med anledning av propostionen 1975/76:209 om ändring i regeringsformen (Motion 1975/76:2555 av herr Hermansson m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975/76:2555

Motion

1975/76:2555

av herr Hermansson m. fl.

med anledning av propostionen 1975/76:209 om ändring i regeringsformen

Den år 1974 slutgiltigt antagna regeringsformen utsattes i flera avseenden
för hård kritik. Den opinion som då framträdde fick framgång genom att
fri- och rättighetsutredningen tillsattes. Utredningens arbete visade att det
som sades utgöra en omöjlighet var möjligt. Det har gått att ge en rad
av de medborgerliga fri- och rättigheterna ett förbättrat grundlagsskydd.
Dock ansåg sig utredningen bunden av gällande lagstiftning. Den såg inte
som sin uppgift att utarbeta ett förslag till fri- och rättigheter som var oberoende
av gällande lagstiftning. Detta är en av grunderna till bristerna i
utredningens förslag och i regeringens förslag.

Det bör nu, då vissa fri- och rättigheter får ett grundlagsskydd, tillsättas
en utredning med uppgifterna att undersöka att de principer och den anda
som uttrycks i grundlagen också verkligen präglar övrig, nu gällande lagstiftning.

Problemet om grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter har
varken av utredningen eller regeringen angripits utifrån en diskussion av
de verkliga ekonomiska och sociala förutsättningarna för medborgarnas och
olika klassers - fri- och rättigheter i det kapitalistiska samhället. Klassskillnaderna,
som detta samhällssystem grundas på, urholkar och begränsar
för flertalet det reella innehållet i de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Mot den borgerliga ideologins abstrakta uppfattning av samhället som
bestående av fria och jämställda avtalspartners står det kapitalistiska samhällets
konkreta realiteter. Ägandet och makten över produktionen ligger
i ett fåtals händer. Förmögenhet, inkomst, välfärd och politiska resurser
är fördelade med grov ojämnhet. Den formella likheten inför lagen får ett
tvetydigt innehåll - den kan komma att befästa de reella skillnaderna. ”Lagen
förbjuder i sitt upphöjda majestät envar, rik såväl som fattig, att tigga, stjäla
eller sova under Paris broar.” Samtidigt värnar den om den kapitalistiska
privategendomen och de privilegier den medför.

Att avskaffa klassamhället och klasskillnaderna mellan medborgarna är inte
en uppgift för grundlagsskrivning. Det är en uppgift för politisk kamp. På
en grundlag kan man däremot ställa det kravet att den ger ett sådant stöd
för demokratins utveckling att kampen för bättre samhällsförhållanden inte
försvåras utan tvärtom underlättas.

Ett sådant stöd ges inte med regler om kvalificerad majoritet för betydande
delar av lagstiftningen, som ger minoriteten vetorätt och i motsvarande
grad befriar majoriteten från det politiska ansvaret inför folket. Men det

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2555

Mot. 1975/76:2555

ges heller inte med en lagprövningsrätt för domstolarna, som reellt innebär
en maktdelning över lagstiftningen mellan folkvalda och dömande organ.

Demokratin utvecklas inte genom att kapitalisternas lockouträtt skrivs
in i grundlagen och heller inte av att den kapitalistiska privategendomen
för grundlagsskydd. Den personliga integriteten bör skyddas men inte så
att existerande klassprivilegier befästs.

Ett grundlagsskydd för andra fri- och rättigheter är däremot av vital betydelse
för demokratin. Dit hör åsiktsfriheten, rätten till fri utveckling av
framför allt politiska, vetenskapliga, konstnärliga och andra samhällsåskådningar.
Dit hör rätten att framföra och propagera för sina åsikter. Dit hör
rätten till möten och demonstrationer. Dit hör rätten till politisk och facklig
organisation, däri inbegripet strejkrätten. Dessa rättigheter är i verklig mening
demokratiska fri- och rättigheter. Utan dem kan demokratin varken
fungera eller utvecklas.

De demokratiska fri- och rättigheterna bör skyddas mot ”det allmänna”,
mot staten. De historiska erfarenheterna bekräftar i rikt mått behovet av
ett sådant skydd. De visar naturligtvis också att enbart lag- eller grundlagsparagrafer
aldrig kan ge något skottsäkert skydd mot statliga övergrepp,
vilket inte hindrar att ett starkt grundlagsskydd bör eftersträvas.

