med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken 3

Motion 1975/76:2305 av herr Bohman m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975/76

2305

Motion
1975/76: 2305

av herr Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken
3

I propositionen 1975/76:135 angående den statliga kulturpolitiken framläggs
bl. a. förslag om förbättringar av konstnärernas villkor, en ökning av
de statliga insatserna för bildkonsten, en ny organisation för statens konstmuseer,
statligt stöd till Litteraturfrämjandet och riktlinjer för kulturminnesvårdens
regionala organisation.

Propositionen skall ses som ett fullföljande av 1974 och 1975 års kulturpropositioner
och riksdagsbeslut. Som avslutning på en treårig reformperiod
gör propositionen ett magert och halvhjärtat intryck. Terminologiska
förändringar kan inte dölja att viktiga frågor inte fått någon godtagbar lösning.
Att döpa om konstnärsbelöning till inkomstgaranti för konstnärer finner
vi vara en reform utan innehåll.

Vi finner det märkligt att ett elvaårigt utredningsarbete kunnat resultera
i en proposition, som inte bara i vissa avseenden strider mot riksdagens
tidigare deklarerade uppfattning utan som dessutom är behäftad med så
stora brister i de konkreta förslagen.

Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år hävdat, att en
av de mest angelägna och brådskande kulturpolitiska åtgärderna måste vara
att lösa frågan om de yrkesmässiga kulturskaparnas arbetsvillkor. Redan
i motion 1972:1089 betecknade vi det som i längden ovärdigt ett kulturland
på Sveriges utvecklingsnivå att använda en social argumentering för insatser
för kulturskaparna. Själva utgångspunkten för statens insatser bör revideras.

Den stödprincip som hittills varit vägledande måste få träda i bakgrunden.

1 stället bör reformarbetet i första hand inriktas på att tillförsäkra kulturskaparna
rätt till ersättning för färdiga produkter och utförda prestationer.

Vi vill även erinra om att det s. k. kulturrådet vid sin tillkomst 1968
avsåg att prioritera kulturskaparnas situation och inom en treårsperiod komma
med konkreta förslag till förbättringar. Ärendet har emellertid förhalats
åtskilliga år, och några åtgärder för att påskynda arbetet synes inte ha vidtagits
av regeringen. Vi finner denna kraftiga försening av lösningar på en liten
men betydelsefull yrkesgrupps ekonomiska problem upprörande. Frågan kan
inte heller genom tillkomsten av denna proposition anses tillfredsställande
löst, och vi har därför än en gång anledning att ifrågasätta regeringens goda
vilja.

Vårt krav att kulturskaparna skall tillförsäkras rätt till ersättning för färdiga
produkter och utförda prestationer har sedan länge framförts också av kulturskaparnas
egna organisationer. Vid 1972 års riksdag vann det allmän

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 2305

Mot. 1975/76: 2305

2

anslutning, då kulturutskottet med anledning av ovannämnda motion uttalade
att ”det allmännas insatser för kulturarbetarna i första hand bör ha
formen av ersättning för utfört arbete”. Kulturutskottet upprepade detta
uttalande 1973. Vi kan inte finna annat än att utbildningsministern helt
förbigått riksdagens uppfattning. Den socialdemokratiska kultursynen sådan
den kommer till uttryck i propositionen synes grunda sig på att konstnärer
skall stödjas men inte ges ersättning för sitt arbete. Vi nödgas därför konstatera
att den anmärkningsvärda försening av frågan som vi många gånger
påtalat nu ytterligare utsträcks.

Det hittillsvarande reformarbetet synes oss i alltför hög grad inriktat på
uppbyggnaden av en kulturbyråkrati, vilket illustreras av departementschefens
uttalande i proposition 1975/76:100, bil. 10. ”Ett av de viktigaste inslagen
i det hittills genomförda kulturpolitiska reformarbetet är tillkomsten
av statens kulturråd.” Regeringens bristande vilja att tillförsäkra kulturskaparna,
som ju ytterst svarar för att vårt samhälle har ett aktivt kulturliv,
den arbetstrygghet som andra yrkesgrupper har, kan tolkas som oförmåga
att inse vad solidaritet med denna yrkesgrupp kräver men också som en
önskan att infoga kulturskaparna i ett byråkratiskt mönster som inte medger
den fria ställning som ersättningsprincipen skulle innebära.

Enligt vår mening bör följande gälla för samhällets insatser då det gäller
kulturskaparnas arbets- och försörjningsmöjligheter:

1. Samhället bör aktivt verka för att arbetstillfällen erbjuds kulturskapare
och även för att varierande former av anställnings- och uppdragsförhållanden
kan erbjudas.

2. Samhället bör aktivt verka för att kulturskapare tillerkänns ersättning
förfärdiga produkter och utförda prestationer. På grund av kulturskaparnas
speciella förhållanden kan särskilda former för ersättning behöva utvecklas,
t. ex. enligt mönster från biblioteksersättningen. Den vilja till solidaritet
med mindre lyckligt lottade som visats genom den konstruktion
som författarna givit ersättningen utsträcks i år på ett sätt som borde
tjäna som föredöme för statsmakterna, till en grupp utanför författarkretsen.
Sveriges författarförbund avstår från att yrka på en ökning av
biblioteksersättningen - en ökning som eljest vore väl befogad med hänsyn
till den allmänna löne- och inkomstutvecklingen - för att bildkonstnärerna
skall kunna tillgodoses bättre.

3. Den sociala tryggheten för dem som av ålder eller sjukdom inte
kan verka inom sitt område bör garanteras inom ramen för det allmänna
trygghetssystemet. De brister härvidlag som föreligger för kulturskaparna
måste snarast undanröjas.

4. För de speciella förhållanden som kan råda för kulturskapare, t. ex.
i början av deras verksamhet, bör särskilda arbetsstipendier finnas. Häri
bör även inkluderas resestipendier, särskilda materialbidrag etc.

