med anledning av proposition 1986/87:91 om

Motion 1987/88:K2 av Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:K2

av Carl Bildt m. fl. (m)

med anledning av proposition 1986/87:91 om

aktivt folkstyre i kommuner och landsting

Öka den enskildes valfrihet

Propositionen innehåller bl. a. förslag som syftar till att utveckla det s. k.
brukarinflytande!. Vidare öppnas genom förslaget större möjligheter för
kommunerna att efter eget skön organisera sin centrala och lokala nämndverksamhet.

Det behöver inte vara omöjligt att komma fram till någon form av brukarinflytande
och en ordning med lokala nämnder i kommuner och landsting.
Beslut om sådana förändringar måste emellertid föregås av mera djuplodande
analyser än de som finns i propositionen.

Vi menar att det inte är någon angelägen uppgift att inrätta ytterligare en
politisk beslutsnivå. I nuläget styrs och regleras människorna i alltför stor
utsträckning av politiska beslut. Vilken nivå dessa beslut fattas på har ingen
nämnvärd betydelse för den enskilde. Det avgörande är att det är någon annan
- en politiker eller en myndighet - som bestämmer över honom. Vad
som krävs är att frågor av betydelse för medborgarna återförs till dem själva
att skötas av och beslutas av den enskilde ensam eller i förening med andra.

Människor måste ges reell valfrihet när det gäller skilda former av service.
Det nuvarande, av socialdemokraterna envist försvarade, politiska förmynderiet
måste upphöra. Den offentliga tjänsteproduktionen sker i huvudsak i
en monopolsituation. Detta leder till att konsumenternas - medborgarnas ställning
gentemot de offentliga producentintressena är utomordentligt
svag.

Folkrörelseutredningens nyligen framlagda förslag skulle - om det genomfördes
- medföra att de enskildas ställning ytterligare försvagas. Enligt
förslaget skall privata alternativ till bl. a. den kommunala barnomsorgen i
praktiken stoppas. Detta innebär ännu en inskränkning av medborgarnas
valfrihet. I stället för att själv kunna välja formen av service hänvisas den
enskilde till att försöka påverka politiska organ eller skiftande s. k. brukarsammanslutningar.

Det finns klara fördelar med att tillåta privata alternativ inom den nu monopoliserade
offentliga tjänstesektorn. Om privata skolor, daghem, servicehus
och sjukhem tilläts skulle konkurrensen öka. Detta skulle skapa insyn
och valmöjlighet för medborgarna och därmed bättre service. Genom konkurrensen
skulle medborgarnas val också få effekt på servicens utformning
och nivå. Krav på kvalitet och effektivitet skulle lättare vinna gensvar. Detta
skulle leda till lägre kostnader och ökad valfrihet och därtill lägre skatter.

Ett brytande av monopolen skulle även skapa valfrihet för dem som nu en- Mot. 1987/88
dast har en tänkbar arbetsgivare om de vill fortsätta att verka inom sitt yrke, K2
t. ex. vårdpersonal och förskollärare. Tilläts privat konkurrens skulle dessutom
ett stort antal nya arbetstillfällen uppstå inom tjänstesektorn.

Bristfälligt underlag

Demokratiberedningen presenterade 1985 betänkandet (SOU 1985:29)

Principer för ny kommunallag. Betänkandet har remissbehandlats och för
närvarande bereds förslagen av en särskild arbetsgrupp i regeringskansliet.

Arbetsgruppen skall redovisa resultatet av sitt arbete under år 1988. En ny
kommunallag kan självfallet få stor betydelse för såväl inriktningen av kommunernas
verksamhet som hur denna skall organiseras. Mot den bakgrunden
är det otillfredsställande att regeringen redan nu lägger fram lagförslag
som öppnar möjlighet till en avgörande organisationsförändring i kommunerna.
Värdet av sådana förändringar borde givetvis bedömas mot bakgrund
av hur de förhåller sig till den aviserade nya kommunallagen.

