med anledning av redog. 2000/01:RR1 Riksdagens revisorer Årsredovisning för 2000

Motion 2000/01:Fi16 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för Riksdagens revisorer vad som i motionen
anförs om en fortsatt granskning av Centrala studiestödsnämnden, CSN.

2. Riksdagen tillkännager för Riksdagens revisorer som sin mening vad som
i motionen anförs om en granskning av konkurrenssituationen inom
livsmedelssektorn.

3. Riksdagen tillkännager för Riksdagens revisorer som sin mening vad som
i motionen anförs om en granskning av elmarknadens avreglering.

Principiella synpunkter på revisionens
organisation

Folkpartiet liberalerna har under lång tid talat för behovet av en starkare
och mer självständig revision. Sverige har en i internationellt perspektiv
svag granskningsmakt. Konstitutionsutskottets granskning av regeringen
är starkt partipolitiserad. Riksdagens revisorer har förhållandevis små
resurser och även om mycket värdefullt arbete utförs går det inte heller
där att bortse från att den politiska majoriteten har möjligheter att påverka
arbetet. Det personellt och ekonomiskt starkaste granskningsorganet är
Riksrevisionsverket. Men verket är ett regeringens organ.

För att demokratin ska fungera väl är behovet av en stark och integer
förvaltningsrevision mycket stort. Det blir också större och större genom att
verkligheten blir alltmera komplex. Starka intressen, "järntrianglar", slår ofta
vakt om rådande förhållanden. Därför är det av yttersta vikt att revisionen
bedrivs med starkt stöd i lagen och att den utvecklar en egen kultur av
sanningssökande och politiskt oberoende.

Det finns också, från riksdagsledamöternas utgångspunkt, behov av en
oberoende granskningsfunktion, som bidrar till att ge underlag för
bedömningar av hur det faktiska resultatet av beslutade reformer blev. Det
ägnas i dag i riksdagens arbete för lite intresse åt utvärderingar och gransk-
ningar.

Det är därför tillfredsställande att en förändring nu är på väg. Riksdagens
revisorer återger i årsredovisningen de beslut som fattats under det gångna
året. I december 2000 fattade riksdagen beslut om att en ny myndighet,
Riksrevisionen, ska inrättas under det första halvåret 2003. Riksrevisionen
ska ha en styrelse utsedd av riksdagen. Verksamheten ska ledas av tre
personer.

Det är nu viktigt att se till att Riksrevisionen får den självständiga ställning
som krävs för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett oberoende och
oväldigt sätt. Riksdagen bör inte motsätta sig att regeringen har ett eget
stabs-
organ för förvaltningsutveckling och revisionsliknande uppgifter. Men det
största och viktigaste statliga revisionsorganet i Sverige ska i framtiden vara
Riksrevisionen.

Sedan föregående redovisning från Riksdagens revisorer har Folkpartiet
med anledning av skrivelser från revisorerna avlämnat motioner inom
följande områden:

- utvecklingssamarbetet

- stöd till lokala investeringsprogram

- producentansvarets betydelse i avfallshanteringen

- otraditionella medel inom arbetsmarknadspolitiken

- regeringens redovisning av resurser inom olika politikområden

- nya vägar till vägar och järnvägar.

Granskning av biståndet

Riksdagens revisorers granskning av biståndet omfattade i huvudsak det
bilaterala biståndet och avsåg särskilt anslagsformerna och
medelstilldelningen, Sidas förvaltningsbistånd, utvecklingssamarbete
genom enskilda organisationer samt samarbetet med EU. Revisorerna
konstaterade bl.a. att regeringen borde se över formerna för att stärka en
utvärderingsfunktion som är mer oberoende av biståndsorganisationen.
Folkpartiet instämde i dessa synpunkter i motionen. Även om Sidas
utvärderingsenhet och Expertgruppen för utvecklingsfrågor, EGDI,
tillsatts, kan detta enligt Folkpartiets mening inte ersätta ett självständigt
och oberoende utvärderingsinstitut liknande Sekretariatet för analys och
utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU).