Mot. 1975/76: 2305

3

Arbetstillfällen

Departementschefen ansluter sig i propositionen till kulturrådets uppfattning
att samhällets åtgärder i första hand bör inriktas mot att öka arbetstillfällena
för konstnärer och att förbättra möjligheterna att använda konstnärliga
verk. När det kommer till kulturrådets konkreta förslag förhåller
han sig dock anmärkningsvärt passiv. Kulturrådets förord för att man i
ökad utsträckning genom anställningar och uppdrag engagerar konstnärer
inom t. ex. skolan och förskolan, vårdområdet och arbetet med samhällsmiljön
kommenteras av departementschefen - utbildningsminister tillika
”kulturminister” - så: ”Några formella hinder mot att engagera konstnärer
inom dessa områden finns i allmänhet inte. Omfattningen beror därför på
det intresse som finns hos konstnärerna själva och hos myndigheter, institutioner
och organisationer.”

I den programskrift, Aktiv kultur, som utgavs av socialdemokraterna
år 1969 anförs: ”Särskilt angeläget är att konstnärer och kulturarbetare får
verka inom den kommunala miljön, inom skola och folkbildning.” Vi har
under flera år påtalat att detta uttalande inte föranlett några åtgärder från
utbildningsdepartementets sida. I motion 1973:241 påpekade vi följande:
”Det är troligt att kulturskaparna själva genom sina organisationer, om de
bereddes tillfälle härtill, skulle kunna presentera en lista på lämpliga och
meningsfulla arbetsuppgifter för kulturproducenterna och därmed hjälpa regeringen
ur dess nuvarande oföretagsamhet på området.” Några sådana kontakter
har av allt att döma inte tagits från regeringens sida.

Vi vill kraftigt understryka att förslag till åtgärder för att öka försörjningsmöjligheterna
för kulturskapare snarast måste utarbetas. Vi upprepar
att kontakter med kulturskaparorganisationerna bör tas för att få fram sådana
förslag. Här skall blott några få lämpliga områden beröras.

Skolan

Från moderata samlingspartiets sida har upprepade gånger påpekats att
en aktiv kulturpolitik, som syftar till ökad efterfrågan och därmed till ett
självständigt, levande kulturintresse, måste innefatta kulturella insatser i
skolan. En sådan satsning skulle också innebära rikliga arbetstillfällen för
kulturskaparna.

Exempel kan hämtas från t. ex. USA. Där började man redan år 1965
att från Office of Education planera ett projekt kallat Artists-in-SchoolsProgram.
Syftet var att över hela nationen engagera professionella kulturskapare
i såväl grundskola som gymnasium och att öka barnens förmåga
att uppfatta och att själv skapa och uttrycka sig genom att ge dem tillfälle
att använda egna inre resurser och medel som de eljest kanske aldrig skulle
upptäcka. Avsikten var också att bryta kulturskaparnas isolering genom
att ge dem möjligheter att delta i samhällsarbetet och i utbildningen av
barn och ungdom.

Under 1975-1976 kommer mer än 2 000 kulturskapare att arbeta i 7 500
skolor i alla stater. I programmet inkluderas poeter, målare, skulptörer, konst

Mot. 1975/76: 2305

4

hantverkare, dansare, musiker, filmskapare, fotografer, arkitekter, miljöspecialister,
skådespelare och museifolk. Folksageberättare kommer att arbeta
på försök i Maryland, och eskimå- och indiankonsthantverkare kommer
att arbeta i Alaskaskoloma.

Kulturskaparna är professionella och väljs ut av ett organ sammansatt
av kulturskapare, utbildningsrepresentanter och medlemmar av kulturorganen.
Uppdragen avser antingen grundskola eller gymnasium, och arbetsperioderna
varierar mellan några dagar och fulltidsengagemang.

Programmet har nu pågått i flera år, och det har mottagits ytterst positivt
av barn, kulturskapare och lärare. En viss negativ reaktion har framkommit
från vissa lärare: programmet har inte varit tillräckligt omfattande och alla
barn har inte nåtts av verksamheten.

Ett speciellt program Poets-in-Schools, där ca 1 000 poeter var engagerade
år 1975, har inneburit att eleverna stimulerats att själva skriva poesi. Effekten
har varit särskilt märkbar hos svagpresterande elever. Dessa har upplevt
sig själva som oförstådda - ”ingen bryr sig om vad vi säger” - och de
har genom att de fått ett utvecklat uttrycksmedel hjälpts ur sin passivitet
och förbättrat sin allmänna skolsituation.

Sveriges Radio

1 motion 1975/76:1353 i anslutning till budgetpropositionen betecknade
vi det som anmärkningsvärt att departementschefen, så sent som några
månader innan han skall framlägga en proposition om kulturskaparnas levnadsvillkor,
inte observerat och i budgetpropositionen kommenterat Sveriges
Radios stora betydelse för kulturskaparnas arbetsmarknad.

I proposition 1975/76:135 refereras kulturrådets uppfattning i denna fråga:

Kulturrådet betraktar Sveriges Radio som en av de viktigaste kulturinstitutionerna
för många konstnärsgrupper, både som forum för konstnärlig
verksamhet och som inkomstkälla. Konstnärer bör i ökad utsträckning tas
i anspråk i verksamheten om de kulturpolitiska ambitionerna skall kunna
uppnås. Sveriges Radios kulturpolitiska ansvar måste bli föremål för omfattande
diskussioner i samband med att radioavtalet löper ut år 1977. Det
kulturpolitiska ansvaret bör formuleras mer precist än nu, t. ex. vad avser
omfattningen av Sveriges Radios kulturverksamhet, fördelningen mellan
egenproducerade och köpta program etc.

Det måste betraktas som än mer anmärkningsvärt att departementschefen
inte heller i denna proposition med ett enda ord berör Sveriges Radios betydelse
för kulturskaparna. Vad kulturrådet anfört kommenteras inte.

Vi förutsätter att radioutredningen beaktar etermedias betydelse i kulturpolitiska
avseenden. Vi delar kulturrådets uppfattning om Sveriges Radios
ställning som kulturinstitution och vill här närmare beröra bildkostnärernas
situation i förhållande till etermedia.