Enligt lagen (1984:382) om försöksverksamhet med en friare kommunal
nämndorganisation har nio kommuner möjlighet att t. o. m. år 1988 bedriva
försöksverksamhet med en annan nämndorganisation än den som föreskrivs
i lag eller annan författning. I sitt betänkande Aktivt folkstyre i kommuner
och landsting konstaterade demokratiberedningen att studierna av kommundelsnämnderna
i vissa av kommunerna endast omfattar ett uppbyggnadsskede
under en kort period. Ett flertal remissinstanser har understrukit
samma förhållande. Kammarrätten i Göteborg ställer sig tveksam till om det
redan nu finns tillräckliga erfarenheter för att ta mera radikala steg. Kammarrätten
finner att konsekvenserna är svåra att överblicka. Socialstyrelsen
konstaterar att beredningen inte tillräckligt belyst konsekvenserna av en fri
nämndorganisation och anser att i avvaktan på att säkrare resultat erhålls
från bl. a. utvärderingen av frikommunförsöken någon ny lagstiftning inte
bör ske. Kommunförbundet fastslår att den hittillsvarande försöksverksamheten
med kommundelsnämnder måste fortsätta innan några mer långtgående
slutsatser kan dras.

Nästan halva försöksperioden med frikommuner återstår ännu. Det ligger
i sakens natur att grundliga utvärderingar inte kan äga rum innan hela försöksperioden
avverkats. Utvärderingar av decentraliseringsarbetet har visserligen
gjorts eller pågår. Dessa kan dock icke tilläggas den betydelsen att
radikala lagförslag kan grundas på dem. Det är mot denna bakgrund obegripligt
att departementschefen gör gällande att hittills vunna erfarenheter
av förändringsarbetet i kommunerna motiverar ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Propositionens påståenden om att decentraliseringen har skapat förutsättningar
för en effektivare och kvalitativt bättre service saknar stöd. En
seriös analys av konsekvenserna av förslagen existerar inte.

Nuvarande system för kommunernas nämndorganisation har funnits lång
tid och fungerat tillfredsställande. Det är uppenbart att starka skäl måste
finnas för att bryta upp rådande ordning. En så radikal förändring som propositionen
öppnar vägen för måste studeras noggrant innan den genomförs.

1** Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr K1-K5

Det är vidare anmärkningsvärt att lagförslaget inte har granskats av lagrå- Mot. 1987/88

det. Det hade varit av intresse att höra lagrådet bl. a. vad gäller hur lagför- K2

slaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav och även om vilka problem som
kan uppstå då den nya ordningen skall börja tillämpas.

Oklart brukarinflytande

Enligt propositionen skall de kommunala nämnderna i fortsättningen verka
för att samråd sker med brukarna. Det skall också bli möjligt för nämnder
att i samband med delegering till en anställd förena detta med villkor om
krav på samråd med brukarna samt krav på enighet med företrädare för brukarna.
Såsom brukare betecknas i lagförslaget de som utnyttjar en styrelses
eller en nämnds tjänster och - då fråga är om delegation - ”företrädare för
den som utnyttjar styrelsens eller nämndens tjänster”. I motiven anges att
man inte har ansett det möjligt att göra ytterligare preciseringar med hänsyn
till de skiftande förhållanden som råder mellan olika kommunala verksamhetsgrenar.
Det anges att en allmän utgångspunkt är att det gäller sådana
personer som normalt nyttjar tjänsterna kontinuerligt och under en relativt
lång period. Men ytterst skall det vara en uppgift för den styrelse eller
nämnd som vill utnyttja möjligheten att uppställa villkor om brukarmedverkan
att på sitt område ta ställning till hur brukarkretsen skall avgränsas.

Flera remissinstanser har efterlyst klarare gränser mellan brukarinflytande!
och den politiska demokratin. Kammarrätten i Sundsvall menar att demokratiberedningens
förslag inte är tillräckligt underbyggda och att det
krävs analys och övervägande av frågor av grundläggande och principiell betydelse
för den kommunala verksamheten. Vi delar dessa kritiska synpunkter
och menar att propositionen inte har förmått att klargöra konsekvenserna
av ett ökat s. k. brukarinflytande.

Lagförslaget ger anledning till ett flertal invändningar av såväl principiell
som praktisk natur. För det första ger systemet med brukarinflytande i praktiken
vissa kommunmedlemmar större möjlighet att påverka kommunens
styrning än andra. I vissa fall - i samband med delegering - erhåller vissa
medborgare vetorätt i olika sammanhang. Vi menar att detta är betänkligt
från demokratisk synpunkt.

