med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst, m. m.

Motion 1977/78:1922 av Per-Olof Strindberg och Lars Schött

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1977/78
1922—1925

Motion
1977/78:1922

av Per-Olof Strindberg och Lars Schött

med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen
(1966: 413) om vapenfri tjänst, m. m.

Det svenska försvaret är uppbyggt på den allmänna värnpliktens idé,
och detta innebär att män i viss ålder är pliktiga att fullgöra ålagd militärtjänst.
Vapenfrilagstiftningen medger undantag från denna plikt under
vissa förutsättningar. Värnpliktiga som inte uppfyller de angivna förutsättningarna
skall inte befrias från värnplikt, och ansökningar som inte
är tillräckligt grundade skall alltså inte heller leda till befrielse.

I förevarande proposition föreslås ett flertal förändringar av gällande
lagstiftning rörande vapenfri tjänst. Propositionen har föregåtts av en
parlamentariskt sammansatt utredning som arbetat i flera år och ett med
anledning av utredningens förslag brett remissförfarande. Förevarande
motion behandlar två punkter där propositionsförslaget mot bakgrund av
utredning och remissvar framstår som mindre väl motiverat. I anslutning
härtill framförs förslag om förändringar i propositionen på dessa två
punkter.

1. Förslaget till villkorsformulcring i 1 § lagen om vapenfri tjänst

Utredningens förslag som utförligt motiveras och analyseras innebar
modernisering av lagtexten och vissa sakliga förändringar, som i stort
innebar att möjligheterna att erhålla vapenfri tjänst vidgades. I grunden
var dock förslaget på denna punkt ett utslag av den principiellt avgörande
tanken att den skulle ha rätt att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst vilkens
övertygelse om livets okränkbarhet var sådan, att den förhindrade vederbörande
att deltaga i varje form av organiserat vapenbruk. Denna tanke
gavs den språkliga utformningen i utredningsförslaget att, om övervägt
bruk av vapen mot annan ej är förenligt med värnpliktigs personliga allvarliga
övertygelse, han äger erhålla tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring
fullgöra vapenfri tjänst. Om denna formulering och dess
innebörd rådde i utredningen enighet. Remissinstanserna anser över lag
utredningens förslag på denna punkt kunna ligga till grund för lagstiftning.
Propositionen innehåller en annan formulering än utredningen föreslog.
Därutöver innehåller propositionen inte, vilket är synnerligen angeläget
från rättstillämpningssynppunkt, någon klargörande motivering
till det förslag som nu framläggs. Propositionsförslaget skulle kunna tolkas
som ett frångående av kravet på att övertygelsen hos den sökande

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1922-1925

Mot. 1977/78:1922

2

skall knytas till hans uppfattning om människolivet och i stället innebära
ett krav på att den enskilde kan göra antagligt att han kommer att vägra
fullgöra värnpliktstjänstgöring. En sådan villkorsbeskrivning kan inte
rimligen stå i överensstämmelse med lagens syfte. Det bör slås fast att det
är den sökandes uppfattning om människolivets okränkbarhet som skall
vara avgörande.

2. Prövningsförfarandet

Vapenfriutredningens förslag i vad gällde prövningsförfarandet var
inte enhälligt. Men oenigheten inskränkte sig till att en av utredningens
sex ledamöter reserverade sig på denna punkt. Remissinstanserna gav
också på denna punkt uttryck för delade meningar, men en klar majoritet
av instanserna ställde sig tveklöst bakom uppfattningen att ett prövningsförfarande
skulle behållas i huvudsak enligt utredningens förslag.

Det är endast sökande som uppfyller de i lagen noggrant angivna villkoren
som skall erhålla vapenfri tjänst. Det är därför inte möjligt att
godta en ordning som innebär att den sökande utan särskild prövning
kan befria sig från värnplikten genom egen förklaring att han uppfyller
villkoren, vilket i praktiken kan bli fallet om propositionens förslag genomförs.

Konsekvenserna av det föreslagna prövningssystemet är också svåra
att överblicka. Våren 1976 beslöt Bundestag i Västtyskland om en lagändring,
vilken i korthet innebar att prövningsförfarandet vid ansökan
om vapenfri tjänst togs bort. Sedan lagen trätt i kraft ökade antalet ansökningar
markant. Under augusti—december 1977 ansökte omkring
45 000 om vapenfri tjänst. Under samma tid 1976 var antalet 13 000.
Om denna trend fortsätter kommer årskvoten vapenfrisökande att uppgå
till över 100 000. Antalet tjänstedugliga värnpliktiga kommer de närmaste
åren att uppgå till drygt 300 000. Bundeswehrs behov är omkring
225 000, varför resultatet blir att man på sikt ej kommer att kunna täcka
sitt behov. Författningsdomstolen i Karlsruhe har nyligen behandlat
frågans juridiska aspekt och funnit att lagändringen är juridiskt ogiltig,
då den strider mot grundlagen.