I TV - vårt viktigaste bildmedium - finns praktiskt taget inga representanter
för den bildande konsten. Många TV-program torde under nu

Mot. 1975/76: 2305

5

varande förhållanden likaväl kunna sändas i radio. Konstnärerna befinner
sig i ett materiellt underläge, då det viktigaste bildmediet och därmed förbundna
tekniska möjligheter undanhålls dem. Bildmediet TV har självfallet
stor betydelse då det gäller att påverka publikens förmåga och vilja att uppleva
bilden. Den påfallande isoleringen mellan publik och konstutövare skulle
med en annan ordning kunna brytas, och konstnärernas möjligheter att
få kontakt med samhällets alla sektorer vidgas.

Sveriges Radio måste i sin personalpolitik ge möjlighet till aktiv medverkan
av bildkonstnärer vid planläggning och genomförande av t. ex. konstprogram
i TV. Även inom annan programproduktion torde konstnärer kunna
göra en väsentlig insats, t. ex. inom miljöutformning och ljussättning. Konstnärer
måste få ökad kunskap om dagens teknik. Detta kan t. ex. ske genom
att Sveriges Radio initierar ett samarbete. En breddning av användningen
av den teknologi som TV bygger på skulle skapa möjlighet till ökad nationell
och internationell kommunikation mellan fristående kulturskapare.

Förslag har framförts att upprätta en enhet för utveckling av bildskapande
med hjälp av video- och televisionsteknik m. m. Ett sådant s. k. elektroniskt
bildlaboratorium - vars motsvarighet i USA lett till att en kanal i TV inrättats
för sådana bildexperiment - bör kunna utvecklas ur Stiftelsen Elektronmusikstudion
(EMS). Denna utreds f. n. av en särskild sakkunnig som har
att utreda frågan om elektronmusikens framtida utveckling i Sverige och
även beakta de förutsättningar som Stiftelsen EMS har för medverkan i
arbetet med att utveckla den elektroniska bilden. Vi förutsätter att detta
utredningsarbete bedrivs snabbt och att ett elektroniskt bildlaboratorium
skapas, lämpligen i samarbete mellan konsthögskolan och musikhögskolan.
En kombination av ljud och bild innebär att samverkan mellan olika konstnärskategorier
stimuleras och att helt nya perspektiv för konsten öppnas.
Sveriges Radio är givetvis det medium, varigenom resultaten av detta nyskapande
skall spridas.

M iljögestaltning

Vi finnér det tillfredsställande att kulturrådet föreslår olika åtgärder för
att bildkonstnärerna skall kunna utnyttjas i större utsträckning för att förbättra
samhällsmiljön. Enligt kulturrådet bör kommunerna stimuleras att
i större utsträckning anlita konstnärer som konsulter, när nya bostadsmiljöer
skall utformas. Byggnadsstyrelsen föreslås införa fasta regler för samarbete
med bildkonstnärer i det statliga byggandet. Kulturrådet konstaterar att möjligheten
att erhålla lån till konstnärlig utsmyckning och gestaltning vid bostadsbyggande
och vid byggande av samlingslokaler endast utnyttjats i begränsad
omfattning. Kulturrådet föreslår att informationen om lån och bidrag
och om möjligheterna att utnyttja konstnärernas insatser bör öka för att
stimulera sådana insatser. En väg synes vara att avveckla den detaljreglering
som gäller för allt byggande och som inverkar hämmande på ett spontant

Mot. 1975/76: 2305

6

samarbete mellan byggherrar och konstnärer. Många nya bostadsområden
är typexempel på hur man dödat ett fritt och levande skapande och fått
fram det stereotypa. Vi föreslår därför att sådan detaljreglering för bostadsbyggande,
som verkar hämmande på en konstnärlig friare utformning,
avvecklas.

Enprocentsregeln

1 propositionen föreslås anslaget för förvärv av konst för statens byggnader
m. m. höjt till 8 700000 kr. Genom denna höjning synes staten äntligen
infria den s. k. 1 %-regeln. Eftersom anslagen under en följd av år varit
låga, råder det emellertid en stor eftersläpning i fråga om den konstnärliga
utsmyckningen av tidigare byggda lokaler. Detta förhållande bör beaktas,
eftersom det i praktiken kan leda till att nybyggnationen inte kan få konst
för mer än 0,5 % av byggkostnaden. Det kan därför ifrågasättas, om inte
de lokaler som ännu inte fått någon ”procent” skulle inventeras särskilt
och därefter få en speciell tilldelning.

Den föreslagna anslagshöjningen kommer inte helt att komma konstnärerna
till del. En stor del av anslaget tas nämligen i anspråk för t.,ex.
hantverks- och gjutningskostnader o. d. En tänkbar utväg vore att sådana
kostnader fick ligga utanför anslaget, som då kan renodlas till att utgöra
ersättning för konstnärernas eget arbete.

Visnings- och utstäilningsersättning

Enligt propositionen måste den aviserade översynen av den samnordiska
upphovsrättslagstiftningen avvaktas, innan olika åtgärder i kulturskaparnas
intresse kan vidtas. Vi befarar att detta innebär att departementschefen inte
velat acceptera att frågan om s. k. ”kulturell allemansrätt” avförs från den
kulturpolitiska debatten. Vi upprepar vårt bestämda avståndstagande till
denna tanke.

Om avsikten med propositionens förslag varit att i ökad utsträckning
jämställa kulturskaparna med andra yrkesutövare, torde det ha varit möjligt
att med utgångspunkt i gällande upphovsrättsliga regler åstadkomma önskade
förändringar. Vi förordar att så sker. Ändrade upphovsrättsliga regler
kan givetvis senare medföra förslag om förändringar/justeringar.