För det andra är det uppenbart att den s. k. brukarkretsen inte sällan
kommer att ha en från folkflertalet avvikande uppfattning i vissa frågor. Det
ligger i sakens natur att så lätt kan bli fallet då fråga är om exempelvis medelstilldelning
och servicenivå inom just det område där den aktuella brukarkretsen
finns. Resultatet av brukarmedverkan kan således bli såväl högre
kostnader för kommunen som sned fördelning vad gäller serviceutbudet i
kommunen.

Slutligen är det anmärkningsvärt att ett lagförslag om brukarinflytande
läggs fram utan att begreppet brukare ges en klar och precis definition. De
luftiga beskrivningar propositionen innehåller kommer - om förslagen genomförs
- att leda till avsevärda tillämpningsproblem i praktiken. Hur skall
man veta vem som kan anses som brukare? Hur skall det avgöras vem eller
vilka som skall anses som företrädare för brukarna? Om oenighet föreligger 8

mellan brukarna, vilken fraktion skall vederbörande nämnd eller styrelse Mot. 1987/88

konsultera? Är det lämpligt att vid splittring i brukargruppen kommunen K2

genom en nämnd eller en styrelse avgör vem som är den rätte företrädaren
för den samlade brukarkretsen?

Det förmedlar inte ett intryck av seriös lagstiftningsverksamhet när departementschefen
förklarar att frågor av denna natur får avgöras av vederbörande
styrelse eller nämnd. Resultatet måste bli att det kommer att existera
ett otal skiftande modeller för brukarinflytande såväl inom en kommun
som mellan de olika kommunerna. Detta skulle skapa förvirring och
osäkerhet hos allmänheten.

Lokala nämnder kan leda till minskad rättssäkerhet

I propositionen föreslås att kommunerna skall ges ökade möjligheter att bestämma
sin nämndorganisation. Genom en ny lokalnämndslag avskaffas ett
flertal av de nuvarande hindren för att organisera det lokala nämndarbetet.

Samtidigt får kommunerna själva avgöra den centrala nämndorganisationen.
Dessa förslag härrör från demokratiberedningen.

Vid remissbehandlingen av betänkandet anförde ett flertal instanser
skarp kritik. Kritiken tar i första hand fasta på att någon utvärdering av frikommunförsöken
ännu inte ägt rum och att konsekvenserna därför är svåra
att överblicka. Många remissinstanser har efterlyst en redovisning av fördelarna
med nuvarande centrala organisation och betonat att sådana fördelar
är likhet och likställighet i service, professionellt kunnande hos såväl
förtroendevalda som anställda samt mindre sårbarhet. TCO har betonat att
även negativa effekter av decentraliseringen borde ha berörts och att fördelarna
med decentralisering måste vägas mot kraven på kompetens.

Vi menar att kritiken är väl motiverad. Propositionen har inte kunnat
ändra detta intryck. Om lokala nämnder upprättas bör rimligen de centrala
nämndernas administration och uppgifter minska. En oundviklig följd av att
en central nämnds eller styrelses förvaltning slås sönder för att splittras på
ett flertal lokala nämnder är att heltäckande kompetens inte kommer att
finnas i alla dessa nämnder. Detta kommer att resultera i bristfällig handläggning
av vissa ärenden. Ett alternativ är självfallet att ytterligare personal
anställs av nämnderna för att skapa erforderlig kompetens. Detta kommer
då att leda till kraftiga kostnadsökningar. Ett annat alternativ, som också
antyds i propositionen, är ett samrådsförfarande mellan en lokal nämnd och
kvarvarande central organisation. Givetvis kommer detta att bli en tidsödande
och ineffektiv process.

I propositionen föreslås vidare att även obligatoriska specialreglerade
nämnder skall få avskaffas i kommunerna. Förslaget innebär att socialnämnden,
miljö- och hälsoskyddsnämnden, byggnadsnämnden och skolstyrelsen
blir fakultativa specialreglerade nämnder. Kammarrätterna i Stockholm,
Sundsvall och Jönköping fastslog i sina remissvar att det krävs bättre
underlag innan ställning kan tas till detta förslag.

