med anledning av prop. 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.

Motion 2000/01:Ju17 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett i lag definierat
uppsåtsbegrepp.
2 Motivering

I regeringens proposition 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.
behandlas en rad frågor rörande straffrättens allmänna del. Ärendet
inleddes med ett beslut av den borgerliga regeringen att tillsätta en
särskild utredare med uppgift att se över bland annat uppsåtsbegreppet
och det s.k. förberedelsebrottet. Straffansvarsutredningen presenterade
sedan sitt betänkande redan i januari 1997, alltså knappt tre år efter det att
uppdraget gavs. Ärendet har därefter beretts av Justitiedepartementet
under drygt fyra år.

Att regeringen behövt mer tid för att arbeta fram den aktuella
propositionen än vad den särskilda utredaren behövde för att presentera sina
förslag är anmärkningsvärt. Än mer anmärkningsvärt är det eftersom
regeringen till stora delar avvisar utredningsförslagen och inte föreslår några
ändringar.

Även om straffrättens allmänna del präglas av en viss beständighet, sker
det även på detta område en ständig rättsutveckling som
Straffansvarsutredningens betänkande av naturliga skäl inte haft möjlighet att
ta ställning till. Det gäller såväl rättsutvecklingen i stort som det
internationella samarbetet på det rättsliga området. Det är olyckligt att så
lång
tid tillåtits passera innan ärendet hamnade på riksdagens bord då en
utrednings aktualitet påverkas allteftersom tiden går.

Det förtjänas att i detta sammanhang understryka att
Straffansvarsutredningens betänkande utgör ett mycket värdefullt tillskott till
den straffrättsliga teoribildningen. Gällande rätt och Högsta domstolens
praxis får en grundlig analys, och de förslag som presenteras är väl
förankrade i en gedigen analys av doktrin och det allmänna rättsläget.
Utredningens betänkande förtjänar därför en vidare spridning och kommer
förhoppningsvis även fortsättningsvis få stor betydelse i den straffrättsliga
debatten.

Regeringen väljer dock att i propositionen avvisa de flesta av utredningens
förslag. Man gör det från en allmän utgångspunkt; stor försiktighet bör iakttas
vad gäller förändringar av lagstiftning som berör straffrättsliga regler med ett
vidsträckt tillämpningsområde. Vi instämmer i denna utgångspunkt. Men vi
menar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt visat att nuvarande reglering
på
några områden har sådana brister att det finns skäl för lagändringar.

Vidare anger regeringen den allmänna utgångspunkten att förändringar av
centrala allmängiltiga begrepp endast skall ske efter att konsekvenserna blivit
genomlysta på ett tillfredsställande sätt. Detta utgör givetvis en viktig aspekt
vid all lagstiftning. De flesta av utredningens förslag har inte för avsikt att
förändra det straffbara området annat än på marginalen utan syftar till att
förenkla och tydliggöra gränserna för detta område.

Regeringen bör fortsätta arbetet med att ersätta oklara och svårförståeliga
termer och regleringar med ett modernare och tydligare regelverk. Problem-
områdena inom den allmänna straffrätten kvarstår och är nu identifierade och
utredda. Välavvägda förslag till ändringar är presenterade. Regeringen bör
därför göra vad på den ankommer för att få till stånd en så optimal
lagstiftning som möjligt.

Om det enligt regeringens uppfattning är så att behovet av konsekvens-
analys kvarstår, bör den så snart som möjligt tillsätta en utredning för att
genomföra en sådan analys av Straffansvarsutredningens förslag. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Vi har inget att invända mot de lagändringar som föreslås i propositionen.
Det är välkommet att det straffbara området nu utvidgas och den begränsade
uppräkningen av hjälpmedel ersätts med ett mer generellt rekvisit.

Men utöver förberedelsebrottet finns det enligt vår uppfattning även
tillräckligt starka skäl för att genom lagstiftning reformera uppsåtsbegreppet.
Detta utvecklas här nedan.

3 Uppsåtsbegreppets betydelse

3.1 Legalitetsprincipen

Vissa gärningar anses vara så klandervärda att de av lagstiftaren är
förbjudna, kriminaliserade och förknippade med ett straff. Genom förbud
och straffhot skärper lagstiftaren medborgarnas incitament att inte begå
handlingar som exempelvis kränker andra människor eller på andra sätt
skadar samhällslivet.

Vilka dessa gärningar är skall i enlighet med legalitetsprincipen vara
angivna i lag, liksom de straffsatser som kan följa på brotten. Genom i lag
angivna gärningsbeskrivningar skall det i förväg vara möjligt att veta vad som
är förbjudet, vad som utgör det straffbara området. Förutsägbarhet och
tydlighet är två grundläggande krav medborgarna har rätt att ställa på ett
straffsystem. Tydliga gärningsbeskrivningar i lag spelar därför en viktig roll i
vårt och andras rättssystem.