Konstnärernas behov av stöd motiveras i propositionen med att deras
ekonomiska situation i allmänhet är svag. Att så är fallet hänger dock bl. a.
samman med att ett slags konfiskation av utfört arbete tillåts enligt upphovsrättslagen.
Sålunda förekommer det ett nyttjande av konst i offentlig
miljö, för vilket ingen ersättning utgår. Konstnärens enda ersättning består
av det pris han åsätter verket. Detta pris är dock inte satt med hänsyn
till att verket kan komma att inköpas för offentlig visning. Vid försälj ningstillfället
är dessutom utnyttjandegraden synnerligen oviss. 1 stället för

Mot. 1975/76: 2305

7

att föreslå en utökning av bidragssystemet borde propositionen ha tagit fasta
på de förslag om utställnings- och visningsersättning, som bl. a. framförts
av KRO.

Visningsersättning bygger på principen att konstnären bör få ersättning
på grund av att han innehar upphovsrätten till sina verk. Ersättning skulle
därför utgå för nyttjande av de verk som konstnären har sålt till offentliga
organ och institutioner. För närvarande saknas dock tillräckligt underlag
för att ta ställning till hur ett sådant ersättningssystem skall utformas i
praktiken.

Frågan om utställningsersättning har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen
bl. a. på grund av moderata motioner. De har dock avslagits med
hänvisning till pågående utredningar. Dessa utredningar har nu avlämmnats
och bildar underlag för propositionens förslag. Föredraganden synes dock
inte ha tagit något starkare intryck av de synpunkter som framförts i utredningarna
och av remissinstanserna.

Både 1965 års musei- och utställningssakkunnigas delbetänkande ”Utställningar”
och kulturrådets andra betänkande ”Konstnärerna i samhället”
har utgått ifrån ett generellt statligt ekonomiskt åtagande på detta mråde.
Föredraganden föreslår emellertid ett sådant åtagande endast för utställningsverksamheten
inom det statliga området. Ersättning bör i princip utgå
i samband med alla utställningar av konst eller konsthantverk som distribueras
eller arrangeras av statliga institutioner och där man utnyttjar verk
som är i upphovsmannens eller hans närmaste efterlevandes ägo. Föredraganden
är dock inte beredd att föreslå några ytterligare medel för institutioners
verksamhet. Det är enligt vår mening tveksamt om institutionernas
nuvarande resurser medger några större åtaganden av detta slag.
De framtida anslagen till institutionerna bör därför avvägas så att utställningsersättning
kan utgå.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till förslagen om utställningsersättning.
Olika åsikter har däremot kommit till uttryck beträffande
de praktiska lösningarna. Statens kulturråd har presenterat ett förslag
till utställningsersättning som ligger till grund för följande förslag. Statsbidraget
skall avse ersättning i samband med förhyrning av verk som är
i konstnärens ägo i samband med offentlig utställning som kommunen
själv driver eller stöder. Ersättning kommer sålunda att utgå även för utställningar
i privat regi, om de har kommunalt stöd. Förutsättningen är
att den utställande bildkonstnären är yrkesverksam konstnär. Statsbidraget
bör handhas av statens kulturråd och utgå i efterskott genom rekvisition.
Kommunerna förutsätts även svara för viss del av utställningsersättningen.
Den närmare utformningen av bidragsfördelning och administration bör
bli föremål för överläggningar mellan statens kulturråd, företrädare för kommunerna
och bildkonstnärernas fackliga organisationer.

Vi vill emellertid påpeka att denna lösning endast kan utgöra första steget
i fråga om utställningsersättning och att en sådan på sikt måste omfatta

Mot. 1975/76: 2305

8

utställningar vid såväl samhällsägda som privata utställningslokaler, om utställningen
är tillgänglig för allmänheten. Statens kulturråd bör därför ges
i uppdrag att snarast framlägga förslag om vidgad utställningsersättning.

Statens kulturråd har beräknat behovet av medel till 3 000 000 kr. för
nästa budgetår. Utställningsersättning skulle sålunda komma att utgå för
den lokala och regionala kommunalt drivna eller stödda konstutställningsverksamheten.
Vi förordar att medel anslås i enlighet med kulturrådets
förslag.

Förhandlingsrätt

Samma passiva hållning som departementschefen visar till möjligheterna
att aktivt verka för ökade arbetstillfällen återkommer beträffande frågan
om möjligheterna att sluta avtal. Föredraganden anför att ”om konstnärerna
i framtiden i ökad omfattning kommer att verka i någon form av anställningsförhållande
kommer även möjligheterna att sluta kollektivavtal att
öka, vilket jag finner värdefullt”. Enligt vår mening bör regeringen verka
för att avtal sluts med kulturskaparorganisationema i alla de fall där ersättning
utgår för kulturskaparnas arbete.

Stipendier och bidrag

Vår principiella grundsyn att kulturskaparna skall ha ersättning för färdiga
prestationer och utförda produkter innebär att vi inte finner föredragandens
stödförslag tillfredsställande eller i överensstämmelse med riksdagens uttalanden.
Eftersom propositionen inte innehåller några konkreta förslag till
förbättringar i fråga om arbetstillfällen för kulturskapare eller i fråga om
bildkonstnärernas förslag till visnings- och utställningsersättning, finner vi
oss nödsakade att tills vidare - i avvaktan på förslag i enlighet med riksdagens
uppfattning - acceptera att bidrag skall utgå i denna omfattning. Frågan
om avvägning mellan ersättning och stöd får avgöras när nya förslag föreligger
från regeringen. Vi anser emellertid att inte heller principerna för
bidragsgivningen är tillfredsställande.

Föredraganden anser att fördelningen av bidrag bör grundas på dels konstnärliga,
dels sociala kriterier och att de sociala kriterierna bör tillmätas en
stor betydelse. Vi delar inte denna uppfattning. Alla konstnärer, vilkas verk
uppfyller kravet på god kvalitet, bör vara bidragsberättigade. Ekonomiska
problem bör lösas inom ramen för det allmänna trygghetssystemet. I enlighet
med denna uppfattning anser vi att bidrag inte heller bör utgå till konstnärer
som har ett akut behov av ekonomiskt stöd, vilket inte kan tillgodoses
på annat sätt. Enligt vår uppfattning är det allmänna trygghetssystemet
inriktat bl. a. på att möta sådana behov. Konstnärer som uppnått den allmänna
pensionsåldern och som inte längre är aktiva bör tillgodoses pensionsvägen.
Det skall vidare enligt propositionen finnas möjligheter att lämna

Mot. 1975/76: 2305

9

bidrag till efterlevande till konstnärer som erhållit bidrag. Efterlevande bör
självfallet vara berättigade till efterlevandepension. Även pensioner till efterlevande
till innehavare av konstnärsbelöning skall tillgodoses inom ramen
för den övriga bidragsgivningen till konstnärer. Med hänsyn till alla de
grupper som av sociala skäl skall tillgodoses genom konstnärsbidragen är
vi tveksamma om vilken reell förbättring till de yrkesverksamma konstnärerna
den föreslagna anslagshöjningen innebär.