Folkpartiet ansåg det beklagligt att det oberoende Sekretariatet för analys
och utvärdering av det svenska biståndet, som inrättades under
fyrpartiregeringen, lades ned. Detta innebär att Sida åter utvärderar denna del
av sin egen verksamhet.

Att Sida löpande genomför utvärderingar av projekt och program är en
normal del av verksamheten. Detta ersätter dock inte behovet av en oberoende
analys och utvärdering av Sidas verksamhet.

Folkpartiet kan konstatera att en utredning nu kommit till stånd. Vad vi
enligt ovan tidigare sagt om brister i form av avsaknad av en oberoende
granskning av biståndet kvarstår dock. Detta behov finns således kvar.

Granskning av de lokala
investeringsprogrammen

Riksdagens revisorer har vidare granskat det statliga stödet till lokala in-
vesteringsprogram. Revisorerna hade vid granskningen pålagt sig
restriktionen att granska utförandet av, inte grunderna för, stödet i sig.
Deras rapport utgjorde dock i praktiken en svidande kritik av systemet
som sådant.

Revisorerna pekade på flera ställen i rapporten på konsekvenserna av att
ett omfattande statligt stöd fördelas utan tydliga mål för satsningens
inriktning. Det finns en tydlig risk att stödet i alltför hög grad syftar till
lokal
eller regional måluppfyllelse och att detta leder till suboptimering.

I rapporten konstaterades att för de miljöeffekter där jämförelser med
befintliga kvantitativa miljömål varit möjliga, förväntas de åtgärder som
erhållit stöd under det första fördelningsåret bidra med högst 3,6 % av vad
som krävs för att nå det nationella målet. Revisorerna fann det tveksamt om
regeringen med hjälp av andra styrmedel kan driva fram sådana åtgärder som
gör att återstående minst 95 % av vad som krävs för att målen skall nås
verkligen uppkommer. RRV har i en senare studie konstaterat att denna
måluppfyllelse sannolikt är lägre än de angivna 3,6 %.

Revisorerna hade vidare synpunkter på sektorsmyndigheternas och
länsstyrelsernas roll. Revisorerna ansåg att det är viktigt att råda bot på de
insynsproblem som finns i Miljödepartementets informella konsultationer
med sektorsmyndigheterna samt att man bör förstärka inslaget av formella
expertbedömningar. Länsstyrelsernas roll i processen har vidare varit oklar.

Det finns en besvärande motsättning mellan å ena sidan regeringens
tendens att ta en mer aktiv del i förvaltningsliknande ärendehantering och
kommunernas önskan om tydlighet och klargörande återkoppling. Den
oklarhet som råder om motiven bakom regeringens beslut i olika fall ledde
riksdagsrevisorerna till att påpeka att i Statsrådsberedningens handbok om
handläggningen av ärenden i Regeringskansliet anges att det är viktigt att man
i regeringsärenden följer de principer som förvaltningslagen ger uttryck för.
En av dessa principer är att beslut skall motiveras. Sammanfattningsvis
menade Riksdagens revisorer att de problem som förknippas med regeringens
bristande anslagsmotiveringar och svårigheter att kommunicera rådande
bedömningsgrunder är av betydande omfattning.

I inriktningen av stödet har, i förhållande till de angivna intentionerna, en
förskjutning skett till förmån för "hårda" investeringar i byggnader och
anläggningar till nackdel för "mjuka" investeringar i folkbildning, infor-
mation och kompetensuppbyggnad. Det har med andra ord blivit en ny
byggsubvention.

Revisorerna konstaterade vidare brister i hur miljöeffekterna redovisas,
vilket försvårar en bedömning av deras kostnadseffektivitet. De iakttagelser
om bristfälliga underlag för kostnadseffektivitetsberäkningar som revisorerna
gjorde i rapporten stöds också av RRV.

Revisorerna befarade vidare att satsningen på ny teknik inte ges det utrym-
me som är önskvärt inom ramen för ett omfattande statligt investeringsstöd.