Ett enbart mot staten riktat grundlagsskydd för de demokratiska fri- och
rättigheterna blir emellertid högst ofullständigt ur demokratins synpunkt.
Utredningen begränsade emellertid i huvudsak sitt förslag till att behandla
den enskildes förhållande till statsmakten. Regeringen delar utredningens
majoritets ståndpunkt härvid och påstår, beträffande skydd av rättigheterna
gentemot angrepp från enskilda, att det i de flesta fall inte heller föreligger
något behov av sådant skydd. Det räcker med vanlig lag anser regeringen.
Därmed bortser regeringen ifrån de flagranta övergrepp mot de demokratiska
fri- och rättigheterna som den privata äganderätten till produktionsmedlen
medför. En majoritet av befolkningen kommer under en stor del av dygnet,
under sin arbetstid, att stå under kapitalets godtycke och makt utan viktiga
demokratiska rättigheter.

Det är på sitt sätt betecknande att på det enda stället i regeringens förslag
- och i den nu gällande regeringsformen - där förhållandena på arbetsplatserna
berörs, där behandlas kapital och arbete som om de vore likställda.
Det heter i regeringens förslag till 2 kap. 17 § att förening av arbetstagare
samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidta fackliga
stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Det ger t. o. m. ”arbetsgivarna”
en fördel genom att de inte binds av att kollektiva beslut
skall gälla. Enskilda ”arbetsgivare”, men endast förening av arbetstagare,
får vidta stridsåtgärder. De är således inte ens formellt likställda inför lagen.

Kapitalisterna har genom sitt ägande övermakt på arbetsplatserna. Deras
möjligheter att vidta åtgärder för sina intressen mot de arbetande är många.
Även deras "materiella” möjligheter är flera: omorganisation, permitteringar,
avskedanden, prisökningar. Arbetarnas möjligheter till stridsåtgärder och

Mot. 1975/76:2555

aktioner mot sin ”arbetsgivare” är däremot begränsade. Maskningsaktioner,
strejk är deras enda direkta, materiella påtryckningsmedel.

Men inte nog därmed. I själva striden står kapitalet starkare än arbetarna.
Arbetare som går ut i strejk riskerar hela sin utkomst, en kapitalist som
lockoutar arbetare löper sällan samma risk. Hans konstanta kapital finns
ju kvar. Grundlagen ger ”i sitt upphöjda majestät” samma rätt till fackliga
stridsåtgärder åt dem som äger produktionsmedlen och åt dem som endast
äger sin arbetskraft, åt dem som har makten på arbetsplatserna och dem
som måste slåss för sin rätt, åt dem som kan strida genom att förvägra
andra arbete och åt dem som endast kan göra det genom att själva vägra
arbeta.

Sverige framstår som det i sin lagstiftning mest lockoutvänliga landet
i världen - möjligen i konkurrens med Västtyskland. I andra kapitalistiska
länder är lockouten inte likställd med strejken, i många fall är dess laglighet
ifrågasatt, i vissa fall är den direkt förbjuden. Grundlagfäst lockouträtt ger
sannolikt Sverige en föga smickrande, obestridlig ledarroll.

Begreppet ”förening av arbetstagare” kan bli föremål för olika tolkningar.
Det insågs redan i fri- och rättighetsutredningen och påtalas i en reservation
därtill. Regeringen frångår emellertid denna viktiga fråga med tystnad. Denna
oklarhet har fått kvarstå. Den kan leda till rättighetsinskränkande tolkningar'av
en i och för sig djupt orättfärdig grundlagsregel. Den kan leda
till att varje lokal strejk som inte har en förbundslednings - men väl den
lokala fackföreningens - stöd kan tolkas som grundlagsstridig, den gör direkt
grundlagsstridiga spontana strejker och kampaktioner, som man inte hinner
få sanktionerade av fackförening. Om en kapitalist vägrar någon arbete
är det i sin ordning, om dåligt behandlade arbetare vägrar arbeta åt kapitalisten
gör de sig skyldiga till grundlagsbrott. Grundlagen blir här uttryckligen
kapitalets stöd.