Inkonsekvensen vid behandlingen av olika kulturskapare framgår tydligt
av det föreslagna systemet med inkomstgarantier jämfört med den garanterade
författarpenningen. Den senare kommer att utgå oberoende av
mottagarens övriga inkomster och bör enligt fondstyrelsen snarare ses som
en särskild ersättning för nyttjande av författarnas verk än som en inkomstgaranti.
Det synes oss önskvärt att man inom alla konstnärskategorier
kunde garantera vissa förtjänta konstnärer en minimiersättning, dvs. ge
en slags trygghetsgaranti, som innebär att konstnären ges möjlighet att arbeta
med konstnärlig verksamhet, även om han tycker sig behöva komplettera
med någon biinkomst i annat yrke. Med inkomstgarantisystemet blir det
omedelbart minskning/bortfall av inkomstgarantin om man tar annat arbete.
Kulturrådet har föreslagit att inkomstgarantin alltid skall utgöra ett basbelopp
och utgå oberoende av andra inkomster. Vi finner att kulturrådets förslag
snarast bör genomföras. Föredraganden anser att uppgiften att utdela inkomstgarantier
för konstnären tills vidare bör ligga kvar hos regeringen.
Kulturrådet föreslog dock att denna uppgift skall ligga på den omorganiserade
konstnärsstipendienämnden. Vi delar kulturrådets uppfattning och föreslår
att denna uppgift delegeras till den föreslagna konstnärsnämnden.

Det sociala trygghetssystemet

Det sociala trygghetssystemet för konstnärer uppvisar många brister. Enligt
propositionen övervägs beskattningen av konstnärer inom finansdepartementet.
Frågan om kontant stöd vid arbetslöshet har överlämnats till utredningen
om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Pensionsrätten och utformningen
av avgiftsreglerna inom socialförsäkringssystemet har hänvisats till
pensionskommittén. Denna kommitté framlade hösten 1975 ett förslag om
plikt för uppdragsgivare att erlägga socialförsäkringsavgifter för uppdrag som
inte ingår i rörelse. Kulturskaparnas problem förbisågs i detta förslag. Det
är enligt vår mening uppseendeväckande att sådana för konstnärerna väsentliga
frågor uppskjuts på obestämd tid enligt en proposition som skall
anses utgöra en väsentlig del av ett reformprogram. Vi anser att det hade
varit möjligt att lösa kulturskaparnas problem med förtur.

Kulturskaparnas skattesituation

En stor del av kulturskaparna behandlas i skattehänseende som egenföretagare,
och deras inkomster betraktas sålunda som inkomst av rörelse.

Mot. 1975/76: 2305

10

Andra problem är att de skall redovisa sina lager och att, som vi påpekat
i motion 1975/76:2092, olika regler råder i fråga om beskattning av bildkonstnärer
på grund av vilket material de arbetar med.

Gällande skatteregler drabbar många kulturskapare särskilt hårt, eftersom
dessa sällan har jämna inkomster mellan olika år. En författare exempelvis,
som ger ut en bok vartannat år, kommer ena året att ha inkomster som
belastas med höga arbetsgivaravgifter på sitt författararvode. Året därefter,
då han inte ger ut någon bok, blir hans inkomster betydligt blygsammare.
Men det är först detta år, som han har rätt att göra avdrag för inlevererade
arbetsgivaravgifter. Det året är emellertid avdraget väsentligt mycket mindre
värt än det hade varit under inkomståret. Om inkomsterna inflyter ojämnt
drabbas kulturskaparna härigenom av en ytterligare skärpt beskattning. Det
är enligt vår uppfattning nödvändigt att kulturskaparna ges möjligheter att
i skattehänseende periodisera sina inkomster över flera år för att därigenom
undvika hårda skattesmällar vissa år.

1 propositionen framläggs, som tidigare nämnts, förslag om inkomstgarantier
för konstnärer. Garantin består av fem basbelopp. De avtrappas om
mottagaren har andra inkomster. Garantin dras av med 100 96 upp till ett
basbelopp och därefter med 75 96. Eftersom man i propositionen uppenbarligen
inte beaktat, att mottagarna av garantin normalt torde skatta som
egenföretagare, leder detta till marginaleffekter på över 100 96, dvs. den
som erhållit inkomstgaranti får mindre nettoinkomster om han har inkomster
vid sidan av inkomstgarantin till dess denna helt avtrappats. Han
förlorar på att arbeta, dvs. på att ägna sig åt den konstnärliga verksamhet
som han fått inkomstgarantin för att kunna utöva. Detta är förvisso ett
något märkligt sätt att stimulera kulturell aktivitet.

Vi vill i detta sammanhang erinra om våra krav på återinförande av taket
på socialförsäkringsavgiften, på jämställdhet mellan egenföretagare och anställda
i vad gäller beräkningsunderlaget för socialförsäkringsavgiften, dvs.
att arbetsgivaravgift inte bör utgå på den del av inkomsten som erläggs
i arbetsgivaravgift, på att arbetsgivaravgiften skall få dras av i den taxering
som avser inkomståret samt på resultatutjämning mellan åren. Samtliga
dessa krav skulle även förbättra konstnärernas speciella skatteproblem.

