med anledning av skr. 1997/98:122 Afrika i förändring - En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Motion 1997/98:U32 av Elver Jonsson och Erling Bager (fp)

– Världssamfundet har övergett Afrika! utropade en desillusionerad Afrikakännare. I många avseenden är det tyvärr så och hans påstående är svårt att vederlägga.

Därför är det positivt att Sverige ser över sin Afrikapolitik. Risken är att Afrika, som en till Europa närliggande kontinent, ändå riskerar att bli den glömda kontinenten. Området som ingen anser sig behöva eller känna förpliktande vänskap med. De statliga officiella kontakterna har företrädesvis skett med östra och södra Afrika. Någonting som påpekas på flera ställen i regeringens skrivelse.

Den svaga punkten i svensk Afrikapolitik har därmed blivit för svaga förbindelser med den franskspråkiga delen av Afrika och då särskilt västra Centralafrika. I detta område är franska språket det förhärskande europeiska språket och Sverige har prioriterat Öst- och Sydafrika. Oftast i engelsktalande områden vilket har lett till ett relativt litet utbud av kontakter med fransktalande områden. I dessa länder har det också varit en uttunnad och försvagad diplomatisk närvaro. Det innebär en svagare länderkontakt, vilket inneburit att den internationella dominansen kommer från länder och företag som är franskspråkiga.

För de afrikanska länderna är det av intresse att bryta denna styrning som ensidiga länderkontakter innebär. Den nye presidenten Kabila i Kongo Kinshasa har deklarerat att han vill bryta det förhållandet, men hans möjligheter att klara en sådan ambition torde ifrågasättas.

Sveriges deklarerade vilja att medverka i förändringar på en rad områden torde kräva en större öppenhet och en större valmöjlighet för dessa stater. Skall de uppnå en starkare form av självständighet bör Sverige prioritera kontakter, stöd och insatser i den franskspråkiga delen av Afrika. Relativt sett torde också en – om än begränsad – utökad diplomatisk representation vara mycket angelägen. Vi uppskattar att regeringen har övergett sin tidigare negativa hållning till sådana diplomatiska insatser och numera har en förbättrad attityd gentemot detta område. Ändå torde det återstå en del insatser om vi med gott samvete ska kunna påstå att vi stödjer utsatta länder i en politisk turbulenssituation.

Krig och förnedring

Centralafrika är hårt krigsdrabbat. Gryende demokratier har slagits ned av diktatoriska ledare i många av de afrikanska länderna. Inbördeskrig och hårda motsättningar har präglat många länders situation. Inbördeskrigen har ibland lett till svåra skövlingar och plundringar från såväl civila som framför allt soldater och militärer. Tiotusentals människor har mördats och mycket grymt blivit offer på dessa krigsskådeplatser. Flyktingarnas oräkneliga skara är fortfarande i läger eller på flykt. Det torde inte räcka som regeringen påstår i skrivelsen att det kan handla om ”etniska manipuleringar”.

Det är alltför uppenbart att hela det västerländska sättet att skylla på ”etniska motsättningar” och ”stamkrig” inte stämmer. Sådant språkbruk döljer ofta de egentliga orsakerna till konflikter. Det handlar om att ha en både bredare och djupare insikt. Vi får inte tappa bort det faktum att det var vid Berlinkonferensen i mitten av 1880-talet, dvs. för mer än 100 år sedan, som västerländska stater drog upp gränserna. Det skedde utan afrikansk närvaro, och gränserna är i stort sett desamma i dag. Ofta skär de rakt genom etniska helheter, både vad gäller språk, kultur och historia. Att reparera denna etniska manipulation låter sig inte alltför enkelt göras. Men med en viss ödmjukhet kan vi säkerligen bistå inför försök att återställa till en harmonisk sammanhållning.

