med anledning av propositionen 1978/79: 178 om husläkarsystem inom hälso- och sjukvården m. m.

Motion 1978/79:2628 av Rune Gustavsson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79

2628—2630

Motion
1978/79:2628

av Rune Gustavsson m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79: 178 om husläkarsystem
inom hälso- och sjukvården m. m.

Kontinuitetsbegrcppet

Behovet av kontinuitet i sjukvården är inte något som enbart kan begränsas
till frågan om att få träffa samma läkare vid upprepade besök inom
sjukvården. Med kontinuitet måste också avses att sjukvården skall arbeta
utifrån en helhetssyn på människors fysiska, psykiska och sociala situation.
Detta ställer krav på ett nära samarbete mellan olika samhällsorgan. Primärvården
skall ta ett helhetsansvar för människors hälso- och sjukvård
utanför sjukhusen. Den skall omfatta mottagningsverksamhet på t. ex.
vårdcentraler, förebyggande verksamhet, t. ex. hälsoupplysning och barnoch
mödrahälsovård, sjukvård i hemmet, dagsjukvård, sjukhemsvård,
socialvård etc. Som en viktig del i kontinuitetsbegreppet måste ligga att
primärvården skall vara lokaliserad ute i människors närmiljö och därigenom
vara lätt tillgänglig för alla.

Husläkarbegreppet har som uttryck för behovet av kontinuitet inom
vården kommit att leda till orealistiska förväntningar och till att skymma
det grundläggande, nämligen behovet av en utbyggd primärvård. Som
socialstyrelsen framhållit i sitt remissvar över kontinuitetsutredningen
(SOU 1978: 74) är det tveksamt om en långsiktig kontinuitet mellan patient
och läkare kan ha avgörande betydelse för kvaliteten i vårdarbetet,
t. ex. då en individ efter flera år av god hälsa drabbas av en sjukdom som
inte har samband med någon tidigare sjukdomsperiod. Den alltför ensidiga
betoningen av husläkarbegreppet riskerar också att komma i konflikt
med synen på primärvården som ett lagarbete med flera personalkategorier
vilka genom sina samlade insatser skapar vårdkontinuitet.
Enligt vår mening måste kontinuiteten också inrymma de insatser som
utförs av andra personalkategorier.

Behovet av en utbyggd primärvård har en lång följd av år stått i centrum
för sjukvårdshuvudmännens ansträngningar. Under åren 1973—1979 har
det byggts omkring 100 flerläkarstationer/vår dcentraler. År 1977 fanns
det 680 vårdcentraler och läkarstationer, och landstingen planerar för fortsatt
utbyggnad på detta område. Personaltillskotten har dock endast i en
begränsad utsträckning gått till detta område.

Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Kommunförbundet och Spri har
de senaste åren bedrivit ett gemensamt utvecklingsarbete avseende de prioriterade
områdena primärvård och äldreomsorg. Därvid har kontinuiteten

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2628—2630

•%

\

Mot. 1978/79: 2628

2

uppsatts som en huvudprincip för primärvården. Sjukvårdshuvudmännen
har också genom den ständiga utbyggnaden av primärvården verkat för
en ökad vårdkontinuitet. Utbyggnadstakten har fått bestämmas av bl. a.
tillgången på adekvat personal, där bristen på allmänläkare och distriktssköterskor
varit och är en hämmande faktor. Här skapar också de regionala
skillnaderna i primärvårdsutbyggnad stora problem. Exempelvis är
allmänläkarvården den läkarspecialitet som uppvisar de största regionala
olikheterna i läkartäthet, fastän olikheterna där borde vara minst om bästa
möjliga närservice skulle garanteras medborgarna. De statliga insatserna
bör därför inriktas på att stödja den verksamhet som redan är under utveckling
inom primärvården.

En läkare — vare sig man kallar honom husläkare eller något annat —
är endast en del av kontinuiteten mellan patienten och samhällets vårdfunktioner.
Vi vill därför vidga kontinuiteten till att avse hela samhällets
primärvårdsorganisation. Den skall ha sin tyngdpunkt i vårdlag av läkare,
distriktssköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter
m. fl., som i samarbete med primärkommunemas socialassistenter och
hemsamariter skall möta patienten utifrån ett gemensamt synsätt, där helhetssynen
är grundläggande. Riksdagen bör hos regeringen uttala sig för
att en sådan vidgning av kontinuitetsbegreppet bör vara vägledande för
den fortsatta utbyggnaden av primärvården.

