner med byggherrar,
arkitekter, företagare och andra myndigheter. Vanligtvis krävs också
flera besiktningar. Därför är det rimligt att en särskild avgift tas ut vid all
tillståndsgivning för såväl små som stora företag.

Principerna för ett nytt avgiftssystem

Principen att ”Avgiften skall avvägas så att den motsvarar kontrollkostnaden
för företaget på några års sikt” är bra om med företag förstås charkuterifabriker
och andra livsmedelstillverkare. Flertalet företag i kommunerna är emellertid
servicebutiker, caféer, kiosker, gatukök, daghemskök och liknande.
Dessa skall enligt förslaget betala 1500 kronor/år för provtagning och kontroll.
Men vad är det man skall ta prov på? Här är fråga om förpackade varor
eller halvfabrikat, som kontrolleras hos tillverkaren eller förpackaren. Redan
i dag finns möjlighet att hos dessa företag ta ut prover till en kostnad
motsvarande två bakteriologiska analyser per år. Om man bortser från provtagningsmomentet
är ju kontrollen av ”hygieniska lokaler” t. ex. frisörer, solarier,
lokaler för motion och sjukgymnastik liknande dem i livsmedelssammanhang,
men av de förra tas ingen avgift ut, inte heller för tillsynen av offentliga
lokaler. Ändå bör syftet vara detsamma: att skydda medborgarna
från att komma till skada.

Det är bra att livsmedelsverkets roll förstärks, men detta skall inte betalas
via kommunerna.

Jag ifrågasätter visheten i: 284 (kommuner) multiplicerat med (ett antal
bokföringstimmar + transaktionskostnader + registreringskostnader hos
livsmedelsverket).

SLV:s verksamhet bör lämpligen finansieras genom att de 9 milj. regleras
vid den årliga skatteöverenskommelsen mellan staten och kommunerna.

16

Mot. 1989/90
Jo7

Industriell tillverkning 18 Mkr

Parti- och detaljhandel 30 Mkr

partihandel 4 Mkr

detaljhandel med tillverkning 5 Mkr

detaljhandel, förp. varor 21 Mkr

Storhushåll 36 Mkr

Summa 84 Mkr

Detta visar att de som får betala den utökade kontrollen är de s. k. servicebutikerna.
Varje butik skall betala 1500 kronor för provtagning och kontroll.
Detta motsvarar enligt SLV:s utredning kostnaden för två fullständiga mikrobiologiska
undersökningar, exkl. moms. I dag utförs detta hos Göteborgs
MHN-lab för 688 kr. inkl. moms. SVELAG och KM-lab tar ca 1000 kr. inkl.
moms.

Bättre livsmedelskontroll kan inte köpas för pengar. I stället borde indelningen
göras i likhet med den för tillsynen enligt miljöskyddslagen.

Stor industri - hög, fast avgift
Mindre industri - lägre, fast avgift
Liten industri - timtaxa

Låt varje kommun betala för de tjänster de utnyttjar hos livsmedelsverket.
Övriga SLV-bidrag får finansieras med skattepengar.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om principerna för ett nytt avgiftssystem,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om överföring av pengar från kommunerna till LMV.

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om gruppindelning.

Stockholm den 16 november 1989

Margareta Fogelberg (fp)

Indelningen av kontrollobjekt i olika avgiftsgrupper

Om de nya avgifterna likväl skulle anses nödvändiga ifrågasätter jag starkt
den indelning som gjorts. Jag har full förståelse för de remissinstanser som
anser fördelningen orättfärdig eftersom ”det totala kontrollbehovet skall
styra avgiftsuttaget”.

I livsmedelsverkets utredning redovisas kostnadsfördelningen mellan de
olika grupperna.

17

gotab 99217. Slockholm 1989