med anledning av prop. 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.

Motion 2000/01:Ju16 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar om ny lydelse av 1 kap. 2 § brottsbalken i enlighet
med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen beslutar om införande av en ny bestämmelse 3 kap. 9 a § i
brottsbalken i enlighet med vad som anförs i motionen.

Propositionens förslag

I propositionen behandlar regeringen Straffansvarsutredningens i
januari 1997 till regeringen överlämnade förslag. Utredningens förslag
beträffande ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare har
överlämnats till en ny utredning - den s.k. Psykansvarskommittén. Vidare
avvaktas behandling av Straffansvarsutredningens förslag beträffande
brottslighet vid självförvållat rus, självförvållad tillfällig sinnesförvirring
eller allvarlig psykisk störning som uppkommit genom gärningsmannens
eget vållande. Dessa frågor anknyter till Psykansvarskommitténs uppdrag.

Av Straffansvarskommitténs alla övriga förslag föreslås nu ett
genomförande av endast de som berör förberedelse till brott samt vållande
brotten (vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom).
Samtliga övriga förslag från Straffansvarskommittén avvisas av regeringen,
till exempel ett lagfäst uppsåtsbegrepp, ett vidgat medborgaransvar att
tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt bistå en person som
befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa samt ett skärpt ansvar för
försök
till brott.

Lagfäst uppsåtsbegrepp

Med i huvudsak argumentet att praxis och doktrin medger en mera
flexibel och anpassningsbar rättstillämpning än formuleringar i lag
avvisar regeringen Straffansvarsutredningens förslag om ett lagfästande
av uppsåtsbegreppets närmare innebörd.

Utredningen föreslår att uppsåtet i brottsbalkens 1 kap. 2 § skall
formuleras: "En gärning begås uppsåtligen om den är avsiktlig eller om den
motsvarar vad gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den."
Formuleringen innebär bland annat - till skillnad från i dag - att den
gärningsman som inte är säker på att just den aktuella gärningen kommer att
leda till viss effekt, men ändå har förmågan att inse risken härav, får sin
gärning bedömd som uppsåtlig.

De flesta remissinstanser har tillstyrkt Straffansvarsutredningens förslag
vad avser uppsåtsbegreppet. Några remissinstanser anser, trots att de anser att
dagens situation beträffande uppsåt är behäftad med teoretiska svagheter, att
reformbehovet är begränsat med hänsyn till utvecklad rättspraxis. De anser - i
likhet med regeringen - att ett lagfäst uppsåtsbegrepp kommer att leda till ett
osäkert rättsläge under en viss tid.

Jag anser - i likhet med majoriteten av remissinstanserna - att det är ett
naturligt förlopp att gällande lagstiftning anpassas, förtydligas och utvecklas
som ett resultat av den aktuella samhällsutvecklingen, vilken i sin tur i viss
utsträckning påverkar rättstillämpningen i våra domstolar.
Straffansvarsutredningen har - enligt min mening - i detta avseende lagt ett
förslag till lagtext som i huvudsak överensstämmer med såväl medborgerlig
rättsuppfattning som hittillsvarande rättstillämpning.

Jag föreslår därför att riksdagen - med avslag på propositionen i berörd
del - antar Straffansvarsutredningens förslag till lydelse av brottsbalkens
1 kap. 2 §.

Underlåtenhet att bistå nödställd

Det finns i svensk rätt i dag ingen allmän skyldighet att bistå personer
som befinner sig i livsfara eller i allvarlig fara för sin hälsa. Under vissa
speciella omständigheter kan den som iakttar ett pågående allvarligt brott
och som har möjlighet att larma polis eller annan, men underlåter att göra
det, straffas för underlåtenhet att avslöja brott. I speciallagstiftning finns
också vissa skyldigheter, till exempel att varna och larma vid brand och
att stanna kvar på plats om man har haft del i uppkomsten av en
trafikolycka.

Straffansvarsutredningen föreslår att ett straffrättsligt ansvar införs för den
som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt
bistå
en nödställd person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa. I
ringa
fall skall inte dömas till ansvar och inte heller om ett ingripande inte kunde
ske utan fara för den ingripande eller någon annan. För brottet föreslås straff
i
form av böter eller fängelse högst två år.

Många remissinstanser anser det värdefullt med en reglering som fastslår
att man inte får vara hur likgiltig som helst inför andra människors väl och ve.
De som är tveksamma eller avstyrker förslaget menar i första hand att inget
behov av en sådan lagstiftning föreligger, eftersom den allmänna
uppfattningen bland medborgarna troligen är att det finns en moralisk plikt att
bistå människor i nöd.

Jag anser att införandet av ett straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att
bistå människor i nöd fyller ett gott syfte. Jag delar uppfattningen att de
flesta
medborgare anser sig ha en moralisk skyldighet att försöka hjälpa andra
människor som befinner sig i livsfara eller allvarlig fara för sin hälsa. Det är
ju inte för att korrigera eller lagföra deras beteenden som lagstiftningen
skulle
genomföras. Lagstiftningen behövs därför att det verkar som om
likgiltigheten, eller intresset av att inte bli inblandad, ökar i samhället.

Jag tror att en lagfäst skyldighet att bistå kommer att leda till att det blir
lättare för en nödställd att få hjälp, inte bara genom en förbipasserandes
försorg utan också genom att flera förbipasserande kan förmå varandra att
bistå på ett aktivt sätt.

Jag föreslår därför att riksdagen - med avslag på propositionen i berörd
del - antar Straffansvarsutredningens förslag till lydelse av brottsbalkens
3 kap. 9 a §.

Stockholm den 2 april 2001

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)