med anledning av skr. 1998/99:132 Redovisning av Allmänna pensionsfondens verksamhet år 1998

Motion 1998/99:Fi45 av Johan Lönnroth (v)

I regeringens skrivelse 1998/99:132 Redovisning av Allmänna
pensionsfondens verksamhet år 1998 tecknas bilden av en i stort sett
lysande fondförvaltning. Sedan 1990 har AP-fondens tillgångar ökat från
knappt 408 miljarder till 745 miljarder kronor (i december 1998). Den
genomsnittliga årliga nominella avkastningen har under den senaste
femårsperioden uppgått till drygt 10 procent. Även ifall avgiftsnettot -
dvs. skillnaden mellan årliga avgiftsinkomster och pensionsutgifter -
varit negativt under ett flertal år har avkastningen på fondförvaltningen
mer än väl kompenserat dessa årliga underskott.

Reglerna för hur AP-fondens medel ska placeras har emellertid varit för-
hållandevis snävt formulerade. Drygt 80 procent av de totala fondmedlen har
varit placerade i obligationer, ca 15 procent i aktier och den resterande
andelen i fastigheter. Det finns stränga restriktioner när det gäller
AP-fondens möjligheter att förvärva aktier, både i och utanför Sverige.
Enbart knappt 15 procent av den totala investeringsportföljen omfattades av
placeringar i utländsk valuta under december 1998.

Över tiden har det emellertid funnits en klart uttalad vilja att göra
placeringsreglerna mer flexibla. Hittills har denna vilja kommit till uttryck i
att fjärde, femte och sjätte AP-fonderna getts möjligheter att investera i
aktier. En viktig förklaring till denna önskan är naturligtvis den ojämförligt
höga avkastningen på aktier: Morgan Stanleys svenska aktieindex visar en
ökning på 150 procent under åren 1994-98. Motsvarande ökning för de
svenska statsobligationerna, enligt det s.k. OMRX-indexet, ligger på
60 procent.

De olika AP-fondstyrelsernas placeringsregler är helt dikterade av krav på
hög avkastning, givet långtgående riskspridning och hög betalningsbered-
skap. Några andra motiv bakom AP-fondernas placeringar anses inte nöd-
vändiga. Denna ensidiga fokusering på avkastningsmålet återspeglas också i
regeringens skrivelse om Allmänna pensionsfondens verksamhet år 1998.
Trots att t.ex. sjätte AP-fonden har vissa, om än begränsade, möjligheter att
investera i små och medelstora företag läggs inga näringspolitiska bedöm-
ningar på denna verksamhet.

I en nyligen presenterad överenskommelse mellan socialdemokraterna och
de fyra borgerliga partierna i fempartigruppen bakom det reformerade
pensionssystemet föreslås - förutom förändringar av fondernas organisation
- relativt långtgående justeringar av placeringsreglerna (Ds 1999:38
AP-fondernas organisation och placeringsregler i det reformerade pensions-
systemet). Möjligheterna att placera pensionssparande i aktier utvidgas.
Enbart 30 procent av fondmedlen måste i fortsättningen placeras i
räntebärande papper med låg kredit- och likviditetsrisk. Dessutom föreslår
gruppen att möjligheterna att placera i utländska värdepapper ökar upp till ett
tak motsvarande 40 procent.

Utgångspunkten bakom de föreslagna förändringarna är uteslutande att
underlätta möjligheterna att realisera avkastningsmålen. Fempartigruppen
betonar att AP-fondens placeringar inte bör tillgodose t.ex. näringspolitiska
eller sysselsättningspolitiska mål. För att begränsa risken för ett ökat
statligt
ägande i spåren av utvidgade möjligheter att placera fondmedel i aktier
föreslår gruppen dessutom att AP-fondens ägarandel inte får överstiga ett
röstetal motsvarande 10 procent i ett enskilt bolag.

Vänsterpartiet delar inte alls den ideologiska och principiella uppfattning
som ligger bakom placeringsreglernas utformning. AP-fondmedlen bör i
större utsträckning utnyttjas för att möjliggöra en högre och uthållig tillväxt
i
svensk ekonomi. Den avgörande förutsättningen för att vi ska kunna klara de
pensionskostnader som följer i framtiden, och som påverkas av en oför-
månlig demografisk struktur, är att vi kan upprätthålla en hög sysselsätt-
ningsfrekvens och en låg arbetslöshet. Det förutsätter framgångsrika små och
stora svenska företag, en fortsatt utveckling i kunskapsintensiv och hög-
förädlande riktning samt en väl fungerande offentlig sektor. Ett starkt svenskt
näringsliv förutsätter en aktiv och målmedveten näringspolitik. AP-fond-
medlen skulle i större utsträckning än i dag kunna utnyttjas för att möjliggöra
en sådan näringspolitik. Men det förutsätter en mindre snäv fokusering på
avkastningsmålen. Det förutsätter också färre ideologiska blockeringar i
synen på statligt ägande i näringslivet.

Det finns i dag ett utbrett missnöje med de utpräglat kortsiktiga place-
ringshorisonter som styr mycket av verksamheterna på investeringsmark-
naderna. Under senare år har vi kunnat se en rad exempel på hur snäva
avkastningsmotiv bidrar till oro på finansiella marknader med negativa
återverkningar på sysselsättning och produktion. Vänsterpartiets uppfattning
är att AP-fondmedlen inte bör utnyttjas i snävt spekulativa syften utan
snarast bör förvaltas med samhällsekonomiska utgångspunkter, för att
tillgodose sysselsättnings- och tillväxtmål. Vänsterpartiet avser att åter-
komma med en mer utförlig motion om AP-fondernas betydelse ur såväl
ekonomisk-demokratisk som näringspolitisk synpunkt under allmänna
motionstiden.

Mot bakgrund av att en betydande del av AP-fondmedlen kommer att
placeras i både i börsnoterade och icke-börsnoterade bolag bör vi rimligen
kunna förutsätta att AP-fondens årsredovisning också omfattar en närings-
politisk bedömning av dessa investeringar. I dag finns inte ens någon ansats
till näringspolitiska perspektiv på AP-fondernas placeringar. Nästa års
redovisning av Allmänna pensionsfondens verksamhet bör omfatta ett
näringspolitiskt avsnitt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en näringspolitisk utvärdering av
AP-fondens årliga placeringar.

Stockholm den 12 augusti 1999

Johan Lönnroth (v)

Ulla Hoffmann (v)

Lennart Beijer (v)

Siv Holma (v)

Lennart Värmby (v)

Elanders Gotab, Stockholm 1999