med anledning av propositionen 1975/76:1 med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen

Motion 1975/76:9 av herr Dahlgren m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot, 1975/76

9-13

Motion
1975/76:9

av herr Dahlgren m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:1 med redovisning av programskedet
i den fysiska riksplaneringen

1 propositionen 1975/76:1 sker en redovisning av programskedet i den
fysiska riksplaneringen. På sidan 103, avsnittet 9.5 Östergötlands län, finnér
regeringen att de former planeringsarbetet fått för det obrutna kustområdet
inom länet och Kalmar län vara tillfredsställande.

På sidan 191 under avsnittet 3.4.1 konstateras att fiskets intressen har
behandlats i relativt liten utsträckning i de kommunala programmen. Och
under avsnittet 3.4.2 görs uttalandet att fisket under planeringsarbetet skall
inordnas på ett i förhållande till andra verksamheter jämbördigt sätt.

Vi instämmer i detta synsätt och menar att planeringsanvisningarna hitintills
varit bristfälliga och att fisket icke beaktats på ett tillbörligt sätt.

Förhållandena längs ostkusten varierar starkt i vad gäller både de bofastas
verksamheter och friluftslivets utformning. Det är därför felaktigt att all
skärgårdspolitik skall utformas efter en enda modell. Reella anpassningsmöjligheter
till lokala förhållanden måste finnas kvar. Genom att nämna
några viktiga olikheter mellan E- och B-läns skärgårdar såsom ålfisket (mycket
viktigt i E-län, saknas nästan i B-län), ägandeförhållandena (B-län har
större andel mark och vatten som ägs av icke bofasta samt som domineras
av fritidsbebyggelse) osv. förstås att framtiden kan gestalta sig olika längs
skilda delar av ostkusten.

Skärgårdslandskapets mosaik av vatten, hällmark, skog, ängsmark och
åker tillåter inga rationella brukningsenheter som inne i land. Konkurrens
på lika villkor med andra lantbrukare är otänkbar. Därför är den traditionella
mångsidigheten en nödvändighet. Denna mångsidighet har utformat den
karakteristiska skärgårdskulturen som därtill nu har blivit turistiskt intressant.

Skärgården är en isolerad bygd. Ytterst få öbor har egen bil, varför man
är hänvisad till kommunala och andras fordon för alla transporter inåt land.

Dessutom måste man hålla sig med en eller flera båtar.

Mot bakgrund av denna situation är det rimligt och nödvändigt att samhället
går in med särskilda åtgärder för att underlätta för skärgårdsbruket.

Denna term, skärgårdsbruket, är viktig. Den omfattar fiske, växtodling,
djurhållning och skogsbruk drivna i skärgården. Med skärgården menar vi
den del av kustområdet som inte har fast förbindelse eller färjeförbindelse
med fastlandet. Vad som nu behövs är inte i första hand stödåtgärder för
turismen och friluftslivet. Det går inte att peka på någon bygd där en turistexploatering
skett och inte samtidigt många bofasta tvingats ändra sin
livsföring.

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami. Nr 9-13

Mot. 1975/76: 9

2

Turismen kommer säkert att utvecklas. Det har olika samhällsinstanser
redan räknat med och därmed planerat för. Det som nu behövs är ett
stöd åt de skärgårdsfamiljer som inte är eller vill bli kioskägare, tillsynsmän,
sophämtare etc. under några hektiska sommarmånader, utan som vill bruka
skärgården för sitt uppehälle.

Nedan vill vi summera synpunkter och förslag kring de frågor som speciellt
rör skärgårdsbruket. Tre problemområden kan avskiljas, även om inget får
ses skiljt från de andra. Det gäller företagsfrågor, servicefrågor samt markfrågor.

Företagsfrågor

Skärgårdsbrukaren är egen företagare vars hela familj arbetar inom företaget
(andra arbetstillfällen saknas som regel). Under året varierar sysslorna
starkt. Fisket dominerar, men åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk förekommer
ofta. Hushållsekonomin grundar sig som regel på en hög självförsörjande
grad. Denna mångsidighet är nödvändig eftersom ingen näringsgren
ensam kan bära familjeekonomin.

