med anledning av proposition 1980/81:133 om riktlinjer för energisparverksamheten i byggnader m.m.

Motion 1980/81:2086 av Olof Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:2086

Motion
1980/81:2086
av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:133 om riktlinjer för energisparverksamheten
i byggnader m.m.

Innehåll

S.

Inledning 1

Moderaternas motstånd - en sammanfattning 2

Direktverkande elvärme - en bakgrund 3

Elanvändningskommitténs förslag 5

Regeringens förslag 7

En ny elpolitik - ett villkor för kärnkraftens avveckling 8

Energihushållning 11

Samordnad planering 12

Ökat kommunalt ansvar 13

Energihushållningsdelegationens förslag - och regeringens behandling 13

Sammanfattning 14

Hemställan 15

Inledning

Under året efter folkomröstningen har vi socialdemokrater i riksdagen
presenterat ett flertal motioner i syfte att underlätta en kärnkraftsavveckling,
skärpa energihushållningen och utveckla nya alternativ. Våra förslag har
dock i de flesta fall röstats ned av den borgerliga majoriteten. Nu har
regeringen presenterat två viktiga propositioner på energiområdet. Då är det
dags att försöka bedöma regeringens vilja och förmåga att avveckla
kärnkraften och förbereda en energiförsörjning som i största möjliga
utsträckning baseras på uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor
med minsta möjliga miljöpåverkan.

Regeringens proposition (1980/81:133) om riktlinjer för energisparverksamheten
i byggnader m. m. har ett starkt samband med den tidigare
presenterade propositionen 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken. I
vår partimotion 1980/81:1976 med anledning av denna proposition skrev
vi:

Propositionens syn på framtidens elpolitik tillsammans med bristen på
styrmedel, gör att det finns berättigad anledning att ifrågasätta regeringens

1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 2086

Mot. 1980/81:2086

2

både vilja och förmåga att följa folkomröstningens beslut om en avveckling
av kärnkraften.

Den nu avlämnade propositionen om energisparverksamheten i byggnader
m. m. bekräftar denna oro. De båda propositionerna ger anledning till
farhågor om regeringens förmåga att genomföra en kärnkraftsavveckling
enligt folkomröstningens resultat och enligt riksdagens principbeslut 1980.

I den föreliggande propositionen avvisas nödvändiga kommunala och
statliga styrmedel, ofta utan motiveringar. Inga alternativa lösningar för att
bl. a. skärpa hushållningen, öka handlingsfriheten och skapa möjligheter till
en framtida lägre elanvändning inom bostadsbeståndet anvisas.

De tre regeringspartierna representerade var sin linje i folkomröstningen
om kärnkraften. Medan det svenska folket till ca 80 % valde att stödja
alternativ i folkomröstningen som klart innebar en avveckling av kärnkraften,
väljer regeringen att presentera propositioner som i allt väsentligt följer
linje 1 och moderaterna.

Moderaternas dominans över energipolitiken och regeringens bristande
samordning av handläggningen av energifrågorna är de viktigaste skälen till
att regeringens förslag har denna inriktning.

Det är ett allvarligt svek mot det löfte som gavs av samtliga partier inför
folkomröstningen - att resultatet skulle följas, oavsett utgången av omröstningen.

Det är nu viktigt att energifrågan och besluten om energipolitiken bryts ur
den s. k. blockpolitiken. Det klara besked om avveckling av kärnkraften som
väljarna gav i folkomröstningen den 23 mars 1980 måste följas av samtliga
riksdagspartier.

Vi föreslår därför att regeringen snarast tillsätter en parlamentarisk
kommission som skyndsamt skall föreslå åtgärder som möjliggör en
kärnkraftsavveckling enligt folkomröstningens resultat och enligt riksdagens
principbeslut på våren 1980 (NU 1979/80:70). I en sådan parlamentarisk
kommission bör det finnas goda möjligheter att skapa en bred majoritet för
åtgärder som kan bidra till att kärnkraften avvecklas, hushållningen skärps,
nya energikällor utvecklas och oljeberoendet minskar.

Ett datum, då kommissionens förslag skall vara utformade, bör fastställas.

Moderaternas motstånd - en sammanfattning

Moderaternas motstånd mot en kraftfull energipolitik har pågått alltsedan
folkomröstningen. Moderata samlingspartiets företrädare reserverade sig
mot det socialdemokratiska förslaget i motion 1979/80:2056, skriven direkt
efter folkomröstningen:

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ingen ytterligare
kärnkraftsutbyggnad skall förekomma utöver de 12 reaktorer som är i drift,

Mot. 1980/81:2086

3

färdiga eller under arbete, och att den sista reaktorn i vårt land skall stängas
senast år 2010.

Detta socialdemokratiska förslag förklarades av att regeringen i sin
principproposition inte ville slå fast ett år då kärnkraften definitivt skulle vara
avvecklad.

I sin reservation tog moderaterna avstånd från denna formulering i
näringsutskottets utlåtande (NU 1979/80:70):

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att den tidsperiod inom vilken
avveckling skall ske klart anges.

