med anledning av proposition 1979/80:165 om vissa varvsfrågor, m. m.
Motion 1979/80:2022 av Lars Werner m. fl.
Mot. 1979/80
2022-2023
Motion
1979/80:2022
av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1979/80:165 om vissa varvsfrågor,
m. m.
Sammanfattning
Vänsterpartiet kommunisterna förkastar regeringens varvspolitik och det
kortsiktiga, ofruktbara tänkande den grundar sig på.
Varven representerar en mycket viktig kapacitet inom avancerad finförädling
och systembyggande, som bör bevaras och utvecklas i den framtida
industrialiseringen. Inga ytterligare nedskärningar bör företas vid varven.
De bör erhålla nödvändigt stöd för sin rörelse och sin nödvändiga förnyelse.
Detta blir billigare än regeringsförslaget.
Varvspolitiken bör läggas upp på 20 års sikt i stället för på 4.
Svenska Varvs nuvarande ledning bör ersättas med en kompetent och
framtidsinriktad samordnande ledning. En decentralisering bör ske. De
anställda bör på alla nivåer ges avgörande inflytande.
Återblick
De senaste 25 åren har stora omvälvningar inträffat för världens
varvsindustri. En stor utbyggnad av transportflottorna skedde efter andra
världskriget. Perioden 1955-1970 innebar en oerhörd uppmarsch av de
japanska varven till en internationell ledarposition. Det medförde att de
gamla varvsnationerna trängdes tillbaka. Ett undantag från regeln var
Sverige, som trots den japanska anstormningen bevarade sin relativa
ställning. Bakom denna fördelaktiga situation låg en högt kompetent
arbetarkader, utnyttjande av storleks- och effektivitetsfördelar och en snabb
uppföljning av konjunkturen för stora tankfartyg. En svaghet, som på sikt
visat sig, var däremot bristen på långsiktigt tänkande, riskabla valutaaffärer,
extrem lust för redarkapitalet att göra snabba pengar samt en rätt utbredd
oförståelse för annan tillverkning än de då mest profitabla typerna av
fartyg.
Nedgången för den kapitalistiska världens varvsindustri inleddes
1973-1974. Nedgången som sådan var väntad, eller borde ha varit det. Den
var en del av de kapitalistiska ekonomiernas försvagade utveckling och
fördjupade kristendenser. Den förvärrades av störningar på oljemarknaden
liksom av varvens otillräckliga beredskap mot förändringar.
Nu inleddes en nedgångens tid, där för Sveriges del det privata kapitalet
1 Riksdagen 1979180. 3 sami. Nr 2022-2023
Mot. 1979/80:2022
2
stegvis lät köpa ut sig av staten och där dess tidigare stora vinster fördes åt
annat håll. Staten tog på sig uppgiften att administrera nedskärningar och
nedläggningar. Det skedde i en negativ och kortsiktig anda.
Sverige hade dittills aldrig haft något som kunnat kallas varvspolitik. Den
socialdemokratiska regeringen saknade både perspektiv och vilja på
området. Den hade försonat sig med den ohämmade marknadsekonomin
och med den ålderdomliga tesen att staten inte skulle styra eller planera i
ekonomin. Dess synsätt var t. o.m. från kapitalistisk synpunkt mindre
avancerat än det japanska. När krisen kom fann sig därför regeringen i att
passivt verkställa en anpassning efter de kortsiktiga marknadsförhållandena.
Också efter 1976 har en varvspolitik saknats. Stegvisa nedskärningar har
företagits i korta etapper. Regeringspolitiken har blivit alltmer manchesterliberal
och osjälvständig. Tillgångar har raserats, värdefullt kunnande har
skingrats.
Trots de delvis imponerande snabba resultat som varven visat upp i sin inre
omställning åren 1977-1979 har den borgerliga regeringen över huvud ingen
blick för varvsindustrins betydelse i den framtida industrialiseringen.
