med anledning av redog. 1993/94:RR1 Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för budgetåret 1992/93

Motion 1993/94:Fi6 av Stina Eliasson (c)

Riksdagens revisorer har granskat den statliga
kulturadministrationen och i rapport 1992/93:3 bl a ägnat sig
åt Museerna och den svenska historien.

Revisorerna påminner om 1974 års kulturpolitiska beslut
i riksdagen och att grunden för den statliga kulturpolitiken
ligger i detta beslut. I varje län finns nu ett länsmuseum. Det
var dock inte statens satsning med utgångspunkt från 1974
års kulturpolitiska beslut som skapat länsmuseerna.
Begynnelsen till dessa är att finna långt tillbaka i tiden. Vid
mitten av 1800-talet bildades i vissa län
fornminnesföreningar som skapade museisamlingar främst
av fornsaker och även tillvaratog äldre läroverkssamlingar.
Under 1800-talets slutskede växte intresset för förändringar
i bondesamhället och hembygdsrörelsen växte fram med
hembygdsgårdar och friluftsgårdar. Vissa länsmuseer har
sitt huvudsakliga upphov i dessa strömningar, där också den
sociala och folkbildande uppgiften att ge arbetande
människor kunskap om svensk kulturhistoria kraftigt
markerades. Detta synsätt gav en ny dimension i
museiutvecklingen vid flertalet länsmuseer. Man kunde
tidigare iaktta en skiljelinje mellan de län där
hembygdsrörelsen tidigt förenas med de gamla
fornminnesföreningarna och de, där hembygdsrörelsen
bildar organisationer vid sidan av. I de förra fallen fick
museerna tidigt en kulturhistorisk/etnologisk inriktning, i
de senare en arkeologisk/konsthistorisk inriktning som kan
avläsas i samlingarnas struktur.

Nästa steg var den länsmuseiorganisation som Harald
Hvarfner byggde upp i Norrbotten under 1960-talet då hela
länet involverades i vandringsutställningsverksamheten och
det uppsökande arbetet i glesbygd uppstod. I län efter län
följde museerna exemplet. Inrättandet av
landsantikvarietjänster på 1920--30-talen gav
länsmuseiverksamheten stadga och relativt likartade former
över hela landet. I allt väsentligt fanns därför redan
länsmuseerna och deras verksamhet redan före det
nuvarande statsbidragets tillkomst 1977, men genom
statsbidraget blev det möjligt att arbeta mer systematiskt.
Länsmuseerna blev centra för länens kulturutbud.

Jag har med denna tillbakablick velat påminna om att
det varit enskilda människor och/eller grupper av
människor med särskilt intresse och ansvar för
kulturminnesvård, folkbildning m m som sett till att
värdefulla miljöer, föremål, hantverkskunnande,
berättelser och dokument finns bevarade till kommande
generations glädje och nytta. När statsbidrag började utgå
till verksamheten blev det naturligtvis större möjligheter att
arbeta mer systematiskt. Inrättandet av
landsantikvarietjänster bidrog i hög grad till uppbyggandet
av den nuvarande länsmuseiverksamheten.

Jag har tagit del av rapporten och finner vissa avsnitt i
rapporten intressanta och viktiga att kommentera.

Först vill jag påpeka att den aktuella rapporten inte gått
på remiss. Därför anser jag det nödvändigt att med denna
motion göra vissa tillrättalägganden beträffande flera av
revisorernas påpekanden.

Genom det kulturpolitiska beslutet 1974 skedde en stor
satsning på regionerna och det var väl meningen. Det har
också gett resultat som av Europarådets granskare i ett
internationellt perspektiv betecknas som imponerande.

Från 1974 har samarbetet med skolan på en rad områden
ökats. Riksdagsrevisorerna sammanfattar i generella
slutsatser en illa tolkad museistatistik som avser skolbesök
i länsmuseer 1986 0ch 1991. En nedgång har mellan dessa
år skett med 1 600 skolbesök, varav 1 000 faller på ett
museum, som då hade stora organisatoriska problem. I
övrigt uppvisar tre museer kraftigt minskade siffror medan
andra ökar markant. Enligt min mening borde jämförelsen
gjorts mellan statistik år 1977 då statsbidraget kom till och
1991.

Granskningen görs vid en tidpunkt då många av landets
skolor fått kraftigt nedskurna medel för kulturverksamhet
och skolan i övrigt genomgått organisatoriska förändringar.
Att i detta läge vidmakthålla och som så många länsmuseer
utöka besökssiffrorna förutsätter i själva verket större
ansträngningar och personalresurser än tidigare och vittnar
därför om att museerna ägnat stora resurser åt
skolverksamheten. Riksdagsrevisorerna har påtalat att det
saknas klar ansvarsfördelning mellan staten och
länsmuseernas huvudmän inom kulturmiljövården.
Bakgrunden härtill är att den statliga kulturmiljövården
inom länsstyrelsen fått ett alltmer opreciserat innehåll,
vilket inneburit att länsstyrelsernas kulturmiljöenheter
kommit att verka inom andra områden än de
myndighetsrelaterade (t ex inom fältet
kulturmiljövård/turism).

Länsmuseerna bedriver ett omfattande
kulturmiljövårdande arbete som är en integrerad del av
museets verksamhet, underkastad samma process som all
övrig verksamhet i museet: samla--vårda--visa--
kunskapsbyggnad, forskning, vård och arkivhållning samt i
slutskedet rådgivning, information, utställningar,
publikationer. Genom att enbart se länsmuseernas
kulturmiljövårdande verksamhet som en form av
myndighetsservice, har revisorerna missförstått
ansvarsfördelningen mellan länsstyrelse och länsmuseer
inom kulturminnesvården. Det handlar i allra första
rummet om att vara rådgivande, missionerande och
kunskapsuppbyggande. Dessa uppgifter är ingen statlig
myndighetsuppgift och kan aldrig ersättas av
länsstyrelsernas kulturmiljöenheter.

Revisorerna anser också att tillämpningen av
statsbidragssystemet är oklar och ''på sina håll upplevs som
orättvis''. Tillämpningen har i själva verket varit mycket
klar: En lägsta statsbidragsnivå på 20 grundbelopp skall
garantera en rimligt väl fungerande länsmuseiverksamhet
även i resurssvaga län. För fördelningen över denna nivå
krävs samtidigt satsningar av museernas huvudmän. I stort
sett har alla länsmuseers lokala huvudmän gjort mer än vad
som motsvaras av statsbidraget. Det måste dock poängteras
att höjningen av grundbeloppsnivån i tiden sammanfallit
med momsreformen, som inneburit att en stor del av den
ökade statliga kultursatsningen gått tillbaka till staten.
Samtidigt har också museernas huvudmän, kommun och
landsting stora krav på besparingar.

Revisorernas redovisning och slutsatser bygger i stor
utsträckning på missförstådd och vantolkad statistik samt
ett vinklat intervjumaterial. Missförstånd och felaktiga
slutsatser hade kunnat undvikas genom ett normalt
remissförfarande -- i stället för att som nu tvingas att i
efterhand korrigera rapporten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger revisorerna till känna
vad i motionen anförts om revisorernas granskningsrapport
1992/93:3 Museerna och den svenska historien.

Stockholm den 8 november 1993

Stina Eliasson (c)