med anledning av propositionen 1976/77:104 om avskaffande av förvandlingsstraffet för böter m. m.

Motion 1976/77:1555 av fröken Mattson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77:1555

Motion

1976/77:1555

av fröken Mattson m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:104 om avskaffande av förvandlingsstraffet
för böter m. m.

Inledning

De nuvarande bestämmelserna om bötesförvandling utgör ett otidsenligt
inslag i vår kriminalpolitik. Den klientelutredning som förvandlingsstraffutredningen
har låtit verkställa visar att bötesfångarna i huvudsak utgör
en socialt synnerligen svag grupp, som utmärks av alkoholbesvär, olika
handikapp, tidigare kriminell belastning, ingen eller bristfällig yrkesutbildning
osv. Människor med sådan social och ekonomisk belastning saknar
naturligtvis ofta totalt förmåga att betala böter. Det strider mot grundläggande
rättvisekrav om de i denna situation tvingas avtjäna ett fängelsestraff
för brott som domstolarna ansett förtjäna bara bötesstraff. Men även i fall
när en bötesbetalning framtvingas genom förvandlingshotet, kan bötesbetalningen
antingen ytterligare försvåra dessa människors svaga ställning eller
belasta anhöriga eller samhällets socialvård. Vi hälsar därför med tillfredsställelse
förslaget i propositionen 1976/77:104 - på grundval av utredningsdirektiv
givna av den tidigare regeringen - att nu gällande bestämmelser
om förvandling av böter skall avskaffas.

Det förekommer emellertid också att personer med god betalningsförmåga
undandrar sig att betala böter. Vi delar de farhågor som kommit till uttryck
i propositionen för att ett avskaffande av bötesförvandlingen skulle kunna
leda till att det uppkommer en bötesimmun grupp, som anser sig kunna
trotsa samhällets bestämmelser utan kännbara sanktioner. Särskilt mot bakgrund
av vår strävan att ersätta frihetsberövande påföljder inom kriminalvården
med andra sanktionsformer, däribland böter, bör riskerna för en
sådan utveckling förebyggas.

Vi är emellertid inte övertygade om att de förslag som regeringen i detta
hänseende lägger fram i propositionen vare sig träffar de personer som kan
mer. inte vill betala ådömda böter eller i övrigt är lämpligt utformade. Vi
noterar också att regeringens förslag innebär en ytterligare försvagning av
de redan nu bristfälliga möjligheterna att genom vitesförelägganden framtvinga
rättelser i missförhållanden av olika slag. I båda de nu angivna hänseendena
lägger vi därför fram förslag till ändringar i regeringens proposition.
Vi anser också att vitesinstitutet omedelbart bör göras till föremål för en
samlad utredning i syfte att effektivisera dess användning.

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1555

Mot. 1976/77:1555

2

Åtgärder för att förebygga uppkomsten av en bötesimmun grupp

Vi delar den åsikt som förs fram i propositionen, att man får acceptera
att människor som lever i utpräglat dåliga sociala och ekonomiska förhållanden
kan undgå verkställighet av bötesstraff. Vi menar emellertid att denna
ståndpunkt inte kommer till uttryck i den föreslagna lagtexten. Bland de
rekvisit som där anges som förutsättning för att döma till fängelse i stället
för böter tas upp att den uteblivna verkställigheten av tidigare bötesstraff
kan antas ha berott på ”tredska eller grov vårdslöshet” från den bötfälldes
sida och att ett nytt bötesstraff framstår som uppenbart otillräckligt - antingen
av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller för att avhålla honom
från vidare brottslighet. Enligt gällande bötesverkställighetslag utgör det
hinder mot att bevilja anstånd med verkställighet av förvänd!ingsstraff, om
omständigheterna föranleder till antagande att den bötfällde ”av tredska
eller uppenbar vårdslöshet” underlåtit att betala böterna eller att straffets
verkställighet fordras för hans tillrättaförande. Som synes överensstämmer
de föreslagna rekvisiten mycket nära med de nu gällande. Som vi förut
anfört kännetecknas emellertid de som tas in i kriminalvårdsanstalt för att
undergå verkställighet av förvandlingsstraff för böter och som alltså enligt
nyss angivna bestämmelser inte har fått anstånd med verkställigheten, av
alkoholbesvär, olika handikapp, tidigare kriminell belastning, ingen eller
bristfällig yrkesutbildning osv. Risken synes uppenbar för att, om man använder
samma uttryckssätt som tidigare i den föreslagna lagstiftningen,
domstolarna också tillämpar lagtexten på samma sätt som tidigare och att
det alltså blir samma utsatta grupp som i fortsättningen drabbas av förhöjt
straff för brott varpå i princip bara kan följa böter.