Åtgärder för ökad kontinuitet

Propositionen saknar på ett förvånansvärt sätt konkreta förslag, med
tanke på den betydelse den nuvarande regeringen tillmätt husläkarfrågan.
Den innehåller allmänna resonemang om sjukvården, vilka vi till stor del
kan instämma i. De konkreta åtgärdsförslagen är däremot få och vaga till
sitt innehåll.

I propositionen konstateras att tillgången på personal, främst allmänläkare
och distriktssköterskor, är en avgörande faktor för att kontinuiteten
och tillgängligheten i öppenvården skall kunna ökas. Föredragande
statsrådet konstaterar att läkarens invånarunderlag bör ligga på avsevärt
under 3 000 personer när reformen är fullt genomförd. Socialstyrelsen har
anfört att man knappast kan räkna med fler än 2 300 allmänläkare för
distriktsläkartjänstgöring vid mitten av 1980-talet. Om man år 1985 skall
ha en allmänläkartäthet som motsvarar en allmänläkare per 3 000 invånare,
erfordras ca 2 800 sådana läkare i distriktsläkarvården. En allmänläkartäthet
inom distriktsvården på t. ex. en läkare per 2 000 invånare
kräver drygt 4 000 allmänläkare.

Den stora skillnaden mellan tillgången på och behovet av allmänläkare
som konstateras i propositionen har dock föredragande statsrådet föga
konkreta förslag för att avhjälpa. Propositionens vaghet i åtgärdsavsnittet
kan belysas med följande citat ur föredragandetexten: ”Jag finner det

Mot. 1978/79: 2628

3

angeläget att en ytterligare ökning av FV-blocken för allmänläkarvård
kommer till stånd. Jag kommer också att verka för detta inom ramen för
det arbete som bedrivs i socialdepartementets sjukvårdsdelegation.”

Lika litet handlingskraft visas i avsnittet om dispensförfaranden när det
gäller kraven på behörighet till allmänläkartjänst. Där aviseras att nämnden
för läkares vidareutbildning (NLV) skall få närmare överväga denna
fråga. ”Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till ett i förhållande
till gällande regler utvidgat eller annorlunda dispensförfarande”, konstaterar
statsrådet.

Vad beträffar distriktssköterskeutbildningen aviseras endast att universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) och skolöverstyrelsen (SÖ) i samråd
med sjukvårdshuvudmännen skall få i uppdrag att ”undersöka möjligheterna
att utöka utbildningskapaciteten för distriktssköterskor”.

Med dessa citat ur propositionen har vi velat belysa den situation som
uppstått när husläkartanken konfronteras med verkligheten. Detta innebär
inte att vi är motståndare till ökad kontinuitet mellan patient och läkare,
men vi anser att strävandena måste baseras på ett realistiskt synsätt, som
beaktar pågående utvecklingstendenser. Vi föreslår därför att riksdagen
begär att regeringen återkommer med kompletterande förslag för att öka
kontinuiteten mellan medborgarna och hälso- och sjukvården. I det följande
anger vi vissa principer som bör gälla för ett sådant förslag.

År 1978 fanns det 19 000 läkare i vårt land. Med oförändrad utbildningskapacitet
kommer antalet läkare att öka till ca 21 000 år 1980 och 26 000
år 1985. Redan i dagsläget har vi alltså ca en läkare per 400 invånare, och
denna läkartäthet kommer att öka kraftigt under de närmaste åren. Trots
detta har vi stora svårigheter att nå en tillfredsställande täthet på allmänläkare.
Enligt LATT 77-undersökningen (läkarnas arbets- och tjänstgöringstider)
saknade år 1977 inte mindre än 45 % av de inrättade tjänsterna
för allmänläkare ordinarie innehavare. De regionala olikheterna för allmänläkare
är t. o. m. större än för andra läkarspecialiteter. Vi måste då
ställa oss frågan om vi använder läkarresurserna på bästa sätt när vi inte
kan tillgodose primärvårdens behov, som har en avgörande betydelse från
förebyggande synpunkt och som prioriterats av samhället. Uttalandet i
propositionen att statsrådet avser verka för en ökning av antalet FV-block
inom ramen för arbetet i socialdepartementets sjukvårdsdelegation anser
vi inte är tillräckligt — särskilt inte som allmänläkarnas arbetsuppgifter
enligt propositionen förutsätts utvidgade.