Kammarrätten i Stockholm underströk att centrala nämnder krävs i ett
flertal olika frågor, såsom tillståndsgivning, förelägganden och tillsyn som

ställer krav på rättssäkerhet och likformighet i bedömningen. Flera kam- Mot. 1987/88

marrätter betonade också att författningar som reglerar statliga tjänster är K2

komplicerade och svårtolkade och att rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter
talar för att sådana ärenden förbehålls en central nämnd.

Denna i vårt tycke befogade kritik från remissinstanserna har inte givits
en seriös behandling i propositionen. Det är väl känt att kommunala beslut
inte sällan är felaktiga eller kränker enskildas rättigheter. Vid ett flertal tillfällen
har kommuner t. o. m. trotsat domstolsutslag och vägrat ändra olagliga
beslut. Propositionens förslag kommer att öka risken för felaktig lagtilllämpning
i kommunala organ. Ytterst drabbar en sådan utveckling kommunmedborgarna
genom minskad rättssäkerhet.

Ovan anförda kritik har särskild tyngd vad gäller de specialreglerade
nämnderna. Dessa har för närvarande att handlägga en mängd frågor av
stor betydelse för den enskilde. Om de specialistkunskaper som nu finns och
som måste finnas - i de centrala nämndernas förvaltningar fördelas mellan
lokala nämnder är det en given följd att de lokala nämnderna endast
fläckvis kommer att kunna behålla samma kompetens som de centrala
nämnderna nu har samlat hos sig. Dessa allvarliga frågor behandlas praktiskt
taget inte alls i propositionen. Remissorganens kritik synes dock ha föranlett
några kortfattade kommentarer med i sak överraskande innehåll. Departementschefen
uttalar nämligen: ”Jag förutsätter således att det även i
kommuner med decentraliserad nämndverksamhet i regel finns behov av
förtroendemannaorgan på central nivå vid sidan av kommunstyrelsen. Jag
utgår från att detta särskilt bör gälla sakområden där likartad bedömning
och tillämpning över hela kommunen är nödvändig till följd av de nationella
mål som uppställts för verksamheten såsom är fallet inom t. ex. socialtjänstens,
utbildningens, miljö- och hälsoskyddets samt byggnadslagstiftningens
områden” (vår kursivering).

Samtidigt som departementschefen föreslår att de specialreglerade nämnderna
skall kunna avskaffas förutsätter han alltså att då så sker skall nämnder
med motsvarande uppgifter trots allt finnas kvar!

Avslutning

Det är möjligt att lokala nämnder i kommunerna skulle kunna medföra vissa
fördelar. Såsom vi visat ovan finns dock en mängd problem förknippade
med en sådan förändring. Dessa problem måste studeras noggrant innan
lagstiftning sker.

Enligt propositionen är avsikten med förslagen att ”fördjupa demokratin”.
Enligt vår mening finns det bättre sätt att ge de enskilda medborgarna
ökat inflytande. Vad vi behöver är inte fler politiska organ och mer politik
utan tvärtom mindre av båda slagen. I alltför många frågor styr politiker
över enskilda människor. På alltför många områden finns det servicemonopol
i kommuner och landsting. Det är inte den enskilde som självständigt
kan besluta om exempelvis barntillsyn, vård eller skolform. Detta beslutas
av politiskt valda församlingar och - i det enskilda fallet - av byråkrater.

De offentliga monopolen måste brytas. Den enskilde måste ges reell val- 10

frihet då han eller hon söker viss service.

Mot. 1987/88

På grund av det ovan anförda ställer vi oss avvisande till regeringens pro- K2
position om aktivt folkstyre. Om den genomdrivs kommer fungerande
nämnd- och styrelseorganisationer att kunna upplösas och kompetensen
drabbas i de kommunala förvaltningarna. Detta kommer för den enskilde
att medföra minskad rättssäkerhet, ökad byråkrati och med stor sannolikhet
även högre skatter.

Vad gäller de övriga förslag propositionen innehåller bör de behandlas i
samband med att riksdagen vid senare tillfälle behandlar frågan om ny kommunallag.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen avslår propositionen i dess helhet.

Stockholm den 7 oktober 1987

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

Nils Carls hamre (m)

Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)

L Arne Andersson (m)
i Ljung

11