Men genom att centerpartiets och folkpartiets företrädare anslöt sig till det
socialdemokratiska kravet kunde riksdagen slå fast den definitiva slutpunkten
för kärnkraftsperioden.

Det moderata motståndet mot en konstruktiv energipolitik har sedan
fortsatt:

o En plan för utvecklingen av den svenska raffinaderiverksamheten har
förhindrats.

o Samhällsengagemang i en s. k. katalytisk kracker har motarbetats,
o Ett riksdagsbeslut på våren 1979 om ett utvecklingsbolag på energiområdet
har förhalats i två år på grund av moderat motstånd,
o Tilläggsdirektiven om särskild beskattning av s. k. övervinster i vattenkraftsproduktionen
försenades av samma skäl i ett halvt år.

Det är således inte speciellt unikt att moderaterna nu också genom sitt
motstånd omöjliggör konstruktiva regeringsförslag med anledning av
betänkanden från elanvändningskommittén och delegationen för energihushållning
i bebyggelsen.

Direktverkande elvärme - en bakgrund

Valsedeln från linje 2 i folkomröstningen om kärnkraften upptog denna
formulering:

Åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl. a. för att förhindra
direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse.

Bakgrunden till denna formulering var att det finns risk för väsentligt
sämre möjligheter att tillgodose behovet av elenergi från år 2000 och framåt
än tidigare.

o Kärnkraften skall avvecklas. På socialdemokratiskt initiativ beslutade
riksdagen på våren 1980 (NU 1979/80:70):

att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma utöver de 12
reaktorer som är i drift, färdiga eller under arbete, och att den sista reaktorn i
vårt land skall stängas senast år 2010.

Mot. 1980/81:2086

4

Detta innebär att de tolv reaktorerna tas ur bruk under tiden fram till år
2010. Därmed måste denna elkraftsproduktion om 56-59 TWh ersättas.

o En kraftig satsning på inhemska bränslen för elproduktion i kraftvärmeeller
kondensverk innebär svåra konflikter med skogsindustrins behov av
råvara.

o Riksdagen har fattat beslut om att vattenkraftsutbyggnaden bör begränsas
till 66 TWh.

o Det finns en stor och befogad tveksamhet till en utbyggnad av
kolkondenskraftverk. På valsedeln från linje 2 liksom i socialdemokratiska
motioner till riksdagen sägs: ”Elproduktion genom olje- och kolkondenskraftverk
undviks.”
o Nya produktionsmöjligheter som t. ex. vindkraft och omvandling av
solenergi till el kan inte ge större tillskott omkring år 2000.

Dessa förutsättningar för elproduktionen kräver en elpolitik som utformas
så att en eventuell brist på elkraft kan klaras utan allvarliga konsekvenser för
sysselsättning och välfärd.

Vid brist på elkraft bör denna i första hand användas inom industrin, där
möjligheterna till ersättning är sämre än i bostäderna.

Ett exempel kan åskådliggöra förhållandet mellan industriarbetsplatsernas
behov av elkraft och bostadsbeståndet.

I genomsnitt 60 000-70 000 kWh el per år behövs för varje industriarbetsplats.
Tio års produktion av 30 000 småhus med elvärme per år, enligt de krav
som ställs i Svensk byggnorm från 1975, innebär ett behov av elkraft som
motsvarar 40 000 industriarbetsplatser.

Samtidigt med denna risk för försämrad tillgång på el i början av 2000-talet
är det ett faktum att vårt land under 1980- och 1990-talen kommer att ha en
god tillgång på elkraft.

En huvuduppgift för elpolitiken blir därför att utforma metoder som gör
det möjligt att utnyttja el under 1980- och 1990-talen men samtidigt
förbereda en omställning för andra möjligheter.

Direktverkande elvärme i bebyggelsen innebär att endast el kan användas
för uppvärmning.

Vatten- eller luftburna system däremot medger att ett flertal olika
möjligheter kan utnyttjas.

Sådana system kan värmas med s. k. elpatron eller elkassett, med en s. k.
kombinationspanna för olja, kol, torv och flis, med solvärme eller
värmepump eller genom anslutning till ett kommunalt fjärrvärmesystem.

Detta var bakgrunden till formuleringen på valsedeln från linje 2, att
direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse skall förhindras.

Mot. 1980/81:2086

5

Elanvändningskommitténs förslag

I juni 1980 tillsattes den s. k. elanvändningskommittén (ELAK). Uppgifterna
var

- att ange hur man kan använda el för att spara olja utan att därigenom låsa
sig till en ökad elförbrukning i framtiden,

- att utforma förbud med vissa undantag mot direktverkande elradiatorer i
viss tillkommande bebyggelse för åretruntbruk,

- att ange hur uppvärmningssystem skall utformas för att bli flexibla, dvs.
helt eller delvis kunna utnyttja andra energislag än olja och el,

- att redovisa de ekonomiska konsekvenserna m. m. av förslagen.