1980 års varvsproposition förutser ytterligare nedskärningar. Svenska
Varvs strukturplan, som regeringsförslaget i huvudsak stödersig på, pekar på
en minskning 1980-1984 med 6 500 arbeten. Det motsvarar 28 % på 1980 års
nivå och 35 % på 1979 års. Regeringens ståndpunkter skiljer sig från
strukturplanen i stort sett enbart i att regeringen förutser en något
långsammare avveckling av Öresundsvarvet. Detta är en beklämmande
kapitulation av en regering i ett land med så starka varvstraditioner och så
utomordentligt trängande behov av förnyelse på sammansättnings- och
finförädlingsindustrins område.
Kritik av propositionen
Vpk har ett helt annat synsätt än regeringen på varvsindustrins framtid och
roll. Vi är över huvud kritiska till den allmänna bristen på perspektiv och
medvetenhet i industripolitiken. I en högt avancerad ekonomi får varje
beslut långsiktig verkan, vare sig man vill vara medveten om det eller ej.
Varje beslut berör också allt större ekonomiska värden, direkt och indirekt.
Kortsiktighet och brist på framsynt handlande medför stora förluster och
eftersläpningar i framtiden. Ingen industripolitik kan bedrivas som inte i sina
grova linjer har ett perspektiv på minst 20 år och en motsvarande grad av
medvetenhet och planmässighet. Mot denna bakgrund är regeringsförslaget
över huvud inte att beteckna som uttryck för någon varvspolitik.
Men även bortsett från det nu sagda finns grundläggande kritik att rikta
mot regeringens förslag. Vi sammanfattar denna kritik i följande punkter.
1. Alla utredningar regeringen åberopar har byggts på förutsättningen
Mot. 1979/80:2022
3
att varvsindustrin skall minska avsevärt. Redan i underlagsmaterialet sker en
direkt polemik mot sådana utredningar som söker hävda något annat. Inga
positiva alternativ har analyserats.
2. Det saknas all koppling mellan varvsindustrin och den framtida
industriella utvecklingens huvuddrag, liksom av sambandet mellan varvsindustri
och andra delar av ekonomin.
3. Det varvspolitiska ställningstagandet har förhalats, trots att problemen
stod klara redan för minst 6 år sedan. Denna tidsförlust har allvarligt
skadat varven.
4. Man har ingenstans berört vilka inhemska utbyggnadsområden som
har betydelse för varven - man är helt fixerad till en abstrakt exportfilosofi,
trots att exporten i realiteten gynnas av att man inom landet får marknader
och testområden.
5. De nedskärningar som nu föreslås för storvarven kommer att på ett
bestående sätt skada möjligheterna att dra nytta av storleksfördelar,
mångsidighet och flexibilitet. Detta påverkar klart kostnaderna, men dessa
samband finns ingenstans belysta. Kostnadsproblemet används bara som ett
argument för att inte satsa på varven. Man ser inte att just regeringsförslagen
leder till höjda kostnader och därmed äventyrar t. o. m. den låga målsättning
om partiell lönsamhet inom en kommersiell sektor, som Svenska Varv sökt
uppställa.
6. Inte heller den i snävaste mening kommersiella produktionen baseras
på något verkligt offensivt tänkande eller på kopplingar till andra industriområden.
Häri speglas den cynism och självgodhet som präglar såväl industridepartementet
under borgerlig regim som Svenska Varvs tunga och
byråkratiska toppadministration. Denna administration håller direkt tillbaka
förnyelsen och avvisar gång på gång produktiva projekt.
7. Man framställer på ett medvetet falskt sätt de kostnader varven vållat
staten. Man säger inte att större delen av de statliga tillskotten orsakats av
gamla synder hos de tidigare ägarna. Man tar inte i beaktande vad själva
avvecklingarna kostat och hur de belastat varvens strävan efter förnyelse.
Man belyser inte hur litet staten egentligen gjort för förnyelsen, till skillnad
mot vad man lagt ner för att genomföra nedskärningarna. Inte heller ställer
man varvsstödet i rätt relation till finanspolitikens verkliga behov. Ett
offensivt varvsstöd som ett led i en 20-årsplan torde vara ett av de mer
produktiva och stimulerande områdena för en aktiv finanspolitik.
8. Inte heller med de delar av regeringsförslaget som avser framtiden ges
varven något verkligt stöd för sin förnyelse. Hela det ekonomiska bidragsresonemanget
är ställt i relation till de kalkylerade samhällskostnaderna för
en än snabbare och mer total nedläggning. Regeringens och dess experters
grundsyn är att det helst inte borde finnas någon varvsindustri alls.