Vapenfrinämndens statistik visar att antalet ansökningar ökat den senaste
tiden. Under tiden 1 januari—15 april 1978 hade 885 ansökt om
vapenfri tjänst. Motsvarande siffra för 1977 är 629, dvs. antalet ansökningar
har ökat med nära 30 % under denna period.

Ett prövningsförfarande som i realiteten innebär att sökanden själv
avgör huruvida han skall göra tjänst med vapen eller ej kan innebära en
utveckling där vämpliktsprincipen på sikt urholkas.

Prövningsförfarandet bör emellertid kunna förenklas i förhållande till
vad som nu sker. Förfarandet bör främst inriktas på att utröna den sö

Mot. 1977/78:1922

3

kandes inställning till bruk av vapen mot annan. I denna fråga får man
huvudsakligen bygga på den sökandes egen förklaring. Prövningen torde
främst få inriktas på att utröna om det är fråga om en övertygelse av
erforderlig fasthet. För att denna övertygelse skall kunna utrönas bör
den sökande ha ett samtal med en utredningsman. Utredningsmannen
föreslås få ha till uppgift att för den sökande klargöra innebörden av
lagens förutsättningar och att låta den sökande pröva sin uppfattning mot
denna bakgrund. Utredningsmannen skall sedan bedöma om den sökandes
uttalade uppfattning är uttryck för en allvarlig övertygelse.

Förfarandet bör med dessa utgångspunkter anordnas på följande sätt.
Vapenfrinämndens beslutfunktion bör kvarstå. Ansökan om vapenfri
tjänst bör ske enligt nuvarande principer. Den bör som f. n. vara skriftlig
och innehålla de skäl den sökande vill åberopa samt önskemål om slag
av tjänstgöring. Intyg och andra handlingar som den sökande önskar åberopa
skall bifogas ansökningen. Sedan ansökningen kommit in till vapenfrinämnden,
kallas den sökande till en utredning. Utredningen i ärendet
bör göras av en särskild utredare.

Utredningssamtalet bör enligt utredningen koncentreras kring frågan
om bruk av vapen och arten av den sökandes övertygelse. Utredningen
bör vidare — förutom själva utredningssamtalet — ha till uppgift att informera
sökanden om förutsättningarna för den vapenfria tjänsten och
dess innebörd. Genom utredningsförfarandet bör dessutom skapas visst
underlag för bedömning av vilket slag av tjänstgöring den sökande kan
vara lämpad för. Samtalet bör inte redovisas på det sätt som sker för närvarande.
En viss standardisering av utredningsförfarandet bör kunna
ske genom att ett formulär inriktat på de för prövningen mest relevanta
avsnitten utnyttjas.

Formuläret bör innehålla utredarens anteckningar. Den sökandes skäl
och motivering bör anges, liksom en kort redovisning av utredningssamtalet
(korta data om uppväxttiden, den sökandes etik beträffande vapenbruk
och inställning till försvar).

Den sökandes önskemål om typ av vapenfri tjänst bör även anges.
I formuläret bör notering göras om utredarens rekommendation (bifall,
avslag m. m.) och motiveringen till denna.

Sedan utredningen i vapenfriärendet har verkställts, skall vapenfrinämnden
avgöra ärendet. Det är angeläget att varje ärende blir föremål
för ett noggrant övervägande med hänsyn till de allvarliga konsekvenser
som nämndens beslut kan få för den enskilde.

Häri får också inrymmas den grundläggande tanken att den enskilde
sökandens uppfattning bör tillmätas den största vikt när man skall fatta
beslut i vapenfrifrågan och att, som föredragande statsrådet uttalar med
anledning av lagrådets yttrande i denna fråga, sökandens bevisbörda för
styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung.

Mot. 1977/78:1922

4

Med anledning av vad som anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att vad som i motionen anförts om 1 §
lagen om vapenfri tjänst ges regeringen till känna,

2. att riksdagen beslutar att vad som i motionen anförts om prövningsförfarandet
vid ansökan om vapenfri tjänst ges regeringen
till känna.

Stockholm den 17 april 1978

PER-OLOF STRINDBERG (m) LARS SCHÖTT (m)