Det som i stället är väsentligt är - som under remissbehandlingen av
utredningsförslaget framhållits av bl. a. riksåklagaren - att man genom exekutiva
åtgärder kan framtvinga betalning från personer som har betalningsförmåga
men som inte betalar frivilligt. Det finns personer som genom
olika manipulationer gör sig oåtkomliga för indrivning av fordringar genom
att de formellt saknar arbetsgivare och inte själva står som ägare till några
utmätningsbara tillgångar. Det kan vara fråga om rörelseidkare som låter
alla tillgångar ägas av nära anhöriga och uppträder som anställda med obetydlig
eller ingen lön. Det kan också röra sig om personer som byter arbetsplats
så snart de nås av beslut om införsel eller utmätning i lönen.
Enligt vår åsikt bör lagstiftningen utformas så, att det framgår att den är
inriktad på att förebygga denna typ av lagtrots.

Från de kriminalpolitiska synpunkter som vi företräder är det också förfelat
att i första hand rikta uppmärksamheten på brott för vilka endast är föreskrivet
bötesstraff. Det torde som regel framstå som stötande att fängelse
ådöms för sådant brott. Med hänsyn till önskemålet att domstolarna skall
vara benägna att använda bötesstraff i stället för annan påföljd krävs självfallet
inga åtgärder beträffande denna grupp av brott. Vi finner det inte

Mot. 1976/77:1555

3

heller meningsfyllt att i första hand meddela bestämmelser om upprepad
bötesbrottslighet. Personer av den läggning som vi förut beskrivit torde
i allmänhet vara så förslagna, att de med hänsyn till föreliggande svårigheter
att upptäcka och utreda deras brottslighet mera sällan riskerar att drabbas
av upprepad lagföring under kortare tid.

Vad vi finner eftersträvansvärt är att domstolarna skall, i stället för till
frihetsberövande påföljd, kunna döma till kännbart bötesstraff enbart eller
jämte villkorlig dom även för något grövre brott utan att behöva befara
att den dömde i efterhand undandrar sig påföljd. Detta gäller vare sig det
är fråga om upprepad brottslighet eller ett enstaka brott av allvarlig art,
t. ex. rattfylleri. Endast om man låter ett hot om frihetsberövande påföljd
stå kvar vid sådana försök att undandra sig verkställighet av bötesstraff
som nämnts förut kan domstolarnas förtroende och den allmänna respekten
för bötesstraff bibehållas. Detta torde kunna uppnås också med en mycket
restriktiv tillämpning av sådan påföljd.

Vi föreslår därför att det införs en möjlighet att ompröva påföljden, när
någon dömts till bötesstraff men förhindrat verkställighet. Som förutsättning
bör, i likhet med vad som föreslagits i propositionen för den där behandlade
situationen, gälla att bötesstraffet till betydande del ej har kunnat verkställas.
Vidare bör stipuleras att den dömde genom att undanskaffa egendom, genom
att utan vederlag överlåta egendom till annan, genom att byta arbetsanställning
eller vidta annan liknande åtgärd sökt förhindra indrivning av
böterna eller eljest berövat sina borgenärer möjligheten att få betalt för deras
fordringar. Som exempel på undanskaffande av egendom kan nämnas att
den dömde gömt undan egendomen eller fört den ur landet. Annan liknande
åtgärd kan avse t. ex. överförande av egendom till icke utmätningsbara tillgångar.
Det bör inte krävas bevisning om att den dömde vidtagit angivna
åtgärder i direkt syfte att undgå bötesstraffet. Det bör vara tillräckligt att
han därigenom mera allmänt berövat sina borgenärer möjligheten att få
betalt för deras fordringar. Det bör inte heller krävas att åtgärderna har
ett direkt samband i tiden med bötesbrottsligheten och lagföringen. Är det
fråga om personer, som måste antas ha god betalningsförmåga men som
vidtagit sådana åtgärder beträffande sina förmögenhets- och ekonomiska
förhållanden att böter inte kan utkrävas av dem utan deras frivilliga medverkan,
bör det förhållandet att dessa dispositioner företagits tidigare inte
utgöra hinder för att ompröva påföljden.