Folkpartiet liberalerna menade i motionen att det finns all anledning att
ifrågasätta såväl miljönyttan som sysselsättningseffekterna av regeringens
program. Det bygger på ett centralistiskt uppifrånperspektiv med statligt
utportionerat godis till dem som lyckas presentera idéer som tillfredsställer
Miljödepartementet.

I motionen konstaterades att det finns en betydande risk att bidrag och
subventioner gör mottagarna alltför beroende. Mycket talar för att styrmedel i
form av skatter och avgifter är effektivare sätt att nå miljöresultat.

Riksdagens revisorers rapport visade enligt Folkpartiets uppfattning att
detta stöd bör avskaffas. Kravet på avskaffande kvarstår.

Producentansvarets betydelse i
avfallshanteringen

Folkpartiet angav i motionen att systemet med producentansvar
tillsammans med konsumentansvaret är A och O för att nå ett
kretsloppsanpassat samhälle. Det är viktigt att rätta till systemfel och gå
vidare.

Folkpartiet anser att det är viktigt att jobba med ekonomiska incitament
med en medvetenhet i linje med Agenda 21. Om kretsloppssamhället ska bli
verklighet är det nödvändigt att det finns ett individuellt
underifrånengagemang.

Vi betonade det revisorerna påpekade om vikten av att allmänhetens
positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen ges incitament
för en fortsatt källsortering.

En liberal miljöpolitik tar sin utgångspunkt i det personliga engagemanget.
Erfarenheter visar att upplysta och medvetna konsumenter successivt kräver
fram exempelvis miljövänliga produkter och därmed anpassar sig
producenterna till efterfrågan. Det går alldeles utmärkt att lita på
konsumenternas makt i miljöarbetet. Under det senaste årtiondet har vi sett
flera konkreta exempel på människors genuina engagemang och
ansvarstagande för miljön.

Folkpartiet angav vidare att sorteringen är viktig dels för att den
medvetandegör människor på vad de konsumerar, dels för att
återanvändningen och komposteringen ökar. Därför måste opinionsbildning
för avfallssortering fortsätta och ekonomiska incitament upprättas och
skärpas. Det är centralt i sammanhanget att miljöengagemang lönar sig
ekonomiskt för den enskilde.

För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna
anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering
finnas. Utöver fasta återvinningscentraler bör ambulerande
uppsamlingsmöjligheter finnas för att ge närhet mellan invånarna och
avfallssorteringen. Även miljöfarligt avfall bör kunna hämtas med ordinarie
sophämtning.

Därför var revisorernas påpekande om bristande kunskaper om huruvida
förpackningsförordningen bidragit till mer miljövänliga produkter eller om
förpackningsavfallet vid deponierna minskat värt att lyfta fram. För att
enskilda ska motiveras att ställa upp på de extra ansträngningar och acceptera
de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet, krävs i längden
synliga miljöresultat.

En samhällsekonomisk analys av systemet med producentansvar måste
mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och regelverk så att kostnader
motsvaras av miljövinster.

Folkpartiet betonade också vikten av att med hjälp av olika ekonomiska
styrmedel minska den totala volymen material som flödar runt i kretsloppet.
Detta kan uppnås genom särskilda avgifter på vissa råvaror och visst avfall
samt differentierade taxor med avseende på sorterat respektive osorterat avfall
för såväl hushåll som industri. Det är också viktigt att avgiften kopplas till
mängden lämnat avfall så att uppkomsten av sopor verkligen minskar. För att
få tillbaka mer avfall kan det finnas anledning att möta konsumenterna med
bättre ekonomiska incitament.

Vi menade slutligen att det finns anledning att utöka producentansvaret till
att omfatta fler produkter, t ex plaster. Det är också angeläget att det finns
verkligt fungerande marknader för material som kan återvinnas och
återanvändas. Annars finns risk att vi hamnar i en situation där producenter
sitter med stora mängder återvinningsbart material som inte återanvänds
därför att nya råvaror är billigare.

De synpunkter som framfördes i motionen kvarstår.