Fisket domineras ekonomiskt av strömmingsfiske (vinter-vår) och ålfiske
(sommar-förhöst). Strömmingen är biologiskt bättre känd än ålen och åtgärder
för att skydda detta fiske finns redan (t. ex. vissa trålningsförbud).
Det är sannolikt ingen överhängande risk för minskad tillgång, åtminstone
ej för skötfisket inne i skärgården. Problemet med strömmingen är de dåliga
priserna samt svårigheterna att få avsättning för den. Nu kvoteras fångsterna,
så att exempelvis ett ton per man och vecka får säljas till ordinarie priser.
Fiskpriserna har dock inte följt med inflationstakten för redskap och drivmedel.

Ålfisket går däremot en osäker framtid till mötes. Priset på ål följer visserligen
med i inflationen, men det blir allt svårare att fånga den. Nya
stora och dyra redskap rekommenderas, ändå minskar fångsterna på många
håll. Orsakerna kan vara många, men resultatet kan bli att ålfisket försvinner
och därmed en av hörnpelarna i dagens skärgårdsbruk.

Även om fjällfisket för närvarande inte tillhörde mest lönsamma delarna
i fisket, är det ändock en kompletterande del i skärgårdsbruket som en
helhet.

Boskapsskötseln är nu nästan helt inriktad på köttproduktion med får
och ungdjur. Denna ses med välvilja av myndigheterna vilka för naturvårdens
och turisternas skull vill förhindra förbuskning. Rikligt med betesmarker
finns, och djurhållningen kan ökas betydligt i skärgården. Vissa
åtgärder kan underlätta detta, t. ex. genom att veterinär service ges till reducerad
taxa, möjligen även inseminationsservice.

Jordbruket drivs där det finns djur, naturligtvis med hänsyn till detta.
Men på andra ställen är djurhanteringen i stort sett nedlagd. Åkerarealen
är liten och dålig arronderad, men lika väl borde många åkrar på kreaturslösa

Mot. 1975/76: 9

3

gårdar kunna utnyttjas för fältmässig gränsaksodling, t. ex. lök, morötter
etc. Dessa grödor är arbetskrävande och kan ge en bra arbetsinkomst även
på några få hektar. En giftfri odling kan bidraga ytterligare i konkurrensen
med inlandsbonden. Problem finns naturligtvis, men de verkar vara möjliga
att lösa. En trädgårdskonsulent som inspirerar och råder, även i fråga om
försäljningen, behövs nog inom ett så pass nytt fält. Transporter kan bli
betungande för både gödning och skörd. Specialmaskiner inom detta område
behövs, främst för skörden. Här borde det vara rimligt med en ”skärgårdens
maskinstation” som åker runt och skördar.

Bland övriga näringar finns hela skalan av tänkbara småindustrier. Traditionella
exempel är båtbyggare, snickare, bergsprängare, brunnsborrare etc.
Hit hör även alla de inkomstmöjligheter som turismen ger. En omdebatterad
sådana är att sälja tomter. Det har nu stoppats genom lagstiftning, vilket
på sikt är en klok åtgärd. En skärgårdsbrukare kan ej basera sin ekonomi
på att sälja sin mark bit för bit. Därmed inskränker han sin ekonomiska
rörelsefrihet i form av minskande fiskevatten, åkrar, betesmarker etc. Däremot
kan uthyrningsstugor ge en god delinkomst, dels genom att de kan
byggas och underhållas i egen regi och dels genom att de ger en årlig inflationsskyddad
inkomst. Byggnadslov borde generöst lämnas för några enstaka
sådana hus till varje bofast skärgårdsbrukare som så önskar.

Service

Den lokala servicen en kommun kan erbjuda sina skärgårdsinnevånare
måste utökas. Till det viktigaste hör lokala skolor. I en levande skärgård
bor barnfamiljer, och dessa måste få ha sina barn boende hemma. Om kustskolornas
elevantal minskar bör ej skolan dragas in. I stället kan en lösning
vara att man skjutsar ut tätortsbarn till dessa skolor, så att lagom stort
elevantal uppnås.