Det bör vidare fordras att annan påföljd än bötesstraffet krävs med hänsyn
till allmän laglydnad. Det är detta som är det väsentliga syftet med vårt
förslag. Däremot synes det inte vara behövligt att kunna döma till annan
påföljd för att avhålla den dömde från vidare brottslighet utöver vad som
följer av att så kan ske med hänsyn till allmän laglydnad.

Om angivna förutsättningar föreligger bör domstol på talan av åklagare
kunna undanröja tidigare ådömt bötesstraff eller bötesstraff i förening med
villkorlig dom och i stället döma till fängelse i högst tre månader. Fängelse

1* Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1555

Mot. 1976/77:1555

4

bör i så fall kunna ådömas vare sig fängelse kunnat följa på de brott sorn
föranlett den tidigare bötesdomen eller inte. Formellt föreligger inte något
hinder att, då förutsättningar föreligger härför, i stället för till fängelse döma
t. ex. till skyddstillsyn, men detta torde i regel inte vara aktuellt.

Även om enligt vår mening det i propositionen behandlade fallet av upprepad
bötesbrottslighet är av mindre intresse, bör det finnas en möjlighet
att i den situation som vårt förslag tar sikte på döma till annan påföljd
än böter, om den tidigare dömde åtalas för nytt brott, varpå bara kan följa
böter. I så fall bör han för brottet kunna dömas till fängelse i högst tre
månader, om detta är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. I allmänhet
torde det emellertid framstå som stötande att döma till frihetsstraff för brott
för vilket bara är föreskrivet bötesstraff. Den föreslagna möjligheten bör
därför tillämpas bara i särpräglade undantagsfall. Om så sker, torde det i
allmänhet saknas anledning att undanröja den tidigare bötesdomen.

Fängelsepåföljden bör inte i någotdera fallet kunna tillämpas, om mer
än tre år förflutit från det att bötesdomen vann laga kraft.

Åklagaren bör enligt allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att styrka
att förutsättningar föreligger för att döma till fängelse. Detta medför naturligtvis
krav på en grundlig förundersökning.

Vi bifogar förslag till ändringar i den i propositionen föreslagna lagtexten.
Förslaget torde inte kräva ytterligare motiveringar utöver de tidigare anförda.

Fängelsevite

Vitesföreläggande kan i många fall användas för att tvinga enskilda och
företag att fullgöra förpliktelser mot det allmänna eller mot andra personer.
Det har från effektivitetssynpunkt åtskilliga fördelar framför straffhotet, när
det gäller att framtvinga önskvärda beteenden. Det kan i det enskilda fallet
anpassas till vad som krävs för att bryta den tredskandes motstånd. Samtidigt
har det fördelar från rättssäkerhetssynpunkt genom att den som utsätts för
föreläggandet får ett direkt och detaljerat besked om vad som krävs av
honom.

Vitesinstitutet är i sin nuvarande utformning behäftat med åtskilliga brister
från effektivitetssynpunkt. Vi återkommer till detta i det följande. Det
riskerar emellertid att försvagas ytterligare, om möjligheten att förvandla
utdömt men icke verkställt vite till fängelse avskaffas. Som exempel kan
anföras att, när vitesföreläggande enligt hälsovårdsstadgan riktas mot fastighetsägare,
förhållandena ofta torde vara sådana att fastigheten är belånad
utöver sitt värde och utdömt vite därför inte kan tas ut ur fastigheten.

I det till lagrådet remitterade förslaget har regeringen också tagit upp
förslag om fängelsepåföljd i vitesföreläggande. De betänkligheter som lagrådet
anfört mot förslaget finner vi överdrivna. Enligt vår mening bör,
i den utsträckning som är möjlig, åtgärder vidtas för att effektivisera vitesinstitutet
redan i samband med förvandlingsstraffets avskaffande. Vi för

Mot. 1976/77:1555

5

ordar därför lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det i lagrådsremissen
upptagna förslaget.

Lagrådet har bl. a. anfört att fängelsevite bör göras subsidiärt till de övriga
tvångsmedel eller andra åtgärder som lagligen står till buds. Vi finner inte
en sådan ståndpunkt vara generellt riktig. Vitesföreläggandet kan avse t. ex.
åtgärder för att undanröja sanitära olägenheter i en hyresfastighet med många
hyresgäster. Genom föreläggandet får fastighetsägaren veta dels vad som
krävs av honom, dels vad påföljden blir om han inte rättar sig efter föreläggandet.
Vi kan inte finna att åtgärderna i första hand bör verkställas
av myndighet på den försumliges bekostnad, utan i en sådan situation bör
fängelsevite kunna komma till användning. I andra fall kan naturligtvis
förhållandena vara sådana, att ett i fängelse utsatt vite framstår som en
alltför ingripande påföljd och att i stället övriga tvångsmedel eller andra
åtgärder som står till buds bör användas. En avvägning bör alltså ske med
hänsyn till ändamålet med föreläggandet och med hänsyn till de alternativa
medel som finns att åstadkomma rättelse. Vi finnér att denna avvägning
med fullt förtroende kan överlämnas till domstolarna. Med den nu förordade
ordningen får en lag om fängelsevite ett betydligt vidare användningsområde
än lagrådet förutsatt. Detta utgör samtidigt ett skäl för att den föreslagna
lagstiftningen genomförs nu.

