med anledning av redog. 1996/97:RB1 Fullmäktiges i Riksbanken förvaltningsberättelse för år 1996

Motion 1996/97:Fi36 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Riksbanksfullmäktige presenterar en relativt ljus bild av den svenska
ekonomins framtid. Vänsterpartiet kan i stora delar dela den optimismen.
Men det förutsätter en annan inriktning på penningpolitiken än den som
förts hittills och som Riksbanken varit ansvarig för. Det saknas tyvärr
självkritiska inslag i riksbanksfullmäktiges redogörelse till riksdagen.

1991-93 drabbades svensk ekonomi av en depression. Under en mycket
kort tidsperiod rasade BNP med 5 procent, efterfrågan på hemmamarknaden
föll dramatiskt och arbetslösheten steg till nivåer som vi inte sett i Sverige
sedan deflationskrisen efter första världskriget. Krisen hade både konjunktu-
rella och strukturella inslag. Den utdragna överhettningen i ekonomin och
den svaga finanspolitiken under 1980-talet var en viktig orsak. Men penning-
politiken och den misslyckade knytningen av kronan till ecun var också en
viktig bakgrundsfaktor. Riksbankens mycket restriktiva penningpolitik har
därefter försämrat förutsättningarna för en återhämtning. De negativa
effekterna av valutaoron och ränteuppgången under hösten 1994 och våren
1995 förstärktes genom Riksbankens agerande.

Det är emellertid positivt att Riksbanken under 1996 har ändrat strategi
och inlett en successiv sänkning av reporäntan parallellt med mer målmed-
vetna interventioner på penningmarknaden för att stabilisera växelkursen.
Men Riksbanken måste ta på sig en stor del av ansvaret för de svårigheter
som drabbade svensk ekonomi under det föregående året. Den nödvändiga
budgetsaneringen behövde inte ha blivit lika tung, och sysselsättningen
kunde ha utvecklats mera positivt, om inte Riksbanken så allvarligt
missbedömt den ekonomiska situationen.

I grunden handlar det om att riksbanksfullmäktige underskattar de negativa
realekonomiska effekterna av en ensidigt inflationsbekämpande politik. I dag
råder i det närmaste deflation, något som inte heller hänt sedan 1920-talet.
Det privata sparandet är för högt och sysselsättningsnivån för låg. Riks-
bankens prisstabilitetspolitik har varit mycket kostsam för det svenska
folkhushållet. Vi menar att det är fel att reducera målsättningen för penning-
politiken till en fråga om prisstabilitet. Givet den målsättningen har den
svenska Riksbanken varit mycket lyckosam, men det har varit en pyrrhus-
seger. Målsättningen för penningpolitiken måste utvidgas till att innefatta
också tillväxt- och sysselsättningsnivåer. Detta borde riksdagen som sin
mening ge riksbanksfullmäktige till känna.

Riksbanksfullmäktige uttalar i redogörelsen sitt stöd för en ERM-
anslutning. Vi menar att detta borde vara en fråga för riksdag och regering.
Detta bör också riksdagen som sin mening ge riksbanksfullmäktige till
känna. Den parlamentariska kontrollen över Riksbankens verksamhet bör
utvidgas. Finanspolitiken och penningpolitiken måste i större utsträckning
samordnas under riksdagens och regeringens överinseende. De senaste årens
ekonomiska historia illustrerar väl resultaten av en ekonomiska politik som
förlamas av målkonflikter.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger riksbanksfullmäktige till känna
vad i motionen anförts om de negativa effekterna av den alltför
restriktiva penningpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger riksbanksfullmäktige till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utvidga målsättningarna för
penningpolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger riksbanksfullmäktige till känna
vad i motionen anförts om riksbanksfullmäktiges ställningstagande till
en svensk anslutning till ERM.

Stockholm den 11 mars 1997

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Gotab, Stockholm 1997