Otraditionella medel inom
arbetsmarknadspolitiken

Revisorernas granskning gällde tre typer av arbetsmarknadspolitiska
medel. Dels de s.k. "vanliga" otraditionella medlen som funnits sedan
slutet av 1980-talet, dels försöksverksamheten med friare användning av
arbetsmarknadspolitiska medel i fem län under 1998 och 1999 och dels
EU:s mål 3-program under 1995 1999. De förstnämnda uppgick under
perioden 1988 1999 till ca 3,9 miljarder kronor, försökslänsverksamheten
under 1998 och 1999 till ca 1,7 miljarder kronor samt EU:s mål 3-insatser
inklusive nationell medfinansiering till ca 6,9 miljarder kronor.

Revisorerna byggde bl.a. sin granskning på uppföljningar och
utvärderingar som genomförts av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Riksrevisionsverket (RRV), Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
(IFAU), Statskontoret samt oberoende utvärderare. I rapporten konstaterades:

Det är omöjligt att dra några säkra slutsatser om hur "vanliga"
otraditionella åtgärder och försökslänsprojekt bidrog till uppfyllelsen av
de nationella målen. Skälet till detta är framför allt att inriktningen på
bestämda mål och målgrupper varit för svag och samt på brister i
redovisningen av insatserna. Mål 3-projekten har visserligen redovisats
bättre och målbilden var klarare. Blandningen av målgrupper,
insatsområden och prioriteringar i enskilda projekt gör det dock svårt att
isolera resultat och effekter såväl för olika målgrupper som för olika
åtgärder.

Den kritik som revisorerna kunde redovisa var genomgående hård. Det
framgår t.ex. av rapporten att RRV redan 1990 påtalat bristfällig
redovisning för de otraditionella insatserna. IFAU konstaterade i sin
rapport från år 2000 att "det inte går att bedöma om de projekt som
bedrivits inom försöket varit lyckade eller misslyckade. Försöket måste
därför betecknas som misslyckat i den meningen att vi inte kan dra
lärdom från det vad gäller hur man kan effektivisera
arbetsmarknadspolitiken."

Revisorerna pekade i sin rapport på att trots att viktiga förändringar
påbörjats kvarstod ett antal problem:

- avsaknad av samstämmiga och tydligt formulerade mål,

- det behövs en klar fördelning av ansvar och beslutanderätt,

- regelverken ska visa vad som är tillåtet och vilka föreskrifter som gäller,

- det behövs en internkontroll som tryggar efterlevnaden av reglerna och
återrapportering av resultaten, samt

- det krävs vidare en utvärdering av verksamheten i förhållande till målen.

I rapporten ifrågasatte revisorerna behovet av ett särskilt utrymme för
otraditionella insatser inom anslaget. Man pekade i stället på möjligheten
till ökad frihet inom ordinarie program och ökade möjligheter att
kombinera olika typer av aktiviteter. Man underströk också vikten av att
regeringen formulerade uppföljningsbara mål.

I remissbehandlingen fick Riksdagens revisorer ett kraftigt stöd för sin
analys och sina framförda rekommendationer. Detta gäller frågan om
huruvida det behövs ett särskilt utrymme för otraditionella insatser eller om
behovet kan tillgodoses inom ramen för ordinarie anslag. Det gäller även
frågan om internkontroll och återrapportering, uppföljning, utvärdering och
erfarenhetsspridning. Det noterades även att arbetsmarknadsutskottet vid
behandlingen av budgetpropositionen för 2000 tog upp några av de frågor
som revisorerna berört i rapporten. Man konstaterade att ett antal problem och
brister måste rättas till. Utskottet konstaterade vidare att det är allvarligt
att
gällande regler inte följs, att ansvarsförhållanden inte är klarlagda och att
det
saknas fungerande administrativa rutiner. Utan att föreslå ett tillkännagivande
utgick utskottet i från att regeringen snarast skulle vidta erforderliga
åtgärder
och redovisa dessa till riksdagen. Någon sådan redovisning har emellertid inte
avgivits.