Stöd till sceniskt verk

För att stimulera tillkomsten av nya svenska sceniska verk infördes budgetåret
1965/66 en särskild stödform, den s. k. dramatikerersättningen. Stödet
är knutet till att verket uppförs på svensk teater. Begreppet teater har
knutits till medlemskap i Teatrarnas riksförbund men undantag kan medges.
Av de totalt 80 institutioner och grupper där uppsättningar f. n. kan berättiga
till ersättning står över 50 utanför Teatrarnas riksförbund. Kulturrådet har
därför föreslagit att den praxis som har utvecklats i bidragsgivningen får
komma till uttryck i generella bestämmelser. Föredraganden anser dock

Mot. 1975/76: 2305

11

inte att detta är nödvändigt utan anser att det bör ankomma på kulturrådet
att besluta om vid vilka institutioner och grupper ett uppförande skall berättiga
till ersättning. Vi anser dock att det är önskvärt att generella regler
införs, bl. a. för att skapa större klarhet och insyn i bidragsgivningen. Kulturrådet
har även föreslagit att de verk som berättigar till ersättning skall
vara dokumenterade. Från bl. a. forskningssynpunkt finner vi detta förslag
välbetänkt. Vi anser att dokumentation av verken är en förutsättning för
att ersättning skall kunna utgå.

Statens konstråd

I samband med den föreslagna utökningen av statens konstråds styrelse
från 7 till 9 ledamöter och en förväntad förändring av konstrådets inköpsrutiner
finner vi det angeläget att påpeka att sådana instruktioner måste
utformas att de oefterrättliga förhållanden som i dag existerar undanröjs.
I dag kan en enstaka ledamot av konstrådet på en utställning reservera
konst och sedan, genom att utebli från det sammanträde på vilket beslut
skall fattas, annullera reservationen. Är ett konstverk reserverat av konstrådet
bör konstnären kunna räkna med att det kommer att inköpas. Situationen
blir annars ohållbar för konstnärerna, om de genom en oviss reservation
hindras att sälja verket till någon annan seriös intressent.

Föredraganden anser att det är viktigt att de anställda bereds tillfälle att
före inköpsbesluten framföra sina önskemål om och synpunkter på vilka
konstförvärv som skall göras. För att garantera en hög och jämn kvalitet
på de inköp som görs till offentliga lokaler och en önskvärd spridning både
i fråga om val av konstnärer, stilar och tekniker bör statens konstråd själv
avgöra vad som skall förvärvas. De anställdas inflytande bör garanteras
på så sätt att de ges möjlighet att välja bland inköpta verk.

Av anslaget på 8 700 000 kr. för förvärv av konst för statens byggnader
m. m. har föredraganden beräknat ett belopp av 1 000 000 kr. för konstinköp
till Folkets husföreningars riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund,
Riksföreningen Våra gårdar och Folkparkernas centralorganisation. Vi ifrågasätter
det rimliga i att öronmärka en viss del av anslaget till ovannämnda
organisationer. Deras behov av konstnärlig utsmyckning för sina lokaler
bör avvägas mot de behov som finns i nya och äldre statliga byggnader
och lokaler. Vi kan inte inse varför lokaler utanför det statliga området
skall inta en särställning i förhållande till statliga lokaler för vilka staten
påtagit sig ett direkt ansvar för konstnärlig utsmyckning.

Riksutställningar

Försöksverksamhet med riksutställningar och konstförsäljning inleddes
budgetåret 1965/66. Försöksverksamheten avser utställning av konst samt
kultur- och naturhistoriska föremål. Verksamheten är uppdelad på fyra av

Mot. 1975/76: 2305

12

delningar för produktion, distribution, administration samt uppföljning och
utbildning. Förutom produktion av utställningar omfattar verksamheten försök
med olika former för distribution, sociologiska undersökningar och pedagogiska
experiment på området. I proposition 1975/76:135 anförs att produktionen
även skall omfatta allmänt informerande och debatterande utställningar
kring samhälls- och miljöfrågor eller andra allmänpolitiska problem.
Vi anser inte att denna fråga bör behandlas i detta sammanhang,
eftersom den saknar kulturpolitisk betydelse.

Vi anser att försöksverksamheten varit värdefull men att den nu är avslutad.
Riksutställningar bör i fortsättningen ses som ett serviceorgan. Produktionen
bör därför vara mindre omfattande än som föreslås i proposition
1975/76:135. Sociologiska undersökningar och pedagogiska experiment bör
nu överföras till andra institutioner, t. ex. till högskolan. Om Riksutställningar
skall engageras i samhällsfrågor o. d. bör ett särskilt anslag inrättas
för detta ändamål. Sådana utställningar bör inte belasta kulturanslaget.

Många remissinstanser har befarat att Riksutställningar kommer att få
en dominerande ställning i förhållande till museerna. Föredraganden anför
att Riksutställningars huvuduppgift bör vara att fungera som service- och
samarbetsorgan. Hur detta rimmar med förslagen om att Riksutställningar
även i fortsättningen skall kunna producera egna utställningar klarläggs inte.
En kompletterande produktion är troligen nödvändig, men risken för central
styrning är stor om denna verksamhet blir omfattande. Mångfald och variation
garanteras bäst om huvudansvaret för utställningsverksamheten åvilar
museerna. Föreningen Sveriges landsantikvarier har i sitt remissvar på
MUS-65 skisserat en alternativ modell för utställningsverksamheten. Denna
innebär i huvuddrag att Riksutställningar bör ses som ett komplement till
redan existerande institutioner, varför organisationen särskilt på produktionssidan
kan få en avsevärt mindre omfattning. Huvudansvaret för utställningsverksamheten
bör åvila museerna, länsmuseerna bör få huvudansvar
för distribution av centralt producerade utställningar inom sina län
och en del av de för Riksutställningar avsedda resurserna bör disponeras
för anställande av utställningskonsulenter vid länsmuseerna. Vi anser att
detta förslag är betydligt klarare än föredragandens och att det tydligare
markerar Riksutställningars roll som service- och samarbetsorgan.

Föredraganden anser att Riksutställningar även i framtiden skall kunna
producera informationsutställningar för olika statliga myndigheters räkning.
Vi anser att denna fråga inte bör behandlas i detta sammanhang, eftersom
den saknar kulturpolitisk betydelse.