Även antalet distriktssköterskor är för överskådlig tid helt otillräckligt
för att tillgodose primärvårdens behov. I dag tjänstgör endast ca 1 200
personer som distriktssköterskor i egentlig bemärkelse. Skall man till mitten
av 1980-talet uppnå den av kontinuitetsutredningen förordade distriktsskötersketätheten,
skulle det krävas ca 6 500 distriktssköterskor, om frekvensen
deltidsarbetande beaktas. Det utredningsuppdrag som aviseras i
propositionen för att undersöka möjligheterna att öka utbildningskapaci

Mot. 1978/79: 2628

4

teten för distriktssköterskor visar enligt vår mening på bristande handlingskraft.

Tillgången på allmänläkare och distriktssköterskor har en nyckelroll för
utbyggnaden av primärvården. För att sjukvårdshuvudmännen skall kunna
klara sina utbyggnadsplaner behöver tillgången på allmänläkare och
distriktssköterskor garanteras bättre än i dag. Vi föreslår därför att riksdagen
begär att regeringen återkommer med en plan för att tillgodose primärvårdens
behov av allmänläkare och distriktssköterskor. Detta kräver
en översyn av nuvarande system för läkarplanering och styrning.

I propositionen aviseras att överläggningar skall ske mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen för att åstadkomma ett husläkarsystem. I enlighet
med vad vi tidigare anfört bör kontinuitetsbegreppet vidgas till att avse
primärvården som helhet. Vi förordar också att en målsättning för överläggningarna
skall vara att åstadkomma en jämnare regional utbyggnad
av primärvården för att alla medborgare skall kunna garanteras rätt till
hälso- och sjukvård på lika villkor.

Registrering

Frågan om registrering av patienterna till en viss husläkare och distriktssköterska
togs upp av kontinuitetsutredningen. Flertalet remissinstanser
uttryckte tveksamhet inför utredningsförslaget. Förutom att en registrering
medför betungande administrativt merarbete finns risk för att vissa
grupper kan få en sämre vård genom det konkurrensförhållande som kan
uppstå om att få en viss läkare när läkartätheten inte är tillräcklig. Det
urvalsförfarande som måste ske när antalet patienter som vill registrera
sig hos viss läkare överstiger det från vårdsynpunkt möjliga antalet, torde
också skapa problem. Enligt vår uppfattning är det väsentliga för patienten
att denna har tillgång till en vårdcentral med tillräckliga personalresurser.
Därför är det viktigt att man kan åstadkomma vårdepisodkontinuitet
så att patienten vid återbesök kan få träffa samma läkare/vårdlag.
Att organisera detta torde kunna ske med tämligen enkla medel och sker
redan på många håll. Något registreringsförfarande som binder medborgarna
vid viss husläkare och distriktssköterska för att åstadkomma långsiktig
kontinuitet utan samband med en viss vårdepisod bör däremot inte
genomföras. Denna uppfattning bör riksdagen ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om en
vidgning av kontinuitetsbegreppet inom primärvården till att
avse vårdlag av hälso- och sjukvårdspersonal,

5

2. hos regeringen begär en plan för att garantera sjukvårdshuvudmännen
tillgång till allmänläkare och distriktssköterskor för utbyggnaden
av primärvården,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om en
jämn regional utbyggnad av primärvården inför överläggningarna
med sjukvårdshuvudmännen,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om
registreringsförfarande till viss läkare.

Stockholm den 19 april 1979

RUNE GUSTAVSSON (c)

ERIK LARSSON (c)

ERIC CARLSSON (c)

ARNE MAGNUSSON (c)

MAJ PEHRSSON (c)

BRITT WIGENFELDT (c)

ULLA TILLANDER (c)

GÖSTA ANDERSSON (c)