med anledning av skr. 1997/98:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 1997

Motion 1997/98:U25 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Inledning  2

2 Vem har den reella makten i EU?  2

3 Stärk det nationella parlamentet  3

4 Begränsa lobbyverksamheten  5

5 Förbättra regeringens information till riksdagen  5

6 Sysselsättningen  6

7 Miljö  6

8 Försvara den nationella regionalpolitiken  7

9 Kontrollera Schengenregistren  8

10 Hemställan  9

1 Inledning

Liksom föregående år kan skrivelsen sägas ge en bra översikt över vilka frågor som behandlats i unionen under 1997. Skrivelsen är en av de skyldigheter regeringen enligt riksdagsordningen har när det gäller att informera riksdagen om EU-frågor. Vänsterpartiet vill denna gång, med anledning av skrivelsen, särskilt belysa hur utbytet av information mellan riksdagen, regeringen och EU:s institutioner kan förbättras. Genom riksdagens beslut enligt betänkandet 1996/97:KU2 har riksdagens förvaltningskontor ett uppdrag att utreda riksdagens roll och ansvar för tillgången på fullgod information i den löpande normgivningsprocessen i EG. Vidare utreder kontoret hur informationen om beslutsfattandet i EU ska kunna kompletteras. Det är nu nödvändigt att gå vidare med förändringsarbetet i riksdagen.

Den kritik som framförs i motionen efterlyser i en del fall mer problematiserande beskrivningar. Helhetsintrycket av skrivelsen skulle sannolikt vinna på om också problemen med EU-medlemskapet belyses klart och att skönmålningarna tonas ned.

2 Vem har den reella makten i EU?

För de undertryckta människorna i vårt samhälle har demokratin under de senaste hundra åren varit en hoppets strategi. Grundtanken har varit att medborgarna ska styra sig själva genom en demokratisk process. Ett självständigt reflekterande och debatterande folk och dess företrädare ska bestämma dagordningen för politiken, ta de politiska initiativen och kunna ändra kursen på en politik som inte har folkviljans stöd. De som fattar besluten ska vara ansvariga inför folket och kunna ställas till svars i en fri och öppen debatt.

Bland en del av de samhällsengagerade medborgarna, som skulle kunna vara demokratins största tillgång, råder idag en utbredd känsla av att den politiska utvecklingen inte går att påverka. I fullt seriösa debattinlägg, även i riksdagen, är det idag fullt respektabelt att föreslå att viktiga delar av politiken överlämnas till ”kompetenta medborgare” och hanteras utanför de folkvaldas politiska sfär. En del av en sådan utveckling har redan skett genom EU-medlemskapet. Detta har tidigare belysts i en rad motioner från Vänsterpartiet. Från förra året kan nämnas motion 1996/97:U11 med anledning av regeringsskrivelsen om verksamheten i unionen under 1996, motion 1997/98:K246 om riksdagens ställning vid EU-beslut och motion 1997/98:U17 med anledning av prop.1997/98:58 Amsterdamfördraget.

Det finns en växande medvetenhet om att den reella makten över det politiska beslutsfattandet förskjutits från folkvalda politiker till en byråkrati som inte kan ställas till svars i allmänna val. En sådan utveckling synes ske inom såväl lokala som nationella och internationella offentliga organ. Avskilda från de nationella folkvalda politikernas insyn utvecklas inte så sällan på internationell nivå ett nära samarbete mellan den internationella förhandlingsbyråkratin från olika stater och transnationella bolags intresseorganisationer. Initiativrätten i EU är i huvudsak ett monopol för den politiskt oberoende kommissionen. I praktiken strävar kommissionen efter att forma sina förslag så att de inte väcker ett hårt motstånd. Därför ”förankrar” kommissionen inte så sällan sina förslag under beredningsprocessen hos stora ekonomiska intressen, medlemsstaternas regeringar o.s.v. Denna process ligger utanför riksdagens möjligheter att påverka. När förslaget lagts får riksdagen del av dem genom faktapromemorior med departementens kommentarer. Kommissionen har dessutom som verkställande organ fördragsenlig befogenhet att se till att EU-rätten följs i medlemsstaterna och att utfärda föreskrifter och fatta bindande beslut på åtskilliga områden. Av regeringens regionalpolitiska proposition 1997/98:2 framgår t.ex. hur kommissionens granskning och beslut styr över den nationella regionalpolitiken. Kommissionen kan också ha rätt att fatta beslut på delegation från rådet och skall då biträdas av kommittéer med tjänstemän från medlemsstaterna. När kommissionen utövar sin normgivningsmakt har riksdagen mycket små möjligheter att påverka. Regeringsföreträdares mötesverksamhet med kommissionen är sannolikt mer frekvent än sammanträffandena med rådet.