Det konstbildningsarbete som tidigare bedrevs av Föreningen Konst i
skolan och Riksförbundet för bildande konst har numera övertagits av Riksutställningar.
Föredraganden vill därför särskilt understryka behovet av att
Riksutställningar gör insatser inom bildkonstsektorn. Riksutställningar skulle
bl. a. vara ett instrument för konstnärerna att nå en större och bredare
publik. Vi anser inte att Riksutställningar på ett tillfredsställande sätt fyllt

Mot. 1975/76: 2305

13

denna funktion. Konstutställningsverksamheten synes vara en minskande
del av den totala verksamheten att döma av den utställningsersättning som
utbetalas. Sedan KRO slutit avtal med Riksutställningar om sådan ersättning
utbetalades under 1971/72 263 000 kr. Ersättning utgick med 50 kr. per
unikt verk. Budgetåret 1974/75 hade ersättningen höjts till 70 kr. per verk,
men den totala ersättningen utgjorde endast 143 000 kr. Detta innebär antingen
att utställningsverksamheten minskat eller att Riksutställningar lånat
konst från t. ex. museer i stället för att gå direkt till konstnärerna. I det
senare fallet kan konstnärerna visserligen nå en större publik, men någon
ersättning för nyttjandet av deras verk utgår inte. Mot denna bakgrund
kan vi inte anse att Riksutställningar på ett tillfredsställande sätt förvaltat
de uppgifter som övertagits från de tidigare nämnda organisationerna. Trots
föredragandens uttalanden finns det skäl att hysa misstro mot Riksutställningars
intresse av att göra insatser för bildkonsten. I likhet med KRO
och Konstnärscentrum ifrågasätter vi om inte en särskild konstsektor bör
inrättas, vilken får ansvar för bl. a. vandringsutställningar av konst samt
för de idé- och temautställningar där konstnärlig medverkan är nödvändig.

Vi finner det egendomligt att föredraganden inte dragit konsekvenserna
av sitt ovan refererade uttalande om bildkonsten genom att föreslå att någon
företrädare för konstnärerna skall ingå i Riksutställningars styrelse. Konstnärerna
borde rimligen anses vara en så betydande samarbetspartner, att
representation i styrelsen tett sig naturlig. Vi föreslår därför att konstnärerna
skall vara företrädda i styrelsen.

Mot bakgrund av vad som anförts om Riksutställningars framtida roll
kan vi inte acceptera föredragandens anslagsförslag. Vi föreslår att anslaget
till Riksutställningar beräknas till 4 560000 kr. för budgetåret 1976/77.

Kulturminnesvård och museiverksamhet

I propositionen anför föredraganden att bevarandet av den historiska kontinuiteten
tillmäts grundläggande betydelse för den enskildes känsla av
trygghet och förankring i tillvaron. Vi har i partimotion med anledning
av proposition 1974:28 anfört att utbildningsministern med detta uttalande
ger uttryck för en glädjande kulturkonservatism, och vi vill ånyo instämma
i detta uttalande. De förslag till praktiska lösningar i fråga om hur den
regionala kulturminnesvården skall bedrivas grundar sig enligt föredraganden
på att kulturminnesvården måste sättas in som ett led i samhällsplaneringen.
Kulturminnesvården måste därför bygga på ett väl utvecklat samarbete
och informationsutbyte mellan länsstyrelse och länsmuseum. Ansvarsfördelningen
mellan dessa är en komplicerad fråga, och föredraganden
avstår från att försöka skapa klarhet även på denna punkt och överlåter
i stället åt riksantikvarieämbetet att meddela råd och anvisningar. I denna
fråga har ett stort antal remissinstanser förordat ett organiserat samarbete
mellan länsstyrelsen och länsmuseet och betonat behovet av en arbetsord

Mot. 1975/76: 2305

14

ning eller andra föreskrifter för samarbetet. Vi anser att fördelningen av
arbetsuppgifterna och remissförfarandet bör preciseras och att riksdagen bör
fatta beslut härom.

M assmar k nadsförlag

På grundval av proposition 1975:20 fattade riksdagen beslut om att från
och med budgetåret 1975/76 införa en försöksverksamhet med statligt litteraturstöd.
Stödet avser att garantera utgivning av kvalificerad litteratur.
Vid fördelningen av stödet skall lågprissättning premieras. ”Möjligheterna
att köpa bra böcker till ett lågt pris måste förbättras” anförde föredraganden
i denna proposition. Stödets konstruktion skulle enligt propositionen
även förbättra villkoren för de små förlagen. En förlagslånefond
föreslogs i syfte att ytterligare förbättra förutsättningarna för de små och
medelstora förlagen.

I årets proposition anför föredraganden att litteraturstödet främst avser
att underlätta utgivningen av kvalificerad litteratur samt att stödet konstrueras
så, att det också bör verka dämpande på prisutvecklingen på böcker.
Såvitt vi kan se av denna beskrivning innebär den att erfarenheterna av
effekterna av litteraturstödet redan nödvändiggjort en reträtt från föregående
års ståndpunkt om möjligheterna att pressa priserna. Vi finner det därför
angeläget att litteraturstödet snarast blir föremål för en utvärdering, som
kan ligga till grund för förslag till förändringar av stödet. Förslag i denna
riktning bör föreläggas 1977 års vårriksdag.

Litteraturutredningen föreslog i sitt slutbetänkande att ett särskilt massmarknadsförlag
skulle inrättas för produktion av prisbillig kvalitetslitteratur.
Utredningen ansåg att förlagsbranschen borde få driva massmarknadsförlaget
i egen regi om de givna ambitionerna kunde uppfyllas.