Ytterligare information hade tillkommit efter det att Riksdagens revisorer
lämnat sitt förslag till riksdagen. IFAU har i en noggrann genomgång av
kunskapsläget vad gäller effekterna av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
under 1990-talet i en preliminär granskning bl.a. funnit följande:

- Det finns knappast något stöd för att matchningseffekterna på
arbetsmarknaden påverkats positivt.

- Sysselsättningsskapande åtgärder medför, till skillnad från
arbetsmarknadsutbildning, betydande direkt undanträngning av reguljär
sysselsättning.

- Summan av direkta och indirekta undanträngningseffekter är betydande,
det förefaller osannolikt att Ams-åtgärder bidrar till en högre reguljär
sysselsättning, även om de bidrar till en lägre öppen arbetslöshet.

De ekonomisk-politiska slutsatserna är att Ams-åtgärder bör ges mindre
volym i framtida konjunkturnedgångar, att Ams-åtgärder i större
utsträckning bör koncentreras på långtidsarbetslösa och i mindre
utsträckning på ungdomar, att Ams-åtgärder inte bör användas för att
upparbeta arbetslöshetsersättning eller som alternativ till denna.

Folkpartiet konstaterade i motionen att detta var så mycket mera
anmärkningsvärt som regeringen handlat i rakt motsatt riktning. När
konjunkturen förbättrats under det gångna året har regeringen inte tagit
tillfället i akt att minska de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna utan i stället
ökat dessa, allt för att kunna redovisa en sjunkande öppen arbetslöshet.

Folkpartiet konstaterade att de förslag som revisorerna lade fram, mot den
bakgrund som deras egen rapport och inte minst IFAU:s översikt ger, inte kan
anses som tillräckliga. Revisorernas uppfattning att riksdagen dels ska ge
regeringen i uppdrag att återkomma till riksdagen med redovisning av vilka
åtgärder som vidtagits för att motverka de problem som revisorerna tagit upp,
dels ska ge regeringen till känna vad som revisorerna anfört angående ett
system för att säkerställa tillförlitlig projektinformation och relevanta
individdata ansåg vi inte vara tillräcklig. Vi ansåg att regeringen borde få i
uppdrag att utforma förslag för hur de otraditionella medlen ska kunna
infogas i de reguljära anslagen.

Dessa synpunkter kvarstår.

Regeringens redovisning av resurser inom
olika politikområden

Riksdagens revisorer genomförde en granskning av regeringens
redovisning av resurser.

Revisorerna har i ett flertal tidigare rapporter kritiserat regeringens
redovisning av resurser. Revisorerna har pekat på att redovisningen utelämnat
viktiga förhållanden, saknat jämförelseobjekt eller på annat sätt inte varit
helt
rättvisande.

I den nu aktuella granskningen presenterade revisorerna exempel på
alternativ redovisning av resurser. Remissinstanserna instämmede i stort i
revisorernas bedömningar och ståndpunkter.

Sålunda instämde t.ex. Konjunkturinstitutet i revisorernas beskrivning av
brister inom den nuvarande redovisningen. Man anförde bl.a. att "rapportens
förklaringar till orsakerna bakom dessa brister motsvarar huvudsakligen
institutets erfarenhet av arbetet med redovisning av resursutnyttjandet inom
olika utgiftsområden" och att "rapporten förmedlar en bild av den nuvarande
budgetredovisningens brister på ett mycket sakligt och insiktsfullt sätt".

Revisorernas förslag var på denna punkt att regeringen skulle utreda hur
den jämförande informationen ska se ut vad gäller de resurser som berörs i
budgetpropositionen.

Revisorerna ville vidare att regeringen överväger hur regler ska kunna
utformas som säkerställer tillgången till jämförande information innan en
förändring av statsbudgetens struktur eller enskilda anslag görs.

Folkpartiet påpekar att vi självklart hade förståelse för vad
Ekonomistyrningsverket angav som "politikers rättmätiga behov av att kunna
göra strukturförändringar av olika slag". Därför ansåg vi det naturligt att
ansvaret för den aktuella budgetredovisningen med strukturförändringar och
omläggningar av olika budgetposter låg på Regeringskansliet. Däremot är det
svårt att kunna passa in ett arbete med den mera långsiktiga redovisningen,
framtagandet av längre jämförbara tidsserier m.m., i Regeringskansliets
arbete. Detta bör därför enligt vår mening ligga på Ekonomistyrningsverket.