Däremot anser vi i likhet med lagrådet att fängelsevite inte bör komma
till användning, om inte den som avses därmed redan har varit förelagd
vite till ett belopp av minst 2 000 kr. utan att föreläggandet har iakttagits.

Vi bifogar förslag till lag om fängelsevite. Några ytterligare motiveringar
torde inte krävas. Vi hänvisar utöver till det förut anförda också till vad
justitieministern och lagrådet anfört om motsvarande bestämmelser i det
till lagrådet remitterade förslaget.

Effektivisering av vitesinstitutet

Som vi förut anfört är vitesinstitutet behäftat med åtskilliga brister från
effektivitetssynpunkt. För att återvända till vårt tidigare exempel med fastighetsägaren,
som åläggs att vidta åtgärder för att undanröja sanitära olägenheter
i sin hyresfastighet, kan först detta föreläggande överklagas till
länsstyrelse, kammarrätt och regeringsrätten. Om fastighetsägaren inte rättar
sig efter föreläggandet, upprepas proceduren med föreläggande av förnyat
vite, varjämte frågan om utdömande av det tidigare ålagda vitet handläggs
av polis, åklagare och domstol. Döms vitet ut, kan domen överklagas till
hovrätt och högsta domstolen, varpå följer åtgärder för att driva in vitet.
De olika förfarandena kan på olika sätt förhalas av fastighetsägaren, inte
minst genom att denne försvårar delgivningar med honom. De myndigheter
som handlägger frågor om utdömande av vite sysslar mera sällan med frågor
av denna art, vilket inte underlättar handläggningen. Det är vanligt att
denna drar långt ut på tiden, och i värsta fall hinner vitet preskriberas.

Mot. 1976/77:1555

6

Ibland överlåtes fastigheten under förfarandets gång till ny ägare. Om inte
denne frivilligt rättar bristerna, måste förfarandet börja om från början igen.
Det hela går ut över hyresgästerna. Vad som utgör rättssäkerhetsgarantier
till fastighetsägarens skydd resulterar i orättvisor mot dem som samhällets
hälsovårdslagstiftning skulle skydda.

Det är alltså inte nödvändigt att ytterligare följa utvecklingen på vitesområdet
för att konstatera att vitesinstitutet inte fungerar tillfredsställande.
I likhet med lagrådet anser vi att en översyn av vitesinstitutet och tvångsmedelsregleringen
i olika författningar under alla förhållanden nu bör komma
till stånd. Behovet av en sådan översyn har tidigare påtalats i skilda sammanhang.
Vid översynen bör förutsättningslöst prövas olika vägar att förstärka
vitesinstitutets effektivitet. Vidare bör förslag läggas fram till kompletteringar
av tvångsmedlen på särskilda områden, där det bedöms behövligt.
Som en första åtgärd bör en genomgång ske av gällande föreskrifter
om vite. Det kan t. ex. visa sig befogat i en del fall att mönstra ut bestämmelser
om förbud mot förvandling och låta den nya lagen om fängelsevite
kunna komma till användning.

Vi vill tillägga att en översyn av vitesinstitutet med anledning av förvandlingsstraffets
avskaffande bör komma till stånd omedelbart, vare sig
vårt förslag om fängelsevite genomförs eller ej. I det förra fallet kan som
lagrådet antytt senare göras de ändringar i den nya lagen som den förordade
översynen ger anledning till. I det senare fallet anser vi att frågan om vitesinstitutets
effektivisering är av sådan betydelse, att förvandlingsstraffet
inte bör slopas utan att en översyn av vitesinstitutet samtidigt inleds.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen

1. i stället för motsvarande bestämmelser i den i propositionen
föreslagna lagtexten antager i Bilaga 1 upptagna förslag till ändringar
i brottsbalken,

2. antager i Bilaga 2 upptagna förslag till lag om fängelsevite och
lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

3. hos regeringen begär en översyn av vitesinstitutet enligt vad
som anges i motionen.