I kommittén fanns representanter för folkpartiet, moderaterna, centerpartiet
och socialdemokraterna.

ELAK föreslog i betänkandet El och olja (Ds I 1980:22) bl. a. dessa
åtgärder.

1. Den kommunala energiplaneringen bör förstärkas. Kommunerna bör
för olika planområden ta ställning till aktuella och framtida uppvärmningsformer.
I byggnadsstadgan bör föreskrivas att plan skall åtföljas av en
redogörelse för de överväganden om planområdets energiförsörjning som
gjorts under planarbetet. Berörda myndigheter bör ges i uppdrag att utarbeta
en handlingsplan som kommunerna kan lägga till grund för sin energiplanering.

2. Huvudparten av all byggnadsuppvärmning i förtätad bebyggelse bör
ske i centraliserade system.

3. Värmecentraler för alternativbränslen och solvärme bör stödjas.
Eventuella bidrag från staten bör förmedlas av kommunerna. Kommunerna
skall vara beredda att ta på sig ansvaret för centrala uppvärmningssystem
men sådant ansvar skall också kunna läggas på bostadsföretag och
samfälligheter. Lagstiftningen på området bör ses över.

4. Vid nybyggnad och vid ändring av uppvärmningssystem i befintliga
byggnader föreslog ELAK förbud mot installation av direktverkande
elradiatorer från 1 januari 1982.

5. Undantag från detta förbud borde medges för särskilt uppvärmningssnåla
byggnader. Detta förutsätter åtgärder för energihushållning som är
mera omfattande än vad som krävs enligt Svensk byggnorm (SBN 75).
Förutsättningarna för undantaget skall i ett första steg kunna uppfyllas med
nu känd teknik.

Byggnad bör få värmas med direktverkande elradiatorer om behovet av
elenergi för radiatorer och tappvarmvatten minskas genom olika åtgärder.
Minskningen bör motsvara minst 40 % av energibehovet för radiatorerna
jämfört med om byggnaden varit utförd enligt minimikraven på värmeisolering
och luftomsättning i SBN 75.

I ett andra steg bör reglerna skärpas, ansåg ELAK. Härigenom uppnås ett

Mot. 1980/81:2086

6

starkt incitament till vidare utveckling mot alltmer uppvärmningssnåla
byggnader. Reduktionens storlek borde prövas mot bakgrund av den
kunskap som föreligger vid mitten av 1980-talet och det samhällsekonomiskt
optimala. ELAK ansåg emellertid att reduktionen bör bli betydande i
förhållande till normkravet.

Utredningen menade att ett riktmärke för andra steget bör vara en
minskning med 70 % från SBN 75.

ELAK föreslog att de skärpta kraven införs år 1986.

Man ville också göra vissa undantag från förbudet. Tillfälliga byggnader,
exempelvis arbetsbodar, och byggnader som värms upp tillfälligt, exempelvis
flertalet fritidshus och vissa samlingslokaler, bör inte omfattas, ansåg man.
Vidare föreslogs undantag för tillverkningslokaler inom industrin, jordbruket
och trädgårdsnäringen, för vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader
och bebyggelsemiljöer samt i övrigt i sådana fall där ett förbud framstår som
uppenbart orimligt.

6. ELAK ansåg att byggnadsnämnden har kompetens att avgöra när
undantag från förbudet mot direktverkande elvärme med elradiatorer skall
medges. Prövningen bör bindas till hanteringen av byggnadslovsärendet.

7. I nytillkommande småhus som skall värmas med vattenburen el bör
sådana förberedelser göras att skorsten senare kan installeras och utrymme
ordnas för uppvärmningskomponenter, exempelvis panna och bränsleförråd.

I byggnader som kan få dispens från förbudet mot direktverkande
elradiatorer bör möjligheterna att senare införa ett inre distributionssystem
för värme förberedas. Detta bör ske vid planeringen och detaljutförandet av
byggnaden. Det bör tillses att det på tomtmark finns utrymme för
nödvändiga alternativa anordningar för uppvärmning.

Vid ombyggnad av befintliga byggnader medför kraven att skorsten,
bränsleutrymme m. m. normalt skall bibehållas.

8. Resurser bör satsas på utveckling av lämplig teknik för att vatten- eller
luftburet distributionssystem vid behov skall kunna installeras i hus som
byggts med direktverkande elradiatorer.

9. Tillkommande vattenburna system bör dimensioneras för lågtemperatur.
Den nuvarande temperaturen i radiatorerna, ”80-60”, bör sänkas till
”60-40”. Härigenom underlättas utnyttjandet av direkt solvärme, spillvärme
och värmepumpar, menade ELAK.

10. Byggnadslov skall krävas för att man i befintlig byggnad skall få
väsentligt ändra eller införa helt nytt uppvärmningssystem.

11. Anskaffning av oljetank och installation av oljebrännare bör inte få
räknas in i låneunderlaget för statliga lån till bostadsbyggande.

12. För installation av villapannor som kan eldas med olja bör krävas att
pannan är förberedd för användning av elenergi.