Det torde vara ett misstag att endast se större länder som s.k. nyckelländer. Tvärtom borde man rekommendera insatser i de mindre länderna. T.ex. republiken Kongo-Brazzaville, som med sina mindre än tre miljoner invånare av flera skäl är ganska hanterbart. Relativt små insatser kan få goda effekter och bli modeller i en afrikansk utveckling.

Den statskupp och det krig som följde under perioden juni–oktober 1997 fällde den demokratiskt valde presidenten Pascal Lissouba. Det hade troligen kunnat undvikas om bl.a. Sverige hörsammat landets begäran om insatser för att trygga säkerheten. Möjligheten till insats försummades bl.a. beroende på att man inte förmådde göra framställningar som motsvarade västerländska krav på specifikation m.m.

Kolonialt återfall

Särskild uppmärksamhet bör ägnas det ekonomiska spelet för att utnyttja afrikanska råvarutillgångar. Ett flagrant exempel är de enorma oljetillgångarna utanför Angolas, Kongos och Gabons kust. Det sätt som dessa tillgångar i ett av världens största oljefält har fått spela i händerna på statskuppen i Kongo, bör särskilt uppmärksammas. Utrikesministern har uppmärksammat frågan, men bör med stor kraft fullfölja sin talan. Sverige borde i sin position inom EU och i FN:s säkerhetsråd aktivera sig för att motverka och stävja den rovdrift som inte tar hänsyn till folken i de berörda länderna. Nu går i stället initiativet alltmer över till oljebolagens dikterande villkor på ett sätt som är i sämsta kolonialstil. Den roll som Frankrike spelar i sammanhanget bör också särskilt uppmärksammas.

Låt Afrika grönska

Regeringens mål ”att stödja afrikanska förändringsprocesser” kräver insikt och kunskap om förhållandena i dessa länder. Kännedom om tradition och sätt att fungera måste hämtas hem. Därför måste, som tidigare påpekats, svensk representation i dessa områden stärkas och den sakkunskap som finns inom t.ex. frivilliga organisationer och ideella biståndsorgan tas tillvara. Röda korset med sin breda erfarenhet och Nordiska missionssällskapet med många decenniers erfarenhet bör utnyttjas. Det kan påpekas att det i dag finns t.ex. ett flertal grundläggande akademiska avhandlingar om kultur och föreställningar i dessa områden.

Vad Afrikas länder skulle behöva mer än någonsin är en tekniskt inriktad hjälp som skulle få dess infrastruktur och särskilt dess väg- och järnvägsnät att fungera. Telekommunikation inte att förglömma. Att detta med ny teknik ändå skulle hanteras parallellt med en småskalig form som kunde främja, låt vara elementär, jämställdhet till förmån för de hårt arbetande kvinnorna. Att detta fick ske i betydande utsträckning i s.k. småskalighet vore av stort värde. Det skulle också kunna öppna möjligheter för både kretsloppstänkande och en sund miljöpolitik som motverkade bränning och skövling av regnskogar och viktiga naturtillgångar. En insats som skulle innebära att ge Afrika möjligheter att bildligt talat grönska och i vid mening bli en rik kontinent.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Afrika som kontinent särskilt uppmärksammas i svensk utrikespolitik såväl bilateralt som inom ramen för samarbetet i Norden, EU och FN,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att svensk diplomatisk representation särskilt beaktar behovet av en relativ förstärkning i Afrikas fransktalande områden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige siktar in sig på nya s.k. nyckelländer i sin strävan att utveckla såväl demokrati som allmänna välfärdsprogram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i olika internationella forum uppmärksammar och driver frågan om en rättvis fördelning av naturtillgångar och därvid särskilt uppmärksammar oljefälten på Afrikas västkust,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige beaktar och tar till vara den kompetens och kunskap som finns inom i Afrika verksamma frivilliga organisationer och ideella biståndsorgan.

Stockholm den 25 mars 1998
Elver Jonsson (fp)	Erling Bager (fp)