Avslöjande är också hur ringa intresse som visas marknadsföringens roll och
rörelsekrediternas problem.
9. Regeringsförslaget förutser en kraftig utvidgning av den typ av
Mot. 1979/80:2022
4
nödfallslösningar som representeras av P 80. Sådana lösningar är fördärvliga
ur en rad synvinklar. De utgör led i en av storfinansen önskad och framdriven
typ av strukturanpassning. De skapar en allt större arbetsmarknad där
normala förhållanden inte råder och där man kringgår gällande lagar. De
sprider hopplöshet och defaitism bland varvsfolket. De har en negativ
inverkan på framtidsvilja och arbetsmoral, liksom på sammanhållningen
mellan de lönarbetande. De förvandlar till inbördes tvist och socialpolitik
vad som borde vara solidaritet och industripolitik.
10. De organisatoriska problemen åtgärdas inte. Den otympliga, topptunga
administrationen skall bestå, trots sin bevisade inkompetens. Regeringen
står solidarisk med en central varvsledning, vars förtroende är på ett
ödesdigert sätt undergrävt bland anställda och hos lokala ledningskadrer.
Redan dess kritiska huvudpunkter och fakta gör propositionen helt klar för
vpk. Vi förkastar i grunden hela regeringsförslaget. Propositionen är en del
av en destruktiv industripolitik och förkroppsligar en brist på politiskt
tänkande. Själva grunden för svensk varvspolitik bör vara en annan. Nedan
utvecklar vi detta perspektiv.
Vad är varvsindustri?
Varv är givetvis ursprungligen en specialindustri för skeppsbyggnad.
Tekniken för fartygsbyggande har emellertid utvecklats i vissa säregna
dimensioner. Varvens industriella karaktär har därför kvalitativt förändrats.
Verktygsindustri förblir trots sina förändringar en produktion anpassad för
de ursprungliga typerna av produkter. Textilindustri är nu som för 100 år
sedan en industri för att tillverka textilier och kan göra föga annat.
Stålindustri gör i princip detsamma som förr-det handlar alltjämt om billets
och blooms, rör och plåt osv. Varven är härvid annorlunda. Deras utveckling
har förvandlat dem till en industri för mer allmän sammansättning och
systembyggande. Deras kapacitet möjliggör en avancerad, allsidig typ av
färdigvaruproduktion. Inom en stor sektor kan de göra allt - det är mest en
fråga om dimensioner och rent praktiska begränsningar, ty potentialen är
oerhört bred.
Detta slags kapacitet är och blir en ledande faktor i den industriella
framtidsutvecklingen. Den blir det genom sin mångsidighet och böjlighet
men också genom sin nära anpassning till den vidare industrialiseringens
mest typiska behov. Genom sin relativa energisnålhet, sitt behov av
kvalificerade arbetsinsatser och en miljö fördelaktig för avancerade tekniska
innovationer har den särskild betydelse i en tid, då det är väsentligt att
motverka rovdrift på råvara och energi. I Sverige, som historiskt har ett stort
inslag av tung, extensiv produktion, behövs denna avancerade typ av
kapacitet särskilt väl. Att nu rusta ned den ytterligare är att understryka den
utveckling under 1970-talet under vilken storfinans och regeringar vållade att
Mot. 1979/80:2022
5
att Sverige tappade minst 10 års utveckling relativt till en rad andra
industriländer.
Det är den mångsidiga, avancerade systembyggande produktionen som
kommer att vara industrivärldens kanske viktigaste sektor. Det beror på att
det är här som det naturliga expansionsområdet finns för redan utvecklade
ekonomier som går över från enklare produktion till alltmer komplicerad och
sammansatt. Det beror också på att produktionen därav, med stigande
betydelse för de stora mängderna och värdena i fråga om fast kapital,
anläggningar o. d., får en ledande karaktär.
Sedd i detta perspektiv är regeringens politik helt katastrofal. Den ger
närmast visionen av att regeringspolitikerna går det multinationella kapitalet
till handa för att rusta ner svensk industri.