3 Stärk det nationella parlamentet

I demokratiutvecklingskommitténs förslag i På medborgarnas villkor – en demokratisk infrastruktur (SOU 1996:162) föreslås att EU-nämnden avskaffas och att information och förankring av EU-frågorna ska ske i fackutskotten. De ska diskutera EU-frågorna redan i beredningsstadiet och kunna ta initiativ. I demokratirådets rapport 1995 Demokrati som dialog föreslås att EU-nämnden bör finnas kvar för övergripande frågor men att utskotten bör förstärkas och regeringens förankring av frågorna bör ske i utskotten. I rapporten till Förvaltningspolitiska kommissionen Europa och staten – europeiseringens betydelse för svensk statsförvaltning (SOU 1997:30) föreslås att riksdagen bör ges ökade möjligheter att granska och ta initiativ till översyner, utvärderingar och revisioner. Där betonas att beslutsprocesser som växer fram utom räckhåll för såväl allmänhet som valda politiker är svåra att legitimera. Demokratirådets rapport för år 1997 Demokrati över gränser belyser ur olika aspekter det demokratiska underskottet i EU:s beslutsprocess. Kerstin Jacobsson har i sin doktorsavhandling Så gott som demokrati visat hur vi befinner oss i ett skede av en radikal omtolkning av demokratins innebörd. Kraven på effektivitet, handlingskraft och sakpolitik anses alltoftare som viktigare än att besluten fattas på demokratisk väg. Det mest realistiska sättet att stärka den demokratiska legitimiteten i EU:s beslutsprocess är att stärka de nationella parlamentens ställning.

Amsterdamfördraget innebär att de nationella parlamenten ska få handlingar från kommissionen minst sex veckor före beslut i ministerrådet. Det är givetvis ett fall framåt men räcker inte på långa vägar. Såvitt framgår av protokollet om de nationella parlamentens roll i EU är det bara förslag från kommissionen till rättsakter eller ståndpunkter som ska garanteras vara tillgängliga för de nationella parlamenten sex veckor i förväg. Förslag till beslut från medlemsstaterna regleras inte heller. Detsamma gäller för övrigt textmaterial som ska ligga till grund för ställningstaganden från medlemsstaternas ministrar. Regeringen bör verka för att allt material av väsentlig betydelse som ligger till grund för ställningstaganden inom samarbetet i såväl första som andra och tredje pelaren bör följa sexveckorsregeln. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.

För parlamentens arbete är det viktigt med ökad öppenhet i EU:s institutioner och öppna och användbara register över alla allmänna handlingar som också lätt ska kunna nås på elektronisk väg. Parlamenten bör med hjälp av ny teknik kunna vara med och vara informerade, t.ex. genom sina fackutskott, under hela processen när förslagen formas oavsett om det sker i rådet eller kommissionen. En sådan utveckling ligger sannolikt långt fram i tiden. Det hänger i huvudsak på hur beslutsprocessen i EU kommer att utformas. Under tiden bör riksdagen söka andra vägar för att få bättre tillgång till information. Liksom de danska och finska parlamenten bör riksdagen ha en representant i EU som på plats följer beslutsprocessen och levererar hem viktiga dokument. Detta bör ges talmanskonferensen till känna.

En ordning med en riksdagens rapportör skulle också sannolikt ge möjligheter att få mer fyllig information än den idag hårt redigerade och ibland bristfälliga information som regeringen ger EU-nämnden och fackutskott strax före beslut i ministerrådet.

Oavsett vilken institution regeringen kommunicerar med bör riksdagen ha rätt till information för att kunna förbereda sitt samråd inför beslut i EU-systemet. En skyldighet för regeringen att informera och samråda med fackutskott inför beredningar och beslut som tas i kommissionen borde kunna införas åtminstone för frågor som berör miljö, konsumentskydd och arbetsrätt. Möjligheterna till en sådan förändring bör utredas. Detta bör ges talmanskonferensen till känna.