13. Hushållsapparater och anordningar för belysning och varmvattenberedning
tar en betydande del av energiförbrukningen i anspråk. Normer och

Mot. 1980/81:2086

7

belåningsregler bör utformas så att de stimulerar till energisnålhet.

14. Lån och bidrag bör användas för att en samhällsekonomiskt riktig
konvertering skall bli meningsfull också för innehavare av oljepannor.

Lån bör därför beviljas för installation av elpatron, elkassett och
varmvattenberedare samt för kostnader för byte av oljepanna till panna för
andra bränslen. Pannbyte till kombinationspanna bör stimuleras genom
bidrag om förslagsvis högst 3 000 kr., beräknat på restvärdet av den befintliga
oljepannan. Installation av kombinationspanna bör också stimuleras genom
förmånligare lån.

Energisparlån skall kunna förenas med villkor om konvertering till el med
elpatron eller motsvarande.

ELAK bedömde sammanfattningsvis att de åtgärder för konvertering från
olja till el som föreslogs skulle kunna resultera i en minskad förbrukning av
olja, i storleksordningen 1,6-1,8 miljoner m3 år 1990. Detta mål skulle nås
genom en ökad användning av el för uppvärmning av storleksordningen
14-15 TWh.

Regeringens förslag

Regeringens proposition skiljer sig på väsentliga punkter från ELAK:s
förslag. Det gäller t. ex. följande:

o Ikraftträdandet förskjuts ett år till den 1 januari 1983.
o Undantagen utvidgas till att bl. a. gälla fritidshus som utnyttjas stadigvarande
(bl. a. andelshus och uthyrningshus i anslutning till fjällanläggningar),
flerbostadshus, arbetslokaler som kontor och industrier, undervisningslokaler,
vårdlokaler inkl. barndaghem, samlingslokaler m. m.
o Regeringen avvisar principbeslut om att kraven på energisnåla hus senare
skall skärpas. ELAK ansåg att ett riktmärke för detta andra steg borde
vara en minskning med 70 % av energibehovet för radiatorerna. De
skärpta kraven borde enligt ELAK införas 1986.
o Regeringen föreslår inga åtgärder för att stimulera medborgarna till
energisnålare hushållsutrustning och belysning. Detta drar ca 5 000 kWh
el per bostad och år, exkl. varmvatten och värme. Ett års nettotillskott av
denna utrustning i bostäderna motsvarar således 3 000 industriarbetsplatser.

Om äldre utrustning kan förbättras eller bytas ut över en 20-årsperiod i
hela beståndet av 3,6 miljoner bostäder, så att de nya utrustningarna drar
30 % mindre el, frigörs el för 100 000 nya arbetsplatser.

o Regeringen försämrar allvarligt kommunernas möjligheter till en konkret
energiplanering. Bl. a. avstyrks ELAK:s förslag om byggnadslov vid
inrättande av nytt eller en mera väsentlig ändring av uppvärmningssystemet.

Mot. 1980/81:2086

8

Föredragande statsrådet skriver:

Jag vill anmärka att syftet med detta inte är att det skall öppnas någon
möjlighet att styra valet av uppvärmningssätt.

Klarare kan inte regeringens passivitet uttryckas. Den kärnkraftsavveckling
som svenska folket har beslutat om kräver helt andra styrmedel än den
nuvarande regeringen har lyckats föreslå. De fria marknadskrafterna
kommer inte att avveckla kärnkraften.

Regeringen tar inte ställning till det s. k. andra steget. Därmed försämras
bl. a. elindustrins möjligheter till en planerad omställning. Det första steget
(40 %) kan med utnyttjande av känd teknik för hushållning, solvärme m. m.
uppnås av de allra flesta framtida bostäder. Vidare utvidgas antalet
undantagna hus- och bostadskategorier avsevärt.

Regeringen tar också ifrån kommunerna möjligheterna till en kraftfull
energipolitisk planering.

Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget att undantagen från förbuden
blir av sådan omfattning och karaktär, att de allra flesta bostäder och
lokaler i framtiden kommer att kunna använda direktverkande el. Därigenom
minskar den energipolitiska handlingsfriheten avsevärt.

Däremot föreslår regeringen inga undantag av sociala skäl för t. ex. äldre
och handikappade, vars behov av ett enkelt uppvärmningssystem är större än
för andra medborgare.

Regeringens förändringar i förhållande till ELAK är anmärkningsvärda,
inte minst med tanke på den reservation till förmån för en skärpning av
ELAK:s förslag som fanns från centerpartiets ledamot i utredningen.

Regeringen lämnar på de allra flesta punkter inga motiv för sina
förändrade ställningstaganden i förhållande till ELAK:s förslag. Remissinstansernas
synpunkter kommenteras endast flyktigt. Därigenom saknas
också ett tillfredsställande beslutsunderlag.

Det kan inte accepteras att regeringen på detta sätt avvisar flera viktiga
förslag från ELAK med syfte att öka den energipolitiska handlingsfriheten
utan att presentera några alternativa lösningar eller ens motivera förändringarna.