De linjer och tendenser i industrialiseringen som främjar avancerad
sammansättnings- och systemproduktion torde i huvuddragen vara gemensamma
för alla avancerade ekonomier - kapitalistiska som socialistiska. De
har karaktären av teknologiska och ekonomiska utvecklingslagar - inom
vissa gränser. Det är emellertid också tydligt att graden av planmässighet och
långsiktighet har stor betydelse för hur dessa tendenser tillvaratas och
förverkligas i enskilda länder.
Detta betyder inte att utvecklingen därmed skulle vara given. Nästa fråga
är vad den nämnda avancerade typen av produktion konkret skall innehålla,
vilka mål och värderingar som skall styra den. Detta är icke en fråga om
utvecklingslagar. Det är en fråga om politisk ekonomi, sociala värderingar,
klasskamp och makt. Kamp för varven är därför inte enbart en kamp för en
förnyande produktion och industriella framsteg i allmänhet. Det är också
kamp för en mindre rovdriftsinriktad mer hushållande industrialisering, för
möjligheter till alternativ produktion inriktad på verkliga samhälleliga behov
liksom för en typ av arbetsindelning som kan göras positiv, till ett främjande
av arbetets skapande innehåll. Allt detta ligger i påtaglig grad i den
lönarbetande klassens och arbetarrörelsens intresse. Det är lika tydligt som
att den nedrustningspolitik, som fyra regeringar efter varandra ställt upp på,
är i strid med detta intresse.
En offensiv varvspolitik
Det ovan skildrade perspektivet talar för en offensiv, långsiktig varvspolitik
i stället för som nu en kapitulatorisk och kortsiktig.
Varvspolitiken bör sålunda avse minst ett 20-25-årsperspektiv. Den bör
byggas på de möjligheter och behov vilka blir eller kan göras aktuella i de
kommande årtiondenas industrialisering.
Detta nödvändiggör en förskjutning av stor omfattning från traditionella
produktområden till nya. Framtidens varv kommer att ägna större delen av
sin kapacitet åt annat än fartyg, och detta är en naturlig utveckling.
Fartyg kommer att behöva produceras vid de svenska varven. Skepps
Mot. 1979/80:2022
6
byggnadskonjunkturen kommer att sakta vända. Alla rimliga bedömningar
talar dock för att någon högkonjunktur av tidigare omfattning aldrig mer blir
aktuell för de svenska varven.
Härav följer att varvens framtida utveckling måste inriktas på avancerade
konstruktioner och system inom andra delar av ekonomin. Varven måste
kopplas till ett långtidsperspektiv för förnyelse och uppbyggnad av hela den
svenska industrin, transportväsendet och konstruktionstekniken.
En bra varvspolitik kan inte stå isolerad från industripolitiken i övrigt. Den
kan heller inte byggas på den helt orealistiska och passiva syn regeringen
redovisar. Regeringen tror att marknadens utveckling är ödesbestämd. Om
t. ex. de japanska industripolitikerna resonerat så, skulle de aldrig kunnat
föra Japan till en ledarposition i världens varvsindustri, i bilindustri eller
elektronikindustri.
Regeringen tillämpar ett 1800-talstänkande och tror att detta går att passa
in i 2000-talets realiteter. I verkligheten krävs stor långsiktighet och
medveten planmässighet. Planerade program för förnyelse och modernisering
inom olika sektorer av ekonomin är nödvändiga. De stöder varandra.
De utgör aktiva processer som påverkar och skapar marknader. Det är i detta
sammanhang varven måste in.
Viktigt nydaningsarbete för att ställa om till nya fartygstyper och
offshore-anläggningar har redan tagits av varven själva. Detta har gett vissa
goda resultat, trots att det måste ske under betungande omständigheter och i
en ofördelaktig atmosfär. Vissa marknadsundersökningar kan åstadkommas
inom sjöfartsområdet genom bättre politiska utrikeskontakter och genom en
aktiv transportpolitik i hemlandet.
Varvspolitiken måste byggas under av sjöfartspolitiken. Som ett led i
denna bör rederinäringen nationaliseras. Det är ohållbart att låta rederier
och flottpolitik vara tummelplats för den oansvariga och kortsiktiga
profitjakt som redarkapitalet bedrivit. I sin sjöfartspolitiska motion utvecklar
vpk ytterligare denna fråga - men den bör här framhållas som en
betydelsefull del också av en framsynt varvspolitik.