Den stora kompetens som finns hos fackutskottens politiker och tjänstemän måste bättre tas tillvara i riksdagens beredningsprocess av EU-frågor. Utskotten bör förmås att mer aktivt diskutera EU-frågor genom att t.ex. anordna diskussioner, utfrågningar och seminarier om grön- och vitböcker. Utskotten bör kunna välja att behandla faktapromemorior och kommissionsförslag på ett likartat sätt som regeringsskrivelser och avge skriftliga yttranden innehållande ståndpunkter. Just genom att producera ett ställningstagande som kan ha betydelse för den fortsatta beredningen i riksdagen kan utskotten ges en mer meningsfull uppgift. Instruktioner till utskotten att arbeta med denna beskrivna inriktning bör kunna införas i riksdagsordningen. Detta bör ges talmanskonferensen till känna.

Enligt nu gällande riksdagsordning är regeringen skyldig att underrätta EU-nämnden i frågor som avses bli behandlade i unionens råd. Om för Sverige viktiga frågor behandlas i domstolen, kommissionen eller i Schengensamarbetets exekutivkommitté föreligger inte denna skyldighet att informera EU-nämnden. Nu sker ofta denna information i alla fall. Riksdagordningen bör omformuleras så att skyldighet att informera EU-nämnden i viktiga frågor föreligger även om de behandlas i andra institutioner eller organ än rådet. Detta bör ges talmanskonferensen till känna.

4 Begränsa lobbyverksamheten

Skrivelsen visar på en rad punkter på svårigheter att nå avgörande bra resultat när det gäller områden som miljöskydd, hög livsmedelsstandard, konsumentskydd, skydd för arbetstagares rättigheter och åtgärder mot arbetslösheten. När det gäller att förverkliga den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital och tjänster har betydande framsteg nåtts de tio senaste åren. Det omfattande stödet till jordbruket dröjer kvar.

Denna utveckling speglar den fundamentala obalansen på det politiska spelfältet i unionen. De stora transnationella företagen och deras organisationer har tusentals lobbyister i systemet. Dessa har upparbetade kanaler till kommissionens tjänstemän och företrädare för de nationella regeringarna och kan lätt komma i kontakt med beslutsfattare och förslagsställare i mycket stor omfattning. Miljörörelse, fackföreningar, konsumentrörelser och andra folkliga organisationer har i långt mindre utsträckning denna möjlighet. Detta ger en fundamental obalans på den politiska arenan i EU-systemet. Lobbyismens inflytande på besluten i EU bör grundligt kartläggas. Alla lobbyister som har tillträde till lokalerna bör finnas registrerade hos alla EU:s institutioner. Alla handlingar de lämnar in bör diarieföras och göras tillgängliga för alla enligt offentlighetsprincipen. Förbud att ta emot gåvor och anställd personal från lobbyister i EU:s institutioner bör införas. När förslag väcks bör i förslaget finnas en förteckning över vilka organisationer, företag o.s.v. som yttrat sig under förslagets tillkomst. Regeringen bör ge Utredningen om folkstyret i Sverige inför 2000-talet tilläggsdirektiv med innebörden att kartlägga hur lobbyismen påverkar besluten i EU-systemet. Utredningen bör också komma med förslag till åtgärder för att komma till rätta med de nämnda obalanserna i lobbyverksamheten. Detta bör ges regeringen till känna.

5 Förbättra regeringens information till riksdagen

Enligt riksdagsordningen ska regeringen, utöver den årliga skrivelsen, fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen. I huvudsak har detta fungerat. Men det finns också situationer där departement beskriver inkomna handlingar från EU som arbetspapper eller hänvisar till att uppgifterna i handlingarna är sekretessbelagda. Om riksdagen ska kunna informera sig om vad som sker i EU och utöva sin del av inflytandet är sådana argument inte godtagbara. Svenska statstjänstemän måste bedöma handlingarnas karaktär efter svensk lagstiftning. En handling som inkommit från EU är rimligen en inkommen handling som blir allmän handling. Om så är nödvändigt kan den sekretessbeläggas enligt svensk lagstiftning. Om den överlämnas till riksdagen kommer den med stor sannolikhet också att sekretessbeläggas i riksdagen. Överlämnande av handlingar till riksdagen måste följa riksdagsordningens regler och vara smidigt. Det bör ges regeringen till känna.

