med anledning av prop. 2003/04:154 Lag om luftfartsskydd

Motion 2003/04:Ju28 av Beatrice Ask m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på ändrade finansieringsprinciper.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kroppsvisitation utanför behörighetsområden.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på lagstiftning avseende skadeståndsansvar.

Avgifter för säkerhetskontroller

En ny lag avseende luftfartsskydd är nödvändig. Det ökade hotet mot säkerheten inom flyget och flygets expansion har lett till ökade kostnader för polisen och Luftfartsverket. Allt större resurser krävs för att leva upp till säkerhetskraven på landets flygplatser. En stor del av kostnaderna belastar idag polismyndigheterna. I takt med allt större problem för myndigheterna att klara polisens kärnuppgifter inom den ram regeringen anvisar blir kostnaderna för bevakning och kontroller på landets flygplatser ett växande bekymmer. Regeringen lämnar i nu aktuella proposition förslag på en lösning på detta problem genom införande av avgifter för flygföretagen/passagerarna.

Emellertid aktualiserar lagförslaget åtminstone två principiellt viktiga frågeställningar. För det första är det relevant att ta hänsyn till övriga berörda länders finansieringsmodeller för att undvika snedvridningar av konkurrenssituationen. Regeringen uppger att ökningen av biljettpriset ligger inom rimliga gränser för de flesta som reser med flyg. Härvid är det naturligtvis intressant att få ta del av vilka storheter som kan bli aktuella i synnerhet som lågprisflyget i dag tillhandahåller biljetter som ibland kostar under två hundra kronor. Om Danmark väljer en annan finansiering kan dessa avgifter således betyda nedgång i trafiken vid Sturup. För det andra bör en diskussion föras om gränsdragningar gentemot vad som är att betrakta som skyddsinsatser som bör bekostas av staten. Denna andra fråga är främst intressant vad gäller kostnader för personal som utför uppgifter som närmar sig det polisiära ansvaret.

Målet för de terrorhandlingar som skyddsinsatserna syftar till att minimera är inte i första hand de enskilda passagerarna och flygplanen; de tjänar snarare som medel. Målet är i stället det demokratiska samhället. I takt med att regleringar syftande till att öka säkerheten införs inom alltfler områden finns det anledning att fråga sig om detta skydd inte bör vara en naturlig del av det skydd varje stat bör hålla sina medborgare med. Det skyddet tillhandahåller inte den socialdemokratiska regeringen som under lång tid monterat ned den svenska rättsstaten. Polisen har inte givits tillräckliga resurser för att upprätthålla lag och ordning, och därmed klarar polisen inte av de åtaganden som säkerhetsläget i vår omvärld kräver. Att som regeringen föreslå vältra över kostnaderna på den enskilde resenären är enligt vår uppfattning fel väg att gå.

Det är inte otänkbart att frågan kommer att aktualiseras inom fler områden, t.ex. järnvägstransporter eller busstransporter. När en allt större del av kostnadsansvaret läggs över på passagerarna innebär detta förutom att gränsdragningarna för rikets inre säkerhet tänjs ut också att kostnadsbilden förändras för det kollektiva resandet. Vi anser därför att en djupare analys av ovanstående problem måste genomföras. Dessutom saknas i propositionen redovisning av hur andra länder hanterar frågorna, liksom en uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna för flygföretag och passagerare.

Kroppsvisitation

Enligt nuvarande lagstiftning (lag (1970:926) om särskild kontroll på flygplats) föreligger inget hinder att kroppsvisitera annan än resenär när denne befinner sig inom en flygplats område. Denna ordning innebär att även den som åker till flygplatsen för att lämna av en resenär kan komma att utsättas för krav på kroppsvisitation och genomsökning av fordon och väskor. I nu föreliggande lagförslag deklareras att denna ordning skall behållas. Enligt EG:s förordning (EG) 2320/2002 skall personal och passagerare säkerhetskontrolleras innan de kan släppas in på en flygplats behörighetsområde. Inga krav reses på de personer som endast vistas i terminalområden och andra allmänna områden på flygplatsen. Den svenska lagstiftningen går således längre än ovan nämnda förordning.

Den svenska lagstiftningen kan framstå som väl anpassad till dagens hotbild och att det krävs bra verktyg för att kunna stävja den brottslighet som kan riktas mot flygplatser och flygplan. Emellertid innebär det svenska förslaget att ett säkerhetsföretag mer eller mindre godtyckligt kan kräva kroppsvisitationer och genomsökning i fordon utan att någon konkret misstanke föreligger. Utvecklingen av flygplatser till mer allmänna köpcentra etc. innebär att fler än resenärer besöker och vistas i området. Även denna utveckling motiverar en modernisering av nuvarande regelverk. Denna problematik borde ha behandlats mer ingående i propositionen, vilket ytterligare understryks av att den nu gällande lagstiftningen betraktades som en undantagslagstiftning när den antogs 1970.

Ett ytterligare problem i detta sammanhang är att flygplatsområdet inte ges någon tydlig definition i det svenska lagförslaget. I EG:s förordning definieras tämligen noggrant var gränserna går vad gäller områden som är s.k. behörighetsområde, flygsida och landsida. Tillträdet till behörighetsområden medför krav på kroppsvisitation. Det svenska lagförslaget saknar liknande definition av flygplatsområdets allmänna delar, och utan tydlig definition kan gränsdragningsproblem uppstå när kroppsvisitation får genomföras. Är t.ex. de parkeringshus som finns i anslutning till olika flygplatser att anse som en del av flygplatsområdet och får i så fall kroppsvisitation ske i dessa? Vidare kan frågan ställas om den person som råkar vara boende i närheten av Arlanda och vill besöka Systembolaget på flygplatsen som ligger utanför säkerhetskontrollerat område, men i en terminalbyggnad, skall riskera att bli kroppsvisiterad? Flygplatsområdet måste således definieras så att det för den enskilde klart framgår när gränsen passeras, förslagsvis genom någon form av skyltning.

Regeringen bör därför återkomma med förslag som tar sikte på den utveckling som har skett och sker på dagens flygplatser.

Ansvarsfrågor

I lagförslaget nämns i korthet att det inte framstår som lämpligt att införa lagstiftning om vem som skall bära ansvaret för skador som uppstår på grund av brister i säkerhetskontroller. Regeringen uttalar att detta skulle kräva omfattande överväganden och att samma resultat torde kunna uppnås genom avtal med de icke-statliga flygplatserna. Vi moderater anser att denna fråga snarast måste få en lösning för att säkerhetsföretag och flygplatser skall kunna förutse sitt kostnadsansvar.

Ikraftträdande

Tiden för ikraftträdandet är snävt tilltagen. Berörda myndigheter och företag måste ges rimlig tid att förbereda övergången. De omställningar som krävs kan svårligen genomföras med så kort varsel. Ett ikraftträdande av förslaget den 1 oktober 2004 och beslut i ärendet i riksdagen tidigast i september 2004 innebär stor risk att den demokratiska processen ånyo sätts på undantag. Regeringen borde vinnlägga sig om mer realistiska tidsplaner för riksdag och berörda, inte minst med tanke på den tid för beredning Regeringskansli och departement brukar ge.

Stockholm den 21 juni 2004
Beatrice Ask (m)
Jeppe Johnsson (m)	Cecilia Magnusson (m)
Hillevi Engström (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Anita Sidén (m)