Det stora expansionsområdet måste emellertid ligga inom andra områden.
Olika slag av anläggningar och industriella konstruktioner bildar härvid den
tunga delen. Svensk industri behöver inom stora sektorer en omfattande
förnyelse och ersättning av anläggningskapitalet och produktionstekniken.
Ålderdomliga och slösaktiga typer av processer och teknik måste snarast
ersättas. Det sönderfallande och föga effektiva transportväsendet måste
rustas upp efter nya värderingar. I denna nödvändiga förnyelseprocess
kommer varvens speciella kapacitet in.
Varvens framtida uppgifter kan inte endast indelas i a) ny produktion inom
klassiska produktområden och b) produktion inom andra områden, där
varven hittills ej varit verksamma. Den kan delas in också på ett annat sätt.
Förutom den traditionella produktionen för den traditionella typen av
kommersiell marknad kan man urskilja två andra delar - a) nya typer av
Mot. 1979/80:2022
7
produkter ägnade de hittills existerande kommersiella marknaderna, företrädesvis
exportmarknaden samt b) den i egentlig mening alternativa
produktionen, dvs. nya och klassiska produkter vilka är ägnade att främja
energisnåla processer, minskad rovdrift på råvaror, alternativa energikällors
utbyggnad, ett miljöanpassat transportväsen, produktionssystem och processer
utformade med utgångspunkt att skapa för människan rimligare
arbetsmiljöer osv. Den sistnämnda delen av den framtida produktionen
kommer aldrig till stånd om man skall sitta och vänta på en privatkommersiell
marknads efterfrågan. För dessa produkter måste efterfrågan skapas genom
en planmässig statlig politik. Inte heller en rent teknisk upprustning
och förnyelse av vanliga industrianläggningar kommer f. n. till stånd på
privatkommersiell basis. Kapitalägarna är rädda att engagera sig och föga
intresserade av produktiva långsiktsinvesteringar. Staten måste i sin politik
dra konsekvenserna härav. Offentligt kapital och löntagarkapital måste
därför spela en aktiv roll och åtminstone vissa tunga sektorer av industrin
måste ovillkorligen församhälleligas.
På ett par områden krävs särskilt radikala förändringar om varvens
förnyelse skall lyckas och deras långsiktiga framtid garanteras. Det är
ledningsfunktionen samt marknadsförings- och kreditfinansieringssidan.
Svenska Varvs nuvarande ledning saknar förutsättningar att leda varvsindustrin.
Den är dessutom för tungrodd och topptung. Den bör därför avskaffas.
Detta torde vara en förutsättning för varje varvspolitik som inte är inriktad
på en total förödelse. I dess ställe bör träda en mer decentraliserad men också
mer demokratisk ledning och arbetsorganisation.
Ett samordningsorgan för varven bör givetvis finnas. Detta organ kan
tänkas bl. a. administrera ett särskilt finansieringsinstitut på statlig basis.
Denna finansiering skall svara för alla de behov av kreditgivning som varven
har gentemot marknaden. Denna kreditgivning utgör i dag en alltför stor och
tung uppgift för att tillåtas belasta de olika varvsenheternas ekonomi.
Marknadsföringen från varven måste kraftigt förstärkas. Det är möjligt att
den till stor del måste ske fristående från varven själva. Marknadsföringen är
varvens svaghet. De har i hög grad saknat erfarenheter på området - i den
senaste stora skeppsbyggnadskonjunkturen var marknadsföringen knappast
något större problem. Men för de allt fler nya produkterna är den av helt
avgörande betydelse. Den måste ske med en grad av kompetens och
snabbhet som Svenska Varv i dag knappast kan ställa upp med.
Samarbete med andra företag kring speciella produkter måste breddas.
Sådant samarbete har redan i ett viktigt fall visat sig avgörande. Då det gäller
framtida, nya produkter t. ex. inom konstruktions- och byggnadsområdet
torde det vara oundgängligt. Denna sida av verksamheten bör förberedas och
organiseras redan nu.