Regeringens beskrivning av det multilaterala investeringsavtalet MAI måste sägas vara något av ett rekord i skönmålning. Regeringen säger sig också vilja lägga stor vikt vid ett så liberalt och bindande investeringsavtal som möjligt. Sverige har jämfört med många andra länder begärt ganska få landspecifika reservationer. 560 frivilligorganisationer från hela världen har riktat skarp kritik mot avtalet. Den analys som gjorts i betänkandet om detta avtal av Europaparlamentet med rekommendation till unionen och medlemsstaterna att ej underteckna nuvarande avtalsförslag ger en helt annan och skrämmande bild av avtalet. Regeringen har tydligen avsett att slutföra förhandlingarna om detta avtal utan att föra någon dialog med riksdagen och utan att diskutera vilka landspecifika reservationer Sverige ska ha. Detta arbetssätt är oacceptabelt. Detta bör ges regeringen till känna.

6 Sysselsättningen

I statsministerns s.k. linjetal i oktober 1996 väcktes idéer om en gemensam expansionspolitik mot arbetslösheten i unionen. Av dessa tankar på expansionspolitik syns inget i resultatet i regeringens skrivelse. På sidan 98 sägs visserligen att sysselsättningspolitiken behandlas på ett sätt som motsvarar andra delar av den ekonomiska politiken. ”Detta ligger i linje med regeringens uppfattning att övervakningen av sysselsättningen skall ges samma tyngd och konkretion som den som tillämpas på övrig ekonomisk politik.” skriver regeringen. I sysselsättningskapitlets inledningsparagraf 125 anges att syftet med den gemensamma sysselsättningsstrategin är att uppfylla målen i EG-fördragets artikel 2. I denna artikel 2 sägs att gemenskapen ska ha till uppgift att upprätta en gemensam marknad och ekonomisk och monetär union genom bl.a. en icke-inflatorisk tillväxt och hög nivå på sysselsättningen. I denna monetära union ingår givetvis införandet av den gemensamma valutan. För den monetära politiken fastslås i artikel 125 att prisstabilitet är det övergripande målet för Europeiska centralbanken, och denna bank ska utan att åsidosätta detta mål stödja de ekonomiska mål som satts upp i artikel 2. För denna bank är sysselsättning alltså inget mål som jämställs med kravet på prisstabilitet. Det är riktigt att rutiner för beskrivning av arbetslöshetssituationen och beslutsgång för att ge rekommendationer är likartade som för den monetära unionen. Ordet sysselsättning nämns som mål på fler ställen och politiken har sammanfattats i ett särskilt kapitel. Men ser man till helheten har den övergripande ekonomiska politiken med kravet att fullfölja EMU och bilda en valutaunion med prisstabiliteten som mål överordnad ställning i fördraget. Vänsterpartiet har i en motion 1997/98:Fi208 Ny ekonomisk politik i EU under allmänna motionstiden föreslagit att regeringen ska verka för en omläggning av unionens ekonomiska politik.

7 Miljö

I skrivelsen sägs att genom Amsterdamfördraget läggs det grundläggande målet om en hållbar utveckling fast. Miljöskyddskraven får en viss särställning och skall beaktas vid beslut inom olika politikområden. Givetvis är detta framsteg. Men problemet med dessa allmänna skrivningar är att miljörelaterade frågor kan komma att beslutas i enlighet med andra artiklar, t.ex. inom jordbruks- och inre marknadsområdet, där miljöperspektiven lätt får en underordnad ställning.

Bakslaget för Sveriges del var den fråga som kanske diskuterades minst under själva regeringskonferensen, men som blåstes upp mest utav de svenska förhandlarna efter konferensens avslutande. Det gällde frågan om den så kallade miljögarantin, artikel 95 (tidigare 100 A:4.) Frågan nämndes inte ens i slutdeklarationen från toppmötet. Begreppet "miljögaranti" ger sken av att medlemsstaterna har en ovillkorlig rätt att tillämpa strängare regler än EG:s gemensamma lagar på varuområdet. Men artikel 95 är inget annat än en dispensordning som gäller tills dess kommissionen och i sista hand domstolen sagt sitt. I artikeln införs en regel om att kommissionen ska avgöra vad som är "vetenskapliga fakta" och "vetenskapliga belägg". För forskarvärlden upplevs det säkert som främmande att en byråkratisk instans som EU-kommissionen, varav flera är gamla politiker, med enkel majoritet ska avgöra frågan vad som är vetenskap och inte vetenskap. Ett problem med att utnyttja den s.k. miljögarantin är att problemen skall vara specifika för den enskilda medlemsstaten. En tolkning av detta innebär sannolikt att om Sverige med hänvisning till nämnda artikel skulle vilja bibehålla våra strängare men tidsbestämda undantag på kemikalieområdet, som uppnåddes i samband med Sveriges medlemskapsförhandlingar, så måste dessa relateras till specifikt svenska förhållanden. Och det måste vara svårt att hävda att kemikalieanvändning är skadligare i Sverige än i Danmark, Tyskland, Frankrike etc. Denna hänvisning till specifikt nationella förhållanden är ny i förhållande till Romfördragets artikel 100 a4. Vidare är det klart motsägelsefullt att den nya skrivningen säger att garantin inte kan användas om den "kommer att utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion". Poängen med artikeln är ju att den i undantagsfall ska kunna användas för att införa strängare regler, något som då måste rimligen anses störa den inre marknadens enhetliga regler och funktion.