Revisorerna föreslog att regeringen skulle återkomma till riksdagen senast
i samband med riksmötet 2002/03 om vilka åtgärder som vidtagits med
anledning av revisorernas förslag.

Vi ansåg inte detta tillräckligt. Vi ansåg i stället att regeringen snarast bör
ta ställning till revisorernas synpunkter och förslag så att en redovisning till
riksmötet 2001/02 kan ske. De synpunkter som revisorerna framfört kunde
enligt vår uppfattning inte ha kommit som en överraskning för regeringen.
Dessa har på olika sätt framförts tidigare och den nu aktuella rapporten antogs
av revisorerna i juni 2000. Regeringen hade således haft goda möjligheter att
beakta dessa synpunkter till budgetpropositionen för 2001.

Vi redovisade vidare i vad mån regeringen i budgetpropositionen för 2001
försökt använda sig av kvantifierade mått vad gäller resursinsatser och mål
för verksamheten i budgetförslaget för respektive utgiftsområde. Vi fann att
det var endast i mycket begränsad omfattning som regeringen försökt finna
kvantifierade mått för verksamheten. Knappast någon förändring hade heller
skett i detta avseende sedan budgetpropositionen för år 2000.

Mot bakgrund av det nedslående resultatet ansåg vi det därför
otillfredsställande att regeringen, enligt revisorernas förslag, inte skulle
redovisa sina överväganden och åtgärder i den här frågan förrän till riksmötet
hösten 2002. En snävare tidsram borde sättas.

Vi ansåg att ett viktigt skäl för en snabbare redovisning än den revisorerna
förordade var bl.a. regeringens arbete med s.k. politikområden. Den
redovisning som gavs i budgetpropositionen för 2001 gav inte svar på vad
regeringen avser med dessa skisser. Det framgår inte på vad sätt dessa
principiellt skiljer sig från den nuvarande redovisningen på utgiftsområden.
Att redovisa på både utgiftsområden och politikområden torde inte bidra till
ökad klarhet vad gäller politikens inriktning och mål. Det kan vidare
ifrågasättas om den indelning i politikområden som redovisas i
budgetpropositionen, sid. 178, är ändamålsenlig. Det framgår att
politikområdena fått högst varierande storlek, från Minoritetspolitik om 8
miljoner kronor till Ersättning vid arbetsoförmåga, drygt 101 miljarder
kronor. Det råder inte samma obalans i storlek mellan de nuvarande
utgiftsområdena.

Vi ansåg att det är av vikt att riksdagen i ett sammanhang får underlag för
att bedöma behovet av och möjligheterna till en bättre redovisning av
användningen av olika resurser och en eventuell användning av
politikområden innan slutgiltig ställning ska tas till de förändringar som kan
komma att föranledas av Vesta-projektet som bl.a. syftar till att kunna
redovisa statsbudgeten i kostnader och intäkter, inbetalningar och
utbetalningar samt tillgångar och skulder. Regeringen borde därför enligt vår
mening återkomma till riksdagen med den av Riksdagens revisorer föreslagna
redovisningen senast till riksmötet 2001/02. Vi vidhåller detta krav.

Alternativ finansiering av nya vägar och
järnvägar

Riksdagens revisorer hade i sin granskning studerat väg- och
järnvägsinvesteringar som finansierats på annat sätt än över
statsbudgeten. Man konstaterade att det fanns betydande brister i det
samhällsekonomiska underlaget för besluten om de investeringar som
revisorerna studerat.

Folkpartiet redovisade i motionen sin uppfattning att om annan offentlig
finansiering än över statsbudgeten skall användas för
infrastrukturinvesteringar så måste det göras restriktivt och med ordentliga
beslutsunderlag. Speciellt gäller det upplåning mot statliga kreditgarantier.
Däremot har vi inget emot s.k. PPP-lösningar (Public and Private
Partnership).

