med anledning av proposition 1979/80:87 om ändring i rättegångsbalken m. m.

Motion 1979/80:1915 av Allan Ekström

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1979/80
1915-1918

Motion
1979/80:1915

av Allan Ekström

med anledning av proposition 1979/80:87 om ändring i rättegångsbalken
m. m.

Som departementschefen framhållit (s. 9) är obenägenheten hos parter,
vittnen och andra att medverka i rättegångar numera alltmer påfallande.
Skyldigheten att inställa sig uppfattas som betungande genom att den kan
medföra uppoffringar av fritiden och av ekonomisk art. Själva rättegången
innebär dessutom ofta en stor psykisk påfrestning. Särskilt i mål om rån samt
i mål om vålds- och narkotikabrott är rädslan för hämnd och trakasserier
mycket vanlig bland målsägande och vittnen. Det är enligt departementschefens
mening givet att benägenheten hos parter, vittnen och andra att
uttala sig måste minska om utsagorna av enskilda personer spelas in i
rättssalen. Vidare kan parter m. fl. när de uttalar sig påverkas av
ovidkommande hänsyn om sådana inspelningar sker. Tanken på ett
eventuellt återgivande i t. ex. radio kan säkerligen ytterligare minska
förmågan och viljan att avge en klar och spontan berättelse.

I syfte att sålunda tillgodose de intressen som nu angetts föreslås den
bestämmelsen att förbud mot bandupptagning får meddelas ”om det kan
antagas att upptagningen blir till men för utredningen”.

Bestämmelsen uttrycker emellertid icke på ett tydligt sätt avsikten med
denna. Hänsynen till den enskildes integritet och situation, sådan den
beskrivits i det föregående, omnämns icke alls i lagtexten. Det är endast
omsorgen om utredningen - dess kvalitet och fullständighet - som anges
såsom relevant.

Departementschefens motiv kommer till ett riktigare och klarare uttryck i
det förslag som lämnats av integritetsskyddskommittén under remissbehandlingen
(s. 79 ff.). Bestämmelsen bör därför anpassas härtill. Även eljest har
kommitténs förslag sådan tyngd och sådan förankring i andra remissyttranden
att förslaget bättre än propositionens tillgodoser hänsynen till och
respekten för de personer som skall höras i rättegången. Som Sveriges
domareförbund påpekat (s. 86) kan det också vara svårt att i det enskilda
fallet i förväg bedöma om en inspelning kommer att vara till men för
utredningen.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen beslutar att ge 5 kap. 9 S fjärde meningen följande
lydelse:

Likaså äger han förbjuda att annan än rätten tager upp förhör på fonetisk
väg, om det kan antagas att upptagningen antingen så besvärar den som höres

1 Riksdagen 1979180. 3 sami. Nr 1915-1918

Mot. 1979/80:1915 2

'.‘i ? H.1;

att det blir till men för utredningen i målet eller framkallar fara för den hördes
personliga integritet.

Stockholm den 20 mars 1980

ALLAN EKSTRÖM (m)