med anledning av propositionen 1975/76: 153 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.

Motion 1975/76:2347 av herr Sjöholm

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

2

Motion
1975/76: 2347

av herr Sjöholm

med anledning av propositionen 1975/76: 153 med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.

I propositionen föreslås att nämndemän skall deltaga i hovrätts och kammarrätts
prövning av vissa mål. Syftet bakom förslaget är att stärka allmänhetens
inflytande över rättskipningen och öka dess insyn i domstolarnas
arbete. Om detta syfte är givetvis ingenting annat än gott att säga. Lika
givet är emellertid att det föregivna syftet i ytterst begränsad omfattning,
om över huvud taget alls, tillgodoses genom ett realiserande av regeringsförslaget.

I vad först gäller allmänhetens insyn i domstolarnas arbete och dess förtrogenhet
med rättskipningen som sådan tillgodoses dessa angelägna syften
bäst genom den pressbevakning som genom domstolsförhandlingarnas offentlighet
beretts goda förutsättningar att fungera väl.

Vad därpå angår allmänhetens mera påtagliga inflytande över rättskipningen
kan denna bäst komma till sin rätt i första instans. Så är ju också
redan förhållandet. Lekmännens inflytande är i underinstansen t. o. m. så
utomordentligt starkt markerat och garanterat, att de mot den rättslärde
domaren kan bestämma domstolens dom. Så skulle icke kunna bli fallet
i överinstans enligt propositionens förslag, eftersom domstolen skulle komma
att bestå av tre jurister och två lekmän. Lekmännens inflytande måste
bedömas bli mera symboliskt än reellt vid det förhållandet att överinstansen
utövaren rättslig kontrollfunktion av extremt och specifikt juridisk karaktär
och som kräver djupgående och vittomfattande rättsliga insikter och kunskaper.

F. n. är hovrätt domför med fyra jurister. Enligt regeringsförslaget skulle
en jurist ersättas av två lekmän, vilket ostridigt skulle komma att betyda
en kvalitetsförsvagning från renodlat juridisk synpunkt. Mot bakgrunden
av handläggningens karaktär i hovrätt med dess strikt juridiska inriktning
ter sig en dylik försvagning som ytterligt otillfredsställande. Den är så mycket
mindre acceptabel som den inte kompenseras med någon beaktansvärd annan
positiv effekt vid ett realiserande av propositionens förslag.

Den tyngst vägande invändningen mot regeringsförslaget är att de praktiska
svårigheterna vid dess realiserande skulle bli avsevärda och ytterst
svårbemästrade. Departementschefen avfärdar dessa svårigheter - i remissyttrandena
eftertryckligt påvisade främst av hovrätterna över Skåne och
Blekinge och för Övre Norrland - med det nakna konstaterandet att det
bör kunna bemästras. Departementschefen gör inte det ringaste försök att
vederlägga den kraftiga kritik som regeringsförslaget i detta hänseende från

Mot. 1975/76:2347

3

ett flertal remissinstanser utsatts för, vilket måste betecknas som anmärkningsvärt.

Eftersom nämndemän - när det gäller hovrätt - skall medverka ”där
allvarligare påföljd än böter kan komma ifråga” måste uppenbarligen domstolen
först avgöra påföljdsfrågan innan beslut om inkallande av nämndemän
kan fattas. Därmed har målet i princip redan avgjorts, och nämndemännens
medverkan framstår redan härigenom som renodlat symbolisk. Det kommer
vidare att bli erforderligt att kalla in nämndemännen upprepade gånger i
samma mål, vilket givetvis kan komma att fördröja dess slutliga avgörande
och fördyra handläggningen. Detta måste bedömas som särskilt otillfredsställande,
då den kritik som med något skäl kan riktas mot rättskipningen
i vårt land ovedersägligen är att den är dyr och långsam. Ytterligare försämringar
i dessa avseenden måste bekämpas i stället för att främjas. Det
kan möjligen riskeras - och bör i alla händelser inte förbises - att hovrätterna
för att undvika såsom onödiga betraktade fördröjningar genom nämndemäns
medverkan föredrar en mindre rigorös handläggning genom ett reducerat
antal överläggningar, något som inte kan vara till fördel för en god rättskipning.

Advokatsamfundet har i avgivet remissyttrande påpekat att tilltalad i
brottmål enligt vad erfarenheten utvisar inte upplever lekmannadeltagande
i domstol som något positivt. För de närmast berörda är sålunda insättandet
av nämndemän i hovrätt inte något önskvärt.

Departementschefen har beräknat de ökade kostnaderna enligt propositionen
till 600 000 kr. för halvt år. Domstolsverket har avstått från att lägga
fram någon kostnadsberäkning med den motiveringen att det inte är möjligt
att göra några säkra bedömningar med hänsyn till de osäkerhetsfaktorer
som är förenade därmed. Sannolikt är departementschefens kalkyler icke
oväsentligt underdimensionerade. Departementschefen utgår bl. a. från att
nämndemännen kommer att vara bosatta nära domstolen. Detta ger en
säker antydan om att departementschefen varit ytterst angelägen om att
- även med hjälp av lösa antaganden med klen verklighetsförankring söka
hålla de ekonomiska beräkningarna kring en tilltalande låg nivå.

Reduceringen av antalet jurister vid avgörande av mål i hovrätt kan befaras
leda till menliga konsekvenser för jurister i karriären och dessas möjligheter
att erhålla adjunktion.

Då, såsom ovan påvisats, regeringsförslaget närmast skulle medföra en
dyrare och långsammare rättskipning utan att tillgodose något eftersträvansvärt
syfte bör det avslås av riksdagen.

Med åberopande av det ovan anförda hemställer jag
att riksdagen avslår propositionen nr 153.

Stockholm den 24 mars 1976

STEN SJÖHOLM (fp)