med anledning av proposition 1987/88:3

Motion 1987/88:T1 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av proposition 1987/88:3

om en ny fartygssäkerhetslag

Mot.

1987/88

TI

Inom sjöfartsnäringen är arbetsskadefrekvensen extremt hög liksom sjukfrånvaro
och personalomsättning. Sparsamhetsivern, delvis dikterad av
statsmakten, har inom sjöfartsverkets område allvarligt påverkat säkerheten
och arbetssituationen. Arbetarskyddet och den psykosociala situationen
är helt klart eftersatta områden.

Den nuvarande lagstiftningen och regelsystemet utgör ett lappverk. Sjöfolket
har sedan länge efterlyst nödvändiga förbättringar. Arbetsmiljön till
sjöss har särbehandlats jämfört med motsvarande lagstiftning gällande arbetsmiljön
på land. Detta har på ett oacceptabelt sätt missgynnat förhållandena
för de ombordanställda. Vpk ser därför positivt på att förslag till
ny lagstiftning kommit till stånd samt att arbetsmiljöreglerna föreslås bli anpassade
till övrig lagstiftning på området. Trots detta har vpk förslag till förbättringar.

Begreppet ”fartygssäkerhetslag”

Den lag som förutsätts genomgå en förändring kallas i dag för lagen om säkerhet
på fartyg. Vi anser att detta begrepp täcker sakinnehåll och ändamål,
vilket däremot inte det nya lagförslagsnamnet gör. Vi föreslår därför att beteckningen
”Lagen om säkerhet på fartyg” kvarstår.

Arbetsmiljön på fartyg

Vpk anser att utgångspunkten för en moderniserad lagstiftning måste utgå
från de ombordanställdas rätt till lika god arbetsmiljö som för anställda inom
andra verksamhetsområden.

Med nämnda princip finns det inget utrymme för luddiga kompromisser
med hänvisning till sjöfartens ”internationella prägel” när det gäller ”vad
som skall anses vara en god arbetsmiljö”. Sveriges suveränitet måste omfattas
även av självständighet till en lagstiftning som säkerställer medborgarnas
livskvalitet i arbete och på fritid. ”Förhållandena i andra traditionella
sjöfartsnationer” får alltså inte avgöra svensk lagstiftning på området, enligt
vpk.

1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr TI

Tillämpning av utländsk lagstiftning på svenska fartyg och Mot. 1987/88
vice versa TI

Förslaget innebär att nya dispensmöjligheter till avsteg från svensk lag inte
tillkommer. Till skeppslegoutredningens uppgifter hör bl. a. att se efter om
det behövs utökade möjligheter att meddela dispens från svensk lag. Propositionen
föreslår att man avvaktar utredningens förslag innan riksdagen
tar ställning.

Vpk är som riksdagsparti fiffelflaggningens starkaste kritiker. Målet enligt
kritiken är att upprätta en svensk sjöfartspolitik med svensk sjöfart under
svensk flagg. De internationella organ som aktivt arbetar för att avveckla
s. k. FoC-flagg måste få stöd av svenska folkvalda. Den fiffelflaggande
flottan är inte enbart ett illojalt konkurrenshot mot svensk sjöfart, utan i
lika stor utsträckning en utsugande verksamhet riktad mot besättningar från
tredje världen. Vi kan därför inte instämma i propositionens uppfattning
om skyddsverksamheten på fartyg som hyrts ut till utländska redare. Dispensmöjligheter
som kommit till stånd för att redare vill undkomma skärpta
arbetsmiljöregler för fartygsbesättningar måste upphävas.

Arbetsmiljöbestämmelsernas tillämplighet på olika arbetstagare

Vpk instämmer i förslaget att bestämmelserna skall tillämpas på alla som utför
fartygsarbete, vare sig de är att anse som ombordanställda eller ej.

Minimibesättningar

Vpk instämmer i den skarpa kritik som Sjöfolksförbundet riktat mot hur bemanningsregler
tillämpas i dag. Utgångspunkten för sjöfartsverkets bemanningsanvisningar
för enskilda fartyg finns i den svenska sjösäkerhetslagstiftningen
samt verkets egna instruktioner. De senare har sitt ursprung i
internationella regler.