12 kap. 18 § likställs all egendom. Men det är skillnad på att äga Värmlands
skogar. Skandinaviska Enskilda Banken eller att äga en skjorta. Egendom
skall inte få övertas av samhället genom ”symbolisk” ersättning enligt regeringen.
Det är en eftergift för den borgerliga ideologin som kan få konsekvenser
omedelbart inom t. ex. markpolitiken. Den accepterar också ”privategendomen”
som om den i alla sammanhang vore ”privat” angelägenhet.
Personliga bruksföremål, egna hem, smärre besparingar osv. är naturligtvis
individernas ensak. Men den kapitalistiska privategendomen - storföretag,
fabriker, naturrikedomar - är inte ”privat”. Den ger makt att köpa andras
arbetskraft och tillägna sig deras arbete. Den kapitalistiska egendomen har
byggts upp genom expropriationer av såväl andras arbete som egendomar
utan att de exproprierade kunnat åberopa sig på någon rätt till ersättning.
Den kapitalistiska ”privategendomen” bildar klasskillnadernas grundval.
Om man bygger upp en skyddsbarriär som behandlar all egendom lika,
då vinner de starka, de med stor egendom, medan de svagare förlorar. Sådana
”fri- och rättigheter” skärper klasskillnaderna.

* Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2555

Mot. 1975/76:2555

Yttrande- och informationsfriheten är av avgörande vikt bland de medborgerliga
rättigheterna. Också yttrande- och informationsfriheten är, om
än formellt lika för alla, till sitt innehåll olika för olika klasser. Den som
har råd att anställa en skatteexpert skaffar sig mera information om skattelagstiftningens
kryphål än den som inte har råd med sådan expertis. Yttrandefriheten
får denna klasskaraktär, inte därför att det är fel på yttrandefriheten,
utan därför att det är fel på klassamhället. Yttrandefriheten kan
utnyttjas till att sprida information om klassamhällets realiteter och till att
propagera för ett nytt samhälle.

Det är därför viktigt att yttrandefriheten inte kan inskränkas mer än i
mycket speciella och klart definierade fall. Yttrande- och informationsfriheten
får enligt vår mening bara begränsas av följande sju anledningar:

1. för att skydda rikets säkerhet,

2. för att förebygga och beivra brott,

3. för att hindra förföljelse av folkgrupp av viss ras med viss hudfärg eller
etniskt ursprung,

4. för att skydda enskildas anseende, hälsa och personliga integritet,

5. för att reglera och begränsa kommersiell reklam,

6. för att trygga upphovsrätt,

7. för att skydda rösthemlighet och förtrolig kommunikation.

Såväl fri- och rättighetsutredningen som regeringen använder emellertid
långt mer oprecisa skäl i sina förslag. Enligt regeringsförslaget skall yttrandeoch
informationsfriheten kunna begränsas på grund av "allmän ordning
och säkerhet”. Detta begrepp har en imponerande räckvidd. Det är svårt
att se vilka politiska eller sociala fördomar som inte skulle kunna rymmas
inom det - och utnyttjas för begränsning av yttrandefriheten. Regeringen
vill dock öppna en säkerhetsventil av än generösare mått: yttrandefrihten
och rätten till information skall få begränsas om särskilt viktiga skäl föranleder
det. De övriga "begränsningsändamålen” ser regeringen som ”en förtydligande
utläggning av huvudregelns innebörd”. Det står utan vidare klart,
att en grundlagsparagraf av denna karaktär i praktiken utesluter möjligheten
av att en yttrandefrihetsbegränsande lag kan stå i uppenbar strid mot grundlagen.

En sådan brist på precision avväpnar den politiska kontroll som den demokratiska
opinionen skulle kunna utöva med stöd av klara grundlagsbestämmelser.
Den gör också lagprövning verkningslös.