Vi delade revisorernas uppfattning att det samhällsekonomiska
beslutsunderlaget bör utvecklas om alternativa finansieringar skall användas,
likaså att regeringen tydligt bör motivera sina förslag till enskilda väg- och
järnvägsinvesteringar inför riksdagen. Det visar sig ofta att man inte belyser
de åtgärder som sedan verkligen vidtas, de bästa alternativen undersöks inte,
beräkningarna redovisas bristfälligt m.m. Speciellt viktigt är detta om ett
mindre lönsamt samhällsekonomiskt projekt föreslås sättas före ett mer
lönsamt. Det bör krävas att projekten studeras ekonomiskt,
trafiksäkerhetsmässigt samt miljömässigt för att se att de är hållbara.

Folkpartiet har i flera år i riksdagen motionerat om att denna typ av
investeringar skall kunna förekomma på flera aktuella infrastrukturprojekt.
Finansieringen av PPP-projekt kan ske antingen genom att nyttjarna,
trafikanterna, erlägger avgifter eller att staten genom Vägverket "hyr"
anläggningarna eller en kombination av dessa bägge finansieringar. Projekt
som vi framför allt anser vara intressanta för framtida PPP-projekt är
trafiklösningar i eller kring våra storstäder.

Folkpartiet anser att beslut om fler PPP-projekt bör fattas.

För att det skall bli några nya investeringar i infrastruktur överhuvudtaget
så krävs det att det finns aktuella planer för vad som skall göras. Vi påpekade
att det därför är av största vikt att den infrastrukturproposition som varit
planerad i ca två år verkligen kommer till hösten 2001, som utlovats.
Samtidigt riskerar stora delar av Sveriges trafikförsörjning att bli undermålig.
I sin tur leder detta till att samhällsekonomin, miljön och trafiksäkerheten
äventyras. Detta gäller hela landet, såväl städer som lands- och glesbygd. Vi
ansåg att riksdagen därför borde uttala att den aviserade
infrastrukturpropositionen ovillkorligen måste läggas senast i september
månad 2001.

Våra krav kvarstår.

Granskning av regeringens Sydafrikasatsning

Riksdagens revisorer beslutade den 15 december 1999 på förslag av fp-
riksdagsledamoten Karl-Göran Biörsmark att granska regeringens
Sydafrikasatsning. Revisorerna presenterade resultatet av sina studier i
mars 2000. Rapporten utgjorde därefter också en viktig del i det
granskningsarbete som utfördes av riksdagens konstitutionsutskott.

Revisorerna riktade kritik gentemot regeringen på flera punkter. Det fanns
brister i planeringen och oklar finansiering och ansvarsfördelning inför
Sydafrikasatsningen. Utrikesdepartementet hade även brustit i tillämpningen
av lagen om offentlig upphandling (LOU) och brutit mot EG-rättens
principer.

Konstitutionsutskottet konstaterade (bet 2000/01:KU2), i likhet med
Riksdagens revisorer, att det fanns anledning att kritisera organisationen inom
Regeringskansliet inför satsningen; beslutsordningen och ansvarsfördelningen
var svår att följa. Eftersom statsråden har ett övergripande ansvar för vad som
händer i deras departement kunde därför statsministern och utrikesministern
inte undgå kritik, konkluderade utskottet. I en gemensam borgerlig menings-
yttring till betänkandet ville reservanterna ytterligare skärpa de kritiska
skrivningarna bland annat med hänvisning till statsministerns agerande
gentemot PR-företaget Rikta.

Folkpartiet har under granskningen av Sydafrikasatsningen framfört flera
kritiska synpunkter på regeringens hantering av ärendet. Men vi har också
framhållit vikten av att dra slutsatser för framtiden så att de misstag som har
begåtts inte riskerar att upprepas. Regeringskansliet förefaller inte vara
tillräckligt förberett för hur det skall möta den typ av projektinriktat arbete
som blir allt vanligare i arbetslivet, främst när det gäller kontakter med nya
företag som uteslutande jobbar på det sättet: snabbt, informellt och lösligt i
löst sammansätta nätverk. Regeringen bör ta fram en strategi för hur mötet
mellan den klassiska hierarkiska organisationen och den lösliga nätverks- och
projektorganisationen skall hanteras.