En viktig uppgift för den kommission vi krävde ovan blir därför att
noggrant studera ELAK:s förslag och försöka skapa en bred politisk
majoritet för lösningar som ökar den energipolitiska handlingsfriheten och
leder till att kärnkraften kan avvecklas.

För att underlätta kommissionens arbete avstår vi ifrån yrkanden i denna
del.

En ny elpolitik - ett villkor för kärnkraftens avveckling

Regeringen presenterar inte heller i föreliggande proposition sin syn på
den framtida elpolitiken. Samtidigt urholkar man kraftigt de förslag som

Mot. 1980/81:2086

9

ELAK har presenterat. I vår motion 1980/81:1976 med anledning av
regeringens proposition 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken skrev
vi:

Kärnkraftens avveckling förutsätter en förändrad syn på elpolitiken. Det
är anmärkningsvärt att regeringen i propositionen inte ens försöker
presentera en skiss till elbalans för tiden efter 1990.

Över huvud taget behandlas tiden efter 1990 mycket summariskt i
regeringens proposition. Det är olyckligt. Ett av de långsiktiga målen avveckling
av kärnkraften senast år 2010 - måste följas av mer detaljerade
beskrivningar av vägarna att nå målet. En förutsättning för att målet skall nås
är en i förhållande till regeringens skrivningar drastiskt förändrad syn på
elpolitiken.

Propositionen beskriver den framtida elförbrukningens ökningstakt enligt
konsekvensutredningens prognoser. Vattenfalls beräkningar, att en ökning
av elförbrukningen om 2 procent per år under 1990-talet kan förväntas,
redovisas utan kommentarer.

Avsaknaden av synpunkter på 1990-talets elbalans är den fråga som
allvarligast ifrågasätter regeringens vilja och förmåga att avveckla kärnkraften
i linje med folkomröstningens resultat och riksdagens tidigare beslut. Om
regeringen inte snarast presenterar en genomtänkt syn på elförsörjningen
och ger direktiv bl. a. till Vattenfall och kommuner om denna, finns en
allvarlig risk att 1990-talets beslutsfattare kommer att ställas inför valet
mellan och massiv utbyggnad av kolbaserad kondenskraft och bibehållande
av en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.

Energiförsörjningen måste planeras i ett långt perspektiv. Det tar bortåt
tio år att planera och bygga större energianläggningar. Föreställningar om
90-talet påverkar därför redan nu den politiska planeringen.

Brist på klara direktiv leder till att bl. a. kraftföretagen och olika
kommuner planerar en framtid med en alltför hög elförbrukning. Många
människor sysselsätts med projekt som blir obehövliga vid en förändrad
elpolitik, i linje med folkomröstningens resultat.

En vagt antydd elpolitik kan också leda till ett energisystem av helt annat
slag än det som anges som det långsiktiga målet, ett system baserat på
uthålliga, helst inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga
miljöpåverkan.

En fortsatt utbyggnad av elproduktionen utöver den nivå som uppnås när
kärnkraftprogrammet tagits i bruk måste i huvudsak motiveras med en
fortsatt utbyggnad av elvärmen.

Effekten av en stor elproduktion, baserad på bränslen, blir dessutom en
mycket stor värmeproduktion.

Denna värmeproduktion kommer i själva verket tillsammans med den
elkraft som måste användas för uppvärmning för att över huvud taget
motivera elproduktion i den förutsedda omfattningen att i stort sett räcka till
för uppvärmning av hela den svenska bebyggelsen. Avgörande för värmeutnyttjandet
blir emellertid utbyggnaden av fjärrvärmenäten och den del av
dessa som kan användas i kraftvärmeproduktion. De kraftvärmeverk som
enligt regeringen skall svara för det huvudsakliga framtida tillskottet av el
kommer bara att kunna svara för 20-30 TWh el. Resten kommer att
produceras i kondenskraftverk med ytterst lågt utnyttjande av det använda
bränslet. Det bör i sammanhanget observeras att en framtida metanolproduktion
också kommer att lämna ett överskott av spillvärme som måste

Mot. 1980/81:2086

10

utnyttjas för uppvärmning av bebyggelsen. Möjligheten till rationell
elproduktion i kraftvärme verk krymper då ytterligare.

Resultatet blir ändå på sikt att huvuddelen av den svenska bebyggelsen
kommer att värmas genom utnyttjande av importerade eller inhemska
bränslen. Direkt eller indirekt solenergi, t. ex. distribuerad via värmepumpar,
får liten plats i den svenska värmeförsörjningen.

För att tillgodose det stora behovet av bränsle till uppvärmningen måste ett
val ske mellan importerat kol eller inhemska bränslen. En alltför stor ökning
av kolberoendet bör avvisas av bl. a. miljöskäl och ekonomiska skäl. Kolet
kommer troligen också att stiga i pris. Och en ökad import innebär fortsatta
allvarliga påfrestningar på den svenska bytesbalansen.