En formulering som står öppen för godtycklighet är också den som i
regeringens förslag berör åsiktsfriheten. I förslaget till regeringsformens 2
kap. 3 § heter det sålunda, att ”anteckning om medborgare i allmänt register
får ej utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska åskådning”.
I 12 § föreskrivs att ”begränsning (av fri- och rättighet) får ej göras enbart
på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning”.
Det bör understrykas, att såväl fri- och rättighetsutredningens som re

Mot. 1975/76:2555

geringens förslag åsyftar ett införande av förbud mot åsiktsdiskriminering i
de berörda avseendena. Det framhålls uttryckligen i propositionen (s. 97-99).
Det skall sålunda, när det gäller registrering eller begränsning av fri- och
rättighet, inte vara möjligt för lagstiftare eller myndigheter att diskriminera
på grund av åskådning.

Diskussionen efter framläggandet av fri- och rättighetsutredningens förslag
har emellertid visat, att det lilla ordet ”enbart” kan tolkas så att syftet
att förhindra åsiktsdiskriminering icke uppnås. I varje fall är ordet tvetydigt.

Å ena sidan kan ordet ”enbart” avse att förtydliga det i och för sig självklara
förhållandet, att en åskådning inte skyddar mot ingripande mot handlingar,
som är föranledda av åskådningen och kanske specifikt förbundna
med denna. Rashets skyddas sålunda inte, inte heller när den emanerar
ur en rasistisk åskådning. Om det är detta som avses, så är ordet ”enbart”
oförargligt men knappast nödvändigt.

Men å andra sidan kan ordet ”enbart” tolkas därhän att åskådning inte
får utgöra den tillräckliga grunden för ingripande. I så fall är emellertid fältet
fritt för just den åsiktsdiskriminering som skulle förbjudas. Myndighet kan
då ingripa mot handlingar när de är förbundna med en viss åskådning men
inte när de är förbundna med andra åskådningar; i sådana fall kunde det
hävdas att ingripandena sker på grund av åskådning plus handlingar, således
inte ”enbart” på grund av åskådning.

Det är visserligen klart att en sådan argumentering är en advokatyr, som
står i uppenbar motsättning till det uttalade syftet att förhindra åsiktsdiskriminering.
Men inte desto mindre bör det klargöras, att åskådning heller
inte får utgöra den nödvändiga grunden för ingripanden, den grund förutan
vilken ingripandena icke skulle ha skett. Så måste nämligen grundlagsstadgandena
tolkas, om de skall ha karaktären av förbud mot åsiktsdiskriminering.

Denna tolkning torde klargöras bäst om ordet ”enbart” utgår. Det lär
ändå vara klart nog att handlingar, som är föranledda av åskådning, är
oskyddade av stadgandena. Åsiktsregistreringsskyddet bör-som även invandrarverket
i remissen påtalat-utsträckas även till utlänningar. Enligt 2 kap. 2 §
i regeringens förslag skall ingen medborgare av statsmakten få tvingas att tillhöra
trossamfund, politisk sammanslutning eller sammanslutning för annan
åskådning. Enligt såväl utredningen som regeringen kan inte studentkårerna
”betraktas som åskådningssammanslutningar i paragrafens mening”. Regeringsförslaget
lärn nar alltså öppet för att så absurda konstruktioner som kårobligatoriet
skall få finnas kvar. Studentorganisationer som skall tillvarata sina
medlemmars intressen mäte ha politiska syften: studentpolitiska, utbildningspolitiska,
allmänpolitiska. Så verkar även kårerna i praktiken.

Därmed faller också de under den negativa föreningsfriheten. Den bör
dock omformuleras så att härom inte kan råda någon tvetydighet. Ingen
skall kunna tvingas tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan
sammanslutning i vars verksamhet ingår utformning av ståndpunkter

Mot. 1975/76:2555

i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.

I propositionen föreslås en ändrad lydelse av den s. k. EG-paragrafen,
dvs. regeringsformens 10 kap. 5 §. Det skall nu inte bli tillåtet att till överstatliga
organisationer överlåta rätten att fatta beslut som innebär en begränsning
av fri- och rättigheterna. Förslaget innebär en förbättring som
inte skall underskattas. Det är möjligt att EG-paragrafen inte längre täcker
in vad som skulle krävas vid en svensk EG-anslutning. Det skall i så fall
ingalunda beklagas.