Den s. k. minimibemanning som fastställdes av sjöfartsverket tolkas av
redarna som liktydig med driftbemanning, vilket nonchaleras av verket genom
hänvisning till att detta är en förhandlingsfråga för de ombordanställda
och arbetsköparna. Enligt sjöfolket leder detta till en ”konjunkturanpassad”
sjösäkerhet. Redarna/arbetsköparna har övertaget i sådana förhandlingar.

Undermåliga bemanningsanvisningar samt undergrävda tillsyns- och
övervakningsåtgärder från sjöfartsverk och inspektörer påverkar även besättningarnas
arbetsmiljö. På följande sätt beskriver ”De Socialdemokratiska
Sjöfartsklubbarnas Förbund” sin syn på bemanningsproblemen:

Måttet på ett fartygs sjövärdighet kan aldrig bedömas med enbart fartygstekniska
och bemanningsjuridiska faktorer som utgångspunkt. En underbemannad
driftsbesättning är en fara både för sig själva och det egna fartygets
säkerhet samt för andra fartyg.

2

Ur arbetsskyddsynpunkt leder den s. k. minimibemanningen till stora ris- Mot. 1987/88

ker för överansträngning av besättningarna på grund av den höga arbetsbe- TI

lastningen och övertidsuttaget. Denna underbemanning är den viktigaste
orsaksfaktorn till olyckstillbud och överansträngning som är ett effektivt
hinder för en godtagbar arbetsmiljö ombord i fartygen.

Genom att intendenturpersonalens antal och kvalifikationer ej reglerats
av Sjöfartsverket har denna yrkesgrupp utsatts för de hårdaste bemanningsminskningarna.
Härigenom har ofta arbetssituationen blivit orimlig, hygien
och trivsel försämrats för samtliga ombord.

Beslut om minimibemanning grundas uteslutande på lämplighetsbedömningar.
Besluten skall enligt vpk:s bedömning kunna överklagas hos regeringen
även i fortsättningen.

I lagförslaget anges att skyddsombudet skall övervaka att fartyget är vederbörligen
bemannat. Av allt att döma finns här en uppenbar risk att sjöfartsverkets
ansvar för bemannings- och säkerhetskontroll luckras upp av
ren besparingsnit. Detta är enligt vpk oförsvarligt och vi anser att lagtexten
inte skall kunna rymma denna ytterligare försämring av förhållandena.

Förslaget innebär att införa dispensmöjlighet så att annan än fartygs redare
eller ägare skall kunna anställa dem som ingår i minimibesättning. Vpk
avslår förslaget med hänvisning till att anställningstryggheten måste kunna
garanteras, samt för att förhindra utveckling av bemannings- eller managementbolag.

Hantering av asbest och andra hälso- och miljöfarliga ämnen

Vpk föreslår att lagen mer uttryckligt än som föreslås anger straffsanktionering
vid arbetsmiljöbrott.

Livsmedelslagstiftningen

Möjligheten att göra undantag från den svenska livsmedelslagstiftningen
när det gäller fartyg och luftfartyg samtidigt som lagtexten inte anger på vilka
områden detta skall bli möjligt är inte tillräcklig.

Enligt vpk:s uppfattning bör det i lagtexten anges områden där hänvisning
till ”praktiska svårigheter” inte är möjlig.

Överklagande

Vi anser att frågan om minimibemanning är ett exempel på en fråga där
överklagandet måste gå till regeringen. Se tidigare beskrivna uppfattning
om bemanning av fartyg.

3

Hemställan Mot. 1987/88

TI

Med anledning av det i motionen framförda föreslås

1. att riksdagen beslutar att den nu förändrade lagen även i fortsättningen
skall benämnas ”Lagen om säkerhet på fartyg”,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sveriges
suveränitet måste omfattas även av självständighet vad gäller
lagstiftning inom arbetsmiljöområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
svensk arbetsmiljölagstiftning skall gälla på svenskägda fartyg även
om de hyrs ut till utländska redare,

4. att riksdagen avslår förslaget i 9 kap. 4 § vad gäller skyddsombudets
ansvar att övervaka att fartyget är vederbörligen bemannat,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag vad gäller
straffsanktioner vid arbetsmiljöbrott,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till en mer
konkret lagtext vad gäller livsmedelslagstiftningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
även i fortsättningen bör vara överprövningsinstans.

Stockholm den 21 oktober 1987

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Viola Claesson (vpk)

Graphic Systems AB, Göteborg 1987

4