I en värmeförsörjning med liten användning av solenergi uppstår då ett
stort behov av inhemska bränslen som t. ex. flis och annan skogsenergi.
Kollisionen med skogsindustrins behov av råvara blir onödigt stor. Skulle
dessutom någon mer omfattande elproduktion ske i kondenskraftverk som
också utnyttjar skogsråvara är skogsindustrins existens direkt hotad.

Sammanfattningsvis innebär regeringens oklarhet om framtidens elanvändningspolitik:

o Avvecklingen av kärnkraften försvåras.

o Utvecklingen mot uthålliga, helst inhemska och förnybara energikällor
motverkas.

o Det finns en allvarlig risk för att energitillgångarna kommer att utnyttjas
orationellt i kondensanläggningar med dålig teknik. Detta leder också till
ökad miljöbelastning,
o På sikt måste samhället göra ett val mellan en stor och dyr kolimport eller
en alltför kraftig avverkning av den svenska skogen med åtföljande
problem för den svenska skogsindustrin.

Regeringens proposition om riktlinjer för energisparverksamheten i
byggnader m. m. förstärker våra farhågor inför framtiden.

Vi krävde i motion 1980/81:1976 att regeringen snarast inför riksdagen
borde presentera riktlinjer för 1990-talets elanvändnings- och elproduktionspolitik.
Det framstår nu helt tydligt att regeringen på egen hand inte har
förutsättningar för detta.

Därför finns behov av en särskild kommission.

Kommissionen bör vidare överväga och eventuellt lämna förslag om en
förändring av eltaxorna, så att det redan existerande elsystemet kan utnyttjas
optimalt. Därigenom kan vissa effektutbyggnader undvikas.

I en bilaga till ELAK redovisas ett förslag till flexibelt tariffsystem för el
som skulle kunna medverka till att kärnkraftsawecklingen underlättas. Det
är naturligt att kommissionen noga överväger detta förslag.

Det är angeläget att kommissionen också prövar de förslag till skärpt
hushållning med el som bl. a. presenterades av den s. k. linje 3 i folkomröstningskampanjen
om kärnkraften, men som inte behandlas i regeringens
proposition. Det gäller t. ex. möjligheterna att skärpa hushållningen med el
inom industrin genom t. ex. användning av varvtalsregulatorer, förändrade
processer m. m.

Mot. 1980/81:2086

11

Energihushållning

Regeringen lämnar också förslag med anledning av betänkandet Program
för energihushållning i befintlig bebyggelse (SOU 1980:43) från den s. k.
energihushållningsdelegationen.

Enligt socialdemokratins uppfattning är en effektiv energihushållning en
av de viktigaste vägarna för vårt land att komma bort från det alltför stora
oljeberoendet och energikrisens verkningar.

Därför innebar redan 1975 års energipolitiska beslut en kraftig satsning på
energihushållning bl. a. i bostäder, lokaler och industrier. Den socialdemokratiska
regeringen gav den 19 augusti 1976 planverket i uppdrag att komma
med förslag om hur energihushållningen i bostäder ständigt kunde förbättras.
Det är väsentligt att nya erfarenheter ständigt tas till vara, så att knappa
ekonomiska resurser kan användas där de får störst effekt.

Vi socialdemokrater har vid skilda tillfällen hävdat i riksdagen att den
första borgerliga regeringens förslag om energihushållning i bebyggelsen (den
s. k. sparplanen) skulle kunna innebära svårigheter att uppnå ambitionerna i
1975 års energipolitiska beslut, bl. a. på grund av att ekonomiska resurser
satsades på projekt med dålig spareffekt.

Vi har också hävdat att effekterna av tidigare genomförda åtgärder skulle
utvärderas, innan man bestämde sig för den långsiktiga inriktningen. Först i
maj 1978 gav regeringen bostadsstyrelsen i uppdrag att göra en utvärdering
av energisparstödets effekter.

Denna utvärdering - presenterad på våren 1979 - bekräftade de
socialdemokratiska farhågorna. De borgerliga regeringarna har slösat med
allmänna medel och i onödan förvärrat den ekonomiska krisen. De åtgärder
som vidtagits var inte effektiva ur energihushållningssynpunkt.

Under budgetåret 1977/78 t. ex. betalades energisparstöd, med en
sammanlagd godkänd kostnad av 990 milj. kr. Trepartiregeringen tillät i och
med den s. k. sparplanen från våren 1977 att man också fick energisparstöd
för byte av fasadskikt. Under budgetåret 1977/78 gick hela 265 milj. kr. till
dessa arbeten. De ger ingen som helst energibesparing, konstaterade
bostadsstyrelsen i sin utvärdering. Åtgärderna vidtogs dessutom ofta i
samband med en utbyggnad som krävde ytterligare energi.

Utvändig isolering av ytterväggar, inkl. utbyte av fasadskikt, kostade
sammanlagt ca 540 milj. kr. under samma budgetår. Åtgärderna har enligt
rapporten en mycket ringa spareffekt.