Men förslaget löser inte alls de avgörande frågorna. Alltjämt skall svenska
statsorgans befogenheter-exempelvis lagstiftningsmakt, förfoganderätt över
statens tillgångar, rätt att träffa bindande internationella överenskommelser,
rätt att besluta om resning i mål - i obestämd omfattning kunna överlåtas
på utomstående organ, som inte behöver vara valda av eller kunna avkrävas
ansvar av svenska folket. Alltjämt skall sådana överlåtelser kunna ske genom
ett riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet och med förbigående av folkets
ställningstagande till sådana reella grundlagsförändringar i allmänna val.

Även med den föreslagna inskränkningen medger alltså EG-paragrafen
allvarliga kränkningar av grundläggande demokratiska rättigheter. Paragrafen
bör i sin helhet utgå ur grundlagen.

Varje rättstillämpning måste naturligtvis förbindas med en prövning av
tillämpade föreskrifters lagkraft, häri inbegripet lagars förenlighet med
grundlagen. En kontinuerlig och med tillämpningen förbunden prövning
av grundlagsenligheten hos gällande lag är dessutom önskvärd, så till vida
som den kan försvåra godtycklighet både i lagstiftning och rättstillämpning.

Frågan gäller emellertid om domstolar och andra rättstillämpande organ
genom självständigt åsidosättande av lag skall kunna hävda en lag- eller
grundlagstolkning, som är oberoende och eventuellt i strid med lagstiftarens
och inte behöver underställas dennes prövning. En sådan lagprövningsrätt
hos domstolarna innebär tydligen en reell maktdelning mellan lagstiftande
och dömande makt som framstår som svårförenlig med den grundläggande
demokratiska principen att folkvalda organ ensamma skall bära hela ansvaret
för lagstiftningen.

Domstolars lagprövningsrätt i Sverige har därför inte varit politiskt oomstridd.
I grundlagberedningen aktualiserades - gentemot de borgerliga partiernas
krav på kvalificerad majoritet vid fri- och rättighetsbegränsande lagstiftning
- ett förbud mot lagprövning av rättstillämpande organ (SOU
1972:15 s. 107). Därefter enades, anmärkningsvärt nog, fri- och rättighetsutredningens
borgerliga och socialdemokratiska ledamöter om ett förslag
om grundlagsfästande av rättstillämparens lagprövningsrätt, som omfattar
rätt att åsidosätta vanlig lag, samtidigt som fältet för potentiella konflikter
mellan grundlag och vanlig lag genom utredningens förslag väsentligt vidgades.

Regeringen föreslår nu att utredningens förslag till grundlagsfäst lagprövningsrätt
för domstolar skall utgå, detta under trycket av bl. a. LO:s re

Mot. 1975/76:2555

missutlåtande, som föreslår att domstolarnas lagprövningsrätt skall förbjudas.
Samtidigt intar dock regeringen (genom sin föredragande) den ståndpunkten
att domstolarna redan har den lagprövningsrätt som fri- och rättighetsutredningen
åsyftade. Det innebär alltså i sak att domstolarna fr. o. m.
antagandet av grundlagsändringen kan börja att vägra att tillämpa av riksdagen
beslutade lagar.

Principen för lagprövningen bör vara att rätten till tolkning av gällande
lag och grundlag i sista hand vilar hos den lagstiftande makten själv. Mot
detta brukar anföras att grundlagsskyddet därmed förlorar i styrka, eftersom
riksdagen då endast övervakas av sig själv. Bakom det argumentet ligger
föreställningen om att det till skydd för folkets fri- och rättigheter finns
en upphöjt opartisk och opolitisk instans, och att denna instans är domstolarna.
En mer realistisk och av historien bekräftad utgångspunkt synes
vara att också domstolarna är inbäddade i det politiska kraftfältet i samhället.
Det avgörande skyddet för de demokratiska fri- och rättigheterna ligger
hos folkviljan. Den kan i princip påverka riksdagens sammansättning, inte
domstolarnas. Dess intresse är då också att direkt folkvalda organ påtar
sig ansvaret även för den riktning i vilken rättstillämpningen utvecklas.

