med anledning av proposition 1981/82:41 om förundersökningsbegränsningar m. m.
Motion 1981/82:88 av Inger Lindquist m. fl.
4
Motion
1981/82:88
av Inger Lindquist m. fl.
med anledning av proposition 1981/82:41 om förundersökningsbegränsningar
m. m.
1 proposition 1981/82:41 föreslås vissa ändringar i reglerna i rättegångsbalken
om förundersökning i brottmål och åtalsunderlåtelse. Flertalet av
förslagen kan godtas. I ett hänseende väcker emellertid propositionen
principiella betänkligheter. Det gäller förslaget att förundersökning angående
bötesbrott skall få läggas ned när utredningen skulle kräva kostnader
som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.
Föredragande statsråd motiverar förslaget med att det f. n. förekommer
åtskilliga fall där polisen tvingas till långvariga och dyrbara utredningar,
ofta med anlitande av särskild expertis, för att utreda brott som inte kan
föranleda annat än böter. Som exempel på den typ av brott det kan röra sig
om nämner han markintrång, olovligt Fiske och olovlig jakt. I specialmotiveringen
nämns också att det i första hand är för denna typ av brott som
den föreslagna bestämmelsen är avsedd. Någon avgränsning av stadgandets
tillämplighet görs emellertid inte i den föreslagna lagtexten, som
föreslås infogad i rättegångsbalkens 23 kap. 4 a §.
Det torde vara självklart att varje polismyndighet, liksom åklagarmyndighet,
måste göra prioriteringar i sin verksamhet. Härvidlag föreligger
ingen skillnad mellan dessa och andra myndigheter. Men från detta konstaterande
till att i lag stadfästa principen att begränsade resurser bör leda till
att vissa brott inte skall utredas är emellertid steget långt. De grunder som
f. n. finns för åtalsunderlåtelse och rapporteftergift utgår samtliga från
brottets bagatellartade beskaffenhet, gärningsmannens förhållanden eller
andra sådana omständigheter. Att föra in en myndighets begränsade resurser
som ett direkt rekvisit i ett sammanhang som detta har såvitt bekant
aldrig tidigare förekommit och ter sig inte rimligt.
Det förtjänar att framhållas att propåer även tidigare framställts rörande
möjligheterna att med begränsade resurser åstadkomma en av riksdagen
fastlagd prioritering i myndigheternas handläggning av olika ärenden. I
samband med behandlingen av den nya utsökningsbalken föreslogs att
redan av lagtext eller motiv skulle framgå att vissa ärenden inte skulle
behöva bli föremål för handläggning på kronofogdemyndigheterna. Riksdagen
var emellertid vid det tillfället enig om att den lagstiftande församlingen
inte kan göra den typen av uttalanden. Att nu genom en sådan
reglering ”bakvägen” avkriminalisera vissa gärningar, eller i övrigt befria
myndigheter från skyldighet att handlägga vissa ärenden, kan inte stå i
överensstämmelse med viktiga rättspolitiska principer.
Mot. 1981/82:88
5
För moderata samlingspartiet är det en central fråga att respekten för
lagstiftningen upprätthålls. 1 den mån vissa gärningar från samhällelig
synpunkt ter sig mindre angelägna att beivra bör en avkriminalisering ske.
Att avreglera och därigenom också kunna avskaffa straffsanktioner bör
kunna ske på flera områden och har i skilda sammanhang förordats från
moderat sida. Att däremot avkriminalisera genom att underlåta att beivra
gärningar som riksdagen har förklarat vara brott är däremot klart olämpligt.
Redan tidigare har framhållits att myndigheterna oberoende härav har
en allmän skyldighet att göra en prioritering av sina insatser på ett sätt som
resp. myndighet finnér lämpligt och är beredd att ta ansvaret för.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs
att riksdagen beslutar att 23 kap. 4 a § rättegångsbalken, med avvikelse
från regeringens förslag, skall ha följande lydelse.
4 a §
Förundersökning får vidare läggas ned om det kan antas att åtal för
brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt förundersökning
inte krävs ur allmän synpunkt.
Om förutsättning för att lägga ned en förundersökning enligt första
stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att
förundersökningen inte skall inledas.
Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare. Endast riksåklagare
får besluta, när det kan antas att åtal inte skulle komma att ske till följd av
20 kap. 7 § första stycket 3.
Stockholm den 12 november 1981
INGER LINDQUIST (m)
ANDERS BJÖRCK (m) JOAKIM OLLÉN (m)
GÖRAN ALLMÉR (m) OLLE AULIN (m)
MARGARETA GARD (m) ARNE SVENSSON (m)
MONA S:T CYR (m)