Slutligen måste en annan viktig aspekt framhållas. Det pågår i det politiska
manövrerandet försök att spela ut varvsarbetarna mot andra grupper bland
löntagarna liksom att spela ut varvsregionerna mot andra krisregioner, t. ex.
Mot. 1979/80:2022
Värmland eller Norrland.
Mot sådana reaktionära försök måste varje medveten, långsiktig varvspolitik
ta avstånd. Det handlar här enbart om försök att splittra arbetarklassen
och de breda folklagren i avsikt att genomföra en strukturpolitik i
storkapitalets intresse. I verkligheten finns ingen sådan motsättning mellan
olika arbetargrupper eller regioner. Tvärtom! En offensiv varvspolitik är
otänkbar utan samband med en offensiv och förnyande industripolitik på
långsiktig och planmässig grund. Varvens framtid hör naturligt samman med
stålets. Varvens uppgifter i framtiden hör naturligt samman med moderniseringen
av processindustrins anläggningar. Varven utgör en viktig faktor i
en alternativ energipolitik, i en progressiv transportpolitik och i en kamp mot
rovdriften på naturtillgångar. I dessa strävanden går de arbetandes intressen i
olika regioner hand i hand. Det handlar inte om att välja mellan
varvsregionerna och Norrland. Det handlar om att välja mellan en politik för
storfinansen och en politik för arbetarklassen. Den förstnämnda leder till
fördjupad kris i Norrland, oavsett hur mycket pengar som satsas på varven.
Den senare innebär kamp mot arbetslösheten och för en alternativ
industripolitik - vilket är i högsta grad i alla krisregioners intresse.
En plan för varven
En realistisk och framåtsyftande politisk plan för varven bör grundas på
följande förutsättningar och riktlinjer.
Grundprinciper
1. Varvens nuvarande kapacitet och personalstyrka måste bibehållas.
Inga nedskärningar eller nedläggningar av enheter bör ske.
2. En långsiktig plan med ett perspektiv av minst 20 år bör läggas upp för
varven. Den skall avse att så effektivisera och utveckla dem att de kan
utnyttja sina särskilda egenskaper i en kommande bred förnyelse av svensk
industri och teknik.
3. Varven bör ges de ekonomiska tillskott som är nödvändiga för att under
en övergångstid täcka kostnader såväl för förnyelse som för kortsiktiga
förluster på rörelsen. Kostnader vilkas ursprung ligger i det förflutna bör inte
belasta varvens kommande kalkyler. Avvecklingskostnader, som med här
anförda riktlinjer sparas in, kan då läggas på effektivisering och förnyelse.
Detta blir på kort sikt inte dyrare än enligt regeringens förslag. På lång sikt
blir det givetvis mycket billigare.
4. Varven bör fogas in i en planmässig, långsiktig utvecklingspolitik för de
viktigaste sektorerna inom svensk industri och transport. Detta ger
ömsesidigt stöd och stimulans åt både varven och de övriga sektorerna.
Industri och transportväsen i landet har sackat efter. Stora förnyelsebehov
föreligger. Varven är en viktig faktor, ur vissa aspekter rentav en motor, i
denna förnyelse.
Mot. 1979/80:2022
9
Kapacitet och marknader
5. Den nivå regeringen räknar med för 1985 kan fyllas med fartygsbyggande
av mer klassisk typ, offshore- och supplyfartyg, samt prefabricerade
kemiska anläggningar. Detta kan ske med kommersiell lönsamhet. Målet är
alltså att även utrymmet upp till nu existerande nivå på sysselsättningen skall
kunna fyllas på ett rationellt och meningsfullt sätt.
6. De klassiska fartygsmarknaderna kan, åtminstone i begränsad utsträckning,
påverkas till fördel för de svenska varven:
a) Den internationella handeln har behov av ökad säkerhet och effektivitet.
Sjöolyckorna är ett allt allvarligare problem. Trots tendensen att
minska frakthastigheter måste nytt utrymme kunna vinnas för frakter som är
snabbare, säkrare och billigare. I förening med en utbyggd statlig rederiverksamhet
och en aktiv facklig kamp mot dåliga fartyg, kan detta något öka
utrymmet för svensk varvsproduktion.
b) Sverige har allmänt sett inget intresse av fartygsprotektionism. Men i
politiska avtal med vissa progressiva utvecklingsländer är det möjligt att
tillämpa principen 40-40-20 i förening med förmåner till de länder som köper
svenska fartyg. Detta kan ge ett mindre extra utrymme.
c) En viss vändning i sjöfartskonjunkturen bör öka marknaden för det
klassiska fartygsbyggandet, även om uppgången blir begränsad och Sverige
inte kan ta en proportionell del av nybyggnaden.