Lämpligaste instans för lagprövning är riksdagens konstitutionsutskott.
Den som åtalas skall alltså ha rätt att få prövat om den lag som åberopas
mot honom är förenlig med grundlagen. Domstol skall vara skyldig att
verkställa sådan prövning. Skulle domstolen därvid finna att lagen står i
strid med grundlagen, skall frågan prövas av riksdagens konstitutionsutskott
för avgörande.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen måtte besluta att med bifall i övrigt till regeringens
förslag anta följande

Mot. 1975/76:2555

Förslag till
Lag om ändring i regeringsformen

Motionärernas förslag
2 kap.

Regeringens förslag

Varje medborgare är gentemot det
allmänna skyddad mot tvång att
giva till känna sin åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat
sådant hänseende. Han är därjämte
gentemot det allmänna skyddad mot
tvång att deltaga i demonstration eller
meningsyttring eller att tillhöra
politisk sammanslutning, trossamfund
eller annan sammanslutning
för åskådning som avses i första meningen.

2 §

Anteckning om medborgare i allmänt
register får ej utan hans samtycke
grundas enbart på hans politiska
åskådning.

De fri och rättigheter

Begränsning får ej göras enbart på
grund av politisk, religiös, kulturell
eller annan sådan åskådning.

Yttrandefriheten och informationsfriheten
får begränsas endast
om säkrskilt viktiga skäl föranleder
det, såsom av hänsyn till

1. rikets säkerhet eller dess förhållande
till annan stat eller mellanfolklig
organisation,

2. myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll eller annan tillsyn,

3. intresset att förebygga eller beivra
brott,

4. allmän ordning och säkerhet,

Anteckning om medborgare i allmänt
register får ej utan hans samtycke
grundas på hans politiska åskådning.

folkstyrelsens grundvalar.

Begränsning får ej göras på grund
av politisk, religiös, kulturell eller
annan sådan åskådning.

Yttrandefriheten och informationsfriheten
får begränsas endast för
att

1. skydda rikets säkerhet,

2. förebygga och beivra brott,

3. förhindra förföljelse av folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg
eller av visst etniskt ursprung,

4. skydda enskildas anseende,
hälsa och personliga integritet,

5. reglera och begränsa kommersiell
reklam,

Mot. 1975/76:2555

5. det allmännas ekonomiska intresse,

6. skyddet för enskilds petson liga
eller ekonomiska förhållanden,

7. intresset att reglera eller begränsa
kommersiell reklam.

Vid bedömande

6. trygga upphovsrätt,

7. skydda rösthemlighet och förtrolig
kommunikation.

mottaga yttranden.

17 §

Förening av arbetstagare samt arbetsgivare
och förening av arbetsgivare
äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder,
om annat ejföijer av lag eller
avtal.

Arbetstagare äger rätt att vidtaga
fackliga stridsåtgärder.

18 §

Varje medborgare skall tillförsäkras
ersättning enligt grunder som bestämmes
i lag för det fall att hans egendom
tages i anspråk genom expropriation
eller annat sådant förfogande.

Paragrafen utgår.

20 §

Utlänning här i riket ■

till fackliga stridsåtgärder (17 §).

8. Rätt till ersättning vid expropria- Stycket utgår.

tion eller annat sådant förfogande
(18 §).

Om annat icke religionsfrihet (1 §).

2. skydd mot tvång att giva till 2. skydd mot tvång att giva till

känna åskådning (2 § första mening- känna åskådning och mot anteckning

en), i allmänt register på grund av politisk

åskådning (2 § första meningen och
3U

3. skydd mot sina verk (19 §).

8 kap.

20 §

(Ny paragraf) Finner domstol att föreskrift står i

strid med bestämmelse i grundlag eller
annan överordnad författning, skall
frågan om föreskriftens tillämpning
underställas riksdagens konstitutionsutskott
för avgörande.

Mot. 1975/76:2555

10 kap.

5 §

Beslutanderätt Paragrafen utgår.

- förenar sig.

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning om huruvida
befintlig lagstiftning präglas av den anda och följer de
principer som regeringsformen i sitt nya skick uttrycker.

Stockholm den 6 maj 1976
C.-H. HERMANSSON (vpk)

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

EIVOR MARKLUND (vpk)

GUSTAV LORENTZON (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö

NILS BERNDTSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)

med anledning av propostionen 1975/76:209 om ändring i regeringsformen

Motioner

Intressenter

Motioner