Sveriges förhandlare har misslyckats med att skapa en ovillkorlig rätt för medlemsstaterna att införa och upprätthålla högre miljöstandarder beträffande varor inom EU:s inre marknad och få till stånd ett rimligt tvistlösningsförfarande. I planeringen inför nästa omgång förhandlingar om fördragsändringar bör regeringen sätta upp som svenskt mål att införa och upprätthålla högre miljöstandard för enskilda medlemsstater. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

8 Försvara den nationella regionalpolitiken

Den regional- och strukturpolitik som EU finansierar borde om allt fungerar tillföra Sverige cirka 2,4 miljarder kronor per år under perioden 1995–1999. Hittills har vi inte sett slutresultatet. Detta stöd är mindre än den nationella s.k. lilla regionalpolitiken som har utgifter på cirka 3,6 miljarder kronor per år och mycket mindre än de totala regionalpolitiska satsningar som sker via trafikpolitik, arbetsmarknadspolitik, statsbidrag till kommuner och landsting m.m. Den nationella regionalpolitiken är av mycket större betydelse än den EU-finansierade. EU:s fördrag begränsar den lilla nationella regionalpolitiken. Reglerna för statsstöd och kommissionens gransknings- och interventionsrätt finns i det nu gällande fördragets artikel 92 och 93. Som framgår av skrivelsen har kommissionen granskat transportbidrag och sysselsättningsbidrag som efter några förändringar godkänts. Transportstödet till Volvo Lastvagnar i Umeå är för närvarande stoppat och kan förbjudas definitivt. Det pågår vidare prövning av andra delar av statens stödprogram. I framtiden kan andra delar av regionalpolitiken komma att stoppas av kommissionen samtidigt som stödet från EU sannolikt kommer att dras ned på grund av kostnaderna för utvidgningen av EU. Samtidigt vet vi att i andra medlemsländer är det ganska vanligt med stora statliga subventioner till det egna landets företag. Den franska statens stora ekonomiska stöd till Air France, varvsstöden och andra stöd är kända. Den svenska regionalpolitiken har en försumbar inverkan på EU:s inre marknad. Det är därför av utomordentlig vikt att regeringen försvarar Sveriges rätt att utforma en egen regionalpolitik. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Kontrollera Schengenregistren

Hanteringen av registren SIS och Sirene inger oro. Polissamarbetet och registreringen i SIS handlar inte bara om personer som begått eller är misstänkta för brott. En omfattande förebyggande verksamhet genom bl.a. registrering och datautbyte beträffande personer som inte är brottsmisstänkta tillåts och främjas av konventionen. Ett viktigt syfte med SIS registerverksamhet är att ”bevara ordning och allmän säkerhet, inbegripet statens säkerhet”. Omkring hälften av uppgifterna i SIS-registret gäller ”icke önskade utlänningar”. Risken för att de registrerade uppgifterna ska missbrukas och komma i orätta händer är befogad. Datasäkerheten är inte vara betryggande. För en tid sedan häktades två belgiska tjänstemän, som hade tillgång till SIS, misstänkta för att ha läckt tusentals känsliga datauppgifter från SIS till den organiserade brottsligheten. I november hittades SIS-data på papperskopior på järnvägsstationen i Gent i Belgien. Både Schengensekretariatet och de belgiska myndigheterna försökte hindra att uppgifter om skandalen blir offentliga. Vid en husrannsakan i bostaden hos en tjänsteman i det belgiska justitiedepartementet hittade den belgiska polisen en mängd hemliga datafiler. Förutom denna person har ytterligare två personer häktats, en av dem tjänstgör vid Belgiens SIRENE-kontor. Enligt preliminära utredningsuppgifter har den huvudmisstänkte betalats av den organiserade brottsligheten för att lämna ut information från SIS. Händelsen visar hur företrädare för den byråkratelit som i sin upphöjdhet inte ser något behov av parlamentarisk kontroll av registerverksamheten själva kan agera brottsligt.