7. En omfattande satsning och effektivisering av det svenska transportväsendet
är angelägen. Därvid spelar en utbyggnad av den inrikes sjöfarten stor
roll. Av det inrikes transportarbetet svarar sjöfarten i dag för knappt 20 %
eller knappt 9 miljoner tonkilometer. Detta utrymme kan ökas till minst
30 % och ungefär den dubbla prestationen i tonkilometer. Detta är såväl ett
miljöintresse som en fråga om effektivitet och bättre hushållning. Inrikessjöfartens
utbyggnad ger för varvens del:
a) byggande av drag- och pushfartyg samt pråmar,
b) utrustning och system för lasthantering,
c) konstruktioner och anläggningar för lagring.
8. Svensk färjetrafik är en ekonomiskt ytterst betydelsefull del av
transportekonomin. För att hålla det försprång svensk färjetrafik i dag har
måste färjeflottan förnyas minst tre gånger under en 20-årsperiod. Detta
svarar mot minst 150 färjor, av vilka svenska varv borde kunna ta
merparten.
9. Svensk transportpolitik måste inrikta sig på att även öka järnvägens
kapacitet och betydelse. Bl. a. bör en samordning av järnvägs- och
lastbilstrafik ske på liknande sätt som i den västtyska s. k. Leber-planen.
Exempel på områden av intresse för varven i detta sammanhang är:
a) lastramper och speciella trailers,
b) lastpallar av stål - en enkel produkt men med omedelbart marknadsutrymme
och mycket stora försäljningsdimensioner och exportmöjligheter.
Mot. 1979/80:2022
10
10. Ett specialområde inom skeppsbyggeri är större fritidsbåtar i stål.
Produkten är inte socialt angelägen men har f. n. en marknad och är starkt
arbetsintensiv.
11. Byggkonstruktioner utgör ett betydande framtidsintresse för varven.
Av mest omedelbart intresse är diverse plåtkonstruktioner inte minst för
lagringsändamål (cisterner, silos m. m.). Utrymme och aktuella möjligheter
finns för nya, kostnadssänkande takkonstruktioner.
12. Under den kommande 20-årsperioden måste en omfattande förnyelse
och effektivisering ske inom stora delar av svensk industri. Gammalt
anläggningskapital måste helt ersättas, ny teknik och bättre anslutning till
marknadens speciella krav måste uppnås. Processindustrin måste spara
energi och förbättra arbetsmiljön i grund. I denna förnyelse kan varven med
fördel ta en framträdande del. Till stor del måste detta kunna ske genom att
varven på en smula sikt utvecklar sin förmåga att offerera kompletta
anläggningar och system. Denna potentiella marknad, som alltså skapas
genom en planmässig förnyelse av svensk tungindustri, är av stora
dimensioner. Följande uppgifter ur industristatistiken ger en bild av
detta.
Inom sektorn massa-papper finns 125 enheter med mer än 200 arbetare
och 44 med mer än 500.
Metallverken består i dag av 52 enheter med över 200 arbetare och 29 med
över 500.
Industrier för gödningsmedel med över 500 arbetare är två och behov av
ytterligare finns - Norrbotten erbjuder lämplig lokalisering.
Maskinindustrin har 118 enheter med över 200 arbetare och 43 med över
500.
13. Energisektorn erbjuder ett flertal för varven intressanta områden
såväl på kortare som på längre sikt:
a) Varven är redan i dag i stånd att erbjuda tillverkning av vindkraftanläggningar
till lands och till sjöss. Med långsiktig uppläggning och serieproduktion
kan denna tillverkning ges betydande omfattning.
b) Vid en något mer långsiktig anpassning och utveckling av kapaciteten
ligger varven väl till för vissa kompletta anläggningar inom energisektorn.