I stället för att ta fasta på litteraturutredningens förslag föreslår nu föredraganden
att Litteraturfrämjandet skall ta på sig ansvaret för en sådan
utgivning och att ett nytt förlag, som skall utgöra en del av Stiftelsen Litteraturfrämjandet,
skall inrättas. Utgivningen bör enligt propositionen till
övervägande del omfatta återutgivning, men även en viss originalutgivning
bör kunna förekomma. Det första verksamhetsåret beräknas utgivningen
omfatta 10 titlar och de två följande åren 18 titlar/år. För denna försöksverksamhet
föreslås ett statligt stöd av 2 500 000 kr. per år. Detta innebär
ett genomsnittligt stöd per titel av ca 200 000 kr. Storleken av stödet bör
jämföras med litteraturstödet som innebär ett stöd på i genomsnitt 8 000
per titel. Det föreslagna massmarknadsförlaget kommer enligt vår uppfattning
att bli en mycket svår konkurrent särskilt till de små och medelstora
förlagen och motverkar därigenom det stöd till dessa som föregående kulturproposition
åtminstone enligt föredraganden ansågs innebära.

Vi kan inte finna någon rimlig anledning att bygga upp ytterligare en
produktionsapparat inom Litteraturfrämjandet närén sådan redan finns inom

Mot. 1975/76: 2305

15

de existerande förlägen. Propositionens förslag att Litteraturfrämjandet skall
producera, eftersom det förutsätts vara bra på att distribuera, är en felaktig
hopkoppling av två moment som inte är avhängiga av varandra. Vi yrkar
därför avslag på propositionens förslag till massmarknadsförlag.

Vi ställer oss inte avvisande till tanken på att man prövar möjligheten
av att utge prisbillig kvalitetslitteratur. Vi anser emellertid att det finns viss
risk för att en sådan utgivning skulle försvåra försäljningen av nyutgiven
litteratur. Denna risk bör man vara medveten om, eftersom ett litteraturstöd
förra året infördes just för att göra nyutgiven litteratur mera tillgänglig.
Vi framförde i partimotion med anledning av proposition 1975:20 att väsentliga
invändningar mot den föreslagna konstruktionen och litteraturstödet
bör, som vi tidigare framhållit, snarast utvärderas. Den föreslagna utvärderingen
kan vara ett lämpligt tillfälle att göra en bedömning av hur en
försöksverksamhet med utgivning av prisbillig kvalitetslitteratur skulle påverka
efterfrågan på de böcker för vilka litteraturstöd utgår.

Internationellt kultursamarbete

1 propositionen anförs att kulturlivets utlandskontakter ofta följer traditionella
vägar, geografiskt sett. De är främst riktade mot Västeuropa och
Nordamerika. Man anar en kritisk inställning till kontaktmönstret. Vi anser
dock att även om ett ökat utbyte bör eftersträvas med övriga länder det
även i fortsättningen bör vara självklart att en ökad internationalisering
i första hand kommer att beröra den övriga västerländska kulturkretsen.
Vi vill därför snarare se frågan om internationalisering, så att Västerlandets
kultur som helhet är ”vår egen kultur” och att vid sidan av denna intresse
bör ägnas också utanförliggande länders kultur. Det bör samtidigt framhållas
att utbytet måste vara ömsesidigt.

Hemställan

Mot bakgrund av vad ovan anförts hemställs
att riksdagen

1. begär att regeringen utan ytterligare dröjsmål framlägger ett
nytt förslag i fråga om kulturskaparnas ekonomiska villkor,
vilket grundar sig på riksdagens uttalande 1972 och de i motionerna
angivna principerna,

2. uttalar att regeringen snarast bör ta kontakt med kulturskaparnas
organisationer för att inventera möjligheterna att Öka
antalet arbetstillfällen för kulturskaparna,

3. uttalar att de kulturpolitiska insatserna i ökad utsträckning bör
inriktas på barn och ungdom, särskilt inom det obligatoriska
skolväsendet,

4. begär att regeringen till Sveriges Radios styrelse och till ra

Mot. 1975/76: 2305

16

dioutredningen överlämnar de i motionen anförda synpunkterna
på etermedias betydelse för kulturskaparna,

5. uttalar att upphovsrätten inte lår urholkas, t. ex. genom förslag
om s. k. kulturell allemansrätt,

6. beslutar att ett särskilt anslag på 3 000 000 kr. skall utgå till
utställningsersättning, enligt de i motionen angivna riktlinjerna.

7. uttalar att ansvaret för fördelningen av de föreslagna inkomstgarantiema
för konstnärer skall ligga på den föreslagna
konstnärsnämnden,

8. uttalar att kulturskaparna bör tillerkännas förhandlingsrätt enligt
vad som anförts i motionen,

9. begär att kulturskaparnas särskilda skatteförhållanden skall beaktas
i pågående utredningar inom skatteområdet,

10. uttalar att dokumentation av sceniskt verk bör krävas för att
s. k. dramatikerersättning skall utgå,

11. begär att regeringen vidtar en översyn av statens konstråds
instruktion, med beaktande av vad som i motionen anförts,

12. avslår propositionens förslag att viss del av anslaget ”Förvärv
av konst för statens byggnader m. m.” reserveras för särskilda
konstinköp,

13. uttalar att konstnärerna bör vara representerade i Riksutställningars
styrelse,

14. beslutar att anslaget till Riksutställningar för budgetåret
1976/77 skall uppgå till 4 560000 kr.,

15. uttalar att föreskrifter bör utfärdas för samarbetet mellan
länsstyrelse och länsmuseum i fråga om kulturminnesvården,

16. uttalar att en utvärdering av litteraturstödet bör göras, så att
förslag till förändringar och förbättringar kan föreläggas vårriksdagen
1977,

17. beslutar avslå förslaget om inrättande av ett massmarknadsförlag.

Stockholm den 24 mars 1976
GÖSTA BOHMAN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER
ALLAN HERNELIUS (m)

ERIC KRONMARK (m)

BRITT MOGÅRD (m)

TAGE MAGNUSSON (m)
i Borås

(m) NILS CARLSHAMRE (m)

ASTRID KRISTENSSON (m)

CARL-WILH. LOTHIGIUS (m)

G. IVAR VIRGIN (m)

PER PETERSSON (m)
i Gäddvik

GOTAB 51616 Stockholm 1976