Men brott förutsätter också en prövning av gärningsmannens subjektiva
inställning till gärningen. Om ett konstaterat handlingsförlopp skall
förknippas med ett straffrättsligt ansvar krävs att gärningsmannen vid
tillfället
förstod vad han gjorde, att han var medveten om relevanta faktiska
förhållandena, samt, vid uppsåtsbrott, att han i någon form övervägt den
brottsliga effekten. Gärningsmannens föreställning om gärningen har alltså
avgörande betydelse inom straffrätten och är precis som de objektiva
beskrivningarna i strafflagstiftningen en förutsättning för att brott skall
föreligga.

Ett uppsåtsbrott förutsätter alltså både handling och uppsåt. Men
lagstiftningen har hittills inte närmare definierat något annat än brottets
objektiva sida. Vilka gärningar som utgör brott anges i brottsbalkens
brottskatalog samt på ett flertal ställen inom speciallagstiftningen. Vad som
utgör brottsligt uppsåt är dock inte definierat i lag. Av 1 kap 2 § första
stycket
BrB följer att uppsåt normalt är en förutsättning för straffansvar. Närmare
definition av uppsåtet ges inte, utan det har lämnats till domstolarnas
rättsutveckling. Detta har lett fram till en praxis där domstolarna tillämpar
det
hypotetiska eventuella uppsåtet - en uppsåtsform som enligt utredningen både
är svårbegriplig för människor utanför juristkretsar, men som även är starkt
kritiserad i den juridiska doktrinen.

Det personliga ansvaret är straffrättens kärna, och detta ansvar är beroende
av gärningsmannens subjektiva förhållande till gärningen. Han skall i
gärningsögonblicket ha möjlighet att välja att inte begå brott; för att
underlätta val bör lagstiftaren eftersträva största möjliga tydlighet i
lagstiftningen.

Det framstår därför som rimligt, enligt vår uppfattning, att lagstiftningen
även anger gränserna för uppsåtet. Legalitetsprincipen talar med styrka för att
uppsåtsbegreppets närmare utformning regleras i lag, liksom principen om
förutsägbarhet.

3.2 Dagens uppsåtsbegrepp

3.2.1 Fördelar med en lagreglering

Regeringen tycks dela utredningens och flertalet remissinstansers
uppfattning att dagens uppsåtsbegrepp inte är optimalt vad gäller
gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet. Mycket i propositionen
måste förstås som att regeringen till stora delar även accepterar
utredningsförslaget som sådant. Enligt regeringen har utredningens
förslag så stora förtjänster att det i den framtida praxisbildningen
"säkerligen [kan] komma att fylla en viktig funkton såsom exempel på en
möjlig utvecklingsväg".

Det nuvarande uppsåtsrekvisitet har tillkommit genom ett samspel mellan
doktrin, praxis och rekommendationer i förarbeten. Gränserna för uppsåtet
har inte definierats i lag utan i stället utvecklats över tiden genom
domstolarnas praxisbildning.

I propositionen anför regeringen detta som ett skäl för att inte genomföra
utredningens reformförslag. Regeringen framhåller att man generellt bör vara
återhållsam med förändringar avseende centrala straffrättsliga bestämmelser.
Det skall finnas ett klart behov av förändring om man genom lag skall ändra i
dessa bestämmelser.

Domstolarnas rättsutveckling har stor betydelse för att fylla ut en generell
lagstiftning och ge den en närmare innebörd, något som även skulle gälla
efter en reformering av uppsåtsbegreppet genom lag. Den osäkerhet som
möjligen skulle råda i ett övergångsskede skall enligt vår uppfattning inte
överdrivas. De svenska domstolarna besitter en hög kompetens och är inte
ovana att tillämpa ny lagstiftning, även vad gäller centrala områden inom
straffrätten. Vid andra ändringar av de straffrättsliga reglerna har Högsta
domstolen förhållandevis snabbt slagit fast en praxis. Så skedde exempelvis
när reglerna om samhällstjänst som ett alternativ till fängelse infördes 1999.
En viss osäkerhet rådde inledningsvis, men genom några tidiga avgöranden
från Högsta domstolen har en alltmer stabil tillämpning utvecklats.