Granskning av Centrala studiestödsnämnden,
CSN

Riksdagens revisorer presenterade i mars 2000 en granskning av Centrala
studiestödsnämndens, CSN:s, verksamhet. Granskningen avfattades i
form av en skrivelse till regeringen och fokuserade primärt
handläggningstiderna för återkravsärenden. Revisorerna konstaterade att
CSN:s handläggningstid för återkravsärenden ofta hade överstigit de mål
som satts upp.

Orsaken till de långa handläggningstiderna var enligt CSN att
beviljningsärenden hade prioriterats framför återkravsärenden och att
återkravsärenden i stor utsträckning hade använts för att jämna ut
arbetsbelastningen under året. Prioriteringen kunde hänföras till bristande
resurser, stor arbetsbelastning och eftersatt kompetensutveckling inom
myndigheten. I rapporten framhöll också revisorerna att CSN hade brustit i
informationen till låntagarna. Slutsatsen var att vare sig de långa
handläggningstiderna eller den bristfälliga kommunikationen i
återkravsärenden var förenliga med de mål som har satts upp för CSN:s
verksamhet.

Under hösten 2000 och vårvintern 2001 har det på nytt kommit vittnesbörd
om bristande effektivitet i CSN:s verksamhet. Studenter berättar om liten
tillgänglighet, dålig service och långa handläggningstider, bland annat när det
gäller handläggning av studiemedelsansökningar. Från årsskiftet har
myndigheten också kortat telefontiden till två timmar om dagen. Det är en
situation som inte kan betecknas som acceptabel.

Folkpartiet har vid flera tillfällen återkommit till betydelsen av att skärpa
effektiviteten i Centrala studiestödsnämndens verksamhet (se exempelvis
motion 1999/2000:Ub5 och Folkpartiets nya högskolepolitiska program "Den
fria akademin - en liberal vision om framtidens högskola"). Ett sätt skulle
kunna vara att införa en skyldighet för CSN att betala en straffavgift till
studenter som inte får sina studiemedel i tid. Motsvarande ordning gäller idag
för studielånstagare som inte sköter sina delåterbetalningar av studielån på
utsatt datum. Riksdagens revisorer bör fortsätta att följa
effektivitetsutvecklingen rörande Centrala studiestödsnämndens verksamhet.
Granskningen bör utvidgas till att omfatta också service och tillgänglighet
gentemot studenterna när det gäller handläggning av studenternas
studiemedelsansökningar.

Konkurrenssituationen inom
livsmedelssektorn

Revisorerna har beslutat att avstå från granskning av
konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn. Som skäl anges att en
granskning av frågan skett i samband med regeringens
konkurrensproposition under förra året. Revisorerna hänvisar till
Konkurrensverkets utredning. Vi anser emellertid att vissa frågor inom
detta konkurrensområde inte fått en tillfredsställande belysning. Det gäller
t.ex. utformningen av och den praktiska hanteringen av kommunernas
etableringskontroll inom livsmedelshandeln. Enligt vår mening bör
Riksdagens revisorer inte avstå från att granska konkurrenssituationen
inom livsmedelssektorn.

Elmarknadens avreglering

Revisorerna har beslutat att tills vidare avstå från en granskning av
elmarknaden. De anger dock att en granskning kan bli aktuell om några
år. Vi anser emellertid att denna fråga är viktig samt att det med hänsyn
till de snabba förändringar som äger rum inom området finns skäl att
genomföra en granskning trots att alla systemförändringar inte fått fullt
genomslag. Ett skäl för att trots detta genomföra en granskning är att
slutsatserna av en sådan genomgång kan komma till nytta i det fortsatta
arbetet med avregleringar och reformer inom tidigare offentliga
monopolsektorer.

Stockholm den 20 mars 2001

Karin Pilsäter (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)