Omfattningen är svår att beräkna, men enbart t. ex. den rationellt
motiverade utbyggnaden av kraftvärmeverk kan föras till en nivå som är 4-5
gånger högre än nu.
14. Avslutningsvis kan pekas på ett mindre men för folkförsörjningen
dock viktigt område, omorganisation av fiskerinäringen och förnyelse av
fiskeflottan. För mindre varv kan detta ha intresse. Denna flotta består av
3 800 fartyg, mestadels små. På sikt kan fisket hävda sig endast genom mer
kooperativa former och modernare, större fartyg.
15. De uppgifter som väntar varven inom ramen för här beskrivna
förnyelseprogram för viktiga sektorer av ekonomin är användbara också i ett
vidare perspektiv. Knyter man varven till planmässigt utvecklade inre
Mot. 1979/80:2022
11
marknader ger man dem en bas för serieproduktion. Flertalet av de
produktområden som här nämnts för den inrikes marknaden är också viktiga
exportområden. I vissa fall föreligger omedelbara och stora exportmöjligheter.
Organisationens förnyelse
16. Svenska Varvs nuvarande styrelse bör avgå. Den har ingen uppgift att
fylla i en modern och framåtsyftande varvspolitik. Större självständighet i
arbetet bör ges de olika varvsenheterna.
17. Den statliga varvssektorn bör genomgå en inre demokratisering. I alla
lednings- och styrorgan bör valda representanter för de anställda ha
majoritet. Ett centralt kontaktorgan för de statliga varven bör utses efter
samma principer.
18. Staten bör skapa ett särskilt finansieringsorgan för att stärka varvens
kreditgivning. Som ett särskilt led i förnyelsen av varvens kapacitet bör man
ägna större uppmärksamhet åt kompetent marknadsföring.
Slutord
Kampen för varven och deras förnyelse är inte bara en kamp för att
försvara en viktig sektor av svensk industri och arbetsmöjligheterna där. Den
är lika mycket en betydelsefull allmän klassfråga. Den ingår i kampen mot
storfinansens kapitalflykt och utarmning av svenskt produktionsliv. Den är
ett led i kampen mot den borgerliga regeringen, som bedriver storfinansens
strukturpolitik.
Den är emellertid lika mycket en långsiktig, större strid för andra linjer i
samhällsutvecklingen. Denna strid gäller rätten till arbete och möjligheterna
att skapa nya arbeten genom att stärka förädling och färdigvaruproduktion.
Den gäller en alternativ energipolitik och slut på rovdrift och slöseri med
råvaru- och naturresurser. Den gäller alternativ produktion för samhälleliga
och mänskliga behov. Detta ställer kampen för varvens framtid i dess större
perspektiv. Det gör de varvsanställdas aktuella kamp till en av spjutspetsarna
i förverkligandet av arbetarrörelsens klassiska värderingar.
Det är för vpk en självklarhet att ställa våra krav på varvspolitikens
innehåll och perspektiv med dessa utgångspunkter.
Mot. 1979/80:2022
12
Hemställan
Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslås
att riksdagen beslutar
1. att avslå proposition 1979/80:165,
2. att godkänna i motionen anförda riktlinjer till industripolitik för
varven, innebärande att inga nedskärningar eller nedläggningar
inom varvsindustrin får ske,
3. att hos regeringen begära förslag i enlighet med motionen om
att nuvarande kapacitet och sysselsättning vid varven används
som en offensiv faktor i förnyelsen av svensk industri och
transportväsen.
4. att uttala att varvens finansiella situation skall lösas i enlighet
med i motionen angivna riktlinjer, innebärande att varven
erhåller det stöd som är nödvändigt för deras förnyelse och för
att täcka kortsiktiga underskott av rörelsen,
5. att hos regeringen begära ett förslag till långsiktig plan för
varven om minst 20 år i enlighet med de principer motionen
anför,
6. att hos regeringen begära att Svenska Varvs nuvarande
koncernledning ersätts med en demokratisk besluts- och
arbetsorganisation i enlighet med motionens förslag.
(vpk)
MARIE-ANN JOHANSSON (vpk) TOMMY FRANZÉN (vpk)
Stockholm den 24 april 1980
LARS WERNER (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
ALEXANDER CHRISOPOULOS