Det är, som påpekas av utredningen och några remissinstanser, inte vanligt
att uppsåtets nedre gräns aktualiseras i praktiken. Det kan därför antas att
Högsta domstolen i ett inledningsskede noggrant kommer övervaka
tillämpningen av ett nytt uppsåtsbegrepp. Det bör innebära att den osäkerhet
som inledningsvis kan prägla domstolarnas tillämpning är av övergående
natur.

Denna eventuella osäkerhet skall dessutom vägas mot de fördelar som ett
reformerat uppsåt skulle föra med sig, såsom ett starkare genomslag för
legalitetsprincipen, ökad förutsägbarhet samt en bättre överensstämmelse med
medborgarnas rättsuppfattning. Det vore enligt Moderata samlingspartiet
olyckligt om lagen även fortsättningsvis helt lämnar det till domstolarna att
närmare utforma ett av den allmänna straffrättens allra mest centrala begrepp,
inte minst eftersom rättsutvecklingen lett fram till ett uppsåtsbegrepp som de
flesta bedömare anser vara förknippat med allvarliga brister.

3.2.2 Internationellt samarbete

Genom propositionen sällar sig regeringen till de många kritikerna av det
hypotetiska eventuella uppsåtet, som är resultatet av domstolarnas
mångåriga praxis. Men regeringen väljer trots detta att inte presentera
förslag till lagstiftning för att styra utvecklingen åt ett annat håll.

Även om man förespråkar det i dag gällande uppsåtet, där dolus eventualis
utgör den nedre gränsen, hade det varit att föredra att få detta reglerat genom
lagstiftning. Det aktualiseras inte minst av att den svenska uppsåtsprövningen
ur ett internationellt perspektiv i det närmaste är unik, i sitt användande av
det
hypotetiska provet.

Utredningen konstaterade att integreringen inom ramen för EU kan
försvåras av bibehållna svenska särlösningar på det rättsliga området. Den
svenska varianten av det eventuella uppsåtet kan i vissa fall leda till att
gränsen för det straffbara området blir annorlunda i Sverige jämfört med de
länder där andra uppsåtsformer tillämpas.

Sedan utredningen lade fram sina förslag har detta samarbete intensifierats
och resulterat i förslag om kriminaliseringar av vissa brott med internationell
anknytning. De inom EU aktuella förslagen om gemensamma definitioner av
gränsöverskridande brott som människohandel utgör ett exempel. Det vore
enligt vår uppfattning olyckligt om det straffbara området är mindre än i
övriga länder på grund av tillämpningen av det hypotetiska uppsåtet.

Den svenska riksdagen råder över svensk lag, och internationellt samarbete
kan inte utgöra enda skälet till att ändra lagstiftningen i Sverige. Men det
finns skäl att ta hänsyn till det internationella samarbetet i lagstiftningen,
och
avvikelser av det här slaget bör därför framgå på ett tydligare sätt.

3.2.3 Ett nytt uppsåtsbegrepp bör införas i lag

Vi menar att en lagreglering av uppsåtet bör genomföras, och vi menar att
man i samband med en sådan lagreglering även bör reformera uppsåtets
närmare innebörd. Det finns enligt vår uppfattning betydande nackdelar
med den i dag använda nedre gränsen för uppsåtet.

Till att börja med är det, som utredningen framhåller, svårt att motivera
dagens uppsåt för andra än de mest insatta juristerna. De flesta människorna
finner det antagligen något märkligt att man dömer någon för något som
denna hypotetiskt skulle ha gjort om andra förhållanden än de som bevisats
förelåg vid gärningstillfället.

Stödet för det hypotetiska uppsåtet är således svagt både i svensk doktrin
och i det s.k. allmänna rättsmedvetandet eftersom det i några fall lett fram
till
domar som för det stora flertalet av människor framstått som orimliga.
Utanför Sveriges gränser är stödet för denna uppsåtsform om möjligt ännu
svagare.

Högsta domstolen har i sin praxisbildning avvisat alternativ till det
hypotetiska eventuella uppsåtet. Att Högsta domstolen är försiktig med att
göra alltför stora ändringar i en sedan länge gällande praxis är förståeligt.
Det
bör då ankomma på regeringen att initiera att en sådan förändring kommer till
stånd.

Det är angeläget att Sverige får ett uppsåt som bättre överensstämmer med
allmänhetens, doktrinens, andra EU-länders och, av propositionen att döma,
även regeringens uppfattning om var uppsåtets nedre gräns skall vara.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen och lägga fram förslag till
lagstiftning rörande ett reformerat uppsåtsrekvisit.

Stockholm den 2 april 2001

Fredrik Reinfeldt (m)

Anders G Högmark (m)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)

Anita Sidén (m)

Cecilia Magnusson (m)

Karin Enström (m)

Lars Björkman (m)