Oskyldiga kan också lätt bli drabbade av registrering och hemlig övervakning och drabbas av Schengenbyråkratins godtycke och diskriminering.

Enligt artikel 115 i Schengensamarbetets tillämpningskonvention finns en gemensam tillsynsmyndighet (JSA) som ska granska hur bl.a. registerverksamheten sköts i Schengensamarbetet. Deras rapport från mars 1997 visar hur denna tillsynsorganisation får kämpa hårt för sitt oberoende och sin egen budget. JSA har också vägrats tillgång till väsentliga upplysningar och dokument i sin kontrollverksamhet. I oktober 1996 inledde JSA en inspektion vid centrala SIS-registret i Strasbourg men de franska myndigheterna avbröt efter ett par dagar inspektionen. JSA tilläts inte ta kopior på relevanta dokument.

JSA gjorde ett antal påpekanden beträffande brister i systemets funktion. Alltför många människor hade tillgång till alla filer i systemet. JSA har också konstaterat att Tyskland använder SIS-registret på ett otillåtet sätt i sitt nationella datasystem. Det är i det närmaste skandalösa förhållanden som råder. Från svensk sida ingår Anita Bondestam och B.M. Wester från Datainspektionen i JSA. Om riksdagen godkänner Sveriges anslutning till Schengenavtalet måste regeringen agera kraftfullt för att kontrollfunktionen för Schengens persondataregister skärps och att tillsynsorganet får ekonomiska resurser och respekteras i sin verksamhet. Det bör också utredas om inte ett organ med folkvalda utsedda av nationella parlamenten skall skapas för att utöva tillsyn till hur den mycket känsliga registerverksamheten sköts i Schengensamarbetet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Regeringen bör verka för att allt material av väsentlig betydelse som ligger till grund för ställningstaganden inom samarbetet i såväl första som andra och tredje pelaren bör följa sexveckorsregeln.

10 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att allt material av väsentlig betydelse som ligger till grund för ställningstaganden i samarbetet i såväl första som andra och tredje pelaren skall följa sexveckorsregeln,

2. att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om att den svenska riksdagen liksom de danska och finska parlamenten bör ha en representant i EU som på plats följer beslutsprocessen och levererar viktiga dokument till den svenska riksdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om skyldighet för regeringen att informera och samråda med fackutskotten inför beredningar och beslut som tas i EU-kommissionen – särskilt i frågor som rör miljö, konsumentskydd och arbetsrätt,

4. att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om att i riksdagsordningen införs bestämmelser om att riksdagens utskott bör kunna välja att behandla faktapromemorior och kommissionsförslag på likartat sätt som regeringsskrivelser och avge skriftliga yttranden,

5. att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om att riksdagsordningen omformuleras så att frågor som behandlas i EG-domstolen och kommissionen eller i Schengensamarbetets exekutivkommitté också behandlas i EU-nämnden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lobbyverksamhetens olika sidor inom EU skall kartläggas och registreras,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringens EU-information till riksdagen förbättras genom att en handling som inkommit från EU betraktas som allmän handling, vilken om så är nödvändigt kan sekretessbeläggas enligt svensk lagstiftning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens försök att slutföra det multilaterala investeringsavtalet (MAI) utan dialog och utan diskussion om landspecifika reservationer för Sveriges del med riksdagen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen, inför nästa omgång förhandlingar om fördragsändringar, som svenskt mål sätter upp att det blir möjligt för enskilda stater att införa och upprätthålla högre miljöstandard när det gäller varor inom EU:s inre marknad,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom EU måste försvara sin rätt att utforma en egen regionalpolitik,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen, i händelse av att Sverige ansluter sig till Schengenavtalet, bör agera kraftfullt för att kontrollen av Schengens persondatorregister skärps,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utredning tillsätts rörande behovet av ett organ med folkvalda för att utöva tillsyn över hur registerverksamheten i Schengensamarbetet hanteras.

Stockholm den 18 mars 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)	Eva Zetterberg (v)
Bengt Hurtig (v)