För skärgårdsbrukaren är transporterna besvärliga. Ett stort behov finns
av fraktbåt (ej passagerare) för främst tungt och skrymmande gods till och
från öarna. En sådan båt skulle vara utrustad med rejäla lastkranar och
kunna ta t. ex. virke, cement, konstgödsel, maskiner, djur, avsalugrödor
etc. Båten skulle även kunna ta med lådor från affärer i hamnarna. Ett
skärgårdens fraktstöd behöver införas.

Markfrågor

Dessa frågor är synnerligen viktiga. Skärgårdsbon har sin försörjning i
ett område som av myndigheterna stämplats som ett område av riksintresse.
För att styra markslitaget har en mängd påbud kommit och kan antas komma:
byggförbud, naturreservat, fågelskyddsområden, sopmajor, natthamnar
med service, nymarkerade farleder, avverkningsförbud etc., etc.

Det krävs att en även i praktiken ändrad syn kommer till uttryck i reella

Mot. 1975/76: 9

4

stödåtgärder för de bofasta och deras efterkommande. Turisttillströmningen
har lett till att markpriserna skjutit i höjden och därmed giort det nästan
omöjligt för en familj som vill livnära sig på gården att köpa den. Förvärvstillstånd
ges till icke bofasta eftersom lantbruksnämnden inte anser
gårdarna bärkraftiga. Ett stort fel är att ingen hänsyn tas till fiskevattnen
som ju utgör en ryggrad i skärgårdsbruket. Enligt vår mening borde allt
fiskevatten från fastigheter som inte är året-runt-bebodda eller där ägarna
inte är yrkesverksamma på fastigheten utbjudas till salu eller utarrenderas
till de i skärgården yrkesverksamma.

Ett stort problem kvarstår dock, finansieringen. En stor skuldsättning
med tunga räntor och amorteringar kan omöjliggöra en etablering eller ett
övertagande av gården med inlösning av släktingar osv. Någon form av
ett mycket generöst låneinstitut (lång amorteringstid och låg ränta) borde
kunna sättas in när en ny brukare skall starta.

Den fortsatta planeringen

I den planering som hitintills ägt rum betraktas skärgårdarna som varande
riksintressanta, framför allt från naturvårds- turist- och rekreationssynpunkter.
Den bofasta skärgårdsbefolkningens utkomstmöjligheter har knappast
tillmätts någon betydelse.

Detta samhälleliga synsätt har framkallat pessimism och misströstan hos
den fasta skärgårdsbefolkningen.

Det är därför nödvändigt att samhället uttalar sin solidaritet med denna
befolkningsgrupp och medverkar till att skapa förutsättningar för den att
fortsätta sin traditionella yrkesverksamhet samtidigt som nya verksamheter
bör tillskapas.

I första hand gäller det nu att bestämma om planeringen av skärgården
skall inriktas på en fortsatt bofast befolkning eller om planeringen skall
inriktas på turism och rekreation för fastlandsbor. Vår uppfattning är att
prioriteringen skall göras till den bofasta befolkningens fördel och att turism
och rekreationsliv bör komma i andra hand.

Härav följer att planeringsarbetet måste ges nya direktiv och att det utredningsarbete
som behövs skal! vara en statlig åtgärd och icke en kommunal.
Utredningsarbetet skall självfallet bedrivas i samarbete med såväl
företrädare för skärgårdsbefolkningen (deras fackorganisationer) samt kommunala
och regionala organ. Men det är nödvändigt att man nu får ”rikslinjer”
för planeringsarbetet, där staten ställer de garantier som är nödvändiga
för en fortsatt yrkesverksamhet i skärgårdsområdena.

Med hänvisning till vad som här framförts hemställer vi

att riksdagen beslutar att planeringsarbetet för kustområdenas
skärgårdsdelar skall inriktas på ett bevarande av den yrkesverksamhet
som nu förekommer samt på att skapa förutsättningar
för en ökad året-runt-sysselsättning.

Mot. 1975/76: 9

Stockholm den 29 oktober 1975
ANDERS DAHLGREN (c)
ERIK GL1MNÉR (c)
MARIANNE KARLSSON (c)

ÅKE POLSTAM (c)