Däremot är det helt klart att huset stiger kraftigt i värde, när fasaden
renoveras, ofta i samband med en tillbyggnad som kräver ytterligare energi.
Ca 70 % av stödet tillföll småhusägarna. Därmed har stödet bidragit till en
inte oväsentlig omfördelning till småhusägarnas förmån.

Energisparstödet till bebyggelsen skall nu enligt regeringen få en
förändrad inriktning.

Detta hälsar vi med tillfredsställelse.

Mot. 1980/81:2086

12

Vi delar också uppfattningen att energisparmålet bör höjas i enlighet med
regeringens förslag. Riktpunkten bör vara en minskning av den årliga
energianvändningen i byggnadsbeståndet med ca 48 TWh brutto. Den helt
dominerande delen av detta bör sparas före utgången av 1988.

Vi vill dock starkt framhålla att denna höjning av ambitionerna kommer
att kräva nya medel för att minska energiförbrukningen. Vi återkommer till
detta.

Samordnad planering

Kraven på skärpt hushållning med energi kan inte tillgodoses endast
genom sparåtgärder i traditionell mening utan måste få påverka samhällsutbyggnaden
i flera avseenden. Det är nödvändigt att bedömningar även av
energihushållningen utgår från de energipolitiska åtgärderna och att besluten
samordnas med och inordnas i de åtgärder på övriga områden som leder fram
till det samhälle vi vill skapa - ett samhälle präglat av gemenskap och
omtanke, av ansvarsfull hushållning med resurser som mark och vatten,
energi och råvaror.

Enligt vår mening har de senaste årens insatser för hushållning med energi i
befintlig bebyggelse utformats alltför snävt och sektorsinriktat och inte satts
in i detta större sammanhang. Vi har vid upprepade tillfällen i partimotioner
om bostadspolitiken och energipolitiken, trafikpolitiken och miljöpolitiken
lagt fram förslag om hur den utveckling vi vill ha skall främjas.

En samhällsplanering som också tar hänsyn till behovet av energihushållning
är nödvändig. Energianvändning, bostadspolitik och samhällsplanering
är starkt beroende av varandra. En onödigt utspridd bebyggelse och en
alltför utspridd struktur av orter utan egen arbetsmarknad är energikrävande
i sig. När avstånden mellan bostäder, arbetsplatser och servicecentra ökar,
blir resorna längre och mer energikrävande. Den kollektiva trafiken får
också allt svårare att hävda sig som ett attraktivt alternativ till privatbilismen
vid en utglesning av bebyggelsen.

Den samhällsekonomiska situationen och problemen på bostadsmarknaden
motiverar också en strävan mot mindre dyrbara bebyggelser och
försörjningssystem. Bl. a. bör större satsningar göras på goda flerbostadshus
med ökad andel gemensamma anordningar i stället för utspridd, dyrbar
småhusbebyggelse.

En effektiv energihushållning förutsätter sålunda en helhetssyn och en
samordning av åtgärder inom samhällsplanering, bostadsplanering och
trafikpolitik. Möjligheterna att införa nya energikällor, som t. ex. solvärme
för uppvärmning, och att utnyttja spillvärme från industrier och kraftanläggningar
förutsätter också denna helhetssyn.

Åtgärderna för en skärpt energihushållning och införandet av nya
energikällor bör av flera skäl samordnas med åtgärder för att även i andra
avseenden förbättra bebyggelsemiljöerna, skapa bättre boendemiljöer.

Mot. 1980/81:2086

13

dikappanpassning, trafiksanering, bebyggelsesanering och kulturminnesvård.

Ökat kommunalt ansvar

Denna helhetssyn på energihushållningen som vi redovisat i det föregående
förutsätter ett ökat kommunalt ansvar. Endast genom en utvidgad
kommunal energiplanering kan åtgärder inom samhällsplanering, bostadspolitik
och trafikförsörjning samordnas. Då kan gjorda investeringar
utnyttjas, och man kan ta hänsyn till lokala förutsättningar.

Om samhällets resurser skall utnyttjas effektivt måste i första hand de
åtgärder som ger bäst spareffekt komma till stånd. Det gäller också
möjligheten att utnyttja spillvärme för uppvärmningsändamål. På vissa
platser kan detta vara ett gott alternativ till investeringar för energihushållning
i bostäder och lokaler. På sikt kan också solvärme användas i
fjärrvärmesystemen.

Kommunernas energiplanering bör ha till syfte att kartlägga vilka områden
och byggnader som i första hand bör komma i fråga för energisparande
åtgärder. Det är naturligt att också samordna de åtgärderna med andra
insatser som rör bebyggelsen, t. ex. planer för bostadssanering, stadsförnyelse
och kulturminnesvård.

Genom en bättre samordning mellan den kommunala energiplaneringen
och lokaliseringen av industrier kan också möjligheterna att utnyttja
spillvärme öka.

Energihushållningsdelegationens förslag - och regeringens behandling

Förslagen från energihushållningsdelegationen anslöt till viss del till de
principiella synpunkter på energihushållningen som vi har redogjort för
ovan. Men regeringens proposition innebär att nästan samtliga styrmedel för
en bättre hushållning avvisas.