Mot. 1976/77:1555

Stockholm den 13 april 1977
LISA MATTSON (s)

ARNE NYGREN (s)

KERSTIN V. ANDERSSON (s)
i Kumla

CARL LIDBOM (s)

ERIC JÖNSSON (s)
i Malmö

LILLY BERGANDER(s)

HANS PETTERSSON (s)
i Helsingborg

IRIS MARTENSSON (s)

MARTIN SEGERSTEDT (s)

Mot. 1976/77:1555

8

Bilaga 1

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

25 kap.

8 § Har bötesstraff till betydande del ej kunnat verkställas och kan det
antagas att den dömde genom att undanskaffa egendom, utan vederlag
överlåta egendom till annan, byta arbetsanställning eller vidta annan liknande
åtgärd sökt förhindra indrivning av böterna eller eljest berövat sina
borgenärer möjligheten att fä betalt för deras fordringar, får rätten på talan
av åklagaren undanröja bötesstraffet eller, om detta enligt 27 kap. 2 § ålagts
jämte villkorlig dom, den ådömda påföljden och i stället döma till fängelse
i högst tre månader, om detta är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott som kan föranleda
fängelse ha motsvarande tillämpning på sådan talan.

Begår i fall som avses i första stycket den dömde nytt brott, för vilket
icke är föreskrivet svårare straff än böter, får han för brottet dömas till
fängelse i högst tre månader, om detta är påkallat av hänsyn till allmän
laglydnad. Sådan förhöjning får tillämpas endast om åklagaren i stämningsansökan
till rätten eller i stämning som utfärdas av honom angivit att grund
för förhöjning föreligger.

Till fängelse får ej dömas enligt första eller andra stycket, om ej den
dömde eller misstänkte har fått del av åtalet inom tre år från den dag då
den tidigare domen vann laga kraft.

Har bötesstraff undanröjts enligt första stycket, äger 5 § bötesverkställighetslagen
(1977:000) motsvarande tillämpning i fråga om belopp som betalats
eller drivits in med anledning av den tidigare domen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Vid lagens ikraftträdande
iakttages

1. Bötesstraff som ådömts före ikraftträdandet får ej undanröjas enligt
25 kap. 8 § första stycket brottsbalken. Däremot får sådant bötesstraff beaktas
vid tillämpning av 25 kap. 8 § andra stycket brottsbalken.

2. Bötesstraff som ålagts före lagens ikraftträdande preskriberas enligt
äldre bestämmelser.

Mot. 1976/77:1555

9

Bilaga 2

Förslag till

Lag om fängelsevite

Härigenom föreskrives följande.

I § Har någon som förelagts vite ej understigande tvåtusen kronor ej
rättat sig efter föreläggandet och kan det av särskilda skäl antagas att han
icke heller kommer att iaktta förnyat föreläggande, om vitet bestämmes
i pengar, får vite i fängelse högst tre månader föreläggas honom utan hinder
av att enligt lag eller annan författning vite skall bestämmas i pengar. Vite,
som kan föreläggas för fullgörandet av dom eller beslut rörande saken i
mål som handlagts enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
får dock aldrig föreläggas i fängelse.

2$ Vite i fängelse enligt 1 § får föreläggas endast av domstol.

3 § Utan hinder av att enligt lag eller annan författning annan myndighet
än domstol har att meddela vitesföreläggande, kan sådan myndighet överlämna
åt allmän domstol att pröva fråga om föreläggande av vite i fängelse
enligt 1 §.

Ansökan härom göres hos den tingsrätt vid vilken den, mot vilken vitet
riktas, har att svara i tvistemål i allmänhet. Vid prövning av ansökan tillämpas
lagen (1946:807)om handläggning av domstolsärenden.

Mot beslut enligt första stycket första meningen får talan ej föras.

4 § Frågan om utdömande av vite i fängelse prövas av allmän domstol
på talan av allmän åklagare. Bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal
för brott som kan föranleda fängelse har motsvarande tillämpning på sådan
talan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Lagen gäller ej i fråga om
vite som enligt särskild föreskrift ej för förvandlas till fängelse.

Mot. 1976/77:1555

10

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 18 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

18 § I fråga om talan, som föres särskilt angående utdömande av förelagt
vite, äge vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter motsvarande tillämpning. 1 fråga
om utdömande av vite enligt lagen (1977:000) om fängelsevite gäller 4 § nämnda
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

GOTAB 53775 Stockholm 1977