Delegationen föreslog bl. a. att krav på besiktning och rådgivning skulle
ställas som villkor för erhållande av energisparlån till bostadshus. Detta
avvisas av regeringen.

I vår motion 1979/80:2056 skrev vi:

Om den effektivare energihushållningen skall kunna bli verklighet måste
kommunerna få rätten att göra en besiktning och inspektion av byggnadernas
energihushållning. Det är en förutsättning för att kommunerna skall kunna
göra en bedömning av var de effektivaste åtgärderna kan sättas in. För det
andra måste kommunerna få det avgörande inflytandet över energisparstödets
användning. Då kan kommunen efter kartläggning styra stödet till de
områden och byggnader där det ger bäst effekt.

Regeringen ställde sig också positiv till denna ordning i proposition
1978/79:115.

Mot. 1980/81:2086

14

Energihushållningsdelegationen föreslog att frågan om en energihushållningslag
bör utredas. En sådan lag skulle enligt delegationen syfta till att
kommunens skyldigheter och befogenheter inom energiområdet ökades och
preciserades.

I avvecklingsplanen från linje 2 sades också:

En särskild energihushållningslag som anger ramarna för hushållningen
införs.

Samtliga framförda förslag för att stärka kommunernas befogenheter
avvisas. Därmed försvinner ett av de allra viktigaste instrumenten för att
skärpa samhällets energihushållning och underlätta utvecklingen av framtidens
energiförsörjning.

Det är speciellt anmärkningsvärt att regeringen har denna avvisande
hållning, trots att man skriver i propositionen:

Det finns tecken som tyder på att energisparverksamheten inte ökar i
tillräcklig takt.

Samtidigt vill regeringen höja ambitionerna i energisparverksamheten.
Detta är en anmärkningsvärd motsättning.

Slutsatsen av regeringens proposition blir att denna inte kan lägga någon
grund till en effektivare hushållning och utveckling av nya alternativ. Den av
oss krävda parlamentariska kommissionen bör därför göra en snabb och
förutsättningslös genomgång av bl. a. förslagen från delegationen för
energihushållning och försöka skapa en parlamentarisk majoritet för ett
samordnat åtgärdsprogram som kan skärpa hushållningen med energi inom
olika samhällsområden.

Kommissionen bör självfallet vara oförhindrad att också ta andra initiativ
på energihushållningens område.

Vi avstår också i denna del från yrkanden för att markera att kommissionen
bör kunna starta arbetet utan alltför bundna direktiv.

Sammanfattning

En bred politisk majoritet måste skapas för åtgärder som kan bidra till att
folkomröstningsresultatet om kärnkraften förverkligas.

Vi har därför i denna motion krävt att en parlamentarisk kommission
tillsätts med uppgift att skyndsamt lägga fram förslag till sådana åtgärder.

Ett flertal utredningar har belyst olika delar av energiområdet. Kommissionens
uppgift skall således inte vara att starta nya omfattande utredningsarbeten.
I stället skall kommissionen försöka att snabbt skapa en bred
majoritet omkring det samlade program som krävs för att förverkliga
folkomröstningens resultat.

En av kommissionens viktigaste uppgifter blir att lämna förslag om en
elanvändnings- och elproduktionspolitik för framtiden. I det arbetet är

Mot. 1980/81:2086

15

självfallet den s. k. elanvändningskommitténs (ELAK) betänkande en viktig
utgångspunkt.

Vidare bör kommissionen göra en genomgång av förslagen från deleganen
för energihushållning i bebyggelsen och försöka skapa en bred majoritet
för åtgärder som kan skärpa hushållningen med energi inom olika
samhällsområden. Hushållning med olja och elkraft är självfallet speciellt
viktig.

Avvecklingsplanen från linje 2 är också en viktig utgångspunkt för
kommissionens arbete.

Kommissionen bör i övrigt vara oförhindrad att behandla olika förslag som
har framförts i riksdagen och i den allmänna debatten och som kan medverka
till att kärnkraften avvecklas, hushållningen skärps, nya energikällor
utvecklas och oljeberoendet minskar.

I detta sammanhang är de skilda rapporterna från oljeersättningsdelegationen
av speciellt intresse.

Likaså bör kommissionen se över existerande lagstiftning och i olika
sammanhang föreslagen ny lagstiftning som berör samhällets - och särskilt
kommunernas - möjligheter att påverka utvecklingen.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

att riksdagen begär hos regeringen att denna skyndsamt tillsätter
en parlamentarisk kommission med huvudsakliga uppgifter att
skyndsamt föreslå åtgärder som möjliggör en kärnkraftsavveckling
enligt folkomröstningsresultatet och enligt riksdagens
principbeslut på våren 1980 (NU 1979/80:70).

Stockholm den 25 mars 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

MAJ-LIS LANDBERG (s)

ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

INGVAR SVANBERG (s)

LARS ULANDER (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

GOTAB 66826 Stockholm 1981